I detta avsnittet av Bok TV pratar jag om böcker som jag gett upp försöken att läsa, tillfälligt eller för gott. Är det någon av böckerna jag pratar om som är värd en andra chans? Hjälp mig att hitta gnistan igen: Lämna en kommentar om varför jag borde läsa den. Fast det går också bra att säga varför det är en bra idé att inte läsa dem.

 

Med sedvanliga detaljkaskader utforskar Karl Ove Knausgård barndomen och smärtan att var ung i romansviten Min kamps tredje del.

Min kamp 3 - Karl Ove KnausgårdMIN KAMP 3 är en lång djupdykning ned i barndomens kärna. Perspektivet är barnets, även tidsformen är nästan strikt presens. Inget sträcker ut sig i medvetandet hos unge Karl Ove längre än några dagar framåt eller bakåt, om det inte är fråga om trauman. Det är en tudelad upplevelse att läsa med erfarenheter både som barn och som förälder. Knausgård skriver rakt in i själen på mig, det är som att vara påkopplad med hela sitt liv samtidigt som man läser om hans. MIN KAMP 3 är obehagligt detaljerat i vanlig ordning och det är framför allt smärtan att vara ung som sköljer över mig i våg efter våg.

I mitten av boken tappar jag sugen som i tidigare delar av romansviten, jävla Knausgård. Jag ser inte stilen, jag ser inte formen, läser bara om barn som leker. Vad är det jag missar? Måste jag backa, ha hela boken klar innan bilden framträder? Hela sviten? Ja, jag misströstar! Men när jag är på väg att ge upp bryter författaren Knausgård in och summerar, drar slutsatser och skickar mig vidare i berättelsen med nytt mod.

Det är till en början mycket referenser till serietidningar, så många att jag vill dra slutsatsen att han namedroppar sina tidiga influenser, kanske är det så, om inte annat i fråga om kvinnosynen som han själv uttrycker oro inför genom mammas förbud mot serieläsandet i linje med åttiotalets moralpanik. När jag blickar tillbaka på vad jag själv konsumerade i serieväg, hisnar tanken på att utsätta mina barn för samma sak.

Mellan raderna känner man författaren skulpteras av uppväxten; serieförbud och lånekort, de akademiska föräldrarna, faderns filosofiska fundering kring hur hummer smakar för olika personer, behovet att bli bekräftad, älskad.

Som man i jämförbar ålder med Karl Ove Knausgård är det skrämmande mycket som är bekant, så mycket att jag bitvis misstänker att min fascination för romansviten MIN KAMP är baserad på igenkänningen av min egen uppväxt. Som det där med att porrtidningar fanns överallt i skog och mark är märkligt, som den del i floran. Som hur obehagligt det faktiskt är att stiga ned i Knausgårds skolstart med nyinköpta pennvässare, blockflöjter och stenciler. Han läser serier som JONAH HEX, FANTOMEN och BLUEBERRY utan att tänka, följer bara med, ger sig hän, precis som jag gjorde. Det där med att rita, jag ritade massor, gubbar, palmer, ögon, monster, serier, precis som unge Karl Ove. Gör man det längre? Detaljer i all ära men det är när han fångar barnets känsla av att vara vilsen, att inte förstå och samtidigt inte våga fråga, om hur det är att försöka navigera i en värld full av gåtor och oförklarliga handlingar, som han är storslagen på riktigt.

Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård (Bild: nordice.is)

Fadern är närvarande även i denna del och när han inte är rosenrasande är han likgiltig och frånvarande. Från att uppta nästan all tankekraft och fokus på att inte väcka faderns vrede hos den unge Karl Ove i första delen av boken så försvinner han nästan obemärkt i andra delen.

Det tog mig nästan ett halvår att läsa ut MIN KAMP 3, vilket är ovanligt lång tid för mig utan att ge upp läsningen helt. Varför tar det sån tid för mig att läsa ut den? Beror läskrampen på smärtan att minnas och återuppleva hur det är att vara ung? Det är en krävande bok, ibland måste man upp till ytan och andas och att sedan är det lätt att dra sig för att åter dyka ned i djupet. Vidare är det inte endast igenkänningen som tvingar mig att återvända till denna hittills fantastiska romansvit, det är allmängiltigt och universellt. För mig är igenkänningen bara grädden på moset eller möjligtvis saltet i såren.

Recension av Min kamp 1

Recension av Min kamp 2

Lyssna på Karl Ove Knausgård som sommarvärd 2011 (P1)

Fakta
Språk: Svenska
442 sidor, inbunden
Pris: 184 SEK (Adlibris), 185 SEK (Bokus), 45 SEK för pocket (Bokia)
Beskrivning/synopsis: Tredje delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp kretsar kring en familj som en vacker augustidag 1969 flyttar in i sitt nya hus i Tromøya utanför Arendal på den norska sydkusten. Familjens yngste heter Karl Ove och är bara åtta månader gammal. I detta hus ska ha tillbringa hela sin barndom med cykelutflykter, kompisar, fotboll och musik. Men idyllen har en mörk underton. Pojken som framstår som så känslig har också en beräknande och manipulativ sida – djupt präglad som han är av livet i en familj styrd av en kontrollerande och oberäknelig fader. I första delen av Min kamp fick läsaren följa Karl Ove Knausgårds tonår och de blandade känslorna i samband med faderns begravning, i den andra delen står ett mognande författarskap och flytten till Sverige i centrum. Bok tre behandlar uppväxten i en kärnfamilj. Karl Ove Knausgårds roman är en av de senaste årens mest omdiskuterade böcker. Ännu en gång har han skrivit en fascinerande och mångfasetterad närstudie – den här gången i form av ett porträtt av konstnären som ung.

 

Dags att utse årets bästa böcker lagom till julhandeln. Bokfetischist summerar utgivningsåret och lyfter fram tre favoriter med en gemensam nämnare.

Roberto Bolaño

Det är sällan lätt att avgöra vilka böcker som är värda att lyftas fram när ett år ska summeras. Jag har inte läst alla, svårt att vara objektiv med andra ord. Men om jag tvingas välja tre titlar från 2011 att hålla ovanför de andra så är det dessa:

Skulle jag bara välja en skulle det vara 2666, den krävde mycket men den gav också mycket tillbaka. Med reservation för att den är ganska grabbig och tar namedroppingen till fantastiska nivåer. Även MIN KAMP 2 har nära till namedropping vilket också MINNEN har. När jag står inför fullbordat faktum så är det lite överraskande att jag lyft fram tre titlar som strör referenser och författarnamn omkring sig. Är jag så enkelspårig? Förhoppningsvis inte och titlarna innehåller oändligt mycket mer än referenser som snarare är grädden på moset.

 

Uppmärksammade böcker 2011
Nobelpriset: DIKT OCH PROSA 1954-2004 – Tomas Tranströmer
Augustpriset: KORPARNA – Tomas Bannerhed
Man Booker Prize: THE SENSE OF AN ENDING – Julian Barnes

 

Årets bästa böcker
Dagensbok.com: Julklappsböcker 2011

Babel sammanfattar bokåret 2011:

 

 

Jonas Inde har skapat en våldsam kortroman om extrem manlighet i gränslandet mellan Bret Easton Ellis och Anders Behring Breivik.

KKM - Jonas IndeI dagarna släppte Jonas Inde kortromanen KKM som ska ses som en försmak på en kommande roman. Att den inte kostar mer än en dagstidning är en trevlig detalj.

Tidigt slås jag av att parallellerna mellan den namnlöse huvudpersonen i KKM och norske terroristen Anders Behring Breivik är många. Båda går med i skytteklubb för att komma över vapen, fixering av den egna kroppen, väljer att avskärma sig från människor och odlar på så sätt hatet. Skillnaden är att Breivik motiverades av ett snedvridet ”samhällsansvar” och huvudpersonen i KKM av personliga skäl. Även formen följer dagboksdelarna i Breiviks manifest. Jag tror dock att parallellerna är tillfälligheter men det skänker en obehaglig autencitet till Indes krassa torra prosa.

När man läser Anders Behring Breiviks manifest slås man av hur normal han verkar vara. Tydligare: Hur nära han är oss andra, hur lite som skiljer oss åt. Karl Ove Knausgård är inne på samma spår i sitt sommarprogram, där han hittar uppenbara paralleller mellan Breivik och Adolf Hitler men även vilka likheter han själv har med dem båda. Precis som Breivik verkar huvudpersonen i KKM normal fram till brytpunkten, då han tar steget över gränsen och blir en mördare.

Här och var i KKM får jag Bret Easton Ellis-vibbar, med ultravåld och klassmarkörer. Det mest njutbara i KKM är Jonas Indes perfekta återgivning av den osentimentala känslokylan hos en mördare som inte känner något för sitt offer. Gillar jag KKM? Jajemen, även om det ibland blir lite rumphugget och det känns som om Inde tar för snabba kliv mellan två tankar. Ena stunden söker huvudpersonen kontakt på Facebook och nästa lagar han köttfärssås på kvinnokött. Men att ta grundläggande känslor som finns hos var man och skruva upp dem rejält är alltid intressant och ibland är inte steget så långt från det vardagliga till det extrema.

Lyssna på Karl Ove Knausgård som sommarvärd i P1 (podcast/mp3)
Spellistan från Knausgårds sommarprogram (spotify)

Fakta
Språk: Svenska
45 sidor, paperback
Pris: 9 SEK (cdon)
Beskrivning/synopsis: I kortromanen KKM möter vi en namnlös mördare. Han är svag och komplexfylld. Han är livrädd för kvinnor och fylld med hat. Han är en sårad psykopat som ser sig själv som en känslig kille. Mördarens motsägelsefulla natur skildras med mörk insikt och kommer till uttryck i hans ytterst våldsamma handlingar. Men tvärs genom den gastkramande skildringen lyser också stråk av en bisarr humor. Huvudpersonen i KKM är helt enkelt en vanlig svensk kille som drivit sina tendenser något längre än andra vanliga svenska killar. ”Jag är inte arg. Jag är mordisk. Du ska inte kränka mig. För då mördar jag dig.” Jonas Inde, född 1967, är skådespelare och författare. Han blev känd som medlem av Killinggänget. 2004 kom hans debutroman, Too fast for love med illustrationer av Martin Kellerman som han även samarbetat med i andra sammanhang. Den korta romanen/långa novellen KKM kan ses som en försmak av Jonas Indes kommande roman.

 

Karl Ove Knausgård utreder svenskheten, kärnfamiljen men framför allt kärleken och detta till litterära referenser och diskussioner. Andra delen i romansviten är mer utlämnande och fängslande än den första.

Knausgård, K - Min kamp 2 - 13032955

I denna andra del av Karl Ove Knausgårds sex band tunga romansvit kastas vi handlöst in i småbarnsförälderns vardag. Jag känner igen mig i mycket, men jag ler inte igenkännande då det handlar om tankar och känslor man vill begrava. Jag älskar till exempel Knausgårds fingertoppskänsla när han lyckas fånga den manliga egoismen och fåfängan som kan blomma upp mitt i barnkalasens motsvarighet till Ragnarök.

Jag kommer Knausgård ännu närmare i denna delroman, hans tankar som på ytan verkar fientliga och fjärran blir när man ser närmare alldagliga och igenkänningsbara. Han lyfter alltså fram mina tankar, de man lär sig tänka bort och inte kännas vid, genom att gå först och vara brutalt ärlig.

Han går rätt hårt åt svenskarna och deras uniformitet och ovilja att sticka ut eller var politiskt okorrekt. Det ligger något befriande i hans rakhet och uppriktighet och det är där hans storhet ligger, inte i att han fläker ut sina vänner och bekanta. Han säger vad han tycker om vänner och författarkollegor och visst är det autofiktion, men det känns så genuint att man ibland vill titta genom fingrarna när man läser. MIN KAMP 2 är alltså rätt igenom osvensk.

Karl Ove Knausgård - Foto: Heidi Taksdal Skjeseth

Foto: Heidi Taksdal Skjeseth

Han beskriver sitt lite tråkiga föräldraliv och plockar sedan itu det samtidigt som han vandrar bakåt i tiden, skalar bort lager i livet tills han hittar kärnan i sitt förhållande till Linda. Ett stormigt allt-eller-inget-förhållande värdig en stor roman. Jojoåkandet mellan rasande förälskelse och vilda gräl och uppbrott får mig att tänka på den underbara kärlekshistorien i ASK THE DUST av John Fante. Allt insvept i sköna litterära grubblerier och svåra, snudd på utestängande betraktelser. Jag går helt upp i boken. Det är som att passera en olycksplats, man vill inte titta men måste.

Som så många andra bra romaner är det mycket namedropping, en del nämns i förbifarten andra får flera sidor som Dostojevskij. Här nämns även: Hölderlin, Heidegger, Rilke, Tom Waits norrmännen Thure Erik Lund och Stig Saeterbakken och i min bokhylla lockar numera den olästa Carl-Henning Wijkmarks DRESSINEN.

MIN KAMP 1 handlar om döden och MIN KAMP 2 om kärleken och ingen av dem sätter det vackra och fina i främsta rummet. Den andra romanen är tätare, än mer utlämnande och mer fängslande än den första. Trots djupet har den en lätthet och i mina händer blir den en bladvändare.

Min kamp 1 – Recension

Stig Saeterbakken

Fakta
Språk: Svenska
597 sidor, inbunden
Pris: 99 SEK (Excess på Bokus), 99 SEK (Excess på Adlibris)
Synopsis/beskrivning: Andra delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp är en studie i extremrealism genom blottläggandet av vardagligheter, av utanförskap och av självförödmjukelsens yttersta fascination. Fadersporträttet i första delen är här utbytt mot ett kompromisslöst sökande efter kärlek och vänskap. I centrum står också det egna författarskapet och konsekvenserna av att lämna Norge för en svensk anonymitet. Hela tiden finns där den öppna blicken på den egna kärnfamiljen och faderskapet, men också på det nya hemlandet Sveriges nästintill skrattretande konformitet och konflikträdsla. Familjen och författandet ställs på så sätt mot varandra i ett försök att nå förlösning och att sträcka sig utanför sina egna begränsningar. Karl Ove Knausgård skriver en prosa som är häpnadsväckande exakt samtidigt som den hela tiden låter karaktärerna vara berättelsens medelpunkt. Trots att Min kamp aldrig låtsas vara något annat än roman finns där hela tiden en kuslig känsla av att den handlar om riktiga människor – vilket i sin tur skapat en våldsam debatt om självbiografisk prosa både i Norge och i Sverige. Oavsett vilket kan vi vara säkra på att Min kamp i framtiden kommer att stå som ett ledande exempel på nordisk romankonst i början av 2000-talet.

 

Det har varit mycket ståhej om denna bok eller romansvit. Jag hymlar inte med att jag tog mig an boken med viss skepsis, även om jag var nyfiken. Men hur gärna jag än vill såga den så är den bra.

Min kamp - Karl Ove Knausgård

Efter de första fyra sidorna är jag såld, det är så jävla bra skrivet att jag vette fan om jag läst en lika bra och träffande inledning någonsin. De efterföljande sidorna håller mig kvar och utan att Karl Ove Knausgård går in på varför växer ett slags obehag i hans beskrivning av sin far sedd med både barnet och den vuxnes ögon, samtidigt.

Jag kan inte beskriva vad det är som fängslar mig, alla försök att sätta ord på det mynnar ut i någon slags floskelkaskad: han har nerv, närhet och närvaro i sin prosa. Han är innerlig och ärlig samtidigt som det är både ensidigt och autofiktivt. Ni ser själva, jag kan inte beskriva det, sätta fingret på det utan att låta som en trött, lätt vinalkad och bitter svensklärare som försöker beskriva något han inte begriper.

Men efter att ha gått med den unge Knausgård på fester med utköpt öl och tafatta försök att närma sig tjejer mattas min entusiasm en del, ganska mycket faktiskt och jag börjar bli uttråkad och känner mig dum som inte förstår vad det är som är så fantastiskt med detta banala och, ja, tråkiga verk. Sen öppnas del två som hissdörren i THE SHINING och jag spolas över och bort av Knausgårds underbara filosofi, hans betraktelser och klara helikoptervy över livet, vardagen och mannen.

Det är här jag börjar ana att han inte är helt uppriktig, det är här ordet autofiktion börjar kännas aktuellt. Han resonerar kring vad som är konst, att nu är publiken och vad som skrivs en del av eller hela konsten. Pratar han om MIN KAMP och i så fall, vad är sant av det jag läser? I början tänkte jag att det fiktiva låg i hans onaturligt detaljerade återgiving av dialog och detaljer samtidigt som han senare säger sig nästan helt sakna minnen från barndomen. Men kanske är osanningen större än så. Har han byggt en karaktär som han ikläder sig själv i offentligheten från och med nu? Lite som Christian Bale i THE PRESTIGE. Sen lyssnar jag på honom i Kulturradions Biblioteket (länk nedan) och där menar han att fiktionen ligger i urvalet, att han kunde skrivit en helt annan historia med samma karaktärer och varit lika brutalt uppriktig.

Jag har faktiskt EN TID FÖR ALLT av honom i bokhyllan och den ska jag läsa, för skriver han så här insiktsfullt när han verkligen anstränger sig för att skriva enkelt skulle jag vilja läsa honom när han får fritt spelrum för sin böjelse att skriva komplicerat eller stort.

Jag vill såga MIN KAMP för att den är så hajpad. Det finns något i mig som vill vara ensam om mina upplevelser, vilket gör att jag känner motvilja till litteratur som kan ses som mainstream/populär och gärna hyllar smal, relativt okänd dito. Jag antar att jag vill vara lite speciell. Men det som oxå talar för en sågning är att jag hyllat de senaste böckerna jag recenserat. Det är helt enkelt dax för en diss. Men det går inte, MIN KAMP må vara knölig, bitvis tråkig, hajpad, något jag inte naturligt är intresserad av, men likväl är den bra. Riktigt bra till och med.

Det är ingen slump att jag oftare än vanligt drar paralleller till film, MIN KAMP är grafisk och mycket berättas med detaljer och skeenden. Det är introvert så att jag bitvis nästan spyr och ibland blir jag nästan aggressivt uttråkad men Knausgård plockar upp mig igen och igen. Detaljorgier och överanalyser i all ära, men det är ändå när han påstår något, drar slutsatser och tar ställning som det är som bäst. Jag kommer att läsa de andra delarna i sviten oxå, behöver bara andas emellan.

Min Kamp – Recension

Fakta
Språk: Svenska
Pris: 179 SEK på Bokus
443 sidor, Inbunden

Beskrivning/synopsis: Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet. Boken utgår från Karl Oves nuvarande situation med fru och två små barn i Malmö. Han skriver och berättar personligt om hur han tvingats sluta dricka eftersom han då tappar kontrollen och gör sig själv och andra illa. Med minnet till hjälp återskapar han ungdomsminnen från sin egen familj – och inte minst hur han hanterade telefonsamtalet från brodern med faderns dödsbud. Efter det följde ett hemskt uppvaknande när de fick åka och städa upp efter honom. Begravningen av en far de aldrig kände.

Bra om Karl Ove Knausgård
P1 Kulturradion: Biblioteket (podradio)

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha