2010 fick Belinda Bauer massor av beröm och priser för sin debutroman, Mörk Jord. En bok som jag länge tänkt läsa men av någon märklig anledning har det inte blivit av. Men nu är hennes andra roman här och och jag har läst den och… börjat fundera på amerikanska filmklassiker.

Jag älskar amerikansk film från sjuttiotalet. Apocalypse Now, Taxidriver, Chinatown, Gudfadern, ja listan går att göra hur lång som helst. Klassiker som tidens tand uppenbarligen kan tugga på hur mycket helst utan att de förlorar den minsta glans eller integritet. Man kan ha fullt med åsikter och synpunkter på varför dessa filmer är så bra, så magiska och oantastliga men faktum är att de med dagens mått har ett extremt saktfärdigt berättartempo. Scener kan hålla på i evigheter och karaktärerna kör långa monologer utan klipp eller musik. Jag älskar dem på grund av att de känns på riktigt, som om regissörerna litade på sina manus och karaktärer och därför tog sig tid att berätta detaljer och låta nyanserna spela. För har man en intressant historia att berätta så behöver man inte maskera eller dölja den med hård klippning, specialeffekter och annat bråte. Och precis så känns Belinda Bauers nya bok ”Skuggsida”.

Den senaste tiden har jag läst ett antal deckare som byggt upp hela sin existens på korta kapitel, snabbt berättande och schabloner, allt för att dölja att de egentligen inte har varken trovärdighet, intressanta karaktärer eller en historia som inte redan berättats.  Bauers berättelse är inte heller den särskilt uppseendeväckande men eftersom hon lägger upp sin historia trovärdigt, fördjupar sina karaktärer och låter alla byggstenar i boken få den plats de behöver så köper jag allt rakt av.  Det är en njutning att få läsa en deckare som sätter lika mycket värde på sina karaktärer och miljön de lever i, som i händelseförloppet och själva mordmysteriet. Jag tar den på allvar, blir intresserad och engagerar mig i de öden som rullar upp längs textsidorna.

Men förstå mig rätt nu. Skuggsida är en kriminalroman och inget annat. Den berättar ingenting som kommer förändra ditt liv, den kommer inte få nobelpriset eller kasta omkull regeringar. Och jag är tveksam till att vi om trettio-fyrtio år pratar om den som vi idag pratar om ovan nämnda filmer. Däremot är den en väldigt bra kriminalroman och en bok som måste tas på allvar på grund av sitt upplägg, sin infallsvinkel, sin pondus och mognad. Och bara detta är värt en eloge. Att detta skulle vara författarinnans andra bok är ofattbart.

Jonas Holly är en polis som är verksam i den lilla byn Shipcott. Han har växt upp där och känner samtliga i byn och alla känner honom sedan barnsben. Han bor där med sin MS-sjuka fru som snabbt tynar bort framför hans ögon. När sedan någon börjar mörda gamlingar på ett sätt som måste innebära att det är någon i byn som har slipat kniven så utvecklar sig historian nästan till ett kammarspel där alla känner alla, men vem som helst kan vara mördaren. Jonas är en trovärdig hjälte som försöker vara alla till lags, sörjer sin fru, gråter och känner sig maktlös när byn sakta men säkert förlorar invånare på olika bestialiska sätt. Han är långt ifrån den schabloniserade supermachopolisen som så ofta är en del av kriminalspänningsromanerna. Och samma upplägg av mänsklighet gäller flera av karaktärerna i boken. Visserligen anländer det en kriminalpolis till byn som är rätt macho, super som ett svin och i princip hatar allt som rör sig på två ben, men då Bauer hela tiden betonar hans svagheter och orsaken till hans attitydproblem så känns till slut även han som en riktig människa, skapad av ont och gott, rätt och fel.

Men tyvärr, tyvärr så vågar inte Bauer lite på sin historia riktigt hela vägen. Kanske började hon tvivla, kanske fegade hon ur men slutet kör rakt in bland schablonerna och kopiorna på ett sätt som inte hade behövt ske. Hon försöker få till en knorr som faktiskt var och är totalt onödig då historian höll och hade kunnat förlita sig på ett mindre effektsökande slut. Men detta ska sättas inom parantes då jag gissar på att flera som läser boken kommer att älska det då det är en rejäl tvist på upplägget.

Belinda Bauer har med skuggsida skrivit en kriminalroman som litar på sig själv, vågar ta plats, vågar vara berättande och har därigenom gett oss en mordhistoria som avsevärt skiljer sig från mycket annat på dagens kriminalmarknad. Läs den.

PS 1: Och antagligen kommer den framöver filmatiseras och hoppas, hoppas att rätt regissör med rätt manus kan göra en kommande klassiker av den.

PS 2: För övrigt känns det väldigt märkligt att läsa en bok där huvudpersonen har samma namn som en själv. Det tog ett antal sidor innan jag kunde ta mig förbi den vägbulan.

Belinda Bauers hemsida

Fakta
Språk: Svenska
384 sidor, Inbunden
Pris: 168 SEK Adlibris, 169 SEK Bokus
Förlag: Modernista

Beskrivning/synopsis:
Skulle du veta att det var en mördare du hade framför dig om du såg honom i ögonen?

Shipcott mitt i vintern är ett samhälle med stark sammanhållning, där ingen främling förblir obemärkt. Byns polis Jonas Holly blir därför i dubbel mening chockad när en äldre kvinna hittas mördad i sin säng. Hur kan någon ha tagit sig in och mördat henne utan att lämna några spår efter sig? När utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör känner sig Holly snart åsidosatt. Ska hans första mordutredning vara över innan den ens hunnit börja? Och som om det inte vore nog är det någon i byn som anklagar honom för att tragedin har inträffat. Det verkar som om någon känner till vartenda steg han tar. Någon som tvivlar på hur han sköter sitt jobb.
När sedan ännu en person blir mördad övergår smädelserna i allvarliga hot. Förblindad av sin växande paranoia, av oro för sin handikappade fru och av den evinnerligt fallande snön, startar Jonas Holly sin egen desperata jakt på mördaren. Men hoten upphör inte. Och det gör inte heller morden…

BELINDA BAUER växte upp i England och Sydafrika och bor i dag i Wales. Hennes debutroman Mörk jord belönades 2010 med deckarvärldens mest prestigefyllda pris, The Gold Dagger som delas ut av brittiska Crime Writers Association för årets bästa kriminalroman. Skuggsida är hennes andra roman.

 

Jag har aldrig gillat noveller. Små korta historier där det varken blir hackat eller malet och som oftast känns som ett mellanspel och tidsfördriv för författarna mellan de stora projekten. Men så dök ”Båten” av Nam Le upp och recensionerna var överväldigande och pocketen jag sitter med har fler utmärkelser och medaljer än en gammal sovjetgeneral. Vilket väckte mitt intresse, om än motvilligt, och jag gav mig återigen i kast med de ofullbordade romanerna, de så kallade novellerna.

Och jag borde skämmas. För mina fördomar, för åratal av bortsorterade verk, för min trångsynthet och ovilja. För jag är nu omvänd och har sett ljuset och den stora novellen har klivit ner från himmelen och vidrört min själ. För det här är bra. Så väldigt bra.

Nam Le imponerar med sina sju korta historier om känslor, överlevnad och motstånd. Oavsett om han berättar om en grupp utmattade flyktingar i en överfull motorhavererad båt (Båten), eller en amerikanska som åker till Iran på flykt från ett havererat äktenskap (Teheran har ordet), så fångar han och beskriver stora register av miljöer, känslor och nyanser. Det korthuggna och ofullständiga som jag så ofta har ansett varit novellens signum finns inte alls här, utan Nam Le bygger fullständiga och detaljerade världar, bebodda av riktiga komplicerade människor som försöker leva sina liv och reda ut sina livstrådar så gott det går. Det vissa författare behöver 700 sidor för att få fram görs här på 40 och det känns som om jag läser texter som är essenser av feta stora romaner. Jag berörs och imponeras.

För det är inga lätta ämnen som Nam Le har valt att ge sig i kast med. Förutom de redan nämnda så tar han tag i en våldsam kompiskonflikt bland gatubarnen i Colombia, en far i New York som inte sett sin dotter på flera år, en kille som en sommar uppvaktas av fel tjej och i Hiroshima, som är den enda historian som inte håller samma nivå som de andra, så behandlas ett barns tankar och värld innan bomben. Boken inleds med en historia om en vietnamesiske författare som bosatt sig i Iowa, USA, dit hans far kommer på besök tillsammans med förträngda minnen av Vietnamkriget och ett komplicerat fadersförhållande. Och är inte detta en självupplevd berättelse så är jag den ryska generalen, fast utan medaljerna. Det skaver och känns och det är så… på riktigt.  Kanske ljuger han, kanske inte, och egentligen kvittar det, för berätta en historia, det kan han. Och är det kanske så att flyktingarna i båten också är biografisk… men han kan väl inte ha hunnit med att vara gatubarn… och…

Detta är Nam Le:s debut, och vilken debut det är. Om han kommer ut med en roman av samma klass som den här så kommer han bli en av vår tids stora författare.  Läs den!

Och tack Nam Le för att du visade mig ljuset i novelltunneln.

Båten, Den officiella hemsidan

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
Pocket, 268 sidor
Pris: 42 SEK (Bokus), 42 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Nam Les hyllade och prisbelönta novellsamling Båten tar oss från Colombias slum till Teherans gator; från New York City till Iowa City; från en liten fiskeby i Australien till ett fartyg på Sydkinesiska havet. Med hjälp av en mångfald av röster och perspektiv tar Le med oss till hjärtat av vad det innebär att vara människa, oavsett var i världen man befinner sig. Båten är Nam Les uppmärksammade debut från 2008.

 

David Grossman har skapat ett verk om känslor och vilka irrvägar livet kan ta. Hur vi förändras genom åren och hur kärlek och vänskap kan förvridas och försvinna men även hur de kan återkomma och dammas av i nytt ljus. Men främst handlar boken om en mors oro och rädsla över sin son, soldaten, och över det sorgebud som kan komma när som helst. Vilket hände David Grossman i slutarbetet med boken då han fick beskedet att hans egen son stupat.  

Och jag vill så gärna tycka om den här boken. Den känns viktig och angelägen på grund av sitt ämne, som ett humanistiskt debattinlägg om de eviga konflikterna i mellanöstern. Berättelsen om en ensam mammas kärlek till sin son som befinner sig i stridslinjen i en av Israels otaliga offensiver. Och det finns delar här som biter sig fast och känns ända in i själen. Som när mamman Ora är så rädd och förvirrad av oro att hon lagar mat i timmar, rätt att det bara är hon som ska äta, samtidigt som hon konstant sneglar mot dörren för att se om representanterna från armen står där. De tre kängparen som åker runt och meddelar familjer och anhöriga om deras söners död eller försvinnanden. Till slut tejpar hon upp kartongbitar för glasrutorna för att slippa se det som eventuellt komma skall. Eller Oras komplicerade vänskap till Sami, en arabisk taxichaufför, som alltid ställt upp och hjälpt henne, men då de folkmässigt och religiöst befinner sig på varsin sida av konflikten så kan de aldrig komma varandra riktigt nära eller helt ta ner garden och släppa in den andre i sitt liv till fullo och hur de undermedvetet accepterar de normer och krav som ett samhälle i konflikt ställer på dem och sin befolkning. Det är en insiktsfullt och varmt humanistisk berättelse som Grossman serverar även om den behandlar  ämnen som misär och trasiga människor .

Så långt allt väl, men mitt i boken så orkar jag inte med den längre och det beror inte på själva historian utan på att författaren inte verkar lita på läsarens inlevelseförmåga, empati och intelligens. Grossman förklarar allt in i minsta detalj, allt ska med, från tankar och känslor, till vilken sida av en kulle det fikas på. Han beskriver och beskriver och dränker därigenom sin intressanta historia i ord och onödiga meningar. Till slut blir det en text som tar död på sig själv med sitt eget tjatande och brist på energi. Tänk om han hade vågat lita på sprängkraften i sin egen berättelse och sina läsares förmåga till att dra egna slutsatser. Någonstans bland alla textmassor börjar jag tänka på mästerverket ”utrensning” av Sofi Oksanen. En bok som även den behandlar oerhört tunga ämnen men gör det med tempo och fullt förtroende för sina läsare. Som med så få ord som möjligt fulllständigt pulvriserar sin publik med ett släggslag känslor och sin trovärdiga insyn i två kvinnors dramatiska liv. Missförstå mig inte nu, jag menar inte att David Grossman skulle kopierat Oksanens stil men att han kanske skulle funderat på OM det var berättelsen eller HUR berättelsen berättades som var det viktigaste med boken. Lite ”Less is more” helt enkelt.

Kanske har jag fel. Kanske är jag dum som inte läser klart den här boken då den har flera starka sidor, men jag orkar inte bli skriven på näsan vad jag ska tycka och jag orkar inte plocka guldkornen bland mening efter mening. Hantverket har helt enkelt satts före budskapet och till slut har jag ingen lust att lyfta upp boken från nattduksbordet då den bara känns seg, pretentiös och tråkig. Vilket är så synd på en berättelse som borde engagera och skava i min själ.

Men som ni kan läsa nedan så anser Sveriges samlade recensionkår att jag har fel. Så läs den och skaffa en egen uppfattning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
715 sidor, Inbunden
Pris: 189 SEK  Adlibris och Bokus


Beskrivning/synopsis: Den unge israelen Ofer har just avslutat sin långa värnplikt och hans mor Ora gläder sig åt att få hem honom. Men Ofer återgår frivilligt till militärtjänsten eftersom det blir spänt läge i landet igen. Ora blir förtvivlad och står inte ut med att vara hemma utan drar med sig sin gravt skadade ungdomsvän Avram på en fotvandring genom Galileen. Under vandringen berättar hon för Avram om sitt och familjens liv, som är nära förbundet med hans. Hon gjuter liv i Avram samtidigt som hon besvärjer en annalkande katastrof – och gör sig onåbar för det bud från armén som hon fruktar så. 

På flykt från ett sorgebud är en i alla avseenden stor roman om det moderna Israel från 1967 och framåt, skildrat genom en kvinnas kärlek till två män och sina två söner. 

Alla de viktiga händelserna i romanen sker när Israel ligger i krig och under hela berättelsen bultar oron för sonen. I ett kort efterord berättar David Grossman att han var nästan färdig med romanen när hans egen son dog i strid i augusti 2006, under de sista timmarna av andra Libanonkriget. Ändå är detta inte framför allt en roman om krig, utan om liv i Israel, om stark vänskap och kärlek, familjeliv, kreativitet, barnuppfostran, förhållande till den arabiska befolkningen, skräck för självmordbombningar med mera. Det är en överväldigande rik bok berättad med värme och vidsynthet.

Trots att David Grossman skildrar krig, död och tortyr lyckas han förmedla att livet segrar, eller åtminstone går vidare, att kärleken och berättelserna är starkare än döden. 


”Av det tiotal engelska och tyska recensioner jag tagit del av tycks de flesta vara överens om att det är ett storverk av ett alldeles unikt slag. Som om det i djupet av detta monumentala romanbygge fanns ett andligt värde som överskrider det litterära, griper in i läsarens liv, enbart med ordens makt bjuder döden motstånd.” Leif Zern, Dagens Nyheter



”För På flykt från ett sorgebud är en storslagen krönika över det moderna Israel – en otrolig prestation – och samtidigt en av de mest glödande antikrigsskildringar jag någonsin läst. ” Ulrika Kärnborg, Aftonbladet

”På flykt från ett sorgebud är David Grossmans tveklöst mest storslagna och, faktiskt, tveklöst främsta roman. Oras självupptagna, kärleksfulla och traumatiska historia, är så levande och gripande, skimrande mänsklig. Och medmänsklig.” Örjan Abrahamsson, Kristianstadsbladet



”David Grossman var långt kommen på sin roman när sorgebudet den 13 augusti 2006 nådde honom, att hans 20-årige son Uri stupat som stridsvagnsförare uppe i Libanon, just innan stilleståndet trätt i full kraft. I en efterskrift skriver han: ”Vid den tiden hade jag en känsla av – eller snarare en önskan om – att boken jag höll på att skriva skulle skydda honom.” ”Även i dödsskuggans dal är min story med mig!” heter det i romanen. Kunde ordkonstens vikt och värde i en ond tid egentligen ges en vackrare motivering?” Thure Stenström, Svenska Dagbladet.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha