Trots att Fredrik inte är kvalificerad att göra en bra gissning ger han sig på att gissa vem som får Nobelpriset i litteratur på torsdag kl 13:00.

Se Peter Englund meddela världen direktsänt från nobelprisets hemsida

 

Cormac McCarthy blev i ropet förra året då hans bok ”Vägen” blev filmatiserad med allas vår favvodansk Viggo Mortensen i huvudrollen. En riktigt bra bok och en bra film som verkligen förtjänade all upmäksamhet den fick.  Men nu ska vi prata omen helt annan liten historia, nämligen Cormacs bok ”Blood Meridian” från 1985. Stilen och attityden från ”Vägen” är konstant men nu är det gränsen mellan USA och Mexico på 1800-talet som avhandlas.  Min kära bokfetischistkollega Frippe hävdar att detta är en av världens bästa böcker. Hmmm…. Kan han ha rätt?

Låt oss börja den här lilla recensionen med att klargöra en sak direkt. Blood Meridian är en djävulskt bra bok. Så bra att den kryper under huden på en och gnager sig in i medvetandet, som kör över, lämnar blodsmak och ruskar om. Men så är det också en djävulskt våldsam bok. Mord, misshandel och, i synnerhet, skalperingar dryper över sidorna och ofta är våldet så rått att man nästan mår fysiskt illa. Vilket givetvis inte är ett kvitto på en bra bok, snarare tvärtom, och man kan då undra vad som gör boken så bra? Vad är det som skiljer den här från annan snaskig våldspornografi… om den nu är det?

Brian Eno är en musikalisk man som en gång i tiden var medlem i Roxy Music, som sedan gjort en rad plattor med bland annat David Bowie och U2, samtidigt som han gjort massor av egen musik. Han sa en gång att en bra konstnär är den som slutar jobba med sitt verk när 25 % återstår. Att ett avslutat och fullbordat konstverk inte ger plats år konsumenten att föra in sina egna tankar och känslor i upplevelsen, varav det då snabbt blir ointressant och opersonligt. Det här har jag tänkt mycket på och skulle Brian Enos tes stämma så är Cormac McCarthy dess mästare. Det som gör Blood Meridian så bra och tänkvärd är allt som inte sägs i texten, att den låter läsaren tänka själv. Det finns inte ett ord i onödan, och våldet, som konstant är närvarande, beskrivs aldrig i detalj. Författaren tar aldrig ställning för eller emot någonting utan beskriver bara ett händelseförlopp men lägger det moraliska ställningstagandet och behovet av empati hos läsaren. Vilket är anledningen till att det blir så bra. För det blir min uppgift att ta ställning, att förfasas över det mänskliga förfallet, att bli upprörd över rasismen och övervåldet och att känna den meningslöshet och tomhet som detta medför. Och det är just det här som gör boken så bra. Cormac McCarthy levererar här en underbart skriven historia som tvingar mig att bli delaktig. Genom att utelämna allt som har med åsikter, vinklingar och moraliska ställningstagande att göra så tvingar han in det mellan raderna med mig, läsaren, som ställföreträdande moral- och åsiktsmaskin.  Och det, Ladies and Gentlemen,  är vad jag kallar konst.  Sen kan man egentligen tycka vad man vill om dess innehåll och dess historia…

Ja just det… historian. En fjortonåring, i boken kallad ”kid”, rymmer hemifrån och hamnar på gatan där hans liv snart består av våld och sprit. Efter diverse händelser så hamnar han i fängelse men blir fri för att följa två män, ”The Judge” och Glanton, och deras gäng av diverse patrask på jakt efter apacher. De får betalt per skalp och resan blir en succé. Givetvis beroende på hur man ser det, men våldet har fått sitt pris och syfte och ”the kid” dras allt djupare ner i en värld av galenskap.

Glöm alla cowboyfilmer du sett, glöm John Wayne och alla andra moraliskt kämpande westernhjältar med flaggviftande ideal, ja glöm överhuvudtaget allt som du någonsin konsumerat innan som har med den så kallade ”Vilda Västern” att göra  och läs Blood Meridian. Du kommer aldrig att ångra dig.

Jag har läst den på engelska men den finns på svenska för den som föredrar modersmålet. Men ett varningens finger lyfter jag för detta då Cormac ´s originaltext verkligen är fantastisk och en stor del av läsupplevelsen. Detta sagt utan att kollat upp Ulf Gyllenhaks översättning.

Fakta
Språk: Engelska
Pris: 88 SEK på Adlibris
Beskrivning/synopsis: Detta är en vilda västern-berättelse, men knappast av det slag ni läst eller sett förut. I Blodets meridian kommer våldsamheten och utsattheten i 1800-talets amerikanska vildmark en så nära att språket nästan känns som en egen materia. Cormac McCarthy har byggt sin berättelse på en av 1800-talets många brottslegender, om ett gäng skalpjägare som undan för undan riktade våldet inte bara mot stridförande apacher, utan mot alla som kom i deras väg i Sonora-öknen mellan Texas och Mexico.

Blodets meridian kom 1985 och anses av många som McCarthys bästa roman, en fascinerande kombination av historisk roman och filosofisk betraktelse, som pekar fram mot senare mer berömda verk som Gränstrilogin, Vägen och No Country for Old Men.

”‘Klassiker’ och ‘mästerverk’ är begrepp som devalverats, men jag hittar inga bättre för att beskriva denna stora berättelse…” Martina Lowden, DN

 

No country for old men - Cormac McCarthy

Älskade filmen, älskade BLOOD MERIDIAN och köpte NO COUNTRY FOR OLD MEN av Cormac McCarthy av bara farten. Tyvärr försvinner mycket av McCarthys storhet, språket, i den svenska översättningen. Den mustiga sydstatsdialekten som han använder sig av i BLOOD MERIDIAN och som återfinns i filmen NO COUNTRY FOR OLD MEN av bröderna Coen är som bortblåst i den svenska översättningen och när jag tänker efter så har jag ingen aning om hur den skulle kunna återges på ett bra sätt. På skånska? Norrländska? Jag behövde bara läsa 10 sidor innan jag insåg att det var ett felköp. Det blir till att beställa boken på orginalspråket eller kanske låna den på bibblan. Förbannat!

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha