Trots att Fredrik inte är kvalificerad att göra en bra gissning ger han sig på att gissa vem som får Nobelpriset i litteratur på torsdag kl 13:00.

Se Peter Englund meddela världen direktsänt från nobelprisets hemsida

 

”Vilket värde har egentligen en civilisation som inte ens klarar av att rosta en ynka brödskiva så att den blir som man vill ha den?”

Citatet ovan är trombonisten Takahashis när han inte får brödet till sin beställda kycklingsallad som han vill. Detta i bokens början där natten anländer och fortgår tills gryningen nalkas på bokens sista sidor. På andra sidan bordet sitter Mari, en ensamvarg som inte kan sova och därför sitter på olika kaféer och läser nätterna igenom och är bokens nav och huvudrollsinnehavare.Varefter nattens timmar går så kommer hon träffa en sönderslagen prostituerad, en före detta kvinnlig brottare, den organiserade brottsligheten och en mängd av nattens olika varelser. Allt medan nattens timmar tickar fram och en värld som inte syns i dagsljuset breder ut sig över sidorna och aldrig, aldrig har Haruki Murakami varit mer filmisk. Hela boken är som ett filmmanus där det inte är ord utan bilder som klistrar sig fast i mitt medvetande och kameraåkningarna sveper genom bokens täta atmosfär. Det är stämningsfullt och fascinerande hur Murakami så lätt kan få mig att bli en del av detta digra bildspel. Efter bara några sidor så är det nästan som om jag kan känna lukten av Takahashis dåligt rostade bröd, känna cigarettlukten, höra taxibilarna köra förbi och boken blir fullständigt, fullständigt omöjlig att lägga ifrån sig. Murakami fullständigt bultar fast boken i mina händer och guidar mig rakt in i den japanska storstadsnatten… Tuut, tuut bilarna åker förbi, röken ligger tungt… I alla fall till en början…

För bakom den stilistiska säkerheten, den svarta humorn och en atmosfär tät som betong så finns inte så mycket av en historia. Det händer saker, det är intressant och medryckande, men efter halva boken är det uppenbart att det inte finns någon röd tråd, inget att följa, inget att begrunda, utan bara en natts vandring med Mari, Takahashi  och de andra vakna och förvirrade. Det blir efter ett tag helt enkelt ytligt och oengagerande. Liksom Murakamis ”Sputnik älskling”, som även den var en kort roman med en tät filmisk stämning, så finns det inget fundament, ingen krok att fastna på.

Det börjar alltså utkristalliseras en varning på Murakamis kortare historier då de inte alls känns lika genomtänkta och fundamentala som de tjockare och bredare böckerna som till exempel ”Fågeln som vred upp världen” och ”Norwegian Wood”. Detta till trots så är Haruki Murakami en av mina favoritförfattare på alla sätt. När man plockar upp en roman med honom så vet man aldrig vad man får. Ingen annan författare kan skriva en Murakami-roman och, javisst, oftast är det samma återkommande teman med mystik och isolering som beståndsdelar i väven, men det finns alltid en grundhistoria, en ryggrad som han kan brodera sina makalösa historier på och omkring. Tyvärr fungerar inte det lika bra i hans kortare verk utan det blir ett vackert, förtrollande och alldeles bedårande kulissbygge som Murakami skulle behållit i sin skrivbordslåda som en stilistisk övning.

Tidigare recensioner av Murakami:
Fågeln som vred upp världen
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
IQ84 del 1 & 2
IQ84 del 3
Norwegian wood 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
236 sidor, mjukband
Pris: 124 SEK Adlibris och 179 SEK Bokus
Förlag: Norstedts

Beskrivning/synopsis: Murakamis hypnotiska kortroman från 2004 utspelas under en natt i Tokyo. Filmisk och gastkramande.
Eri och Mari är systrar och befinner sig på olika sidor om natt och dröm. Eri tycks inte kunna vakna där hon ligger i sängen. Mari tycks tvärtom inte kunna sova. Efter mörkrets inbrott stöter hon på den unge jazztrombonisten Takahashi som hävdar att de träff­ats tidigare. Under de följande timmarna möter hon också en kvinnlig före detta brottare som nu jobbar som nattportier på ett hotell med skamfilat rykte samt en kinesisk prostituerad som på samma hotell blivit brutalt misshandlad av en affärsman. Fram till gryningen möts deras vägar gång på gång och deras hemligheter tycks dra dem allt närmare varandra. Kan det vara så att Eris skrämmande sömn har något med affärsmannens brott att göra? Vad händer om Eri äntligen vaknar, kommer hennes syster då att somna?

Efter mörkrets inbrott är ett suggestivt och filmiskt drama som blandar tid och rum i en närapå metafysisk utforskning av människans psyke. Ingen annan än Murakami hade kunnat skriva denna roman präglad av hans helt egensinniga humor och psykologiska skärpa.

 

Det här är den sista delen och pusselbiten i den parallella världen 1Q84. De sista sidorna som ska knyta ihop och avsluta alla de trådar som spanns hej friskt i de tidigare två delarna. Jag har längtat och suktat och bar hem den här boken som en fjortis hade burit hem VIP-biljetter till ett möte med Justin Bieber. Men…

… den här texten börjar med en varning. För om du inte läst de två tidigare delarna så ska du inte läsa den här recensionen, då ska du istället känna ett sting av kulturell underlägsenhet, kryddat med skam, och införskaffa dessa förträffliga volymer pronto. Livet är för kort för att gå miste om de bästa pralinerna i asken. För att inte tala om att följande rader innehåller saker du inte vill veta just nu. Men tillbaka till mig själv…

…som ihärdigt väntat på förlossningens ögonblick, slet upp boken och konsumerade den i en faslig takt. Jag ville veta om luftpuppor, om det blev något självmord, om sekten skulle få tag på mördaren, om den omöjliga kärleken skulle bli möjlig och allt annat som hade gnagt i mitt inre.

Men där historian innan var en effektivt berättad thriller stöpt i Haruki Murakamis patenterade form så planar nu hela historian ut. Aomame, bokens japanska Lisbeth Salander karaktär, som tidigare har sprungit runt och slaktat as till män med en sylvass ispik sitter nu och gömmer sig i en lägenhet i nästan hela boken. Tengo, författaren, som tidigare befunnit sig mitt i historian öga och blivit indragen i det ena mysteriet efter det andra sitter här vid sin faders dödsbädd i mer än halva textmassan. In på arenan kliver förvisso en tredje figur, spanaren Ushikawa, inhyrd av sekten som jagar Aomame och Tengo. Men han adderar inte spänning och energi utan lunkar mest på och sprider med sitt missbildade yttre en viss lyteskomik över hela historien. Där förra boken slutade med adrenalinet och mystiken exploderande över sidorna så lägger sig den här boken på en betydligt lugnare nivå där alla berättartrådarna visserligen knyts ihop, men ohhh… vad det görs… odramatiskt. Det går  helt enkelt för lätt och där Haruki byggt upp enorma förväntningar, lagt sidor på att utveckla och förtäta intriger så avslutas en del saker här med ett par rader. Och min besvikelse lägger sig som en blöt filt över alltihop. I alla fall till en början.

Men om vi backar och byter infallsvinkel. Bort från mina förväntningar och påhitt om hur tredje delen skulle vara så hamnar boken i ett lite annat skimmer. Utan tvekan är detta trilogins svagaste del, däremot inte dålig. Att bygga upp en thriller där den lugnaste akten också är det sista borde vara ett dramaturgiskt självmord utan återvändo. Men det är samtidigt så att Haruki Murakami har byggt sitt namn, och varumärke, på att skita i dramaturgi och ignorera skrivna som oskrivna regler. I hans böcker kan allt hända, precis allt, och en författare som inte bryr sig om verkligheten, tiden eller vad som egentligen överhuvudtaget är möjligt behöver ju inte göra som alla andra och bygga upp sin roman till ett klimax av Guds nåde i del tre. Nä, han exploderar i tvåan och serverar i trean istället en kärlekshistoria. En kärlekshistoria som får breda ut sig och ta plats från allt annat som figurerat i boken. Han slipar bort allt onödigt, avslutar störningsmomenten och ger plats åt kärlek och förväntan istället för action och spänning. Och när jag kommit över min besvikelse över att inte bli matad med vad jag förväntade mig så äter jag villigt av det som serveras. Lite missnöjd men det smakar rätt så gott i alla fall.

Så summa sumarum. De här tre böckerna är en helhet och går absolut inte att läsa som enskilda verk. Så även om jag blir lite besviken på trean så tycker jag att det kompletta verket 1Q84  är snudd på fantastiskt. Det är en resa som tar dig utanför förnuftets gränser och tillbaka och du ska läsa den. Jag lovar dig en underbar resa som du inte kommer att få någon annan stans.

PS: Kanske en lustig sak att hävda efter den här recensionen men Haruki Murakami kommer få nobelpriset en dag. Jag lovar.

Recensionen av 1Q84 1 och 2.

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
Inbunden
Pris: 179 SEK Adlibris och Bokus
Beskrivning/Synopsis: 1Q84. Tredje boken är fortsättningen på Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin. Den utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse.
Oktober-december 1984. Ushikawa är en erfaren och nitisk utredare som med sitt tålamod och rationella tillvägagångssätt kan spåra nästan vem som helst. När han får i uppdrag att leta rätt på den försvunna Aomame går han sin egen väg och blir allt djupare indragen i den egensinniga och oförutsägbara värld som är 1Q84.
Under tiden dras Tengo och Aomame genom osynliga trådar allt närmare varandra, utan att riktigt förstå vad det är som pågår. De två månarna på himlen utövar ett starkt inflytande över dem och tycks styra deras tankar och rörelser. Den magiska men kortvariga beröring de en gång upplevde som barn är efter tjugo år på väg att utveckla ett alldeles eget liv.

 

Hej Haruki 

Jag är en av alla dom som verkligen, verkligen gillar dina böcker. Har nu läst samtliga dina verk som har passerat en svensk översättare och jag är extremt imponerad. Dina moderna sagor trollbinder mig och har gett mig en ny dimension litterärt, som i verkliga livet. Det var därför med stort nöje, och en känsla som närmast kan beskrivas som religiös, som jag lyfte upp ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Boken som skulle vara ditt mest personliga verk någonsin. Ja, i alla fall stod det något åt det hållet på omslaget. Genom din entusiasm för löpning, värkande muskler och maratonlopp så skulle jag också få en inblick i ditt liv, hur du tänker och hur du jobbar med dina böcker. Äntligen så skulle jag få en verklig bild av dig, den store Haruki Murakami!

Efter att ha läst ett tag så visste jag att du gillar Cambridge, gärna dricker Samuel Adams och att det ska vara enkel takt i Ipoden när du springer, typ Red Hot Chili Peppers och Creedence Clearwater Revival. Intressant, men inte ehhh, revolutionerande. Och ärligt talat Haruki, Creedence?! Vad menar du med det? Är det ironi eller ska jag bli orolig? Men strunt samma, även solen har sina fläckar. Boken fortsätter med lite löpning, lite tankar, lite personlig fakta men det brinner aldrig till och jag bläddrar på utan att engageras eller känna att jag verkligen får en mer detaljerad bild av dig Haruki och jag börjar efter ett tag undra vad boken är till för och vem som ska läsa den? De som älskar dina böcker eller de som gillar löpning? Hur många är både och? För som du har lagt upp den här texten så blir det varken hackat eller malet. Ehhh… det sista är ett svenskt uttryck för… att du skjuter bredvid målet, bulls eye, eller något sånt…

Så i stort är jag rätt besviken Haruki men som tur är finns det ljusglimtar. Jag har anat att du är en ensamvarg och i det närmast eremit efter hur du låtit dina tidigare huvudrollsinnehavare bedriva sina liv, och när du bekräftar detta, och för en seriös diskussion om ämnet så blir boken plötsligt intressant. Eller när du beskriver en sexston år gammal Haruki Murakami som står naken framför spegeln och blir beklämd över alla sin fel och brister och där man nästan, men bara nästan kan ana en tonårings avsky över det egna jaget, för att sedan snabbt gå över till nutid och en våtdräktsklädd vuxen man som är på väg att hoppa i plurret i ännu ett triathlonlopp. Nervös och stressad över hur han fysiskt och psykiskt ska klara den enorma utmaning som väntar honom. Då, då börjar sidorna brinna och jag börjar förstå vad som driver dig framåt. Jag börjar känna och förstå den riktiga, verkliga Haruki Murakami som person, människa och konstnär. Tänk om du hade valt att vara så modig hela vägen, om du dumpat lite av din kära löpning och låtit oss få se mer av dig, människan Haruki Murakami. Då hade detta varit en klassiker i klass med dina fantastiska romaner.

Men nu ska du inte bli ledsen. Jag gillar dig ändå och älskar dina andra böcker lika ohämmat som innan. Ibland blir det bara fel och så är det att vara människa. Men däremot Haruki, Creedence!? Du måste seriöst göra något åt din musiksmak.

PS: När kommer den tredje delen av 1Q84 på svenska? Jag tyar inte att vänta längre.

Fakta
Språk: Svenska
218 sidor, Inbunden, Norstedts

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är förmodligen Haruki Murakamis mest personliga bok. Här utgår han ifrån långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin märkliga blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni. Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv: som att som femtioåring bestämma sig för att upprepa den klassiska maratonsträckningen i Aten under stekhet sol, vådlig trafik och till arrangörernas påtagliga ängslan och oro. Haruki Murakami är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han skaffat sig en stor läsekrets runt om i världen. Med Vad jag pratar om när jag pratar om löpning gläntar han för första gången på dörren till vem han själv är som människa och författare.

 

Detta har kallats Haruki Murakamis största bedrift och hans mest ambitiösa verk någonsin. Hmmm… vet inte om jag riktigt kan hålla med om det men väldigt bra är det.

Haruki Murakami tar med 1Q84 steget in i thrillerns värld. För det är vad den här boken i grunden är. Han har tidigare varit nära i en del böcker men nu tar han och omfamnar formatet fullständigt. Men Murakami hade inte varit Murakami om han hade gjort detta på något standardiserat sätt. Nä, vad vi får är en fet bastard till historia som både innehåller Murakamis traditionella ämnen såsom ensamhet, mystik och en realism som hela tiden balanserar på gränsen till en parallell värld, eller om det är tvärtom, samtidigt som det smyger in mord, lönnmördare, exploderande hundar och onda sekter. Och det blir inte sämre av att han kryddar alltihop med en sorglig kärlekshistoria bestående av oförlöst längtan och gamla drömmar. Resultatet blir precis vad man kan vänta sig, en totalt oförutsägbar och vridet mångbottnad thriller där precis allt kan hända, och gör det.

Aomame är japans svar på Lisbeth Salander. En fysiskt vältränad lönnmördare som sticker ispikar i nacken på män som på något sätt plågat eller förgripit sig på kvinnor och barn. Ensam  sitter hon en dag i en taxi på väg till ett nytt ovetande offer. Ispiken är vässad och hon sitter och lyssnar på verket Sinfonietta av Janacek då bilen fastnar i köerna på en motorvägsbro. Räddningen blir en trappa vid sidan av vägen för att sedan leta upp ett annat transportsätt. Problemet är bara att plötsligt har poliserna sina gamla uniformer och månen har fått en liten grön extramåne jämte sig.

Tengo är en ensamvarg som jobbar som mattelärare men som egentligen vill bli författare. Han skriver på sin fritid och har hittills fått några få noveller publicerade. En dag får han i uppdrag att strukturera upp och bättra på ett verk kallat ”Luftpuppan”. En text skriven av en 17-årig dyslektisk tjej som handlar om några odefinierade figurer kallade ”The little people” vilka verkar i en värld med två månar.

Dessa två personer får i boken vartannat kapitel och deras parallella historier får snabbt flera gemensamma beröringspunkter. Dubbla månar, längtan efter kärlek, sektmedlemmar, sex, Sinfonetta, dödsfall och flera oförklarliga händelser. Murakami skriver snabbt, enkelt och lättläst och historien griper ett rejält tag i mig och precis som i vilken bra deckare som helst så måste jag läsa ett kapitel till, och ett till och jag orkar nog ännu ett.

Det har pratats mycket om hans influenser, om buddismen som skulle genomsyra 1Q84, George Orwell, irländska sagor och så vidare men jag finner detta helt ointressant och en kvasidiskussion. Vad som är intressant däremot är författarens olika aspekter av fristad, flykt och parallella världar. Under sin miserabla uppväxt flyr Tengo genom att plugga matte dygnet runt. En värld han kan kontrollera och förstå. När han bli äldre så blir det istället skrivandet som tar över. Ett privat ställe där han återigen kan kontrollera vad som händer. Aomame har flytt från den sekt som hon föddes in i och nu försöker hon vara fri genom att ha så få krav på sig som möjligt samtidigt som hon desperat letar efter kärleken.  Andreas Mattsson, musiker och en gång sångare i Popsicle, sa någon gång att han egentligen skriver om samma sak om och om igen i sina låtar. Han försöker bara göra det lite bättre och från en ny obeprövad infallsvinkel.  Och efter att ha läst samtliga till svenska översatta verk av Haruki Murakami så börjar ämnena ensamhet, flykt och fristad kännas igen. Något han angriper i roman efter roman. Men han gör det intressant och på ett mycket spännande sätt och finner alltid någon ny vinkel som han inte varit och tafsat på innan. Parallella världar behöver inte vara spöken och troll utan en vanlig enkel mattebok.

Jag tycket detta är riktigt bra och en av Murakamis bättre böcker. Att han kan få i hop en oförklarig historia som denna och samtidigt få den så spännande och intressant är imponerande. Ett definitivt måste för Murakamifantaster men också för de som i vanliga fall mest läser spänningsromaner men kanske vill vidga sina vyer lite och prova på något annat.

En riktigt negativ sak finns dock då den tredje och avslutande delen inte finns på svenska ännu. Så om du planerar att läsa 1Q84 så rekommenderar jag att du väntar till del tre kommer. För tvåan slutar på ett sätt som nästan gjorde det fysiskt smärtsamt att inte få fortsätta. Men när alla tre böcker i serien finns till hand så skaffa dig några timmars frihet och verklighetsflykt i din egna parallella värld: 1Q84.

För ett tag sedan hade DN en mycket bra text om Haruki Murakami.
Läs den här! 

Det klassiska verket Sinfonietta av Janacek har en betydande roll i boken och blev en storsäljare i Japan då böckerna släpptes där. Om du har Spotify så kan du lyssna här. Sinfonietta

Fakta
Språk: Svenska
450 sidor del ett, 400 sidor del två,  inbundna
Pris: 179 SEK st
Beskrivning/synopsis:Kan vi verkligen säga att världen existerar så som vi uppfattar den? Hur är världen egentligen skapad? Hur samverkar det som nu existerar med det förflutna? Och hur påverkar nuet framtiden? Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse. Aomame åker på motorvägen i en taxi. Hon har bråttom men fastnar i trafiken. Eftersom hon är försenad till ett viktigt och hemligt arbetsmöte får hon ett märkligt förslag av chauffören: att ta en trappa som leder ner från motorvägsbron. Hon tackar ja och kort därefter börjar hon känna sig frånkopplad världen utanför. I ett slag är hela hennes tillvaro förändrad och hon står snart inför grundaren av en religiös sekt. Tengo är en ung man som vill uppfylla sin dröm om att bli författare. En vän till honom, som knappast är en särskilt begåvad författare, börjar allt mer att styra hans liv när hon bestämmer sig för att ställa upp i en litterär tävling. Till Tengo påstår hon att den bygger på egna erfarenheter, ändå tycks ingenting stämma. Plötsligt är det som om någon drar undan mattan för det han alltid tagit för givet är sanning. På olika sätt möts Aomame och Tengo och de börjar sakta närma sig varandra. Det är som om de vore beroende av varandra. Men frågan är om det är möjligt för dem att någonsin mötas i den verkliga världen som de tror sig leva i. Kanske är det kärlek, eller så är det något som är mycket mer komplicerat än så.

 

Murakami levererar en tegelsten om möjligheten av att förstå verkligheten genom att avstå verkligheten. Och detta helst från botten av en djup mögelluktande brunn. För som herr Honda säger: ”Om man ska gå till botten, så ska man gå till den djupaste botten.” 

 

Toru  Okada har sagt upp sig från sitt jobb på en advokatbyrå. Han går hemma och lever på sin flickvän Kumikos pengar och de monotona dagarna tickar förbi medan han funderar på vad han vill göra i livet, om han verkligen vill göra något. Men i buskarna utanför huset hör paret något som låter  som om någon vred upp en klocka och de skojar om att det måste vara ”Fågeln som vrider upp världen”. Sen försvinner katten och frun börjar använda en parfym som Toru inte känner igen och definitivt inte köpt. När han sen letar efter efter katten så hittar han en gränd, som han inte lagt märke till innan, som leder till ett ödehus med en vildvuxen tomt och en väldigt djup brunn.  Och en dag kommer inte heller frun hem. Till detta härliga upplägg så medverkar även en kvinna som ringer obscena samtal, systrarna Malta och Kreta som är japans snygga svar på Saida, en äldre man som var med och kämpade mot ryssarna i kriget, en moraliskt vidrig släkting som gör politisk karriär och…  ja det tar liksom aldrig slut.

Även om jag precis har läst ut den här boken så skulle jag aldrig kunna återge alla trådar, personer och händelser som sker. Det här är boken då Huraki Murakami flippar ut fullständigt och kliver rakt in i David Lynch vridna världar. Grundteserna för ett Murakami-verk finns där, som huvudrollsinnehavarens självvalda ensamhet och mystiken, men han vrider volymen till tio  och likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland drive och Lost HIghway, så fattar man egentligen inte vad man upplever. Personer kommer och går, händelser från olika håll sitter ihop på de mest makalösa vis och jag vet egentligen inte om historien som flödar på de 740 sidorna verkligen håller ihop. Gör den det eller sitter min käre japanske författare och driver med mig. Och det blir inte lättare av att historien som börjar nästan diskbänksrealistiskt mer och mer vrids in bland parallella världar och oförklarliga händelser. För som  sagt, även om  någon bestämde sig för lite gedigen medeltidsondska och sträckbänk så skulle jag inte kunna nysta upp det nätverket av röda trådar som bildar ”Fågeln som vrider upp världen”. Och detta på gott och ont.

För historien fängslar och jag kommer på mig själv med att tänka på den när jag inte läser boken. Den drar igång min egen fantasi och låter mig klippa och klistra bland beståndsdelar och karaktärer. Ibland känns det som om jag skulle behöva göra ett schema, typ polisutredning på tv, där man sammanför foton, namn och händelser med en massa röda band för att se hur allt håller ihop och min första tanke när jag slagit ihop boken för sista gången är om det verkligen är sista gången jag slagit ihop den. Måste den inte läsas en gång till? Fattade jag verkligen allt, eller hur var det egentligen? Precis samma känsla som när jag såg Lost Highway första gången och idag har jag nog tagit mig igenom den där rullen fem-sex gånger. För fågeln som vrider upp världen är en rebus där de enskilda bitarna bildar någon slags helhet. Men exakt vilken helhet har jag bara en aning om. Och jag gillar detta, jag blir utmanad och förförd,  men antar helt fräck att det antagligen finns en hel del människor som tycker att bokbål inte var någon dålig idé efter ett par hundra sidor av röran som detta verk är. Jag har inte kollat, men det skulle inte förvåna mig om det finns diskussionsgrupper och olika samfund som sitter och diskuterar just den här boken om och om igen.

Så långt allt väl men det finns ändå saker som inte funkar lika bra. Där ”Kafka på stranden” och ”Norwegian Wood” var perfekt polerade projektiler så är kulbanan för Fågeln inte lika rak. Den svänger rejält och ibland missar den nästan målet. För ibland lunkar boken på utan att något särskilt händer och ibland blir den faktiskt lite tjatig. Mycket beroende på bokens digra mängd av händelser och dess enorma persongalleri. Det blir helt enkelt så att ibland är boken fantastisk för att det som avhandlas just då är intressant och spännande men i nästa kapitel så kommer en ny liten historia upp som inte håller måttet på samma sätt och helheten får slagsida. Jag tror boken hade mått bra av av kortas ner, stramats åt och blivit mer målinriktad. För det här är första gången jag läser en Murakami bok som inte hejdlöst slår undan benen på mig och jag blir lite besviken. Den är för stor, för bred och även om jag kittlas och bär den med mig mentalt under dagarna så berör den inte som de andra Murakamiböcker jag läst.

Menar jag då att detta är en dålig bok? Nä absolut inte, men om du aldrig läst en Haruki Murakami bok innan så börja INTE med denna. Fågeln som vred upp världen är överkursen och den extra tentan för Murakaminördar och dom redan insatta. Den är Murakami extra allt men utan den finkänslighet för aromer och nyanser som han skämt bort oss så mycket med i andra verk.

Fakta
Språk: Svenska
740 sidor, Pocket, Norstedts
Pris:  35 SEK Adlibris

Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra värlsdkriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit. Haruki Murakami har gjort sig känd som en författare som beskriver gränslandet mellan dröm och verklighet. Fågeln som vrider upp världen är en mörk Alice i underlandet och en hårdkokt deckare på samma gång. Boken innebar Haruki Murakamis internationella genombrott och har redan blivit något av en modern klassiker.

 

Bokbloggarnas litteraturpris 2010

Bokfetischist nominerar

PELLE PÅ PLANETFÄRD - Jan Lööf Betyg 5

INLÅSTA – Emma Donoghue Betyg 4

KAFKA PÅ STRANDEN – Haruki Murakami Betyg 3

ÖVERVAKNINGEN: MINNET AV DIG – Gunnar Blå Betyg 2

STRAGE TEXT – Fredrik Strage Betyg 1

Läs mer på Breakfastbookclub.se

 

Denna månadens inköp drar åt det krävande hållet. Dessa lär hålla mig sysselsatt ett bra tag.

Inköp 2010-09

KAFKA PÅ STRANDEN – Haruki Murakami Läste VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING eftersom jag är intresserad av löpning i allmänhet och maraton i synnerhet och blev intresserad av Murakami. Har faktiskt ingen aning om vad som väntar i o m denna. Spännande.

DE 120 DAGARNA I SODOM – Markis de Sade Hade jag varit litteraturvetare eller svensklärare hade jag nog haft en uppfattning eller åtminstonne en aning om vad som väntade mellan dessa pärmar. Men nu är jag lyckligt ovetande och det ska bli rikigt kul att läsa ett så ökänt verk förutsättninslöst.

MALDOROR SAMLADE VERK – Lautréamont (Isidore Ducasse) Ojojoj, så mycket ilska mot mänskligheten. Jag är svag för misantroper och läser med stor behållning Knut Hamsun, John Fante och Charles Bukowski. Gissar att jag kommer att få mitt lystmäte här.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha