Plötsligt låg den där. Smutsigt brunbeige med en uppsättning slemmiga rovdjurständer i mitten och ordet Cujo ovanför. Det var det absolut elakaste bokomslag jag hade sett i hela mitt då väldigt unga liv och jag var bara tvungen att ha den. Den var till om med lika tuff som Iron Maidens übertuffa “Number of the beast”-skiva.  En bok med ett sådant omslag kunde bara inte vara dålig. Det var hårdrock, ondska, lockelse och en portal till en annan värld. Bort från barndom, småsoldater och Disneyböcker till vuxenliv och hedonism.

Men tyvärr var det ju inte riktigt så enkelt. Jag vet inte hur jag fick min mamma att köpa den där boken. Men hon gjorde det och jag höll den som en kristallvas hela vägen hem. Problemet var att jag inte vågade öppna den. Den stod där som ett framtida löfte medan jag fortsatte läsa Kalle Anka och farsan svor över att det låg småsoldater överallt. Däremot fantiserade jag om den där Stephen King. Hur sjuk måste man inte vara om man skriver böcker som kan gestaltas med en rabiessmittad hundtrut? Jag såg framför mig hur han satt som ett monster i en liten mörk kammare och skrev sina fasansfulla böcker med ett hånleende i sitt missformade ansikte. Farligt, farligt men härligt, härligt som  Skifs sjöng en gång i tiden.

Men en annan tid och ett annat liv senare, alltså ett par år eller något sådant, så tog jag till slut mod till mig och öppnade den där boken. Jag kommer ihåg hur jag satt på sängkanten och tänkte att “Nu jävlar får det ske”. Hur jag tittade på den där dreglande hundkäften och rös och funderade på om mitt psyke överhuvudtaget skulle klara av de kommande påfrestningarna? Jag kanske transformerades till psykfall och slaktade hela klassen med farsans jaktkniv som låg i källaren? Men risken var värd att ta. Det var dags att knäcka ägg och göra omelett.  Farligt, farligt men härligt, härligt som Skifs fortfarande sjöng en gång i tiden.

Sen var det klippt. Cujo var den abolut bästa bok jag någonsin läst. Jag införskaffade snabbt Varsel/The Shining, och höll på att skita knäck. Den boken var om möjligt ännu bättre och mitt tonårsjag upptäckte en helt ny värld av skräck, psykologi och människans mörkare sidor. Sen följde Djurkyrkogården, Dead Zone, Eldfödd, Det, Pestens tid och ja, varenda bok som Stephen King skrev eller hade skrivit radades upp i min bokhylla. Jag berördes av den mobbade Carrie och grät till Talismanen. Jag eggades av apokalypsen i Pestens tid och blev helt tagen av Den gröna milen. Jag blev irriterad av att Stark plötsligt kom i ett ljust silvrigt omslag när alla andra titlar innan varit svarta och jag förstod att alla sorters clowner är onda i och med Det. Mitt pojkrum var ett universum av Depeche Mode, folköl, oförlöst sexualitet och Stephen Kings romaner. Jag försökte utöka med andra författare inom samma område, tex Dean R Koontz, men ingen var i närheten av rysarkungen.

Men efter några år så började mitt intresse avta. Tror Dolores Claiborne var den senaste jag läste. Jag vet inte om Kings böcker blev sämre eller om jag helt enkelt utvecklades och blev intresserad av annat? Inte heller omslagen hängde med och rasande ner från svart, mystiskt och underbart till färgglatt, spretigt och allmänt B. Vem vill köpa sängstolpen på Dolores-omslaget eller skrynkligt papper som prydde Rasande Rose? Nej, förtrollningen var bruten och Stephen King förpassades till historien medan jag gick vidare in i horisonten.

Men nu, en massa år senare, så har jag blivit lite sugen igen. Uppföljaren till The Shining, Doktor Sömn, har kommit ut och jag måste nog läsa den. För att inte tala om den hyllade 22/11 1963 som avhandlar Kennedy-mordet i Dallas. Och skulle det inte vara intressant att läsa Pestens tid igen? Den bok jag tyckte var bäst då för länge sedan i forntidens glansdagar. Kanske är det så att cirkeln är sluten och det är dags att återigen plocka upp min gamle favorit i bokaffären. Kanske finns det en ny Stephen King bok därute med det ultimata omslaget som kan förändra mitt liv? Kanske, troligen… eller?

Men faktum är att Stephen King var den som skapade mig till en aktiv bokläsare. Kanske hade jag aldrig läst alla dessa böcker om inte Cujo hade fångat mig den där dagen? Vem vet? Men en sak är säker:

Tack Stephen King för att du introducerade mig till litteraturens underbara värld. Tack!

En sida av svenska fans för svenska fans:
följeslagarna.com

Stephen Kings officiella site.

Stephen King på Wikipedia

Uppdatering. När vi skickade ut den här länken på twitter så hörde Björn Waller från dagensbok.com av sig och berättade att han hade skrivit en liknande text för några år sedan. Det är alltså fler än jag som har Stephen King att tacka för sitt bokintresse. Läs Björns betraktelser här: Kungen och jag.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha