Robert Bressons anteckningar och aforismer om filmskapande ger en ovanlig insyn inte bara bakom kameran utan även bakom regissören.

Anteckningar om cinematografin - Robert Bresson

Regissören Robert Bresson har tagit inspiration till sina aforismer och personliga riktmärken för filmskapande från så skilda håll som från Vivaldi och Napoleon till Mozart och Renoir och sedan omformulerat dem för att passa både filmmediet och han egen vision. Det är första gången jag läser en regissörs vision eller avsiktsförklaring och det är en annorlunda upplevelse jämfört med intervjuver och dokumentärer. Det är på samma gång flummigt och mer exakt och samtidigt utlämnande. Det är en manual i punktform eller aforismform om allt från hur Bresson ska se på skådespelarna till hur han ska uppnå så hög grad av naturlighet som möjligt i olika situationer.

Även om endel går mig över huvudet lär jag mig mycket nytt. Som när han pratar om en regissörs stil som det som inte är teknik, om vikten av repetitioner, inte för att minnas (som jag trodde) utan för att göra rörelserna naturliga och oforcerade. Bresson berättar hur ett skriks resonans kan tala om för publiken om man befinner sig på ett berg, i ett hus eller på en slätt.

Jag fängslas av Bressons resonemang kring intyck via syn och hörsel. Han säger bland annat: ”Om ögat är fullständigt erövrat, ge ingenting eller nästan ingenting till örat. Man kan inte samtidigt vara idel öga och idel öra”. Redan på 1950-talet har han alltså åsikter som går på tvärs mot vad vi är vana vid idag, nämligen att till allt av vikt i bild ska ett ljud kompletteras. Som när en katt är i bild ska den obönhörligen jama, ibland utan att ens öppna munnen eller när någon drar fram en hagelsprakare ska det alltid låta som om den laddas. Om det råder tvekan om tydningen av det citatet slår han strax fast: ”Bild och ljud bör inte hjälpa varandra, utan arbeta var och en i en sorts växelverkan”.

Ibland säger Robert Bresson saker som är lika självklara som häftiga:

Ljudfilmen har uppfunnit tystnaden

Gissningsvis bör du ha en djupare nyfikenhet om film för att uppskatta denna bok som går bakom kameran och till och med bakom regissören. För blivande såväl som etablerade regissörer borde ANTECKNINGAR OM CINEMATOGRAFIN vara obligatorisk läsning, om inte annat för att ha en egen åsikt om det Robert Bresson tar ställning i och sätter upp personliga regler för. ANTECKNINGAR OM CINEMATOGRAFIN är utsökt läsning för alla som vill förstå de förfinade mekanismerna bakom filmskapande.

Se Robert Bresson diskutera sin syn på filmskapande (YouTube)

Fakta
Språk: svenska
112 sidor, danskt band
Pris: 170 SEK (Bokus), 180 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Den franske filmskaparen Robert Bresson (1901-1999) har med sin kompromisslösa livsgärning inspirerat många – alltifrån Andrej Tarkovskij och Martin Scorsese till Michael Haneke och Aki Kaurismäki. I Anteckningar om cinematografin samlar Bresson ett långt livs intellektuella och känslomässiga erfarenheter – resultatet är en fascinerande tankebok om konst och estetik lika väl som en bok om film, och inte minst en stram skola för vår tids unga filmskapare.

 

Chockpoeten iodine Jupiter ger sig på konsumtionssamhället i satirsamlingen Obscen sanning.

Obscen Sanning - Idione Jupiter

iodine Jupiter ger sig på Folkpartiet, Östermalm, McDonalds, SL, Gud, kapitalism, Uppdrag granskning och reklam om och om igen i OBSCEN SANNING. Han visar på hur futtiga vi och våra livsval är. Jupiters alternativa livssyn är visserligen excentrisk och obscen men går aldrig över i det extrema. Det är ingen ny mark som bryts, Jupiter slår in gamla etablerade dörrar.

När OBSCEN SANNING är som bäst är den horisontlyftande för att inte säga världsbildsvidgande, men när den är som sämst så är det banala ordlekar och slentrianchockerande, som blottaren som inte ids flasha utan trött säger: Lyft på rocken och titta, gott folk!. Lite ojämnt med andra ord. Men bitvis är det uppfriskande bisarrt, som i en sekvens med en man som rullar sig i avföring tätt följt av instruktioner till diskussionsuppgifter för niondeklassare.

OBSCEN SANNING är inte så mycket satir som ilska med humor. Formen är inte så kärnfull som i aforismen, utan mer utbroderad och tunnare. Kanske hade aforismformen passat min läsning bättre. Men samtidigt skulle det gå stick i stäv med satiren, humorn som ska vara snabb och direkt.

Perspektivet är manligt för att inte säga manschauvinistiskt, och visst nu är det både satir och samhällskritik men Jupiter hade kunnat klämma in ett något mer nyanserat perspektiv i något hörn. Nu framställs kvinnan som ett tomrum som måste fyllas av en rejäl penis.

OBSCEN SANNING är precis i utkanten av vad jag tycker om. Det finns en massa tankar, idéer och formuleringar som jag gillar, men helheten är inte i min smak. Det känns som om det skrivits i en hast. Många idéer hade mått bra av att få puttra på svag värme, stå till sig, mogna, fördjupas och av att låta manschauvinismen stå tillbaka.

Lyssna på iodine Jupiters album Lilla flickan zombie på spotify.

iodine Jupiters hemsida

Fakta
Språk: Svenska
175 sidor, paperback
Pris: 179 SEK (iodinejupiter.com)
Beskrivning/synopsis: Kriget mellan män och kvinnor hade just börjat. Radikalfeminister anföll med strap-ons. Stupstockar ställdes upp i gathörnen. Männen gladdes i sin nya undergivna roll. Allt var ju så nytt och lockande för dem …

Obscen sanning är iodine Jupiters nya satirsamling efter Fuck around the clock (2010). Boken kan beskrivas som Jupiters röntgenblick på vår samtid. En värld där sex, maktspel och Människa AB härskar.

  En svensk poet måste vara lagom och följa normen. iodine Jupiter går en annan väg. ”Stora bokför-lag sätter inget på spel. De skulle aldrig våga ge ut Obscen sanning”, säger Jupiter. ”Gränsen mellan allvar och humor oroar. När folk blir osäkra, inte vet hur de ska förhålla sig händer något intressant.”
  Sedan 1985 har Jupiter växelvis publicerat böcker, radiopjäser och musik. Som livepoet skapade han Talad rock’n’roll/det talade Ordet som rock- upplevelse.
  Vi vill varna för att Obscen sanning kan väcka känslor av hat, aggressioner och längtan.

 

 

Litteraturens näthatare Horace Engdahl har samlat mikrobetraktelser och fragment om allt från bloggare till kafeer, alla nära litteraturen.

Cigaretten efteråt - Horace Engdahl

Lusten att citera Horace Engdahls mikrobetraktelser eller fragment är nästan överväldigande, jag har verkligen fått bita mig i handen för att inte spamma ned Bokfetischists facebooksida och twitterström med allt tänkvärt som Engdahl träffat mitt hjärta med i denna godbit till publikation. Men ett citat vill jag i alla fall framhärda:

Litteraturens utgångspunkt måste vara som barägarens, att vi skall akta oss för att förbättra människosläktet. 

Även om Engdahl skriver om en mängd skilda områden så rör sig CIGARETTEN EFTERÅT ändå hela tiden i litteraturens utkanter eller, för all del, i dess kärna. Innehåll och form är beroendeframkallande, det är svårt att begränsa sig till en text, man frestas hela tiden att snegla på nästa och nästa och nästa.

Horace Engdahl går hårt åt bloggarna, det är som det skoningslöst detaljerade samtalet mellan tonårsflickor, säger han. Han varken bloggar eller twittrar själv, även om fragmentens format skulle fungera i det forumet. Engdahl säger sig läsa mycket lite, inte ens kollegan Peter Englunds blogg blir läst. Man vill gärna gå i svarsmål här, men faktum är att jag delar hans åsikt i stort, bloggarnas bidrag till världen är begränsade. Vi vill tillskriva dem större värde än vad de reellt har. Samtidigt kan pendeln svänga för mycket åt andra hållet och hålla snuttifiering och dokusopaförfall för skadligt och intelligensutarmande. Det är fel att bara titta på en sak, du är inte reducerad till att vara endast dokusopakonsument eller endast bloggare. Samtidigt klingar Engdahls ord lite ihåligt då han verkar vara dåligt insatt. Blogg är i realiteten ett lika vitt begrepp som bok och kan rymma allt från tonårsbabbel till lika fantastiska fragment som han själv publicerat i bokform.

Vad Engdahl missar med bloggar är att de inte alltid är att likställa med artiklar, essäer och liknande texter. Ibland är de sociala, ett sätt att diskutera eller umgås och då inte på en essäistisk nivå. Det hindrar ju inte att det finns bloggar med ambitionen att vara en kvalitativ text som misslyckas med sin föresats. Jag är övertygad om att Engdahl får stående ovationer av alla i hans intressesfär, men där jag står är han fläckvis daterad, gubbig och lite inskränkt, i denna fråga. Inte för att han har fel i sak utan för att han missar poängen, då han inte förstår det han kommenterar. Det är som att döma ut och sätta sig över Marcel Prousts samlade verk efter att endast ha läst SWANNS VÄRLD.

Horace Engdahl på Friskis & Svettis

Horace Engdahl på Friskis & Svettis (Bild: SR)

Efter mittdelen om kritiker och bloggare försämras Horace Engdahls betraktelser, tappar skärpan, känns spekulativa, gissande, förklädda med självsäkerhet. Men jag måste vara ärlig och ställa mig frågan; Är det Engdahl som förändrats eller min syn på honom? Jag är inte säker men jag tror att det är lite från kolumn a och lite från kolumn b. Jag bör även rannsaka min själ över varför jag valde en bild på Engdahl när han gympar på Friskis & Svettis. Jag vill avdramatisera honom, förminska och kanske till och med förlöjliga honom.

Jag kommer på mig själv med att tänka mycket på CIGARETTEN EFTERÅT  och Horace Engdahl och inte sällan med tilltalet din pompösa gubbjävel. Jag gillar det faktiskt, han är det grus i maskineriet jag behöver för att medvetet formulera mina åsikter och, i brist på bättre ord, ståndpunkter. På så sätt fungerar han som vissa näthatare. Något man bör fundera på är huruvida Engdahls ogina hållning är strategisk eller inte, speciellt när han skriver Det finns i grund och botten inget annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en plåga. Vilket lyfter en ny fråga: Blir jag duperad här? Var CIGARETTEN EFTERÅT tänkt att dra igång en storm i bloggvärlden, iscensatt av marionettmästaren Horace? Troligtvis inte.

Han är lite som James Wood som håller texten högre än författaren. Tänker bland annat på Woods avrättningsliknande recension av Paul Austers SHALLOW GRAVE  i The New Yorker. Men till skillnad från Engdahl tror Wood att mycket av framtidens journalistik och avantgardetexter finns och kommer att finnas på internet och bloggar. Ska jag likna CIGARETTEN EFTERÅT vid något så är det Olof Lagercrantz OM KONSTEN ATT LÄSA OCH SKRIVA, formmässigt skiljer de sig åt men även i tilltalet, Engdahl är kall, briljant och exkluderande medan Lagercrantz är varm och tillgänglig. Båda väcker läslust och nyfikenhet hos mig. Under tiden jag läser CIGARETTEN EFTERÅT känner jag hur mitt sätt att tänka och känna kring litteratur, om inte förändras så i alla fall påverkas. Jag blir verkligen störd av att Engdahl är villig att anta en onyanserad, förutfattad åsikt. Det rimmar illa med hans intellektuella framtoning. Ändå gillar jag både CIGARETTEN EFTERÅT och faktiskt även Engdahl, Sverige vore tråkigare utan honom. Han har skapat något varaktigt, tänkvärt och klart läsvärt, den pompösa gubbjävlen.

Lyssna på Horace Engdahl i P1 om Cigaretten efteråt

Läs recensionen av Om konsten att läsa och skriva

Läs recensionen av James Woods How fiction works

Läs James Woods recension av Paul Austers Shallow grave

Bokfetischist på Facebook

Bokfetischist på Twitter

Horace Engdahl och Stig Larsson medverkar i Babel:

 

Fakta
Språk: Svenska
158 sidor, inbunden
Pris: 149 SEK (på Bokus & Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Cigaretten efteråt. Betyder det vad du tror att det betyder? Eller tror du bara att du vet vad det betyder? I sina mikrobetraktelser ger Horace Engdahl perspektiv på tidsanda och vardagsbeteenden, på litteraturen och dess skugga kritiken, på historien och drömmen. Vi ser det bekanta från ett obekant håll. 

Horace Engdahls nya fragmentsamling innebär ett stämningsskifte jämfört med hans föregående samling, den uppmärksammade Meteorer. Men hans röst är sig lik: ”Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt.”  

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha