Thomas Manns hemska betraktelse över en vedervärdig trollkarl blir en inblick i ett fascistiskt Europa som är lika obekväm och aktuell i dag som när den skrevs 1929.

Mario och trollkarlen - Thomas MannVad är det jag har läst? Jag ställer mig frågan direkt när jag läst det sista ordet i den 74 sidor långa novellen MARIO OCH TROLLKARLEN av Thomas Mann. Det är ingen lätt fråga att besvara. Berättelsen i sig är lätt att återge, det handlar om en familj som är på semester i italienska Torres di Venere där får de bevittna en avskyvärd trollkarl vid namn Cipolla. Men som ofta i Manns texter döljer sig mer bakom orden.

Till att börja med njuter jag av Thomas Manns utsökta formuleringar och rena språk, men snart övergår njutningen i äckel när det går upp för mig att Cipolla är fascismen/nazismen personifierad med sin piska (spöknippe), sitt konstgjorda mod och hypnotiska retorik. Berättaren sitter tyst och ser på hur Cipolla förför publiken utan att kunna förmå sig att lämna lokalen eller ens höja rösten till protest.

MARIO OCH TROLLKARLEN skrevs 1929 och Cipollas retorik har drag av både Stalin, Mussolini  och Hitler. Vissa hävdar att Cipolla och Mussolini är samma person, andra menar att Cipolla och Mann har många gemensamma drag, dessutom kallade hans barn honom för trollkarlen. Jag kan inte avgöra vilken tolkning som är den ”rätta”, men nog känns det som samhällskritik mellan raderna när jag läser om den vedervärdige trollkarlen.

Novellen är aktuell då nationalism och rasism åter börjar få fäste i Europa och det är med sorg jag noterar att detta loppisfynd som trycktes 1930 och köptes på Lundins bokhandel i Karlshamn av Asarums församlingsbibliotek endast varit utlånad fyra gånger på trettio år.

MARIO OCH TROLLKARLEN är perfekt formulerad som alltid när det är Thomas Mann som skaldat och därtill är det en subtilt skildrad inblick i hur lättmanövrerade och lättduperade vi är. Men det är trots allt Cipolla själv som sätter fingret på den springande punkten: ”Det finns krafter som är starkare än förnuft och dygd”.

 

Topp tio böcker 2013

När dammet lagt sig och alla intrycken fått sjunka in passar det bra att lista de bästa böckerna 2013.

Gone girl – Gillian Flynn
Gillian Flynns andra roman på svenska placerar henne i världstoppen av thrillerförfattare, hennes Gone girl är den bästa thrillern som släpptes 2013 i Sverige. Hennes för genren ovanligt snygga språk och lekfullhet med handling och berättartekniker gör att alla hennes böcker är en fröjd att läsa. Läs recensionen

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Med ett unikt språk som tycks röra sig i cirklar skildrar Viktor Johansson bättre än någon annan hur det är att vara ung invandrare idag. Den mörka sporten romanprisnominerades och är både dråpligt rolig, hjärtskärande och surrealistisk. En unik upplevelse väntar den som vågar sig på att läsa den. Läs recensionen

Djävulen hjälpte mig – Caroline Eriksson
Utan tvekan 2013 års bästa svenska deckare som dessutom är Caroline Erikssons skönlitterära debut. Djävulen hjälpte mig är en insiktsfull betraktelse över ett autentiskt mord i Sverige från sent 1800-tal – Yngsjömordet. Läs recensionen

Andningskonstnären – Per Odensten
Andningskonstnären är en udda historia med många vackra och härliga formuleringar som innehåller en passage som är en hyllning eller möjligtvis en referens till Thomas Manns Mario och trollkarlen. Lägg till den bästa skildringen av Karlskrona och Blekinge som jag läst så förstår du att jag blev mycket förtjust i Andningskonstnären som även den nominerades till romanpriset.

Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind
Romanprisnominerade Vägen mot Bålberget gör upp med en mörk del av vår historia genom fyra olika berättelser och öden. Häxbränningar, incest, otrohet och jävelskap är Vägen till bålberget packad av men det blir aldrig överväldigande eller hopplöst. Bra så. Läs recensionen

Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Mycket nära och osentimental skildring av hur det är att vara ung i vårdapparaten. Att Linda Boström Knausgård tar sats ifrån myten om Atena förhöjer Helioskatastrofen ytterligare.

438 dagar – Johan Persson och Martin Schibbye
Ett journalistiskt uppdrag som blev ett fiasko men en medial succé och som efter ett lyckligt slut blev en bok. En fantastisk sådan också. Det lilla mänskliga i en grym storpolitisk gegga. Läs den och bli en del av din samtid. Läs recensionen

Ordningen upprätthålls alltid – Pär Thörn
23 tecknare låter tuschpennorna glöda under Pär Thörns ledning och fram kommer en av årets mest intressanta verk både bildmässigt och dramaturgiskt. En visuell njutning av högsta klass. Läs recensionen

Just Kids – Patti Smith
Patti Smiths mästerverk kom inte i år men det kvittar då jag äntligen drog ut tummen och läste detta mästerverk. Patti Smith krossar rockmyter och berättar om sina ungdomsår med en ödmjuk lätthet och en krossande trovärdighet.  Förföriskt drabbande. Läs recensionen

Landstrykare - Knut Hamsun
Inte heller rykande färsk men så sjukt bra att den förtjänar att ligga på böckernas tio i topp-lista varje år. Knut Hamsun, den moderna litteraturens fader, har skapat något fantastiskt i mästerverket Landstrykare. Här finns vagabonder, entreprenörskap och sprudlande livsglädje och mitt i allt står urkraften August som ett monument över industrialismens intåg i Norge. Läs recensionen 

Listan är sammanställd av Jonas och Fredrik på Bokfetischistredaktionen. Tyvärr tjejer, dom är upptagna.

 

Den bedragna är en utsökt kortroman som med lätthet lyfter stora tema och entydligt visar på Thomas Manns stora genialitet.

Den bedragna - Thomas MannSom alltid när jag läser Thomas Mann känner jag att det saknas tillräckligt med verktyg i bagaget för att uppfatta allt som verkar sägas och antydas. Jag måste närapå bita mig i armen för att inte be om ursäkt för mina litterära tillkortakommanden och min ringa skolning inom området. Men det är fel att tro att Mann bara är till för de rättrogna, här finns mycket att hämta även för kättare som jag. Det jag uppfattar och kan tolka i DEN BEDRAGNA är riktigt häftiga saker; sorgen över det kvinnliga klimakteriet, relationen mellan mor och dotter, otrohet, intellektets oförstånd inför känslor, njutningen i smärtan att älska och inte minst att värdigt böja sig för moder natur. Det går nästan inte att fatta att DEN BEDRAGNA är skriven av en 78-årig Mann.

Dialogen är sin lite högtravande artighet till trots fullständigt öppenhjärtlig, på gränsen till det naiva. Det är en duell mellan intellektet och naturen omskriven som en dialog mellan mor och dotter. Som så ofta när man läser Thomas Mann så är det stora ödesmättade teman som avhandlas i till synes harmlösa samtal och skeenden. Bäst av allt, i mina ögon, är hur stor tragik kan skildras så osentimentalt.

Det är även underhållande att läsa hur bokens karaktärer sällar sig till den tidlösa förfasningen över ungdomens förfall, men istället för att visa kalsongkanten eller bära mössorna fel är det hur ungdomarna bär näsduken i bröstfickan som får blodet att koka på tjugotalets människor: Det är exempelvis god ton bland ungdomarna att låta näsduken, som förr bara fick sticka upp i en snibb i bröstfickan, hänga långt ner som en annan flagga; det är ett alldeles tydligt tecken, för att inte säga en medveten demonstration av en republikansk uppluckring av sederna.

DEN BEDRAGNA är en bra titel som knyter an till många punkter i boken, men jag hade ändå föredragit den engelska titeln THE BLACK SWAN som känns mer spännande. DEN BEDRAGNA har flera drag gemensamt med DÖDEN I VENEDIG, bland annat den huvudlösa passionen för någon mycket yngre som bara samhällets sociala gränser förmår hålla tillbaka en stund. En sak är säker, sådana här storslagna verk springer man inte på varje dag. Detta är en bok jag vill återvända till genom åren och ständigt läsa med nya ögon.

Läs recensionen av Döden i Venedig av Thomas Mann

Fakta
Språk: svenska
112 sidor, häftad (tryckt 1954, med sprättade sidor)
Beskrivning/synopsis: Myten om liv som vissnar men ännu i undergången trotsar döden är ett tema som Thomas Mann ofta kommer tillbaka till i sina verk och som han skickligt varierat i sin nya roman. I centrum för handlingen står Rosalie von Tümmler, en charmant änkefru, som i 1920-talets borgerliga Düsseldorf lever ett behagligt liv och svärmar för naturen, för konst och litteratur tillsammans med dotter, son och vänner, som hon samlar till muntra vinsamkväm. Med öm ironi kontrasterar författaren Rosalies impulsivitet och lidelsefullhet med hennes förtrogna dotter Annas skarpa och kyliga intellekt. Just när Rosalie bereder sig på att resignera inför sin ålder får hon en oväntad hjälp av naturen, och hennes känslor och sinnen blomstrar upp i en senkommen passion för en amerikansk yngling. Ännu när idyllen har vänts till tragedi låter författaren ”den bedragna” försvara den grymma naturen i en gripande scen, som utgör en sublim och oförglömlig avslutning på denna mästerliga studie av kvinnans psyke.

 

 

Dags att utse årets bästa böcker lagom till julhandeln. Bokfetischist summerar utgivningsåret och lyfter fram tre favoriter med en gemensam nämnare.

Roberto Bolaño

Det är sällan lätt att avgöra vilka böcker som är värda att lyftas fram när ett år ska summeras. Jag har inte läst alla, svårt att vara objektiv med andra ord. Men om jag tvingas välja tre titlar från 2011 att hålla ovanför de andra så är det dessa:

Skulle jag bara välja en skulle det vara 2666, den krävde mycket men den gav också mycket tillbaka. Med reservation för att den är ganska grabbig och tar namedroppingen till fantastiska nivåer. Även MIN KAMP 2 har nära till namedropping vilket också MINNEN har. När jag står inför fullbordat faktum så är det lite överraskande att jag lyft fram tre titlar som strör referenser och författarnamn omkring sig. Är jag så enkelspårig? Förhoppningsvis inte och titlarna innehåller oändligt mycket mer än referenser som snarare är grädden på moset.

 

Uppmärksammade böcker 2011
Nobelpriset: DIKT OCH PROSA 1954-2004 – Tomas Tranströmer
Augustpriset: KORPARNA – Tomas Bannerhed
Man Booker Prize: THE SENSE OF AN ENDING – Julian Barnes

 

Årets bästa böcker
Dagensbok.com: Julklappsböcker 2011

Babel sammanfattar bokåret 2011:

 

 

Thomas Manns långnovell Döden i Venedig har trots sina pedofilliknande element enorm tyngd och med ett exakt och elegant språk är det en njutning att läsa.

Döden i Venedig - Thomas Mann

Likt Hermann Hesse ger Mann sig på borgaren och huvudpersonen i DÖDEN I VENEDIG är författare precis som i Hesses STÄPPVARGEN. Man kan nästan känna att de är samtida. Själva handlingen rör huvudkaraktären Gustav von Aschenbachs liderliga förälskelse i polske pojken Tadzio.

Till en början är texten ganska krävande och behöver läsas uppmärksamt och aktivt, men går snart över till att fokusera på ramhistorien. Men DÖDEN I VENEDIG som snarare är en långnovell än en roman kan läsas på flera nivåer och ur olika synvinklar. Carl Ekbladh gästar Dagensbok.com med en läsvärd och heltäckande recension av DÖDEN I VENEDIG (länk nedan) där dessa synvinklar och nivåer utreds nogsamt.

Översättaren tycker i sitt förord (skrivet 1981) att Mann inte behöver närmare presentation, idag finns han inte på samma sätt i det allmänna medvetandet, vilket är synd. DÖDEN I VENEDIG är filmatiserad, omslaget är hämtat från filmen med samma namn som romanen.

Varför är jag beredd att förlåta Mann för de pedofilliknande inslagen, för att inte säga huvuddelen av, i DÖDEN I VENEDIG och inte Pier Paolo Pasolini som i sin AMANDO MIO låter sin huvudperson försöka förföra en ung pojke? Kanske för att Manns förälskelse saknar sexuella och erotiska inslag, utan kan ses som en kärlek till skönheten. Skillnaden ligger sannolikt i att Mann var skickligare författare och kunde dölja mycket med flera lager. Men det är inte utan att det lägger ett visst obehag över läsupplevelsen.

Språket i DÖDEN I VENEDIG är elegant och exakt, det är en vacker och njutningsfull text. Handlingen är ödesmättad och rymmer flera bottnar. Men för att loda djupet i berättelsen behöver jag ganska omfattande litteraturvetenskaplig bildning. Detta till trots, hymlar jag inte med att jag går igång på detta och kommer härmed ut som skamlös mannsamlare, hittills har jag hamstrat utan att ha läst en rad, men nu med en titel under bältet kan samlandet stegras till nya nivåer – Jag vill äga och läsa allt Thomas Mann har skrivit.

Läs recensionen av Hermann Hesses Stäppvargen

Läs recensionen av Pier Paolo Pasolinis Amando mio

Läs recensionen av Döden i Venedig på Dagensbok.com (av Carl Ekbladh)

Expressen om Thomas Mann och Döden i Venedig

Fakta
Språk: Svenska
126 sidor, inbunden

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha