Att vi lever i en informationsålder där flödet av information och nya intryck ibland blir för mycket, bör vi alla vara högst medvetna om. Då den mediala bilden verkar vara att vi inte gör det, och de envisas med att slå oss över ansiktet med det så ofta. För jag har otaliga gånger hört snobbiga kulturkoftor klaga på att vi glömmer bort och försakar klassikerna med allt vårt kvittrande, jootoobande och ansiktsbokande.

Statistik för hur världens första författare att bli miljardär på sitt skrivande senaste bok diskuterades på internet, spiken är mellan augusti 2012 och december 2012.

Och vissa klarar av det här flödet av information bättre, vissa sämre. Jag bör nog räknas in till den senare kategorin då jag flertalet gånger knappat in portkoden på mikron och under flera månaders tid refererade till Peter Jihde som ”han som leder det där Vem Vet Mest.”

Och säga vad man vill om det skrivna ordet, men det har varit med länge. Även om hur vi använder det och hur vi ser på det förändras, trots att verket inte gör det. Vad som var praxis på artonhundratalet är obskyrt och räknas som hipsterfasoner idag.

Däribland poesi, i alla fall om man ska tro min demografiska grupp (Unga män, 18 – 25)*. Jag tror till och med att det skrivs mer poesi av ungdomar idag, än det läses. Återigen kan enkla paralleller dras till bekräftelsebehov och sociala medier, och jag tror nog man kan peta in minst en pik mot Paradise Hotel där, men jag tänker inte göra det. Mest för att det är att skjuta på öppet mål, men också för att det är en riggad korpenmatch ingen orkar gå på.

För även om jag inte läste poesi hade jag respekt den. Och jag värderade dess effektfullhet som dramaturgiskt drag och stilistiskt grepp i filmer. Men jag trodde aldrig att den var något för mig. Tills jag snubblade över den. Efter en tids nosande och långsamma närmanden, läste jag igår ut Svarta Ballader av Dan Andersson. Och jag har fått mersmak, banne mig.

Hur fann jag Dan Andersson?

På Twitter. Efter att en Aftonbladetreporter jag följer retweetat ett konto som inte lägger upp annat än Dan Andersson-dikter. Arbetarpoeten med en minst sagt ambivalent relation till tro, kommer igen på nya sätt. För något har sett möjligheten att kombinera diktens format, med nutidens mikroblogg.

Efter att jag läst ett par dikter där, och insett att trots stämpeln av högfärdig prettokonst, var ju det där ganska intressant, skickade jag iväg ett meddelande till morsan. Några veckor senare fick jag ett tummat exemplar, märkt Annelie Axelsson -83 i högra hörnet på försättsbladet, i handen.

Och det ligger en läxa i det där. Men inte för oss, utan för kulturkoftan.

*Lyssna inte på oss, vi vet inte vad vi talar om

 

Egentligen borde väl vintern med köld, mörker och allmän jävlighet vara den ultimata tiden för läsning. Stänga dörren, dra täcket upp till hakan och ta skydd från nordanvind och minusgrader, låta årstiden ha sin gång och i väntan på bättre tider läsa det man kommer över. Men icke sa nicke. Jobb, olika sorters helger med tillhörande hysteri, aktiviteter, träningar, födelsedagar och allt annat som en modern svensk kan råka ut för vattnar ur tiden och degraderar mig ofta, för ofta, till ett TV-tittande kolli.

Nej då är sommaren betydligt bättre. Den allmänna slöheten breder ut sig tillsammans med mygg, rödvinsdunkar och tända grillar. Sverige går in i koma och tillfällena när man kan inleda dagen med frukost och ett par timmar bok känns socialt accepterat på samma sätt som att stekas under solen, stå i kö på Liseberg eller jaga naturupplevelser i blåbärsriset. Till och med barnen studsar iväg på diverse aktiviteter och utan att jag riktigt vet hur det går till så bildas de där små oaserna av möjligheter där jag kan försvinna mellan pärmar och omslag, om och om igen. Så detta är en del av vad jag läst och som jag ska försöka få ut som recensioner. Det finns guldkorn, bagateller och… mindre bra saker i den där högen. Bäst var en bok på hela 648 sidor. Tur att ni aldrig kan lista ut vilken jag menar :) Ja just det, Bibeln fattas på bilden men även den ska få ett eget inlägg.

Även sommaren största överraskning fattas i den där högen. En nostalgikick utan dess like hittad på en loppis i Dalarna för fem kronor albumet. Barndomshjälten Blueberry!

Blueberry gick som följetong i serietidningen Fantomen när jag växte upp. Snyggt tecknade historier som jag ofta ansåg var bättre än mannen i blått och en av orsakerna till att prenumerationsavgifterna betalades i tid. Men det var länge sedan och mina tankar har inte berört Mr Blueberry på säkert 20 år.  Men nu hade jag plötsligt 12 album i färg, förstaupplagor, tryckta i skarven mellan 70 och 80-talet. Lyckan var total. Läste ut dem på ett par dagar och slogs av att de fortfarande håller. Riktig hederlig western-action uppblandat med en hel del kritik angående behandlingen av Nordamerikas indianerna gör albumen mer än läsvärda även idag. Vilket faktiskt förvånade mig. Hur ofta slutar inte nostalgiska återblickar i besvikelse och en stor undran hur man någonsin kunde gilla det där, det där som var så bra? Men Blueberry höll och blev det perfekta strandsällskapet.

Tyvärr verkar de svenska utgåvorna inte att få tag på längre men jag ska söka vidare. Vill ha albumen 13-17 nu när jag plötsligt har de första 12.

Så tack sommar 2014. Dags för höst… på ont och gott.

Seriewikin Blueberry

Wikipedia Blueberry

 

Topp tio böcker 2013

När dammet lagt sig och alla intrycken fått sjunka in passar det bra att lista de bästa böckerna 2013.

Gone girl – Gillian Flynn
Gillian Flynns andra roman på svenska placerar henne i världstoppen av thrillerförfattare, hennes Gone girl är den bästa thrillern som släpptes 2013 i Sverige. Hennes för genren ovanligt snygga språk och lekfullhet med handling och berättartekniker gör att alla hennes böcker är en fröjd att läsa. Läs recensionen

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Med ett unikt språk som tycks röra sig i cirklar skildrar Viktor Johansson bättre än någon annan hur det är att vara ung invandrare idag. Den mörka sporten romanprisnominerades och är både dråpligt rolig, hjärtskärande och surrealistisk. En unik upplevelse väntar den som vågar sig på att läsa den. Läs recensionen

Djävulen hjälpte mig – Caroline Eriksson
Utan tvekan 2013 års bästa svenska deckare som dessutom är Caroline Erikssons skönlitterära debut. Djävulen hjälpte mig är en insiktsfull betraktelse över ett autentiskt mord i Sverige från sent 1800-tal – Yngsjömordet. Läs recensionen

Andningskonstnären – Per Odensten
Andningskonstnären är en udda historia med många vackra och härliga formuleringar som innehåller en passage som är en hyllning eller möjligtvis en referens till Thomas Manns Mario och trollkarlen. Lägg till den bästa skildringen av Karlskrona och Blekinge som jag läst så förstår du att jag blev mycket förtjust i Andningskonstnären som även den nominerades till romanpriset.

Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind
Romanprisnominerade Vägen mot Bålberget gör upp med en mörk del av vår historia genom fyra olika berättelser och öden. Häxbränningar, incest, otrohet och jävelskap är Vägen till bålberget packad av men det blir aldrig överväldigande eller hopplöst. Bra så. Läs recensionen

Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Mycket nära och osentimental skildring av hur det är att vara ung i vårdapparaten. Att Linda Boström Knausgård tar sats ifrån myten om Atena förhöjer Helioskatastrofen ytterligare.

438 dagar – Johan Persson och Martin Schibbye
Ett journalistiskt uppdrag som blev ett fiasko men en medial succé och som efter ett lyckligt slut blev en bok. En fantastisk sådan också. Det lilla mänskliga i en grym storpolitisk gegga. Läs den och bli en del av din samtid. Läs recensionen

Ordningen upprätthålls alltid – Pär Thörn
23 tecknare låter tuschpennorna glöda under Pär Thörns ledning och fram kommer en av årets mest intressanta verk både bildmässigt och dramaturgiskt. En visuell njutning av högsta klass. Läs recensionen

Just Kids – Patti Smith
Patti Smiths mästerverk kom inte i år men det kvittar då jag äntligen drog ut tummen och läste detta mästerverk. Patti Smith krossar rockmyter och berättar om sina ungdomsår med en ödmjuk lätthet och en krossande trovärdighet.  Förföriskt drabbande. Läs recensionen

Landstrykare - Knut Hamsun
Inte heller rykande färsk men så sjukt bra att den förtjänar att ligga på böckernas tio i topp-lista varje år. Knut Hamsun, den moderna litteraturens fader, har skapat något fantastiskt i mästerverket Landstrykare. Här finns vagabonder, entreprenörskap och sprudlande livsglädje och mitt i allt står urkraften August som ett monument över industrialismens intåg i Norge. Läs recensionen 

Listan är sammanställd av Jonas och Fredrik på Bokfetischistredaktionen. Tyvärr tjejer, dom är upptagna.

 

Dags att utse årets bästa böcker lagom till julhandeln. Bokfetischist summerar utgivningsåret och lyfter fram tre favoriter med en gemensam nämnare.

Roberto Bolaño

Det är sällan lätt att avgöra vilka böcker som är värda att lyftas fram när ett år ska summeras. Jag har inte läst alla, svårt att vara objektiv med andra ord. Men om jag tvingas välja tre titlar från 2011 att hålla ovanför de andra så är det dessa:

Skulle jag bara välja en skulle det vara 2666, den krävde mycket men den gav också mycket tillbaka. Med reservation för att den är ganska grabbig och tar namedroppingen till fantastiska nivåer. Även MIN KAMP 2 har nära till namedropping vilket också MINNEN har. När jag står inför fullbordat faktum så är det lite överraskande att jag lyft fram tre titlar som strör referenser och författarnamn omkring sig. Är jag så enkelspårig? Förhoppningsvis inte och titlarna innehåller oändligt mycket mer än referenser som snarare är grädden på moset.

 

Uppmärksammade böcker 2011
Nobelpriset: DIKT OCH PROSA 1954-2004 – Tomas Tranströmer
Augustpriset: KORPARNA – Tomas Bannerhed
Man Booker Prize: THE SENSE OF AN ENDING – Julian Barnes

 

Årets bästa böcker
Dagensbok.com: Julklappsböcker 2011

Babel sammanfattar bokåret 2011:

 

 

Samtidigt som jag sitter och skriver det här så intervjuas Petter och fotografen Camilla Cherry i SVT:s morgonsoffa. De har tydligen gjort en coffe table bok, storlek dasslock, om svensk Hip-Hop:s begynnelse.  Det nya svarta för musikbranschen,  och dess hantlangare, verkar nuförtiden vara böcker, om något som varit och hur det blev. För några år sedan kom “The Dirt”, vilken handlade om seriefigurerna i Mötley Crüe och deras vilda leverne, succén var ett faktum, och sen bar det av. Allt från Lemmy till Freddie Wadling har skrivit, eller varit objekt för bokutgivningar. Ibland får jag en känsla av att dagens musikindustri ägnar sig mer åt ett frenetiskt nostalgimasturberande än attityd, vilja och framåtanda. Och här kommer då ännu en bok om en musikalisk dåtid, Blod Eld Död. Ska man läsa den eller ställa den i bokhyllan jämte Ozzys självbiografi?

Men mina tankar och invändningar kommer snart på skam. För detta är en av de bästa reportageböcker jag läst. Och särskilt inom ämnet ungdomskultur och musik så är den exemplariskt bra. Blod Eld Död handlar om Dödsmetallens födelse i norden och hur denna lilla scen sedan krossade allt internationellt motstånd med sitt aggressiva nyskapande sound, för att sedan transformerades till Black metal med Satan som närmaste bundsförvant.  Och det är en rejäl åktur författarna bjuder upp till där jag som läsare drivs mellan, till exempel, Iron Maiden-älskande bröder, inställningar på distboxar, kontrakt, självmord, pengar, ruttnande grishuvuden och vad som är en äkta metallskalle i förhållande till en poser. Och det är det objektivt breda grepp om ämnet som gör boken så bra. Istället för att göra en ”Dirt” där allt knarkande och knullande sattes i ett navelskådande glimten i ögat sammanhang så tar Ika och Jon sitt uppdrag på blodigt allvar. För även om det märks att de älskar musiken och är genuint intresserade så behåller de en distans och en vilja att ta in alla nyanser av ämnet. De blandar en ”jord under naglarna” attityd med ambition, sökande och en vilja att förstå, vilket bildar en utmärkt helhet. För boken hade så enkelt kunnat handla om hur kul och tufft allt är, hur bakfull man kan vara och hur många marshallstärkare Entombed kan stapla ovanpå varandra. Vilket jag också vill veta givetvis, jag är en stor anhängare av rockmyten, men när författarna tar upp och breddar det sataniska gitarrbankandet med Dark Funerals kontrakts- och pengabråk, när Demonia pratar om den nedsättande attityd som finns mot kvinnor inom genren, nynazismen som en del band flörtar med och så vidare, så blir boken mer än en bok om en brutal undergroundkultur. Och när professor Jan Beskow är med i kapitlet ”En lektion i självmord” och pratar om hur och varför folk skadar sig själva så är boken väldigt långt från rockklyschornas värld.

 

”Vi tänkte ganska länge göra en rent historisk bok som rörde svensk metal. Men på spelningen med Shining delade de ut rakblad. Sångaren skar sig och publiken skar sig. I konvolutet till en av skivorna som de sålde stod det en enda sak: ”du är värdelös och jag vill att du dör”, 22 gånger i rad. Vi tänkte bara att ”vad i helvete?” säger Ika Johannesson.”

Citatet är från DN och författaren Ika har helt rätt. Det är en massa om helvetet i den här boken. Och då menar jag inte bara bandet Shining som predikar självmord och skär upp sig på scen utan även en bunt andra band. Jon Nödtveidt var sångare i bandet Dissection, satt inne för medhjälp till mord, kom ut och startade upp bandet igen för att slutligen skjuta sig i huvudet. Eller Per Ohlin som började sjunga i Norska Mayhem, sköt sig med ett hagelgevär, för att sedan bli plåtad av sin bandkollega Øystein Aarseth, även kallad Euronymous, som sedan skickade skallbitar och foton till andra band och polare. Han i sin tur blev mördad av Varg Vikernes, mannen bakom bandet Burzum, som blev dömd  och fick 21 års fängelse. Alla troende satanister som definitivt inte hade den röde bockfoten som en image eller maskot utan verkligen eftersträvade ondska och kaos. Ibland känns det som om jag läser ett kriminalreportage istället för en bok om en specifik musikkultur och jag förundras över hur hårt många av de här människorna verkligen tror på, och lever med, satanismen.

Men samtidigt som mycket handlar om ondska och ruttet grisblod så kliver det också fram en scen där utövarna och deras fans är extremt dedicerade till musiken och där det ofta finns en stark sammanhållning och en vilja att göra något. Dödsmetallen växte fram genom något som snarast kan liknas med en punkig gör det själv attityd och de flesta banden i boken jobbar hårt även med det visuella och allt annat som ramar in musiken. Musiken blir en livsstil som man lever dygnet runt, oavbrutet, och kanske är det därför som Sweden Rock, Big Four, Metaltown, och så vidare drar sådan masspublik varje år. Metal har gått varvet runt och blivit ett förhållningssätt till livet och inte bara… musik.

Detta är en stark, drabbande, beroendeframkallande och väldigt bra bok. Jag som läsare får en helhetsbild, en modern bio 3D-insikt i en värld som oftast ligger under den populärkulturella radarn och även om det finns ett antal stycken i boken som ruskar om mig så är den på andra ställen även otroligt rolig, inspirerande och underhållande.

Till detta ska läggas att jag inte lyssnar på Death- eller Black metal utan är en 40-årig poser som oftast inte blir hårdare än Motörhead, Pantera, Slipknot, NIN och Einsturzende Neubauten. Och när huvudrollsinnehavarna i boken i början av nittiotalet drev Heavy in i Death så gick jag omkring i någon sorts synth/svartrocksutstyrsel och lyssnade på industri. Så detta har aldrig varit min musik men ändå så finner jag den här boken så otroligt bra.

Så läs Blod Eld Död, och läs den oavsett om du gillar metall eller inte, den kommer bredda din världsbild.

 

Läs mer på Blod Eld Döds egna Blogg

Läs hela artikeln i DN: Om att flytta gränser

Fakta
Språk: Svenska
364 sidor, Danskt band
Pris: 183 SEK Adlibris
Förlag: Alfabeta

Beskrivning/synopsis: Under det tidiga nittiotalet revolutionerade svensk death metal den internationella metalscenen. Plötsligt låg Sverige i frontlinjen för en ny musikrörelse som gav eko över hela världen, med band som Entombed, Dismember och At The Gates i förgrunden. Med utvecklingen av black metal blev musiken ännu extremare. Black metal-banden lät råare och mörkare, och sa sig dyrka döden. Snart brann kyrkor både i Norge och Sverige, och det dröjde inte länge innan de sataniska inslagen blev mer än tomt effektsökeri. Men hur startade allt? Varför har Sverige blivit ett tongivande land för en så aggressiv musik? Och vilka är egentligen de personer, grupper och fenomen som fört scenen framåt?

Blod Eld Död – En svensk metalhistoria skildrar hårdrockens utveckling från de massiva förstärkarstaplarnas sjuttiotal, via kyrkbränningarnas nittiotal, fram till de extrema och paradoxala strömningar som finns inom genren idag. Här finns intervjuer med Entombed, Nifelheim och Dissection, samt reportage om Bathory, Pelle ”Dead” Ohlin och black metal-scenens nuvarande härförare Watain. Det är en historia om maskätna bandloggor, död och satanism, men också om hängivenhet, sammanhållning och en evig kärlek till musiken.

Ika Johannesson är journalist. Hon har arbetat på Sveriges Radio, DN, tidskrifterna SEX och Filter. Hon är nu redaktör för Kobra på SVT.

Jon Jefferson Klingberg är gitarrist i Docenterna, journalist och författare. Han debuterade år 2008 med romanen Jag tror vi behöver prata faktiskt.

 

 

I torsdags var vi återigen på Bokmässan i Göteborg. Denna heliga Graal för det skrivna ordet. Och det var precis som förra året djävulskt trångt, dyrt fika och, allt för ofta, väldigt dyra böcker… men samtidigt… alldeles, alldeles underbart. För vad är väl en bal på slottet jämfört med bokmässan. För om du är en bokälskande människa som inte lider av klaustrofobi eller har en helt tom plånbok så är detta himmelriket och en upplevelse väl värd besväret. Att gå och bläddra i alla dessa underbara böcker, känna lukten av trycksvärta och känna hysterin byggas upp av bokprånglare, författare, obskyra förlag, mediajättar, åsiktsmaskiner och alla sorters kategorier av läsare är helt enkelt underbart. Och det blir stor komik när klockan slår halv sex och de utmattade besökarna, med sina sista krafter, bökar sig fram till förlagens montrar för lite vin och en bit vitt bröd. Nästa år ska jag bli en del av vinflocken och inte vara den som kör hem.

Fredrik och jag traskade runt i lugn takt och då vi bara var där en enda dag så hann vi inte med allt. Sorgligt men sant. Men hellre göra halva hallen noggrant än löpa gatlopp längs med raderna. Det jag tycker är roligast med mässan är chansen att bläddra i och förkovra sig med böckerna som aldrig letar sig ner till Blekinge, vilket ofta är serier och de mer ovanliga publikationerna. Jag menar, varför ska jag kolla upp Ulf Lundells nya roman när jag vet att den kommer ligga på Maxi veckan efter. Så jag spenderade mycket tid hos Science-Fiction bokhandeln, Galago, Vertigo, Manifesto och så vidare, där man kunde hitta sakerna som aldrig, och jag menar aldrig, skulle gå att få tag på nere i Sveriges syd-östra hörn. Och det är orsaken till min extas över bokmässan. För det ger oss lantisar chansen att klämma och känna, som små barn på julafton, på publikationerna som annars bara skulle vara en liten ogripbar thumbnail-bild med tillhörande text på en hemsida, vilket ungefär är lika kul som maginfluensa på julafton.

Vill slå ett extra slag för Apart förlag och deras översatta utgivning av ”The Walking Dead” albumen, vilket är ett hedervärt slag för finkulturen. Man har hittills kommit till album nr två, så köp och se till att de resterande kommer ut. Även ”Blod, Eld, Död”, av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg, om Death-och Blackmetalscenen i Sverige ska bli intressant att läsa, även om jag personligen aldrig fattat varför vuxna män ska ha spikar på armarna och spetsa kråkor på scen. Fick även med mig Gaza av Joe Sacco. En journalist som istället för att skriva traditionella reportage tecknar dem som seriealbum. Recensioner kommer under hösten.

Och nästa år, i september, så syns vi kanske på bokmässan. Och då får min stora idol Jan Lööf vara där den dagen jag är där och inte ränna runt de övriga dagarna. Detta är ett krav Jan, hör du det!

 
 
 
 
 
 

 

När man kommer in i min lokala boklåda (Ronneby Bokhandel) möts man idag av den här hyllan:

Fronthyllan - Ronneby Bokhandel

Jag har tidigare skrivit lite elakt om det alltmer likriktade utbudet i boklådorna i min landsända (Blekinge) och när jag nu ställs inför det faktum att man frontar med BaudelaireBolaño och Murakamis 1Q84, får jag krypa till korset och nyansera mig en smula. Det är bara att erkänna att här finns ett bättre, bredare och framför allt djupare utbud än exempelvis Maxi. Jag vidhåller dock att man måste profilera sig även på en liten ort som Ronneby. Men att det är svårt, för att inte säga vanskligt, är inget jag sticker under stol med. Men alternativet är värre.

I fronthyllan (heter det så?) hittar man även Karl Ove Knausgård, Torgny Lindgren och Nicole Krauss. En massa trevliga böcker och författare med andra ord. Vad kan man mer begära? Får jag tala i egen sak, skulle jag gärna sett några klassiker, mindre aktuella nobelpristagare (läs: Thomas Mann), kanske några Cormac McCarthy på engelska, varför inte OUTER DARK. Kanske även en liten liten sektion med svensk skräck som Anders Fagers SAMLADE SVENSKA KULTER och för all del några av John Ajvide Lindqist och för att balansera det lite: en halv meter chick-litt!

Man kunde, som bokhandlare, göra en omrösting på Facebook, där man låter kunderna rösta fram en titel man ska ta hem av tio udda/obskyra/smala förslag. Något liknade har man gjort på förlaget Oddbooks där läsarna får rösta vad nästa bok i serien Ond bråd död ska innehålla (just nu leder fiskmänniskor). Ond bråd död borde för övrigt finnas i alla boklådors fronthyllor. Så enkelt skulle det vara att fånga mitt intresse, om det sedan är lönsamt vet jag inte.

Det var mitt bidrag till en bättre bokvärld. Vad skulle du vilja ändra eller förbättra hos boklådorna?

Tidigare inlägg om bokhandelns överlevnad

Ronneby Bokhandel på Facebook

Ronneby Bokhandel blogg

Oddbooks

 

Gallrade böcker från Kulturrådet

Någon på mitt favoritbibliotek gillar inte förlaget Vertigos böcker till min stora glädje. Det var bara att plocka för sig av de böcker som biblioteket gallrat bort av Kulturrådets bokgåva. Jag tänker inte skriva något brinnande debattinlägg om den tynande mångfalden eller storförlagens likriktning av utbudet på biblioteken i landet, jag nöjer mig med att konstatera biblioteksbesökarnas förlust är min vinst. Dessutom är det väl inte mer än rätt att vi med smal smak (det var inte några bestsellers som var gallrade) någon gång ska få lite medvind.

Med mig hem fick jag en dessa godsakerna:

  • ATT SMISKA HEMBITRÄDET av Robert Coover (Vertigo) – Bara titeln får mig att le.
  • NÄRMARE av Dennis Cooper (Vertigo) – Unga bögar på ett fält av brutalt våld, äckel och vansinne!
  • KLUVEN av Dennis Cooper (Vertigo) – Fortsättningen på NÄRMARE.
  • INCESTENS HUS av Anaïs Nin (Sphinx) – Sexuella bryderier från 1958.
  • GOLEM av Gustav Meyrink (Vertigo) – Klassiker som jag verkligen vill ha bland mina skalper.
  • HOGG av Samuel R. Delany (Vertigo) – Berömd tidigare ‘opublicerbar’ bok skriven 1969.
  • ODÖDA, ODRÖMDA av Magnus Hedlund (Albert Bonnier) – En bok om två olika slags zombier.
  • SLUTNA RUM av Jennifer Egan (Albert Bonnier) – Vet inte varför jag tog den, i detta sällskapet verkar den så… normal :)
  • SAMTAL av Pietro Aretino (Vertigo) – Smutsig realism och erotiska lekar från 1500-talet
  • SAUERMUGG REDUX av Stig Saeterbakken (Vertigo) – Med efterskrift av Nikanor Teratologen!
 

Googles ebokaffär slår upp portarna  i USA idag… men inte i Sverige, än. Ingen anledning att bli helt till sig i trasorna, men nog för att det är intressant. Den stora nyheten är att du kommer åt dina böcker från alla plattformar samt att det synkas emellan dem. Alltså om du börjar läsa boken på din läsplatta och fortsätta där du var i din smartphone. Apples iBooks har liknande egenskaper redan idag, men Google torde ha fler titlar och författare. Utvecklingen går i alla fall åt större frihet i läsandet eller större frihet för bokens medie. I like that.

Exempel på Google ebooks-gränssnittet för iPad:

Google ebooks for iPad

TheBookseller.com (En överblick över medias reaktion)

http://books.google.com/ebooks

 

Nystartade förlaget Oddbooks har slängt upp detta omslaget på sin blogg och jag dräglar. Hur underbar kommer inte denna boken att bli? Det här är precis sånt jag går igång på. Härligt!

Råttattack

Fakta
http://oddbooks-forlag.blogspot.com

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha