Smaug, din kapitalist!

Det är ingen nyhet att filmindustrin i tid och otid beskrivs som kapitalistisk, ondskefull och hagalen. Likheterna med Smaug från Bilbotrilogin är nästan löjeväckande slående. Dessa egenskaper blir speciellt tydliga när filmen baseras på en bok. Att boken och filmen aldrig kan, eller ska, vara identiska ligger i att det är olika medier. Att jag ofta fördrar boken beror på att jag skapar mina egna bilder när jag läser boken som filmen aldrig kan leva upp till eller efterlikna. Men att boken är filmen överlägsen är helt enkelt inte sant. Boken kan aldrig återge ett ansiktsuttryck eller en axelryckning med samma tyngd och laddning som en film. Nej, bok och film ska helst inte mötas om man vill undvika dålig stämning i publiken. Men när de gör det står besvikelsen som spön i backen: Så såg inte karaktären ut i boken, så sa dom inte, detta har dom hittat på det fanns inte med i filmen, osv. Reaktioner som dessa är oundvikliga.

- Jo, men inte är det rovdrift på en bok bara för att man rensar ut lite skit från boken?  Argumenterar kanske cineasten. Absolut inte, men om en bok sålt bra eller har något av en kultstatus, slår Smaug klorna i den och kramar livet ur den. Jag tänker på I AM LEGEND av Richard Matheson som skrev en lysande kortroman om en man som är den siste i en värld av vampyrer/odöda. Den har filmatiserats flera gånger med blandat resultat, men sista tolkningen med Will Smith i huvudrollen är en vidrig våldtäkt på originalhandlingen där man till och med dribblat bort slutet som förklarar titeln I AM LEGEND och därmed gjort den obegriplig. Man har tagit en kultbokstitel och gjort en ihålig actionrökare i värsta C-filmsstil av den.

Nästa exempel är blockbustern VÄRLDSKRIG Z, som förutom att den råkar handla om zombieapokalypsen endast har titeln gemensamt med Max Brooks portalverk inom zombielitteratur. Inget slag vid Yonkers, inget katanasvingande och hoppande mellan balkonger i Japan, bara Brad Pitt som springer och skjuter på saker. Så vad ska man ha boken till när man ändå inte följer huvuddragen från den? Det är titeln och statusen man lånar glans ifrån och man kan skriva efter succéboken på filmaffischen. Dessutom är det inte många man gör förbannade heller, det är långt fler som tittar på film idag än som läser. Så vad bryr sig en actionfilmälskande 30-åring vad någon gammal träig bokbloggare gnäller om eller vad kulturkritikerna säger på sina undangömda två sidor inklämda mellan sport och kungörelser  om bouleklubbens ändrade vårschema? Inte ett spår och det har ju Smaug fattat för länge sedan.

Jag vill inte lyfta diskussionen till att handla om kapitalismens vara eller inte, det är som att klaga på vädret. Jag nöjer mig med att beklaga att filmindustrin anammat ett kortsiktigt tänkande för att håva hem så mycket pengar som möjligt. Å andra sidan har filmindustrin inga långsiktiga intressen förutom att pengarna ska rulla in, livstiden hos en film är kortare än någonsin. Jag har svårt att tänka mig att ordet kulturarv används särskilt ofta i filmindustrin. I framtiden kommer vi i allt mindre utsträckning prisa regissören för att istället lyfta fram producenten som håller i filmbudgeten. En Oscarstatyett för bästa investering och en för största vinst läggs kanske till de andra kategorierna redan nästa år?

Läs recensionen av Världskrig Z av Max Brooks

 

 

I juni 2011 passerar journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye gränsen mellan Somalia och Etiopien. När de sen, skottskadade och utsatta, dök upp i våra tv-rutor var debatten, och i viss mån cirkusen, igång. De skapade i sin frånvaro debatt om allt från Bildts inblandning i Lundin Petroleum till journalisters faktiska ansvar. Det gjordes insamlingar och galor, intervjuades släktingar och andra inblandade, det diskuterades “tyst diplomati” och demokrati. De blev genom sitt misslyckande det nav runt vilken svensk debatt roterade ett tag och fick antagligen större medialt genomslag än om deras ursprungsplaner hade gått i lås. Men allt detta vet du redan, om du inte totalt lever med huvudet i sanden vill säga, vilket borde göra den här boken till ett av årets mest intressanta släpp för en stor grupp svenskar. Äntligen får vi upphovsmännens egen historia som ett komplement till nyhetssändingarna, intervjuerna och den etiopiska regeringens förfalskade filmklipp.

Hade 438 dagar varit en fiktiv historia så hade det varit en utmärkt spänningsroman. Allt finns där av biljakter, skottlossning, ond bråd död och elaka skurkar. Den är lättläst och en riktig bladvändare som jag knappt kan lägga från mig. Hollywood skulle kunna göra storverk med den här romanen och kanske skulle inte längre Papillon från 1973 vara världens bästa fängelsefilm.

Men, och det är ett stort jävla massivt men, som vi alla vet är det inte på låtsas. Vi har sett bilderna, rättegångarna och hört Bildt undra vad de gjorde i Ogaden när UD varnat svenska folket för att åka dit. Vi har sett Martin och Johan skottskadade i öknen, sett dem svara på frågor och vi har sett deras deras familjer intervjuas. Allt detta gör att hela boken blir ett komplement, en uppbackning och en fördjupning till den historia vi redan vet en hel del om.

Vilket inte gör boken sämre eller mindre viktigt. För det är en intressant och mer nyanserad bild som kommer fram i här. Då händelseförloppet till stora delar innan berättats av världen runt omkring Martin och Johan så är det nu deras exakta bild som serveras. På omslaget står det  “Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar” vilket på spiken sammanfattar vad den här boken handlar om. Den är en politisk bomb som borde få allt från Bildt till Lundin Petroleum/African Oil till Etiopien att bli lite nervösa. Och skulle världen vara rättvis och om man ska tro författarna så borde de alla tre få stå till svars på ett antal punkter.

Särskilt Etiopien som en totalitär regim förklädd till demokrati borde belysas. Deras behandling av författarna med skenavrättningar, förnekad vård och framtvingade bekännelser är milt sagt en katastrof. När sen boken berättar hur människor ligger och dör för att de förnekas de mest basala saker så borde omvärlden skämmas för att vi låter det ske. Men samtidigt blir det så tydligt att Etiopien har lärt sig av de stora pojkarna, nämligen USA och västvärlden. Varför skulle inte de kunna göra det som USA har gjort sen planen flög in i skraporna? Vilket gör att frågan blir större och plötsligt omfattar mer än Etiopien och deras barbariska hållning till brottslingar och möjliga terrorister. Detta arv av att ”ändamålen helgar medlen” gällande mänskliga rättigheter borde även det komma upp till ytan och debatteras.

Men det som verkligen sticker ut är hur Martins och Johans vänskap utvecklas och blir en av orsakerna till att de överlever. Den kraft de finner i varandra är en empatisk historia i sig självt. Samtidigt är det förvånande hur mycket humor som finns i texten. Till och med när deras liv är som jävligast finns det alltid utrymme för ett bus, ett skämt eller underfundig kommentar. Flera gånger ler jag medan jag läser och vid några tllfällen ligger jag och småskrattar. Detta trots bokens allvarliga historia. Även människans behov av kultur och sysselsättning blir uppenbart då det närmast blir en andlig stämning i fängelset när de får lov att spela egen musik i högtalarsystemet. Eller hur en fotboll kan lyfta till och med de söndrigaste av fångarna ur deras själsliga hål och skapa engagemang, förståelse och förbrödring. Ögonblick i boken som visar hur lika vi alla är, oavsett land och härkomst, i våra grundläggande behov av känslor, mänsklighet och drömmar.

Så bokens stora behållning är hur mänsklighet kan överleva trots ett system som gör allt för att krossa och avhumanisera. Där människor i bästa fall blir en diplomatisk handelsvara mellan nationer och i värsta fall en sjuk köttklump i en överfull cell men där drömmar och tankar aldrig helt kan strypas eller förringas.

Läs den!


Fakta
Språk: svenska
363 sidor, inbunden
Pris: 189 SEK (Bokus), 188 SEK (Adlibris), 185 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: »Den här boken skulle inte ha funnits om inte allt gått snett. 
Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen. Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i öknen. Men när det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik. Efter en Kafkaartad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott. Och vi var långt ifrån ensamma. I fängelset satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att det inte gått i diktaturens ledband. Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck. Vardagen blev en kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. På ett cementgolv bakom korrugerad plåt – i en värld av dödliga sjukdomar, misshandel och förtryck – skapade vi en vardag med hjälp av stenhårda rutiner. Fråntagna våra skosnören och vår yttrandefrihet försökte vi bevara det mest värdefulla man har: friheten att själv bestämma vem man är.
Här är vår berättelse om 438 dagars helvete.«
Johan Persson & Martin Schibbye

 

Choose Life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol, and dental insurance…   Choose your future. Choose life… But why would I want to do a thing like that? I chose not to choose life. I chose somethin’ else. And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you’ve got heroin?

När filmen Trainspotting kom i mitten av nittiotalet så slog den ner som en bomb i min bekantskapskrets. Alla pratade om den, citerade den och lyssnade på musiken som bestod av det bästa indie-England kunde erbjuda för tillfället, kryddat med klassiker av Iggy Pop och Lou Reed. Den perfekta smällkaramellen av popkultur, hård klippning, attityd, humor, misär och heroin.

Varför en film om knarkande engelska ungdomar blev en kultrulle hos en mängd ickeknarkande medelklassungdomar i Sverige kan verkligen diskuteras (Det är till exempel den enda film någonsin som jag betalt biobiljett för två gånger). Men Trainspotting blandade en oemotståndlig cocktail av socialrealism, droger och humor för att sedan krydda hela mixen med musik och ett knivskarpt jävlar anamma. Och detta utan att på något sätt glorifiera drogerna, våldet eller på något sätt göra hjältar av de sorgliga karaktärer som befolkade filmen. Jag och mina vänner var däremot en generation uppfödda på Hem och skolas anti-drogpropaganda och filmer som ”Vi barn från Bahnhof zoo”. Vi fick lära oss att bara du funderar på att röka så kommer du snart att skjuta heroin och dö. Vilket givetvis var en oundviklig sanning i dåtidens Sverige. Trainspotting var då plötsligt ett ickemoraliserande popfenomen som litade på sin publiks intelligens och smak och som visade att det går att berätta hemska saker med glimten i ögat utan att tappa trovärdighet… och vi älskade det. Vi omfamnade filmen som en räddning från ovan och när vi lämnade bion, första gången, så sa en av mina kamrater att ”detta är den första film jag sett som handlar om… typ… mig”.

Filmen Trainspotting är en betydande del av min cinematiska ryggrad och genom åren har jag säkert sett den en  10-15 gånger utan att ha tröttnat. Men boken, orsaken och fundamentet till min avgudadyrkan, har jag aldrig läst. Varför detta inte hänt kan jag inte svara på men nu när Modernista släppte den igen så kunde jag inte låta bli, särskilt som den har ett ”måste ha” – omslag designat av Lars Sundh.

I förhållande till filmen så är boken betydligt svartare och råare. Karaktärerna är en sorglig samling desperata psykopater där enbart ett par, Renton och Spud, står ut som om de har något sorts samvete, reflektion och objektivitet. De lever samtliga i en värld bestående av pubar, skitiga gator och kvartar. Karaktärerna studsar runt i en sorts flipperspelstillvaro där föraktet för den normala ”svensson-tillvaron” paras med viljan att komma loss från drogerna, de så kallade vännerna och hemstadens förtynande tillvaro. Ett jojo-spel där distanstagandet från det ena helvetet automatiskt leder till det andra. Det finns ingen övergripande handling i boken utan istället är kapitlen små inblickar och historier där man får följa en persons tankar och händelser. Dessa små skildringar blir tillsammans ett långt radband av insyn,  som blir en röd tråd som ger en  övergripande bild av ett kompisgängs kamp mot allt och alla, inklusive sig själva, där droger och flykt blir något att göra när livet inte har någon substans att erbjuda och resultatet blir död, AIDS och ännu mer utanförskap.

 

Och den medvetna och omedvetna jakten på mening tror jag har en stor del i denna historias upphöjande till klassiker och populärkulturellt fenomen. De flesta av oss har någon gång i livet känt oss klämda i tillvaron, fått nog av våra födelseorter, tröttnat och vuxit från gamla vänner och känt att det måste finnas mer i livet än det man har. Och tar man bort heroinet, AIDS och karaktärernas sönderstuckna vener så skulle den grundläggande historien i Trainspotting kunna appliceras på en massa individer. En identifikationsfaktor som inte blir  sämre av att Irvine Welsh berättar sin historia utan pekpinnar och därigenom lämnar den så intressant och lockande.

Trainspotting sägs vara den mest snattade romanen i Englands historia och oavsett om det är en myt eller inte, så är detta definitivt boken som Hem och Skola skulle läst och lärt sig av när det gällde droginformation på svenska skolor. Och det är även så att både boken och filmen är ett måste i konsumtionsträsket då de är så olika i sin framtoning och nyans. Boken är den råa engelska diskbänksrealismen där textens slangspråk känns som om det är skrivet på cigarrettpapper i en mörk förortslya, medan filmen är den förfinade ultimata popkonstprojektilen av kamikazeattityd och droger, där de båda tar upp samma frågor och historia men levererar det på väldigt olika sätt. Läs och Se!

Provläs den på Smakprov.se

Irvine Welsh

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
 378 sidor, häftad
Pris: 134 SEK Adlibris och 129 SEK Bokus
Förlag: Modernista

Beskrivning/synopsis: Trainspotting är nittiotalsboken som blev kult som blev filmen som blev kult som blev boken som blev kult igen.
Trainspotting handlar om en ung skottes kropp och hjärna – om Mark och hans så kallade vänner i Edinburgh i Skottland under det sena åttiotalet. Trainspotting är längtan efter att spränga jaget, inifrån, utifrån, till varje pris, i en knappt uthärdlig ömhet, i en absolut obegriplig kärlek. Med ett skjuta-heroin-döda-allt-ljus-språk – som en sil i huvudpulsådern av Célines Resa till nattens ände – satte Irvine Welsh det unga nittiotalets distorsion i romanform. Ingen text från tiden liknar Trainspotting.
I översättning av Einar Heckscher.

IRVINE WELSH föddes 1958 i Edinburgh, Skottland. Trainspotting som är hans debutroman publicerades ursprungligen 1993. Han har förutom böcker skrivit pjäser, filmer, kortfilmer och journalistik. Flera av hans böcker har filmatiserats.

»Den snabbast säljande – och den mest snattade – romanen i brittisk historia.«
THE GUARDIAN

»Welsh skriver med en skicklighet, humor och passion som gränsar till geni. Han är det bästasom hänt brittisk litteratur på decennier.«
SUNDAY TIMES

»En av de viktigaste författarna i Storbritannien. Han skriver med stil, fantasi, kraft och humor.«
NICK HORNBY, TIMES LITERARY

 

 

David Grossman har skapat ett verk om känslor och vilka irrvägar livet kan ta. Hur vi förändras genom åren och hur kärlek och vänskap kan förvridas och försvinna men även hur de kan återkomma och dammas av i nytt ljus. Men främst handlar boken om en mors oro och rädsla över sin son, soldaten, och över det sorgebud som kan komma när som helst. Vilket hände David Grossman i slutarbetet med boken då han fick beskedet att hans egen son stupat.  

Och jag vill så gärna tycka om den här boken. Den känns viktig och angelägen på grund av sitt ämne, som ett humanistiskt debattinlägg om de eviga konflikterna i mellanöstern. Berättelsen om en ensam mammas kärlek till sin son som befinner sig i stridslinjen i en av Israels otaliga offensiver. Och det finns delar här som biter sig fast och känns ända in i själen. Som när mamman Ora är så rädd och förvirrad av oro att hon lagar mat i timmar, rätt att det bara är hon som ska äta, samtidigt som hon konstant sneglar mot dörren för att se om representanterna från armen står där. De tre kängparen som åker runt och meddelar familjer och anhöriga om deras söners död eller försvinnanden. Till slut tejpar hon upp kartongbitar för glasrutorna för att slippa se det som eventuellt komma skall. Eller Oras komplicerade vänskap till Sami, en arabisk taxichaufför, som alltid ställt upp och hjälpt henne, men då de folkmässigt och religiöst befinner sig på varsin sida av konflikten så kan de aldrig komma varandra riktigt nära eller helt ta ner garden och släppa in den andre i sitt liv till fullo och hur de undermedvetet accepterar de normer och krav som ett samhälle i konflikt ställer på dem och sin befolkning. Det är en insiktsfullt och varmt humanistisk berättelse som Grossman serverar även om den behandlar  ämnen som misär och trasiga människor .

Så långt allt väl, men mitt i boken så orkar jag inte med den längre och det beror inte på själva historian utan på att författaren inte verkar lita på läsarens inlevelseförmåga, empati och intelligens. Grossman förklarar allt in i minsta detalj, allt ska med, från tankar och känslor, till vilken sida av en kulle det fikas på. Han beskriver och beskriver och dränker därigenom sin intressanta historia i ord och onödiga meningar. Till slut blir det en text som tar död på sig själv med sitt eget tjatande och brist på energi. Tänk om han hade vågat lita på sprängkraften i sin egen berättelse och sina läsares förmåga till att dra egna slutsatser. Någonstans bland alla textmassor börjar jag tänka på mästerverket ”utrensning” av Sofi Oksanen. En bok som även den behandlar oerhört tunga ämnen men gör det med tempo och fullt förtroende för sina läsare. Som med så få ord som möjligt fulllständigt pulvriserar sin publik med ett släggslag känslor och sin trovärdiga insyn i två kvinnors dramatiska liv. Missförstå mig inte nu, jag menar inte att David Grossman skulle kopierat Oksanens stil men att han kanske skulle funderat på OM det var berättelsen eller HUR berättelsen berättades som var det viktigaste med boken. Lite ”Less is more” helt enkelt.

Kanske har jag fel. Kanske är jag dum som inte läser klart den här boken då den har flera starka sidor, men jag orkar inte bli skriven på näsan vad jag ska tycka och jag orkar inte plocka guldkornen bland mening efter mening. Hantverket har helt enkelt satts före budskapet och till slut har jag ingen lust att lyfta upp boken från nattduksbordet då den bara känns seg, pretentiös och tråkig. Vilket är så synd på en berättelse som borde engagera och skava i min själ.

Men som ni kan läsa nedan så anser Sveriges samlade recensionkår att jag har fel. Så läs den och skaffa en egen uppfattning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
715 sidor, Inbunden
Pris: 189 SEK  Adlibris och Bokus


Beskrivning/synopsis: Den unge israelen Ofer har just avslutat sin långa värnplikt och hans mor Ora gläder sig åt att få hem honom. Men Ofer återgår frivilligt till militärtjänsten eftersom det blir spänt läge i landet igen. Ora blir förtvivlad och står inte ut med att vara hemma utan drar med sig sin gravt skadade ungdomsvän Avram på en fotvandring genom Galileen. Under vandringen berättar hon för Avram om sitt och familjens liv, som är nära förbundet med hans. Hon gjuter liv i Avram samtidigt som hon besvärjer en annalkande katastrof – och gör sig onåbar för det bud från armén som hon fruktar så. 

På flykt från ett sorgebud är en i alla avseenden stor roman om det moderna Israel från 1967 och framåt, skildrat genom en kvinnas kärlek till två män och sina två söner. 

Alla de viktiga händelserna i romanen sker när Israel ligger i krig och under hela berättelsen bultar oron för sonen. I ett kort efterord berättar David Grossman att han var nästan färdig med romanen när hans egen son dog i strid i augusti 2006, under de sista timmarna av andra Libanonkriget. Ändå är detta inte framför allt en roman om krig, utan om liv i Israel, om stark vänskap och kärlek, familjeliv, kreativitet, barnuppfostran, förhållande till den arabiska befolkningen, skräck för självmordbombningar med mera. Det är en överväldigande rik bok berättad med värme och vidsynthet.

Trots att David Grossman skildrar krig, död och tortyr lyckas han förmedla att livet segrar, eller åtminstone går vidare, att kärleken och berättelserna är starkare än döden. 


”Av det tiotal engelska och tyska recensioner jag tagit del av tycks de flesta vara överens om att det är ett storverk av ett alldeles unikt slag. Som om det i djupet av detta monumentala romanbygge fanns ett andligt värde som överskrider det litterära, griper in i läsarens liv, enbart med ordens makt bjuder döden motstånd.” Leif Zern, Dagens Nyheter



”För På flykt från ett sorgebud är en storslagen krönika över det moderna Israel – en otrolig prestation – och samtidigt en av de mest glödande antikrigsskildringar jag någonsin läst. ” Ulrika Kärnborg, Aftonbladet

”På flykt från ett sorgebud är David Grossmans tveklöst mest storslagna och, faktiskt, tveklöst främsta roman. Oras självupptagna, kärleksfulla och traumatiska historia, är så levande och gripande, skimrande mänsklig. Och medmänsklig.” Örjan Abrahamsson, Kristianstadsbladet



”David Grossman var långt kommen på sin roman när sorgebudet den 13 augusti 2006 nådde honom, att hans 20-årige son Uri stupat som stridsvagnsförare uppe i Libanon, just innan stilleståndet trätt i full kraft. I en efterskrift skriver han: ”Vid den tiden hade jag en känsla av – eller snarare en önskan om – att boken jag höll på att skriva skulle skydda honom.” ”Även i dödsskuggans dal är min story med mig!” heter det i romanen. Kunde ordkonstens vikt och värde i en ond tid egentligen ges en vackrare motivering?” Thure Stenström, Svenska Dagbladet.

 

En serieroman om Gaza?! Visserligen har serier behandlat en rad olika ämnen genom åren och serier har länge varit ett medium som tryck gränserna framåt för vad de kan berätta, men ett journalistiskt reportage i serierutor?! Kan det funka? Och tjock är den rackaren också, nästan 400 sidor. Ja, ok då. Här kommer en recension om en läsning som började skeptiskt och slutade med…

När jag gick i skolan så handlade historialektionerna mest om årtal och kungar. Finns det en enda svensk, född på 70-talet, som inte vet var och när Gustaf II Adolf stupade? Men vad mina lärare glömde var att berätta HUR man levde. HUR såg soldaterna i Gustafs arme ut, hur levde de och hur såg de städer med dess befolkningar ut när det nordiska lejonet kom och brände allt. Det vill jag veta. Jag vill veta HUR det var mer än NÄR det var. Men samma sjukdom drabbar även nutida historieböcker. En väldig massa pilar, statistik, årtal, kungar och kartor men oftast väldigt lite om människan i mängden, den lille som var där men som så ofta försvinner i historian. Som tur är finns det exemplariska undantag där, bland annat, Peter Englund är en stor stolt fyr i ett Herman Lindqvist-mörker av ointressanta kungar och prinsessor och utvecklingen går åt rätt håll.

Men HALLÅÅÅÅ tänker du, varför allt detta snack om dina gamla mögliga historielektioner?

Jo vänta nu…  Joe Sacco har nämligen gjort en serieroman som med stora steg kliver över den här problematiken.  I hans bok så är det den lilla människan och det dagliga livet som lyfts fram. Ramen för boken är massakern i staden Rafah då israelisk militär skjuter och klubbar ihjäl 386 civila. Detta vill vår författare veta mer om och åker 2002 till Gazaremsan för att forska i saken, och där börjar boken. I sin jakt på ögonvittnen, intervjuer och hembesök så tonar sakta men säkert bilden av det dagliga livet fram för de bofasta i staden Rafah.  De skitiga gatorna, rädslan för bepansrade bulldozers som när som helst kan komma och riva palestinska hus, trångboddheten, fattigdomen, hatet och den eviga rädslan och förödmjukelsen. Detta backas upp av korta inslag av årtal, kartor och bakgrundshistorien för Gazaremsan. Men här blir den formella statistiken något som lyfter upp historian om den lilla människan på Gazaremsan och inte tvärtom. Till detta kommer då själva massakern som redovisas i flera olika versioner och nyanser då Sacco gestaltar den om och om igen beroende på vem som är källan.  Och jag har aldrig varit med om att en tecknad serie tagit andan ur mig på ett sätt som den här boken gör. Det finns flera kapitel som fullständigt kör över mig, där de tecknade figurerna kommer till liv och särskilt delarna om själva massakern är helt igenom vidriga. Det är drabbande, snyggt ritat och tänkvärt.

 

Och även om mina sympatier definitivt hamnar hos invånarna i Rafah så blir aldrig boken svart/vit i sitt känsloregister. Det finns goda israeler och det finns araber som bidragit till blodsutgjutelsen och gjort fruktansvärda saker. Där finns andra stater i periferin som drar i de osynliga trådarna, där Västeuropa och USA får en hel del skit samtidigt som det är just en amerikansk överstelöjtnant som reagerar på israels övergrepp, och så vidare. Dessa gråzoner av mänsklighet, ondska och godhet gör boken så väldigt mänsklig, nyanserad och därigenom så väldigt, väldigt bra.

En annan bidragande orsak till bokens storhet är just Joe Saccos förhållande till sina källor. Den andra och tredje November 1956 så skjuter israelerna en stor mängd människor i staden/flyktinglägret Khan Younis, vilket är de första 100 sidorna i boken. De avrättar folk när de kliver ut genom sina dörrar, de avrättar barn, de ställer upp en rad av män vid en mur och skjuter om och om igen. En som lyckas överleva detta hör hur soldaterna laddar om fyra gånger för att fortsätta skjuta in i högen av redan liggande och blödande människor. Så, när jag är som mest uppjagad och förbannad i lässoffan, så kommer kapitlet ”Minnet och den essentiella sanningen” där Joe Sacco plötsligt ifrågasätter allt det han precis har berättat för mig. Eller som han skriver ”Tillåt mig sparka på det fundament vår berättelse vilar på” och sedan börjar han jämföra berättelser som skiljer sig åt, nysta i händelseförlopp, kolla upp israeliska rapporter och sätta in frågetecken i den berättelse han nyss berättat och som jag på alla sätt köpte rakt av. Allt detta gör han i serierutor, på ett extremt snyggt sätt, och därefter blir källhänvisningar en del av boken, av berättelsen. Något att ta hänsyn till och ha med i bakhuvudet när jag läser vidare.  Så otroligt bra gjort, särskilt i det mediala samhälle vi har idag där källhänvisning och ifrågasättande så ofta hamnar i skymundan eller i värsta fall totalt ignoreras i den allt snabbare nyhetsrapporteringen.

”Gaza, Fotnoter till ett krig” är inte bara en av de bästa serier jag läst. Det är även en av de bästa historieböcker jag läst och den borde ingå i våra skolors undervisningsmaterial. För den skulle kunna användas både som en historisk roman, som en grund till hur man handskas med källhänvisning, till hur man helt enkelt ritar bra serier.

Köp den, läs den!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
385 sidor, Häftad
Pris: 179 SEK Adlibris 186 SEK Bokus
Förlag: Ordfront

Beskrivning/synopsis: I Rafah, en stad på Gazaremsans sydspets, har hela kvarter jämnats med marken av bulldozers och horder av arbetslösa driver omkring på de skräpiga gatorna. Rafah är, och har alltid varit, en brännpunkt i världens mest förbittrade konflikt.

I november 1956 dödades här och i grannstaden Khan Younis 386 civila av israelisk militär, i vad som fortfarande är historiens värsta massaker på palestinsk jord. Journalisten och serietecknaren Joe Sacco stöter på den idag helt bortglömda händelsen i en fotnot till en FN-rapport, och blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt hände de där höstdagarna under Suezkrisen. Han reser till Rafah för att intervjua de överlevande – pensionerade israeliska soldater, de mördades änkor och skolbarn som nu är i övre medelåldern minns de fruktansvärda händelserna och hjälper oss att nästan, nästan nå fram till tragedins själva essens.

Gaza fotnoter till ett krig är ett storverk, både som journalistik och som tecknad serie. Joe Sacco skildrar vardagen i det moderna Gaza och områdets mörka historia med vrede och eftertanke, och läsaren ges nya möjligheter att förstå den halvsekellånga konflikten.

Joe Sacco, född på Malta 1960, startade trenden med journalistik i serieform med böckerna Palestine, som belönades med American Book Award, och Eisnerprisbelönade Safe Area Gorazde. Saccos böcker har översatts till 15 språk och hans serie-reportage publiceras i bland annat Time, The Guardian och New York Times Magazine.

 

UR Samtiden sänder live från årets bokmässa här på Bokfetischist. Sändningarna börjar torsdag 22/9 kl 09:30.

Sändningsschema

Visas inte klippet korrekt? Titta på urplay.se/bokmassan

 

När man kommer in i min lokala boklåda (Ronneby Bokhandel) möts man idag av den här hyllan:

Fronthyllan - Ronneby Bokhandel

Jag har tidigare skrivit lite elakt om det alltmer likriktade utbudet i boklådorna i min landsända (Blekinge) och när jag nu ställs inför det faktum att man frontar med BaudelaireBolaño och Murakamis 1Q84, får jag krypa till korset och nyansera mig en smula. Det är bara att erkänna att här finns ett bättre, bredare och framför allt djupare utbud än exempelvis Maxi. Jag vidhåller dock att man måste profilera sig även på en liten ort som Ronneby. Men att det är svårt, för att inte säga vanskligt, är inget jag sticker under stol med. Men alternativet är värre.

I fronthyllan (heter det så?) hittar man även Karl Ove Knausgård, Torgny Lindgren och Nicole Krauss. En massa trevliga böcker och författare med andra ord. Vad kan man mer begära? Får jag tala i egen sak, skulle jag gärna sett några klassiker, mindre aktuella nobelpristagare (läs: Thomas Mann), kanske några Cormac McCarthy på engelska, varför inte OUTER DARK. Kanske även en liten liten sektion med svensk skräck som Anders Fagers SAMLADE SVENSKA KULTER och för all del några av John Ajvide Lindqist och för att balansera det lite: en halv meter chick-litt!

Man kunde, som bokhandlare, göra en omrösting på Facebook, där man låter kunderna rösta fram en titel man ska ta hem av tio udda/obskyra/smala förslag. Något liknade har man gjort på förlaget Oddbooks där läsarna får rösta vad nästa bok i serien Ond bråd död ska innehålla (just nu leder fiskmänniskor). Ond bråd död borde för övrigt finnas i alla boklådors fronthyllor. Så enkelt skulle det vara att fånga mitt intresse, om det sedan är lönsamt vet jag inte.

Det var mitt bidrag till en bättre bokvärld. Vad skulle du vilja ändra eller förbättra hos boklådorna?

Tidigare inlägg om bokhandelns överlevnad

Ronneby Bokhandel på Facebook

Ronneby Bokhandel blogg

Oddbooks

 

Framtidens läsande går sömlöst mellan format och plattformar och vi gör fler saker samtidigt precis som våra grunkor.

Läsplatta

Att läsa en bok på sin dator, bärbar eller inte, kan nog de flesta enas om är en smula jobbigt för både kropp och ögon. Vi är några tappra som har provat och fått bita i det digitala gräset. För min del så var jag så övertygad om att det går att läsa en e-bok på en datorskärm att jag inte ens märkte när jag gav upp. Jag minns inte vilken bok det var eller i vilket format, men efter några veckor insåg jag att jag inte läste den längre. Jag hade obemärkt gått vidare till andra, analoga, böcker. Det är långt ifrån behagligt att läsa på en datorskärm, än mindre att göra det sittande i en kontorsstol.

Nu kan du läsa i soffan eller i sängen på läsplattor som har andra skärmar, dessa ritas upp en gång med s k elektroniskt bläck och upplevs som sidan i en tryckt bok. Från din läsplatta kan du ladda ned böcker direkt från olika affärer, läsa tidningar m m. Amazon rapporterade i mitten av Juli att de säljer fler e-böcker än tryckta. Sedan de sänkte priset på sin läsplatta (Kindle) har försäljningen av den samma tripplats. Men man behöver inte Kindle för att kunna läsa Amazons e-böcker, de har även appar till iPhone/iPad, Blackberry, Android, m fl, som gör läsning möjlig från dessa plattformar. Det kan vara så att 2010 blir läsplattans genombrott och varför inte, årets julklapp?

Nu är det många som fanatiskt klamrar sig fast vi den traditionella boken och pratar om känslan och doften. Men så vitt jag vet har ingen kunna hindra utvecklingen genom att ställa sig utanför och peka finger. E-boken kommer och det kan man inte stoppa, lika lite som du kan stoppa e-räkningar och nedlagda post-/bankkontor. Tänk hur man satt på pojkrummet och väntade på att rätt låt skulle komma på radion så att man kunde spela in den, idag har man all världens musik tillgänglig direkt, hela tiden, via tjänster som Spotify.

Men kommer de analoga böckerna att ersättas av digitala? Aldrig helt, men jag tror att när du har ständig tillgång till alla böcker i hela världen, med inbyggd översättning, uppläsning samt dina anteckningar och bokmärken, så kommer det att kännas gammalmodigt, för att inte säga jobbigt, att gå till bokhyllan hemma för att hämta en bok. Då uppstår andra (I-lands)problem, hur ska det då gå med biblioteket som jag bygger upp där hemma? Det ena utesluter inte det andra enligt min mening.

Jag tror på molnet, där kommer alla böcker, filmer, spel och program i hela världen som någonsin har kommit ut att finnas. Utan att bli alltför teknisk så innebär molnet att din dator/tv/tablet blir ett fönster mot molnet, du sparar allt i molnet och har inget på din lokala dator. På så sätt kan du logga in varsomhelst, närsomhelst och ha tillgång till allt. Du kan låna en bok eller köpa den och då har du tillgång till den för resten av ditt liv på alla plattformar.

Frågan är om läsplattor som endast kan en sak (visa text och bild) kan konkurrera med en tablet som iPad som kan visa text, bild, film och spela musik. I längden vinner tabletkonceptet, alternativt blir läsplattorna så billiga att det inte finns någon anledning att inte köpa den, men då ska du ändå ha en drös grunkor med dig på bussen. Mobilen, läsplattan, MP3-spelaren och din dator/tablet.

Dessutom tycker jag det hade varit trevligt med sömlös övergång mellan olika plattformar. Jag läser BROTT OCH STRAFF på min iPad hemma i soffan, när jag sedan ska gå ut och klippa gräset kan jag fortsätta där jag var genom att lyssna på ljudboken och när jag till sist sätter mig på bussen kan jag fortsätta läsa i min smartphone med högupplöst skärm. Det borde inte vara jättesvårt att få till, om det inte redan finns. Redan nu kan man synka sin läsning mellan iBooks i iPhone och iPad, så om du läser i den ena kan du fortsätta i den andra där du slutade. Men jag kanske tänker fel, för snävt. Unga idag (fy fan vad man känner sig gammal när man använder sig av sådana uttryck) kan hålla fem sex saker igång samtidigt medan jag bara kan göra en sak, fast jag har blivit bättre jag behöver inte stå och titta på äggen medan de kokar längre och jag behöver inte räkna högt när jag måttar kaffe. Men kanske är det så att på framtidens plattformar kan man läsa en bok, lyssna på musik, chatta med pojkvännen samtidigt som man slötittar på HOW I MET YOUR MOTHER. Ställ det bredvid en rödvinsmosig 50-åring med skepparkrans som pratar om hur gott en nytryckt bok luktar och gissa vilket som ligger närmast framtidens läsande.

Wired om Amazons e-bokförsäljning
PC för alla om läsplattor (inkl test)

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha