Den här boken förtjänar egentligen ingen ingress.

Snablar! - Arto PaasilinnaOintressant. Recensionen var från början tänkt att bara bestå av det ordet. Men det skulle inte ge dig som läsare mycket mer än ett fniss. Så av hänsyn till dig ska jag lägga ut texten en smula. SNABLAR! är fjantig, full av tröttsamma upprepningar, en analt detaljerad beskrivning över hur man fraktar och föder en elefant, känslolös, bonnig, gubbig, ofeministisk, löjlig, full av tröttsamma upprepningar och berättarstilen påminner om den nästan lika dåliga HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN.

Jag förbannar mig själv för att jag inte upptäckte den låga ordleken sablar/snablar, då hade jag förmodligen inte läst den, vidare är den fånig, full av tröttsamma upprepningar, infantil, intetsägande, den tillskriver djur känslor/tankar/egenskaper de inte har, värdelös, tråkig för att inte säga banal, har en total avsaknad av subkontext, innehållslös rent av, till den grad att jag pendlar mellan att vara rödglödgat förbannad och förlamande uttråkad, det är som om Paasilinna suttit av tiden framför ordbehandlaren. Möjligen håller han även på att bli glömsk för SNABLAR! är full av tröttsamma upprepningar. Minns inte hur många utläggningar han gör om det fantastiska verktyget som kallas snabel, men det är fler än tre.

Detta är den första boken jag läst av Paasilinna och kanske har han skrivit bättre än så här, jag har hört att hans KOLLEKTIVT SJÄLVMORD ska vara bra. I så fall har kvalitén på hans böcker haft en brantare nedförsbacke än Nicolas Cage filmer, för från bra till SNABLAR! är det väldigt långt, eller för att uttrycka det ännu tydligare: om bra är London är SNABLAR! en finne på Luke Skywalkers näsa i en galax långt, långt bort. SNABLAR! är dessutom full av tröttsamma upprepningar.

Fakta
Ointressant.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha