Allas vår skräckförfattare John Ajvide Lindqvist ”Lilla stjärna” är hans tredje bok efter ”Låt den rätte komma in”. En bok om utanförskap, borrmaskiner och glädjen av att ha en magnifik sångröst.

Lennart, en halvt misslyckad musiker, hittar en liten flicka i skogen. En liten flicka med absolut gehör och som skriker och sjunger med en fantastisk röst. Han låter henne växa upp i sin källare, gömd från nyfikna ögon och den stora onda världen.  De enda som vet något är Lennarts fru och deras kriminella vuxna son Jerry som spenderar dagarna med att spela gitarr medan Theres, vilket blir det namn hon får, sjunger. Men något är fel med flickan, allvarligt fel, och hon gillar att leka med verktygen som finns i källaren, särskilt borrmaskinen

Samtidigt i en annan stad i vårt avlånga land växer en annan flicka upp under mer normala förhållanden. Theresa är namnet och hon har en vilja av stål. Har hon bestämt sig så är det så och ensamheten är något hon odlar medan hon under uppväxten sitter och trär plastpärlor till halsband. Den enda vän hon egentligen har är killen i huset bredvid, men även dom kommer ifrån varandra och till slut känns även familjen som en belastning. Som om de kväver henne bara genom att de finns i samma hus som hon. Frustrationen och det inneboende skriket släpper hon lös på flugorna i köksfönstret med hjälp av sin mammas hårsprej och en ask tändstickor.

 Det är en stark inledning i Lindqvists Lilla Stjärna. De första 200 sidorna är magiska. Jag bläddrar och läser som en galning, stämningen och flickornas utanförskap sitter som nålar under mina naglar och när Sarah börjar leta efter kärleken i sin familj med hjälp av sin älskade borrmaskin så vet jag inte hur jag ska agera. Jag slits mellan äckelkänslor för det hon gjort och empati för det hon säger. Det är snyggt berättat, oväntat och oförutsägbart. Och det bästa av allt, jag köper det rakt av. Detta känns som en historia som skulle kunna ske, och vara ett faktum, i Landet Lagom där vi alla bor. Svensk skräck som isar ner våra villor och hyreskaserner. Precis som i ”Låt den rätte komma in” så gör John Ajvide Lindqvist ett bra jobb med att få mig att köpa en otrolig historia som något fullt möjligt.

 Men sen tar det stopp. Och det genom att två stora problem glider in i boken. För det första så slutar den plötsligt vara trovärdig. Illusionen av verklighet bryts och plötsligt läser jag en vanlig thriller, en bok som är en bok som är en vanlig bok. Till exempel så har jag väldigt svårt att tro att en tonåring utan identitet och med ett svårt socialt handikappad skulle kunna ta sig igenom uttagningarna, och komma med i, tv-programmet Idol. Och om TV4 inte skulle reagera så har vi all annan media. Skulle aftonbladet verkligen inte skriva om alla deltagarna i en av Sveriges största tävlingar? Jag tror inte det och plötsligt så tror jag inte på historian som utspelar sig i Lilla stjärna. Och det slutar inte där, för i ungefär samma veva rullar klichéerna in i bilden, och därigenom blir boken förutsägbar. För att ta ännu ett litet hiskeligt exempel. Givetvis blir en manager med namnet Max Hansen intresserad av den lilla spröda tjejen med den fantastiska rösten. Och givetvis är han en manager på dekis, som har haft sina storhetsdagar och nu, givetvis, lever för att lura unga tjejer i säng genom att lova dem guld och gröna skogar och, givetvis, har han en liten kuk och potensproblem. Är det någon som läser detta som inte tror att han kommer att drabbas av ond bråd död? Hur kunde detta ske? Hur kunde en fantastisk bok bli en förutsägbar kliché. För efter Idol och den perversa managern så staplas det triviala i högar och boken sladdar fram mot den slutgiltiga dikeskörningen.

 Det var det vanliga tråkiga gråa Sverige med dessa ungdomars liv som gjorde första halvan så bra, så krypande. Men sedan känns det som om John Ajvide Lindqvist plötsligt börjat tvivla på sin egen historia och bestämt sig för att använda både steroider och botox för att pumpa liv i liket när det inte fanns något lika att pumpa liv i. Bara en utsökt liten ruskig historia om två flickor och deras vansinne och utanförskap som mådde alldeles utmärkt.

 Varför John, varför?

 PS: Detta är ännu ett kvitto på att Idol är ett ont fenomen som skövlar och bränner allt i sin väg. Efter att ha förnedrat halva Sveriges ungdomskvot så kom nu turen till litteraturen. Skäms TV4, skäms! Ni är onda!     

 

Fakta
Språk: Svenska
Pris: Inbunden  184:-
Beskrivning/synopsis: Lilla Stjärna är berättelsen om två flickor. Under en svamputflykt hittar svensktoppsartisten Lennart ett spädbarn nedgrävt i en plastpåse. Han räddar flickan till livet och hennes första skrik gör honom stum. Ur den lilla kroppen stiger en serie perfekt träffade toner. Han tar med flickan hem och gömmer henne i källaren. Hennes obefläckade musikalitet ska ge hans liv mening. Hon är Flickan med den gyllene håret. Vid samma tid föds en annan flicka i en mellansvensk stad. Hennes liv rymmer inte många glädjeämnen. Hon upplever sig själv som grå och alldaglig med få begåvningar och ännu färre vänner. Hon tröstar sig med elaka hyss och trollande på olika nätforum. Hon är Den andra flickan. Så småningom korsas de två flickornas vägar. En brinnande vänskap växer fram, med förödande konsekvenser för alla som kommer i dess närhet. Lilla Stjärna är en historia om kärlek och besatthet, om en röst ifrån en annan värld och idoldyrkan driven till sin spets. Hur långt är du villig att gå för den du beundrar över allt annat?I Lilla Stjärna för John Ajvide Lindqvist ännu en gång in skräcken i ett vardagligt, samtida Sverige. Unga människor i en värld av bortvända vuxna försvarar sig med vad som finns till hands. Eldrivna verktyg, om så krävs. Det är hans mörkaste bok hittills och både känsliga läsare och älskare av Allsång på Skansen varnas.

 

John Ajvide Lindqvist har gett ut en volym med gott och blandat, här ryms allt från gamla tvseriemanus till recensioner. Min stora behållning är långnovellen Ansiktsburk som är både bra och rolig samt Ajvides kommentar till vad som är stor kärlek i titelnovellen Låt de gamla drömmarna dö.

John Ajvide Lindqvist - Låt de gamla drömmarna dö

Jag har ett ganska ansträngt förhållande till John Ajvide Lindqvists litteratur. Det första jag läste var HANTERINGEN AV ODÖDA, då inne i min zombieperiod och jag blev fly förbannad. Jag tyckte om idén till boken och till och med förnyelsen av genren. Men den kändes hafsig och i ärlighetens namn ville jag nog såga den oxå. Jag svor i alla fall att aldrig mer läsa något av Ajvide. Jag tillhör den lilla skara som såg Ajvide ståuppa och minns honom och han var inte precis min favorit på den tiden. Nu är jag, då och då, en förnuftig man som kan erkänna att jag begår fel, men det krävdes att jag såg filmen LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN som jag tyckte var fantastisk. Jag köpte boken och deklamerade snorkigt: Det må vara hur det vill med Ajvide och hans författartalang men det tillhör numera allmänbildningen att ha läst LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Boken visade sig vara bra, men jag kunde fortfarande gömma mig bakom det faktum att jag gillade filmen bättre än boken, den var renare och klarare i sin avskalade form. Tills jag insåg att det oxå var Ajvide som skrivit manus. Ojdå.

Nu har jag alltså läst LÅT DE GAMLA DRÖMMARNA DÖ och det har alltså varit en kamp på 3-4 år från öppet förakt till, nu kommer det; accepterande. Yes, det här är helt ok. Jag läser och njuter av både språk och innehåll i första delen i boken som är Ajvides manus till SOMMARPROGRAM i P1 2006. Det och att Ajvide i förordet utlovar en ny zombierökare inom kort vinner över mig. Ja, jag är så lättflörtad.

Men sen svalnar min entusiasm en smula. Mitt intresse går upp och ned. Språket är lätt och Ajvide använder vardagliga ord på lite ovanliga ställen. Det är trevligt. Det är faktiskt inget fel alls på Ajvides verk, varför har jag då så svårt att ta det till mig? Samtidigt som jag slukar texten.

Bästa texterna är ANSIKTSBURK och Ajvides manus till SOMMARPROGRAM I P1 2006, Ajlöövitt! Kanske är det så att jag gillar honom mest när han inte skriver skräck. Jag har lite svårt när det blir så där hokus pokus; en 30 meter hög demon/ont väsen som stövlar runt i en svensk idyll. Det är nog så att jag inte gillar skräck när det blir för mycket hokus pokus, blev vansinnigt besviken när den läskiga klownen i filmen DET visade sig vara en rymdspindel som man kunde döda genom att skjuta silverörhängen på. Samtidigt älskar jag Stephen Kings GERALDS LEK (inget hokus pokus i den inte). Men samtidigt tyckte jag om THE PASSAGE där det förekommer lite hokus pokus, så min teori haltar. Kanske är det hur man säljer in det till mig som läsare. Ajvide ger mig inte tid och argument att svälja betet.

Ibland när jag läser Ajvide så är det som om han krånglar till det för att dölja en underström av handlingar, i alla fall är det vad jag väntar mig att finna. Men det tillkrånglade som utmanar mig att söka vidare och förstå döljer inget, åtminstonne inget jag kan finna. Det är som om han stryker mig mothårs, vi klickar inte.

Omslaget är bra, satt en lång stund och tittade på det innan jag kom på vad det föreställde. Men orkar du inte lista ut det själv så är det tydligare i klippet nedan. Jag blir lite nöjd när man knyter ihop omslag och reklamspot så här, snyggt.

John Ajvide Lindqvist pratar om Låt de gamla drömmarna dö

Ajvide gör en fin skildring av vad som är stor kärlek som jag tycker mycket om i titelnovellen Låt de gamla drömmarna dö. Här får man även veta vad som händer med barnen i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN, men det är en bihistoria, vilket gör att jag gillar det än mer.

Jag gillar Ajvides ideér, han är en frisk fläkt och han förtjänar all framgång och uppmärksamhet. Men LÅT DE GAMLA DRÖMMARNA DÖ faller mig inte i smaken, det finns guldkorn som Ansiktsburk, Låt de gamla drömmarna dö och Sommarprogrammet men överlag gillar jag den inte. Det är spretigt och ojämnt och mitt intresse åker verkligen jojo. Något för ajvidefantasten? Naturligtvis. Något för ajvidenovisen? Jajamen. Något för hokuspokusallergikern? Absolut inte!

”Erik Pettersson” presenterar Ansiktsburk på Bokmässan (youtubeklipp)

Recension av The Passage

Fakta
Språk: Svenska
363 sidor, häftad
Beskrivning/synopsis: ”Mitt liv började när jag var tretton år. Kan jag säga nu. Som vuxna skapar vi ju vår barndom. Riktar ljuset mot de där händelserna som gjorde att vi blev som vi blev och glömmer bort de andra. Carola minns säkert sin första rena ton. Ernst Kirchsteiger sin första formgjutning i lättbetong. Men mitt liv började när jag var tretton.”

I Låt de gamla drömmarna dö har John Ajvide Lindqvist samlat texter skrivna under lång tid i vitt skilda sammanhang. Här finns allt från efterfrågade noveller, sketcher och kåserier till recensioner och Sommarprogrammet från 2006. Inte minst finns här novellen som gett samlingen dess namn, och som ger svaret på vad som hände Oskar och Eli sedan de stigit av tåget där Låt den rätte komma in slutade. Vissa av texterna har publicerats tidigare, däribland följetongen Tindalos och långnovellen Ansiktsburk, andra är helt nyskrivna eller har bara framförts på scen. Allt inleds med ett specialskrivet förord. Det här är en bok för dem som vill läsa allt, för dem som vill veta hur det går och för alla som vill prova på att tillbringa några timmar i John Ajvide Lindqvists skrämmande och fascinerande värld.

 

Att fynda böcker på loppis är inte svårt. Med tanke på att en ny bok kostar mellan 100-200 SEK är det snudd på obegipligt att en begagnad kostar så lite som 5-10 SEK. Inte för att jag klagar.

Loppisfynd

Människohamn – John Ajvide Lindqvist Efter att ha läst HANTERINGEN AV ODÖDA blev jag så besviken att jag svor att inte läsa fler böcker av Lindqvist. Men det gick över efter att ha sett LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN som var så bra att jag läste boken som var mycket bättre. Nu står nästa bok av samme man och väntar i bokhyllan.

Snabba cash – Jens Lapidus Inte min typ av bok om jag får välja, men någon gång tänker jag se filmen och eftersom boken blev så stor tillhör det allmänbildningen att ha läst den.

Aldrig fucka upp – Jens Lapidus Lika bra att läsa fortsättningen oxå när man ändå är på gång.

Flood – Andrew H Vachss Har faktiskt läst den, men den pryder min bokhylla och jag kommer nog att läsa om den nån gång. Hårdkokt som fan, faktiskt på gränsen till pekoral. Vachss jobbar med antastade barn och det temat går igen i hans böcker.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha