Ett historiskt dokument över hur spelindustrin förändrades av två eldsjälar.

Masters of Doom - David KushnerMASTERS OF DOOM bygger på ett digert intervjumaterial och handlar i första hand om John Carmack och John Romero och hur de tillsammans skapade spelhistoria med spelen WOLFENSTEIN 3-D, DOOM och QUAKE. De kallas ibland The two Johns. Även om spelen inte hade blivit de samma utan deras dynamiska samarbete så framstår Carmack som en snudd på övermänsklig programmerare som i stort sett har skapat grunden till de moderna grafikmotorerna, det var till och med Carmack som myntade begreppet motor i dessa sammanhang. Spel som HALF-LIFE gjordes till exempel med spelmotorn till Quake II. Carmack och id Software har gjort spelmods, speldemon och att beakta vad användarna tycker om produkten, något man kan förvänta sig i spelbranchen.

John Romero var även han programmerare men fungerade mer som designer till spelen och bollplank till Carmack. Senare, när de gått skilda vägar, skulle Romero starta Ion storm som enligt biografin framstår som ett luftslott av fantastiska mått.

Vi får också följa hur USA, och Sverige för den delen, får moralpanik över våldsamma datorspel inte minst i samband med skolmassakern vid Columbine där förövarna inspirerades av spel som DOOM och QUAKE, genom att t ex posera med en hagelbössa i videoklipp och säger saker som ”It’s going to be like fucking Doom!”. Att spelet då var sex år gammalt var det inte många som tog i aktning när en syndabock för massakern skulle utses. Senare lades målet, med förtecken i mångmiljondollarklassen, ned med kommentaren: Tragedier som denna låter sig inte förklaras rationellt och domstolen ska heller inte låtsas att så är fallet.

MASTERS OF DOOM är en intressant läsning för de som har ett intresse i spelindustrins linda eller i spelen Doom och Quake, för gemene man är det nog lite för smalt och för nördigt och kanske en gnutta för mycket Dungeons & Dragons -referenser för att man ska hänga med och ha behållning av berättelsen. Men för gejmers är det både spännande och underhållande läsning.

Fakta
Språk: engelska
368 sidor, eBok
Beskrivning/synopsis: Masters of Doom is the amazing true story of the Lennon and McCartney of video games: John Carmack and John Romero. Together, they ruled big business. They transformed popular culture. And they provoked a national controversy. More than anything, they lived a unique and rollicking American Dream, escaping the broken homes of their youth to produce the most notoriously successful game franchises in history—Doom and Quake— until the games they made tore them apart. This is a story of friendship and betrayal, commerce and artistry—a powerful and compassionate account of what it’s like to be young, driven, and wildly creative.

 

Samtidigt som jag sitter och skriver det här så intervjuas Petter och fotografen Camilla Cherry i SVT:s morgonsoffa. De har tydligen gjort en coffe table bok, storlek dasslock, om svensk Hip-Hop:s begynnelse.  Det nya svarta för musikbranschen,  och dess hantlangare, verkar nuförtiden vara böcker, om något som varit och hur det blev. För några år sedan kom “The Dirt”, vilken handlade om seriefigurerna i Mötley Crüe och deras vilda leverne, succén var ett faktum, och sen bar det av. Allt från Lemmy till Freddie Wadling har skrivit, eller varit objekt för bokutgivningar. Ibland får jag en känsla av att dagens musikindustri ägnar sig mer åt ett frenetiskt nostalgimasturberande än attityd, vilja och framåtanda. Och här kommer då ännu en bok om en musikalisk dåtid, Blod Eld Död. Ska man läsa den eller ställa den i bokhyllan jämte Ozzys självbiografi?

Men mina tankar och invändningar kommer snart på skam. För detta är en av de bästa reportageböcker jag läst. Och särskilt inom ämnet ungdomskultur och musik så är den exemplariskt bra. Blod Eld Död handlar om Dödsmetallens födelse i norden och hur denna lilla scen sedan krossade allt internationellt motstånd med sitt aggressiva nyskapande sound, för att sedan transformerades till Black metal med Satan som närmaste bundsförvant.  Och det är en rejäl åktur författarna bjuder upp till där jag som läsare drivs mellan, till exempel, Iron Maiden-älskande bröder, inställningar på distboxar, kontrakt, självmord, pengar, ruttnande grishuvuden och vad som är en äkta metallskalle i förhållande till en poser. Och det är det objektivt breda grepp om ämnet som gör boken så bra. Istället för att göra en ”Dirt” där allt knarkande och knullande sattes i ett navelskådande glimten i ögat sammanhang så tar Ika och Jon sitt uppdrag på blodigt allvar. För även om det märks att de älskar musiken och är genuint intresserade så behåller de en distans och en vilja att ta in alla nyanser av ämnet. De blandar en ”jord under naglarna” attityd med ambition, sökande och en vilja att förstå, vilket bildar en utmärkt helhet. För boken hade så enkelt kunnat handla om hur kul och tufft allt är, hur bakfull man kan vara och hur många marshallstärkare Entombed kan stapla ovanpå varandra. Vilket jag också vill veta givetvis, jag är en stor anhängare av rockmyten, men när författarna tar upp och breddar det sataniska gitarrbankandet med Dark Funerals kontrakts- och pengabråk, när Demonia pratar om den nedsättande attityd som finns mot kvinnor inom genren, nynazismen som en del band flörtar med och så vidare, så blir boken mer än en bok om en brutal undergroundkultur. Och när professor Jan Beskow är med i kapitlet ”En lektion i självmord” och pratar om hur och varför folk skadar sig själva så är boken väldigt långt från rockklyschornas värld.

 

”Vi tänkte ganska länge göra en rent historisk bok som rörde svensk metal. Men på spelningen med Shining delade de ut rakblad. Sångaren skar sig och publiken skar sig. I konvolutet till en av skivorna som de sålde stod det en enda sak: ”du är värdelös och jag vill att du dör”, 22 gånger i rad. Vi tänkte bara att ”vad i helvete?” säger Ika Johannesson.”

Citatet är från DN och författaren Ika har helt rätt. Det är en massa om helvetet i den här boken. Och då menar jag inte bara bandet Shining som predikar självmord och skär upp sig på scen utan även en bunt andra band. Jon Nödtveidt var sångare i bandet Dissection, satt inne för medhjälp till mord, kom ut och startade upp bandet igen för att slutligen skjuta sig i huvudet. Eller Per Ohlin som började sjunga i Norska Mayhem, sköt sig med ett hagelgevär, för att sedan bli plåtad av sin bandkollega Øystein Aarseth, även kallad Euronymous, som sedan skickade skallbitar och foton till andra band och polare. Han i sin tur blev mördad av Varg Vikernes, mannen bakom bandet Burzum, som blev dömd  och fick 21 års fängelse. Alla troende satanister som definitivt inte hade den röde bockfoten som en image eller maskot utan verkligen eftersträvade ondska och kaos. Ibland känns det som om jag läser ett kriminalreportage istället för en bok om en specifik musikkultur och jag förundras över hur hårt många av de här människorna verkligen tror på, och lever med, satanismen.

Men samtidigt som mycket handlar om ondska och ruttet grisblod så kliver det också fram en scen där utövarna och deras fans är extremt dedicerade till musiken och där det ofta finns en stark sammanhållning och en vilja att göra något. Dödsmetallen växte fram genom något som snarast kan liknas med en punkig gör det själv attityd och de flesta banden i boken jobbar hårt även med det visuella och allt annat som ramar in musiken. Musiken blir en livsstil som man lever dygnet runt, oavbrutet, och kanske är det därför som Sweden Rock, Big Four, Metaltown, och så vidare drar sådan masspublik varje år. Metal har gått varvet runt och blivit ett förhållningssätt till livet och inte bara… musik.

Detta är en stark, drabbande, beroendeframkallande och väldigt bra bok. Jag som läsare får en helhetsbild, en modern bio 3D-insikt i en värld som oftast ligger under den populärkulturella radarn och även om det finns ett antal stycken i boken som ruskar om mig så är den på andra ställen även otroligt rolig, inspirerande och underhållande.

Till detta ska läggas att jag inte lyssnar på Death- eller Black metal utan är en 40-årig poser som oftast inte blir hårdare än Motörhead, Pantera, Slipknot, NIN och Einsturzende Neubauten. Och när huvudrollsinnehavarna i boken i början av nittiotalet drev Heavy in i Death så gick jag omkring i någon sorts synth/svartrocksutstyrsel och lyssnade på industri. Så detta har aldrig varit min musik men ändå så finner jag den här boken så otroligt bra.

Så läs Blod Eld Död, och läs den oavsett om du gillar metall eller inte, den kommer bredda din världsbild.

 

Läs mer på Blod Eld Döds egna Blogg

Läs hela artikeln i DN: Om att flytta gränser

Fakta
Språk: Svenska
364 sidor, Danskt band
Pris: 183 SEK Adlibris
Förlag: Alfabeta

Beskrivning/synopsis: Under det tidiga nittiotalet revolutionerade svensk death metal den internationella metalscenen. Plötsligt låg Sverige i frontlinjen för en ny musikrörelse som gav eko över hela världen, med band som Entombed, Dismember och At The Gates i förgrunden. Med utvecklingen av black metal blev musiken ännu extremare. Black metal-banden lät råare och mörkare, och sa sig dyrka döden. Snart brann kyrkor både i Norge och Sverige, och det dröjde inte länge innan de sataniska inslagen blev mer än tomt effektsökeri. Men hur startade allt? Varför har Sverige blivit ett tongivande land för en så aggressiv musik? Och vilka är egentligen de personer, grupper och fenomen som fört scenen framåt?

Blod Eld Död – En svensk metalhistoria skildrar hårdrockens utveckling från de massiva förstärkarstaplarnas sjuttiotal, via kyrkbränningarnas nittiotal, fram till de extrema och paradoxala strömningar som finns inom genren idag. Här finns intervjuer med Entombed, Nifelheim och Dissection, samt reportage om Bathory, Pelle ”Dead” Ohlin och black metal-scenens nuvarande härförare Watain. Det är en historia om maskätna bandloggor, död och satanism, men också om hängivenhet, sammanhållning och en evig kärlek till musiken.

Ika Johannesson är journalist. Hon har arbetat på Sveriges Radio, DN, tidskrifterna SEX och Filter. Hon är nu redaktör för Kobra på SVT.

Jon Jefferson Klingberg är gitarrist i Docenterna, journalist och författare. Han debuterade år 2008 med romanen Jag tror vi behöver prata faktiskt.

 

 

Bob Hansson har skrivit VIPS SÅ BLEV DET LIV på temat liv. Han utforskar så gott som varje aspekt, nyans och upplevelse av ordet liv. Handlingen rymmer en mängd människor, platser och djur men framför allt hans egna känslor. Denna lilla pärla har hög feelgoodfaktor utan att bli gråtmild och sentimental.

Vips så blev det liv - Bob Hansson

Förordet skrämmer mig en aning.  Är det så här resten av boken ska låta, tänker jag. Det är mer som en dikt läst med en dramatenskolad röst, än förordet till en roman. Inte dramatenskolad på det trevliga sättet utan det dåliga, jobbiga. Lyckligtvis är resten av boken behaglig att lyssna på och Hanssons lena röst gjuter än mer liv i historien. Det slår mig att han är en riktig mysfarbror. Inte alls som den lite gapige poetsidekicken i höstens BABEL som jag log reserverat åt. Nej, i ljudboken VIPS SÅ BLEV DET LIV är Bob Hansson 2011 års Beppe Wolgers och där jag kommer ifrån är det någonting bra.

Det är självutlämnande både direkt och indirekt. Via fiktiva karaktärer som han ömsom tar tillbaka och själv kliver fram och ömsom återuppväcker och kliver tillbaka, beskriver han lekfullt sitt innesta och är indirekt öppenhjärtlig. Det är alltså någon form av autofiktion, en del är tillspetsat annat sant ett tredje hittepå. Jag tänker osökt på Hunter S Thompson där kärnan är sann, men det är inte så noga vem, hur eller var. Ibland spretar det och hoppas mellan tid, karaktärer och platser ganska friskt, men det hålls ihop tematiskt och det funkar.

Han bygger tålmodigt bilden över hur bräcklig vår tillblivelse är, att så mycket som en enda tillfällighet mer eller mindre så hade inte just du funnits till. Det är en vacker bild och rolig, faktiskt. Det är inget litet tema Hansson tar sig an; Vad som är liv. VIPS SÅ BLEV DET LIV spänner över snart alla aspekter av ordet, begreppet och känslan av liv, från den lilla blågrönalgen till mamma kallskänka som förlöser Robert Hansson på Helsingörfärjan. Det är imponerande att han kan skriva så fängslande om gurus och att finna sig själv utan att sälja sig till hippiemyten eller ens tycka om hasch. Än mer imponerande är att jag som är snudd på anti-newage-aktivist och som inte köper det där finna-sig-själv-genom-meditation-dravlet lyssnar andlöst, timme efter timme. Det är mer än många andra svenska författare har lyckats med.

Hansson är både personlig och global, både ömkligt svensk och ledigt världsvan, miljömedveten och självbiografisk i samma mening. VIPS SÅ BLEV DET LIV är en attack på både honom själv och svenskheten han lider av. Det är lekfullt, sorgligt, poetiskt och mångsidigt. Jag njuter i fulla drag och VIPS SÅ BLEV DET LIV får gärna följa med på löparrundan.

Det här är måbralitteratur utan den där motbjudande sentimentala ådran. Bob Hansson är en en mycket bättre författare än jag kunnat ana. Det går inte att värja sig från hans ord som skänker en exakt återgivning av en känsla eller får en att skratta rakt ut med kaffe sprutande ur näsan. Då är det bra att det är en ljudbok, en kaffeprickig pocket läser man förmodligen bara en gång.

Bob Hanssons blogg

DN recenserar Vips så blev det liv

SvD recenserar Vips så blev det liv

Fakta
Språk: Svenska
Format: Ljudbok (uppläsare: Bob Hansson)
Pris: 89:- Storytel (provlyssna)
Beskrivning/synopsis: På ett plan till Indien sitter en ung och övergiven Bob Hansson med ett slitet pass med några uppätna sidor. Utan visum. Men med en ivrig tro på att allt kommer att lösa sig ändå. Tänk bara så många männi-skor som var tvungna att mötas och kopulera med varandra för att han skulle bli till! Alla dessa spermier och ägg genom tusentals år som har lett fram till just honom. Och i Indien väntar mycket riktigt hans öde. Hon heter Alak och är allt han kunnat önska sig. Ändå tvivlar han det borde finnas något mer, något större?  Bobs resa är inte slut. Den har bara börjat. Han blir både förälskad, fängslad och tvingad till tantriskt sex innan han får åka hem igen. Och i Himalaya möter han till sist en man som kommer att förändra hans liv: gurun BabaBaba. Nästan tjugo år senare sitter Bob i ett litet hus i Småland med fru och barn och tänker tillbaka på sin tid i Indien och sin inre resa, men också på sin familj, på generationerna före honom och den osannolika slumpen att de alla möttes. Samtidigt oroar han sig för sin dotter. Vad kommer att finnas kvar av världen när hon är stor? Kommer hela det mirakel som är livet att gå om intet? Kommer blågrönalgernas hårda arbete vara förgäves? Vips så blev det liv är en roman om de storslagna tillfälligheter som behövs för att ett liv ska bli till och en hyllning till den underbara värld vi lever i, som i svindlande tempo håller på att gå förlorad. Det är en magisk och livsfylld bok av en av Sveriges mest egensinniga författare, som för fyrtio år sedan föddes på en båt och kom i land i en diskkorg.

 

E Jean Carrolls biografi över den ökände Hunter S Thompson är en hisnande upplevelse från det perfekta omslaget till sista sidan. Här varvas vittnesmål med en fiktiv berättelse i gonzostil i den bästa biografin jag läst.

Hunter - E Jean Carroll

Omslaget, bara titta på det, banne mig perfekt. Titeln, HUNTER – HUNTER S THOMPSONS VILDA OCH SÄLLSAMMA LEVERNE, typsnittet, silverbongarna, silverrevolvrarna, Hunter S Thompson själv, det är en fröjd för ögat. Inbunden, älskar att hålla i inbundna böcker. Öppnar pärmen och ser omslagsfliken: En vanlig dag i Hunters liv, punkt för punkt, nio av punkterna innehåller kokain. Någon sida längre fram ett inledande citat av Celinè, mitt i prick. Första sidan, en rubrik i versaler: KVINNA FUNNEN I HUNTER THOMPSONS AVLOPPSBRUNN. Så börjar den bästa biografi jag har läst.

Du kanske tror att HUNTER bara är något för de riktigt trogna fansen. Tvärtom skulle jag säga, det här är helt rätt sätt att upptäcka honom. Lyssnar man på NYA VÅGEN i P1 menar Claes Britton, inbiten hunterläsare, att det var inte mycket som tillförde honom något i HUNTER. Isabelle Ståhl i samma program verkar ha haft större behållning och förde dessutom in ett friskt perspektiv när hon tyckte att fler kvinnor borde läsa Thompson.

Det fina är att biografin är dubbel, det är varannat kapitel med vittnesmål från intervjuer, artiklar och liknande där vänner och ovänner kommer till tals, elegant ihopsatt. Varannat kapitel är fiktivt där E Jean Carroll ikläder sig rollen som fågelvetaren fröken Snap som tvingas skriva Hunter S Thompsons biografi under ofrivilligt drogintag, sexuella närmanden och hot. Greppet må vara ovanligt men här är det mycket effektivt och där man i många biografier vill antingen krossa eller bekräfta myten kring en person/grupp gör Carroll här både och. Riktigt snyggt till och med. Det här tvådelade berättandet är enkelt att följa och passar bra. Sen är det passande att Thompsons biografi är skriven med hans eget språk, allt annat hade ju blivit så… svenskt.

Hunter S Thompson

Hade det varit lite stake i mig hade jag skrivit denna recensionen i gonzostil, alltså att under drogpåverkan subjektivt skildra den i en slags medvetandeström. Men det närmaste kokain och lsd jag kommer är en kopp ganska starkt kaffe. Det närmaste beväpning jag kommer är att flygvapnet finns i min kommun, jag har whisky hemma men den ska fjollsippas med spretande lillfinger och kostar mer än vad jag köpt kläder för det senaste året. Jag får nöja mig med att vara subjektiv.

Är din erfarenhet av Hunter S Thompson begränsad till filmen FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS har du förmodligen en annan bild av Thompson, här är han coolare, farligare, inte som Johnny Depps lite löjliga tolkning. Jag vet inte vilken bild som är mest korrekt men HUNTER nyanserar i alla fall bilden. Min bild av Thompson har som bäst varit vag, gillade verkligen filmen FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS men har aldrig blivit färdig att läsa något med honom. Hans självmord har känts som ett antiklimax. HUNTER är skriven 1993, alltså innan Thompsons självmord och berör det därför inte heller, men så här i retrospektiv blir flera kommentarer ganska laddade. Jag önskar att jag kunde jämföra HUNTER med hans självbiografi KINGDOM OF FEAR (2003), men det spar jag till framtiden.


Intervju med Hunter S Thompson där han resonerar kring myten och döden

Det är en härlig inbunden utgåva med två bildsektioner, precis som på den gamla goda tiden, med bilder från Thompsons uppväxt och över hans vänner och karriär. Här finns även bilder som Carroll refererar till i den fiktiva delen av texten vilket får en att vackla lite i vad som är hittepå och inte. Men om hon är gonzon trogen så är det både och. Innan jag börjar läsa gottar jag mig åt att bläddra, titta på bilderna och läsa småstycken på måfå; förspel.

Första kvällen sträckläser jag 100 sidor, andlöst uppslukad, varenda kroppsdel bortdomnad. Dagen därpå släpar jag min unga vackra kropp runt på jobbet och längtar hem till HUNTER. På kvällen slukar jag 140 sidor till. Jag minns inte sist, om någonsin, jag dammade igenom en så tjock bok på så kort tid.

Författaren E Jean Carroll driver i vanliga fall en omtyckt frågespalt i tidningen ELLE: Ask E Jean. Där hon pratar frigjort och kallar de som skriver in för sugerplum och doll. Hon har även varit med och skapa siten greatboyfriends.com.

Något jag uppskattar är namedropping av författare jag respekterar, Charles Bukowski har lett mig till både John Fante och Knut Hamsun. I boken säger sig Hunter S Thompson ha inspirerats av följande: Conrad, Hemingway, Twain, Faulkner, FitzgeraldMailer, Kerouac i politisk mening – de var allierade. Dos Passos, Henry Miller, Isak Dinesen, Edmund Wilson, Thomas Jefferson.

Carrolls HUNTER är bra på så många olika sätt och plan. Ska jag nödvändigtvis nyansera mig och nämna något negativt så är det att man uppehåller sig länge vid Thompsons person och inte så mycket kring hans journalistik, texter eller författarskap, även om man kommer in på hans tillkortakommanden på det området i slutet av hans karriär. Han må ha varit ett själviskt bortskämt svin men samtidigt skapade han något fantastiskt, att visa på den totala friheten, kosta vad det kosta vill. Det här är fenomenalt roligt, intressant, gripande och framför allt hisnande bra.

Nya Vågen i P1 diskuterar Hunter (2011-01-18)

Isabelle Ståhls blogg

Ask E Jean

Vertigo mot oligopolet (Uppdaterat 2011-01-21)

Fakta
Språk: Svenska
Släpps i slutet av januari 2011
Pris: 170 SEK (vertigo.se)
451 sidor, inbunden
Beskrivning/synopsis: Behöver Hunter S. Thompson en presentation? Den amerikanske journalisten som uppfann ”gonzo-reportaget” var en legend långt innan han dog för egen hand 2007. Hans besatthet av knark, utsvävningar, skarpskytte och allmänt lagtrots gjorde honom till en symbol för gränslös individualism. Mest känd är han för reportage-romanen Fear and Loathing in Las Vegas, som också blev en blockbuster-film 1998 med Johnny Depp i huvudrollen som den gränslöse Hunter. I Rolling Stones-journalisten E. Jean Carrolls gonzo-biografi över den (ö)kände vildpannan kommer vi nära en man som bara kände att han levde när han stod på randen till avgrun- den. I vartannat kapitel skildrar Carroll hur hon tillbringade några kaotiska månader med Thompson på hans gård, i vartannat berättar släktingar, vänner och ovänner om Hunters märkliga liv.

”E. Jean Carroll är det kvinnliga svaret på Hunter S. Thompson.” (NY Times)

E. Jean Carroll var den första kvinna som arbetade som skrivande redaktör på Playboy, hon har regelbundet medverkat i Esquire, Rolling Stone, GQ och Outside, hon har skrivit för teveshowen Saturday Night Live och står numera för en berömd frågespalt i internationella Elle.

 

Stephen Fry’s självbiografi heter THE FRY CRONICLES och iPhone-appen heter MYFRY. Den spänner dock inte över hela hans liv utan över några turbulenta år i hans ungdom. Smått irriterande slutar den dessutom som något av en cliffhanger och lämnar därmed dörren öppen för kommande självbiografier.

myFry - The Fry Chronicles - Stephen Fry

Att läsa böcker på iPhone (modell 3GS) är lite av en utmaning. Det är så pass bra upplösning att det är möjligt utan att få ont huvudet. Däremot är skärmen förhållandevis liten och det blir lite hattigt att läsa en längre text då man bara kan ha en mindre del av texten uppe/framme åt gången. Jag har läst i Kindle’s app (Amazon) och i iBooks (Apple) och det funkar men det är inget man håller fast vid i längden.

myFry - taggar
Taggar i myFry

Att läsa MYFRY är en annorlunda upplevelse om man hoppar eller surfar mellan avsnitten, det dyker upp personer man inte blivit presenterad för och det refereras till händelser man inte läst om. Detta är utmanande snarare än frustrerande då tonen är lättsam och det som inte är förklarat heller inte tvunget behöver förklaras. Ett problem som snart dyker upp är, hur man ska veta när man har läst klart boken. Lyckligtvis kan man markera varje avsnitt som läst. Men hjulet där man väljer avsnitt är oexakt och med mina korvfingrar hamnar jag ibland på avsnitt jag redan läst vilket jag då märker först när jag kommer till slutet av avsnittet. Jag kommer på mig själv med att försöka läsa boken symmetriskt vilket borde passa in under sektionen lekfullt läsande likväl som analt kontrollbehov, under alla omständigheter är det ett nytt sätt att läsa.

myFry - progress
De mörka stavarna är avsnitt som är markerade som lästa

Fry har ett underbart, lätt språk och gör vackra, snudd på erotiska, utläggningar om bl a piprökning och ger roliga anekdoter om utdelad aga på skolan där han jobbade. Bitvis blir det dock lite mycket teater och pjäser för min smak, Fry’s styrka ligger just i anekdoterna och i mötet med andra människor uppstår ljuv musik.

Stephen Fry har däremot tagit fördelarna med iPhonen (tryckskärmen och de innovativa gränssnittet) och anpassat sin bok/app till detta på ett nytt och smart sätt. Genom att tagga varje avsnitt av boken med taggar som Thatcher, Wagner, comedy, o s v kan man läsa boken/appen efter tagg. Man kan t ex läsa alla avsnitt som är taggade med comedy först och sedan de som är taggade med Thatcher. Eller så kan man surfa och hoppa från det ena avsnittet till det andra med hjälp av taggarna. Naturligtvis kan man även läsa den kronologiskt från början till slut, men då har man nog missat poängen med just iPhoneappen.

Fördelarna är att man alltid har med sig boken och att man kan läsa t ex allt om Rowan Atkinson, nackdelarna är att det är svårt att läsa på ett behagligt sätt. Jag tror inte att MYFRY är första steget i en digital revolution, men det är innovativt och framför allt roligt.

Fakta
Språk: Engelska
112 avsnitt/”sidor”, interaktiv ebok
Beskrivning/synopsis: myFry takes the traditional art of the index, plugs it into the mains and brings it twitchingly to life for the 21st century, creating a visual display of The Fry Chronicles that not only looks pleasing to the eye but also proves to be as intelligent, playful and fun as the man himself.

Key features
- Discover a new and utterly original way of reading, through visual indexing
- A non-linear structure allows you to create your own personal narrative
- Navigate by spinning through 112 self-contained sections, view their opening words and follow their tags
- Find your way with a choice of four colour-coded categories: People, Subjects, Feelings and Fryisms
- See which sections you’ve read and store your favourites

Instead of doing something rather prosaic like reproducing the printed book on a touchscreen (though the whole book is here, every delightful word of it), myFry’s unique visual index encourages you to discover and interact with Stephen’s story in new and unexpected ways.

 

Självbiografin MYFRY av Stephen Fry släpps som interaktiv app/bok.

Väldigt intressant och framför allt härligt med lite nytänkande i en bokvärld full av ”Men kan en e-book lukta som en riktig bok, då?”. Sen vill jag inte sträcka mig så långt som att kalla det banbrytande. Med hjälp av taggar kan man läsa MYFRY icke-linjärt, som en tryckt bok snarare än en e-book. Men även ämnes-/kategorivis på ett sätt som är svårt i tryckta böcker. Kostar 105 SEK i Apples Appstore. Får bli ett köp om än bara för att recensera den.

Videon nedan visar hur det funkar:

Släpps naturligtvis även som tryckt bok men då för 200-250 SEK (100 pix för känslan, någon?)

 

Denna boken handlar om två saker: Hur man vinner Tour de France (upprepade gånger) och hur man överlever cancer. Det senare gör man genom att ha tur och inte ge upp. Det första gör man genom att nöta på en cykel i alla väder.

Dessa två saker verkar uppta Lance Armstrongs uppmärksamhet helt och hållet, vilket gör boken lite enformig. Den är säkert läsvärd om man älskar cykling och/eller Lance Armstrong, men för dilletanten lyfter den aldrig. Den blir lite intressant när han kör slut på sig på en delsträcka men eftersom man vet att han vann, blir det inte särskilt spännande på allvar. Lance kan inte ens få innehållet levande med hjälp av spökskrivaren Sally Jenkins. Ibland känns boken som ett urvattnat och daterat sportreferat. Jag läste boken i hopp om att hitta något slags stöd för min egen träning. Kanske ville jag läsa om hur Lance genomförde sin mentala träning såväl som den fysiska. Jag antar att svaren han erbjuder är så osexiga som Stenmarks ”De e bare å åk”, fast Lance säger att det är bara att cykla på.

Lance mål med boken verkar vara att dementera dopinganklagelser och bevisa att han är en vanlig helylleamerikan som tar sig en öl då och då. Jag tycker att han lyckas sådär med sina mål. Jag bör kanske nämna att jag inte har något emot Lance Armstrong (även om det kan verka så) och har egentligen ingen uppfattning om han var/är dopad eller inte. Jag missade mycket, för att inte säga allt, av mediacirkusen som omgav Lance under hans aktiva år och fick på inget sätt en överdos av den gråtmilda framgångssagan. Jag tror att om du tycker om att vältra dig i den typen av sentimentalitet och du får något plågat i blicken när någon nämner hans namn, då är detta med stor sannolikhet en bok för dig. För oss andra: en bok att spä på allmänbildningen med, men du kan lika gärna läsa in dig på östeuropeiska svampar.

Läsupplevelsen är ok men flytet ville inte riktigt infinna sig, antagligen för att jag tröttnade en smula en bit in i boken. Jo, jag är besviken och skulle säga att boken är mest för fansen (de som har en poster på Lance ovanför sängen). Jag skulle inte ens rekommendera den till den som har cancer och vill ha tips på hur man ska överleva. Om du måste läsa den, låna den på bibblan.

Fakta
Språk: Engelska
Pris: 91 SEK
246 sidor, häftad
Finns på: adlibris

Beskrivning/synopsis: In this title, Lance Armstrong offers us his life philosophy – his thoughts on training, competing, winning and failure. He also recounts the work done for the Foundation he set up following his dramatic recovery from testicular cancer and introduces further inspirational tales of cancer survival.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha