Smaug, din kapitalist!

Det är ingen nyhet att filmindustrin i tid och otid beskrivs som kapitalistisk, ondskefull och hagalen. Likheterna med Smaug från Bilbotrilogin är nästan löjeväckande slående. Dessa egenskaper blir speciellt tydliga när filmen baseras på en bok. Att boken och filmen aldrig kan, eller ska, vara identiska ligger i att det är olika medier. Att jag ofta fördrar boken beror på att jag skapar mina egna bilder när jag läser boken som filmen aldrig kan leva upp till eller efterlikna. Men att boken är filmen överlägsen är helt enkelt inte sant. Boken kan aldrig återge ett ansiktsuttryck eller en axelryckning med samma tyngd och laddning som en film. Nej, bok och film ska helst inte mötas om man vill undvika dålig stämning i publiken. Men när de gör det står besvikelsen som spön i backen: Så såg inte karaktären ut i boken, så sa dom inte, detta har dom hittat på det fanns inte med i filmen, osv. Reaktioner som dessa är oundvikliga.

- Jo, men inte är det rovdrift på en bok bara för att man rensar ut lite skit från boken?  Argumenterar kanske cineasten. Absolut inte, men om en bok sålt bra eller har något av en kultstatus, slår Smaug klorna i den och kramar livet ur den. Jag tänker på I AM LEGEND av Richard Matheson som skrev en lysande kortroman om en man som är den siste i en värld av vampyrer/odöda. Den har filmatiserats flera gånger med blandat resultat, men sista tolkningen med Will Smith i huvudrollen är en vidrig våldtäkt på originalhandlingen där man till och med dribblat bort slutet som förklarar titeln I AM LEGEND och därmed gjort den obegriplig. Man har tagit en kultbokstitel och gjort en ihålig actionrökare i värsta C-filmsstil av den.

Nästa exempel är blockbustern VÄRLDSKRIG Z, som förutom att den råkar handla om zombieapokalypsen endast har titeln gemensamt med Max Brooks portalverk inom zombielitteratur. Inget slag vid Yonkers, inget katanasvingande och hoppande mellan balkonger i Japan, bara Brad Pitt som springer och skjuter på saker. Så vad ska man ha boken till när man ändå inte följer huvuddragen från den? Det är titeln och statusen man lånar glans ifrån och man kan skriva efter succéboken på filmaffischen. Dessutom är det inte många man gör förbannade heller, det är långt fler som tittar på film idag än som läser. Så vad bryr sig en actionfilmälskande 30-åring vad någon gammal träig bokbloggare gnäller om eller vad kulturkritikerna säger på sina undangömda två sidor inklämda mellan sport och kungörelser  om bouleklubbens ändrade vårschema? Inte ett spår och det har ju Smaug fattat för länge sedan.

Jag vill inte lyfta diskussionen till att handla om kapitalismens vara eller inte, det är som att klaga på vädret. Jag nöjer mig med att beklaga att filmindustrin anammat ett kortsiktigt tänkande för att håva hem så mycket pengar som möjligt. Å andra sidan har filmindustrin inga långsiktiga intressen förutom att pengarna ska rulla in, livstiden hos en film är kortare än någonsin. Jag har svårt att tänka mig att ordet kulturarv används särskilt ofta i filmindustrin. I framtiden kommer vi i allt mindre utsträckning prisa regissören för att istället lyfta fram producenten som håller i filmbudgeten. En Oscarstatyett för bästa investering och en för största vinst läggs kanske till de andra kategorierna redan nästa år?

Läs recensionen av Världskrig Z av Max Brooks

 

Mar 202014
 

Trots att handlingen för filmen Boktjuven förlagts till nazityskland lyckas man inte komma förbi det faktum att läsande människor är tråkiga att se på film.

BoktjuvenDetta är första filmrecensionen på Bokfetischist. Jag tror även att det är första gången jag ser en film om en bokälskare och att det får ta en så stor del av berättelsen.

Samtidigt påminns jag om att bokläsare inte är särskilt benägna till äventyr. Därför har man tvingats förlägga handlingen till nazityskland där huvudpersonen Liesel nära nog svälter och inte har råd att köpa böcker så hon stjäl dem istället.

Men det är en film för bokälskare, där man brassar på med ögongodis för bibliofilen. Det är bokporr med smekningar över vackra omslag med guldtryck, utsökta kaligraferade ord, fingrar som rör vid läderinbundna bokryggar längs rader i fyllda bokhyllor och bibliotek med obekväma fåtöljer. Man är bara en läsa-högt-naken-för-sin-älskade-scen från bokfetischistens nirvana.

Liesels liv skildras, präglas och kantas av böcker. Hon stjäl böcker från dödgrävarna som begraver hennes bror och från nazisternas bokbål, från högt uppsatta mäns bibliotek. Hon läser för den dödssjuke juden Max som gömmer sig i källaren och det är fint men ack så tråkigt.

Scen ur Boktjuven

Snart blir det en hel del som skaver när jag tittar. Man ger Liesel lite för många blinkningar med ena ögat, fem gånger per film är min gräns. BOKTJUVEN blir till slut för smäktande och sötsliskigt för min smak och även om det blir ovanligt mörkt mot slutet för genren så är det till stråkar. BOKTJUVEN griper mig inte trots bra foto, bra skådespelare och bra hantverk över lag. Det är för tråkigt, för intetsägande och för mycket sentimentalt vältrande i hur hemskt den stackars Liesel har det. Det tog mig tre sittningar att komma igenom den och det är ett bottenbetyg från någon som älskar böcker lika mycket som film.

Fakta
Svensk premiär: Februari 2014
Genre: drama
Beskrivning/synopsis: När Liesel, en viljestark och modig ung flicka, tas om hand av en fosterfamilj i Tyskland under andra världskriget förändras livet för alla omkring henne. Det är en livsbejakande och triumferande film för alla generationer.

 

Dylan Dog - De sista ljuva åren

De sista ljuva åren är andra albumet med Dylan Dog som ges ut på svenska efter nystarten 2013. Det är en välgjord betraktelse över tiden och döden och hur man lurar dem båda.

DYLAN DOG en italiensk tecknad serie om mardrömsdetektiven med samma namn skapades av Tiziano Sclavi. DE SISTA LJUVA ÅREN är dock skriven av Giovanni Di Gregorio och det vackra omslaget är skapat av Elin Jonsson och det är utan tvekan det snyggaste Dylan Dog-omslaget jag någonsin sett.

Efter att ha varit borta från seriehyllorna under många år ges DYLAN DOG ut igen, där VILA I FRID var det första albumet. DE SISTA LJUVA ÅREN är det andra albumet och släpps i slutet av mars.

Karaktären Dylan Dogs utseende är inspirerat av den engelska skådespelaren Rupert Everett som dessutom spelade rollen som Francesco Dellamorte i utmärkta zombiefilmen DELLAMORTE DELLAMORE (släpptes även med intetsägande titeln CEMENTERY MAN) som är en filmatisering av en bok av Tiziano Sclavi. Som lök på laxen är Francesco Dellamorte är ett slags italienskt alter ego för Dylan Dog. DELLAMORTE DELLAMORE är en ordlek som betyder ungefär bekymmer med död, bekymmer med kärlek, eller förenklat död av kärlek. Snurrigt? Ja, lite men ganska fränt.

Rupert Everett - Dylan Dog

Rupert Everett - Dylan Dog

Även om de tidiga DYLAN DOG-äventyren endast skrevs av Tiziano Sclavi så har de tecknats av desto fler, DE SISTA LJUVA ÅREN är till exempel tecknade av Nicola Mari. Det gör att om Dylan förr hade drag av Rupert Everett ser han i DE SISTA LJUVA ÅREN ut som skådespelaren Cillian Murphy. Jag gillar stilen den är tecknad i och trots att det handlar om sju skrynkliga åldringar så är det enkelt att skilja dem åt och det vittnar om skicklighet hos Mari.

Dylan Dog - Cillian Murphy

Dylan Dog - Cillian Murphy

Det italienska ursprunget till trots utspelar sig alla DYLAN DOG-äventyr i England. Handlingen i DE SISTA LJUVA ÅREN får sin upptakt i att åldringarna på ett äldreboende verkar vara misstänkt gamla och därför anlitas Dylan för att undersöka hur det ligger till. Varje gamling ger sin syn på döden och livet, en predikar bland annat vikten av positivt tänkande under parollen är man lycklig är man frisk. Jag rekommenderar Barbara Ehrenreichs SMILE OR DIE som motläsning här, även om positivt tänkande inte är något bärande tema eller budskap i DE SISTA LJUVA ÅREN eller i något jag läst med DYLAN DOG för den delen.

Jag gillar hur man har gjort titeln svensk, DE SISTA LJUVA ÅREN, som både ramar in historien bra och flirtar lite med dansbandslåten med samma titel. Det ger mig en känsla av närhet till berättelsen som jag inte hade fått om man översatt titeln rakt av. Förlaget Apart har gjort samma sak ett bra tag nu och det blir på något sätt bättre när man får en titel som TOTALT JÄVLA MÖRKER framför sig istället för något styltigt översatt med skolengelska som DETTA SORGSNA LIV, som mycket väl kunnat bli titeln efter originalet THIS SORROWFUL LIFE från WALKING DEAD-serien.

Välskrivna efterordet levereras av Jonas Danielsson, skräckvetare och krönikör för bland annat FOLKBLADET, som är skrämmande insatt i ämnet och gör underhållande jämförelser mellan Dylan och seriehjälten John Constantine.

DE SISTA LJUVA ÅREN är en bra deckare och hjärnan får gymnastisera en del, i mitt fall förgäves, för att kunna knäcka gåtan som Dylan kämpar med. Dessutom passar skaparna på att säga en hel del om livet och döden. Man har dessutom den goda smaken att gå lite längre, gräva lite djupare, än vad jag är van att se i genren. Man pratar om livskvalitet om hur tid upplevs olika för olika människor och om hur kärleken till någon eller något är viktig för välbefinnandet. Men framför allt handlar DE SISTA LJUVA ÅREN om att lura både tiden och döden.

Läs recensionen av Barbara Ehrenreichs Smile or die

Lyssna på De sista ljuva åren med Lasse Stefanz

 

Fakta
Språk: svenska
96 sidor, häftad
Pris: 106 SEK (Bokus), 107 SEK (Adlibris), 120 SEK (Ord & bok)
Beskrivning/synopsis: På äldreboendet Garden Paradise i England bor personer som levt så länge att man kan tro att de är odödliga. När mardrömsdetektiven DYLAN DOG får i uppdrag att hitta orsaken till deras långa liv, dröjer det inte länge innan Garden Paradise drabbas av våldsamma dödsfall…

Serien om Dylan Dog är en av världens mest sålda skräckserier. Den skapades i Italien 1986 och är en av de mest kända serierna i hemlandet. Den har getts ut på svenska som egen tidning med namnet Dylan under 
1993 och som biserie i Seriemagasinet 1995-2001. 

 

Robert Bressons anteckningar och aforismer om filmskapande ger en ovanlig insyn inte bara bakom kameran utan även bakom regissören.

Anteckningar om cinematografin - Robert Bresson

Regissören Robert Bresson har tagit inspiration till sina aforismer och personliga riktmärken för filmskapande från så skilda håll som från Vivaldi och Napoleon till Mozart och Renoir och sedan omformulerat dem för att passa både filmmediet och han egen vision. Det är första gången jag läser en regissörs vision eller avsiktsförklaring och det är en annorlunda upplevelse jämfört med intervjuver och dokumentärer. Det är på samma gång flummigt och mer exakt och samtidigt utlämnande. Det är en manual i punktform eller aforismform om allt från hur Bresson ska se på skådespelarna till hur han ska uppnå så hög grad av naturlighet som möjligt i olika situationer.

Även om endel går mig över huvudet lär jag mig mycket nytt. Som när han pratar om en regissörs stil som det som inte är teknik, om vikten av repetitioner, inte för att minnas (som jag trodde) utan för att göra rörelserna naturliga och oforcerade. Bresson berättar hur ett skriks resonans kan tala om för publiken om man befinner sig på ett berg, i ett hus eller på en slätt.

Jag fängslas av Bressons resonemang kring intyck via syn och hörsel. Han säger bland annat: ”Om ögat är fullständigt erövrat, ge ingenting eller nästan ingenting till örat. Man kan inte samtidigt vara idel öga och idel öra”. Redan på 1950-talet har han alltså åsikter som går på tvärs mot vad vi är vana vid idag, nämligen att till allt av vikt i bild ska ett ljud kompletteras. Som när en katt är i bild ska den obönhörligen jama, ibland utan att ens öppna munnen eller när någon drar fram en hagelsprakare ska det alltid låta som om den laddas. Om det råder tvekan om tydningen av det citatet slår han strax fast: ”Bild och ljud bör inte hjälpa varandra, utan arbeta var och en i en sorts växelverkan”.

Ibland säger Robert Bresson saker som är lika självklara som häftiga:

Ljudfilmen har uppfunnit tystnaden

Gissningsvis bör du ha en djupare nyfikenhet om film för att uppskatta denna bok som går bakom kameran och till och med bakom regissören. För blivande såväl som etablerade regissörer borde ANTECKNINGAR OM CINEMATOGRAFIN vara obligatorisk läsning, om inte annat för att ha en egen åsikt om det Robert Bresson tar ställning i och sätter upp personliga regler för. ANTECKNINGAR OM CINEMATOGRAFIN är utsökt läsning för alla som vill förstå de förfinade mekanismerna bakom filmskapande.

Se Robert Bresson diskutera sin syn på filmskapande (YouTube)

Fakta
Språk: svenska
112 sidor, danskt band
Pris: 170 SEK (Bokus), 180 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Den franske filmskaparen Robert Bresson (1901-1999) har med sin kompromisslösa livsgärning inspirerat många – alltifrån Andrej Tarkovskij och Martin Scorsese till Michael Haneke och Aki Kaurismäki. I Anteckningar om cinematografin samlar Bresson ett långt livs intellektuella och känslomässiga erfarenheter – resultatet är en fascinerande tankebok om konst och estetik lika väl som en bok om film, och inte minst en stram skola för vår tids unga filmskapare.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha