Jonas

Gillar allt som har med böcker att göra. Läser allt, nästan, som jag kommer över. Allt från historiska böcker till serier. Blandar upp detta intresse med film, musik och dataspel vilket märks i mina texter. Men gott och blandat är bäst och mindre enformigt.

 

Apart förlag går från klarhet till klarhet. Inte bara gör de en kulturgärning med att leverera The Walking dead på svenska. De släpper nu, eller för ett tag sedan, också nytt svenskt i form av seriealbumet “Ordningen upprätthålls alltid”. Och vad ska man säga… Ett av de mest intressanta släppen som gjordes på papper i nådens år 2013.

24 st svenska tecknare illustrerar 23 st korta historier om ond bråd död av Pär Thörn. Hur intressant kan det egentligen bli? Hackat, malet och pulvriserat, utan ordning och reda? Men nej, tvärtom. Skaparglädjen exploderar över sidorna och det är så mycket attityd att det skulle kunna driva en arme av punkrockare.

Men det tog en läsning för mig att inse det. Första försöket resulterade mest i ett njaaaaa…medan andra rundan resulterade i en total överkörning. De korta historierna bildar en helhet som bildar en perfekt blandning av svart humor, moral och ond bråd död. Allt gestaltat av en hel division av Sveriges mest intressanta tecknare. Och för mig som själv leker med pennan ibland och har en halvklar bilderbok i byrålådan så blir hela albumet en våt dröm i svart tusch. Jag gillar inte allt lika mycket men helheten blir fantastisk. Oscar Hjelmgrens groteska seriefigurer, Jan Kustfälts överbett, Nicolas Krizans rena stil, Jimmy Wallins mer klassika seriestil och Lars Krantzs mörker är de som tilltalar mig mest rent visuellt. Men det är de olika beståndsdelarna, den ramsatta kakafonin som gör helheten, allt under Pär Thörns författande. Det sprakar och rister och jag blir inspirerad… och glad.

 

 

 

 

 

 

Det blir inte sämre av historiernas blandning av sanning, sagor, referenser och rent skitsnack. Allt bildar dimridåer där inget går att förutspå och när Thörn på albumets sista tio sidor reder ut begreppen så blir bara det en intressant läsning. Jag vill ha en uppföljare… NU!

Köp och läs!
Börja rita dina egna serier!
Skriv en bok!

Upprätthåll ordningen!

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: svenska
134 sidor, Häftad
Pris: 163 SEK (Bokus), 165 SEK (Adlibris), 139 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: I Ordningen upprätthålls alltid dör människor som flugor. Girigheten och våldet talar sitt tydliga språk. Paranoian, misstänksamheten och hämndbegäret härskar. Här stiftar läsaren bekantskap med påhittiga brevbombare, lättlurade undercoversnutar, alienerade bankrånare och missförstådda poeter som vill lämna litteraturen för att gå in i fullständig aktion. Autentiska rättsfall samsas med vansinniga fantasifoster.

Detta är författaren Pär Thörns första deckare, illustrerad av ett flertal av Sveriges mest namnkunniga serietecknare.

 

“Det är inte de döda som skrämmer mig längre”

Orden är Dales, en av överlevarna, och uttalas en kväll när han sitter och pratar med huvudrollsinnehavaren Rick. De flesta karaktärer som varit med tidigare är döda och hos de stackare som lever finns inte längre någon framtidstro eller livslust. Illusionen, den lysande oasen av en möjlig framtid, av lycka och normalt liv, är krossad och den insikten borrar nu själsliga hål i våra överlevare. Och det är inte strykarna, de levande döda som har orsakat dessa schweizerostar till mänskliga skuggfigurer utan deras kroppsligt friska medmänniskor. Just de som de kanske borde kunnat leva med, som hade gjort gruppen starkare och låtit dem få illusionen av normalt liv komma till liv. Tilllit och förtroende för alla levande är nu borta och allt handlar om att överleva en timme, en dag, en vecka till. Oavsett hur detta sker.

Så välkommen till ett betydligt lugnare och djupare album än den förra blysprutande explosionen, “Stormen”. Vilket inte gör någonting för hade actionnivån varit lika hög som förra gången så hade jag tröttnat. Nej, Kirkman är för smart för det och låter nu historien sakta ner och förlitar sig återigen på sina karaktärer. De som lever vill säga. För precis som det varit sen ruta ett i den här tecknade sagan så är detta en karaktärsdriven historia där livsöden står i fokus och inte zombies och action. En välberättad dramaturgisk resa in i människors djup som ännu inte förlorat fokus eller sin dragningskraft.

Detta album är även en nystart. Nya karaktärer kommer in och en ny oas bildas i form av ett nytt resmål, en ny möjlig räddning. Eller kanske är även denna nya oas en illusion? En kommande besvikelse men som i bästa fall är något att se fram mot? Rick och hans vänner verkar i alla fall inte se denna nya möjlighet som ett sätt att få ett bättre liv, utan bara något att hänga upp sin tillvaro på. För vad skulle de annars göra? Lägga sig ner och dö?

Serien fortsätter hålla en hög kvalité och du som har följt med från början ska definitivt fortsätta hänga med. Däremot du som inte har läst någonting innan ska inte börja här, utan köpa in album 1, ”Tills döden skiljer oss åt” och förhoppningsvis bli lika förtrollad som jag har blivit av denna blodiga ödesresa.

Pär Thörn som ligger bakom mästerliga “Ordningen upprätthålls alltid” har denna gång skrivit förordet… som denna gång ligger sist i utgåvan. Vilket är tur då texten avslöjar en hel del av innehållet i volymen. Så en fet varning för att läsa Pär Thörns intressanta tankar innan du läst själva albumet.

Ska jag prata om TV-serien också… näääää… den har jag tröttnat på. Läs serien och därmed basta.

Tidigare recensioner av Walking Dead:
Tills döden skiljer oss åt
På drift
I tryggt förvar
Köttets lustar
Anfall är bästa försvar
Totalt jävla mörker
Lugnet före…
Stormen 

 

Fakta
Språk: svenska
144 sidor, Häftad
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 129 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: Gruppen splittras när de tvingas lämna fängelset, Rick är nere för räkning och ensam kvar är Carl omringad av levande döda…
Ur efterordet som till denna volym är skrivet av Pär ThörnI föreliggande volym av The Walking Dead löper eskapismen som en röd tråd. Det rationella i denna mycket bistra zombiefyllda värld blir paradoxalt nog att både vara fullständigt uppmärksam på alla faror, men också att försöka fly stundens allvar, att inbilla sig att det faktiskt finns ett hopp, trots att läget upplevs som fullständigt fruktlöst. Även om denna flykt tangerar det förnuftsvidriga, närmast vansinniga, så är den ett försök att hålla den verkliga galenskapen stången. Trots det eviga mörkret i The Walking Dead skulle jag betrakta den som en hoppfull serie, dock inte i den direkta handlingen, utan på en metanivå:

Att vi under läsningen kan reflektera över vår egen situation. Reflektera över nödvändigheten i att röra oss mellan minne och glömska, realism och eskapism, rationalitet och irrationalitet. Nödvändigheten i att avlyssna vårt kaotiska inre, vårt uppspaltade jag, vårt hopp och vår hopplöshet.

 

Vissa böcker skrivs för den breda massan medan andra är för en… liten grupp människor. Denna lilla grupp går ofta, definitivt i det här fallet, under namnet nördar. Precis min typ är verkligen inte för alla. Men har du någon gång blivit irriterad över att fel typsnitt har använts på en särskild produkt, eller kan du häpet fastna i en text ,inte på grund av dess innehåll, utan dess fantastiska utformning… då är du målgruppen för detta typografiska onaniobjekt i fonternas underbara värld.

Eller förlåt, jag ska inte sexualisera och göra kvällstidningsjournalistik av detta underbara ämne. Vilket Eric Gills däremot gjorde, som i sina dagböcker beskrev hur han, barnen, systern och hunden kunde idka könsumgänge. Ett riktigt äckel alltså som trots sina perverterade förehavanden formgav en mängd typsnitt, däribland Gill Sans och därigenom skrev in sig i historien. I boken får vi stifta bekanskap med flera upphovsmän, ja bara män, och firmor som står bakom flera av de typsnitt som idag är en del av vår vardag. Vi får veta historien bakom Albertus, Verdana, Futura, Frutiger, Optima, Sabon, Helvetica och många fler. Hur Barrack Obamas hela valkampanj och välkända slogan “Yes we can” helt baserades på typsnittet Gotham. Eller som det skrevs i New York Times: “Inget annat typsnitt verkar bättre ägnat för en dynamisk men plikttrogen person i nationens tjänst”.

Eller hur Nazi-tysklands favvo-type Fraktur plötsligt förbjöds 1941 på grund av att de ockuperade fransmännen inte kunde tyda de bökiga bostäverna och att ingen utanför Tyskland kunde trycka det. Eller var det så att det var ett judiskt typsnitt? Eller vill du kanske veta vilka åtta typsnitt som författaren anser är fulast? Comic sans någon? I alla fall så ger Simon Garfield en total genomgång av flera hundra års typsnitthistoria och han blandar högt och lågt med bagateller till stora historiska händelser med attityd, egna åsikter och en underbar engelsk humor. Många böcker om typsnitt och dess läror har närmast en vetenskaplig infallsvinkel på ämnet och därigenom blir exakt så roliga som det låter. Garfield gör tvärtom och intar en avspänd och humoristisk inställning till denna underbara värld och får mig att vilja läsa mer, fördjupa mig och till slut sitter jag och kollar typer på datorn. Börjar bläddra i mina gamla typografiböcker och får återigen upp ögonen för dessa underbara böjda former som genom sitt estetiska uttryck dagligen levererar information till världens befolkning. Och kanske är inte detta en bok för nördar, kanske är det en bok som alla borde läsa så de inser skönheten i ett vackert skrivet ord? Eller inser att ett ords grafiska uttryck faktiskt kan vara avgörande för om de köper en vara eller inte? Den blev ju i alla fall årets  brittiska bok i British Book Awards 2011.

 

 

 

 

 

I vilket fall så rekommenderar jag denna underbara lilla bok till alla som är det minsta intresserade av typsnitt. Även om den medförde att jag antagligen kommer att ha allvarliga problem med att använda Gill Sans framöver.

PS: Om du vill ha mer av en lärobok inom området rekommenderar jag ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark. En riktig klassiker och väl värd att äga.

 

Fakta
Språk: svenska
336 sidor, pocket
Pris: 51 SEK (Adlibris), 51 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: För ett par årtionden sedan var typsnitt en hårt bevakade hemlighet som bara de invigda kände till och kunde använda. I dag vet alla som använt ett ordbehandlingsprogram vad ett typsnitt är för något, och använder dem. Och det kanske är just därför en bok om typsnitt har kunnat ta sig in på New York Times bestseller-lista.

Simon Garfield tar med oss på en fantastisk resa genom typsnittens historia och användningsområden. Han låter oss möta skaparna bakom klassiska typsnitt som Futura, Helvetica och Verdana och berättar om hur Times New Roman, Garamond och Courier kom till. Han låter oss till och med ta del av den inte helt rumsrena historien om Comic Sans.

Om du någon gång dragit ner typsnittsfliken i Word och undrat vad Caslon egentligen är för någonting eller varför ett typsnitt heter Univers, är det här boken för dig. Oavsett om du är en fullkomlig novis eller väl insatt i typsnittens förtrollade värld är det här underbart underhållande läsning om en företeelse vi alla kommer i kontakt med och använder dagligen men som få verkligen vet hur man hanterar. Typsnitten är själva verktyget för att vi ska kunna ta del av andras tankar på tryckt papper eller på dator- eller smartphone-skärmen. För så är det ju, utan typsnitt hade du inte kunnat läsa det här.

Simon Garfield har skrivit en bok som är lika mycket kulturhistoriskt äventyr som tankeväckande handbok. Det är en bok som oundvikligen får sin läsare att känna sig klokare och mer beläst. Det här är populärhumaniora när det är som allra bäst.

 

I juni 2011 passerar journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye gränsen mellan Somalia och Etiopien. När de sen, skottskadade och utsatta, dök upp i våra tv-rutor var debatten, och i viss mån cirkusen, igång. De skapade i sin frånvaro debatt om allt från Bildts inblandning i Lundin Petroleum till journalisters faktiska ansvar. Det gjordes insamlingar och galor, intervjuades släktingar och andra inblandade, det diskuterades “tyst diplomati” och demokrati. De blev genom sitt misslyckande det nav runt vilken svensk debatt roterade ett tag och fick antagligen större medialt genomslag än om deras ursprungsplaner hade gått i lås. Men allt detta vet du redan, om du inte totalt lever med huvudet i sanden vill säga, vilket borde göra den här boken till ett av årets mest intressanta släpp för en stor grupp svenskar. Äntligen får vi upphovsmännens egen historia som ett komplement till nyhetssändingarna, intervjuerna och den etiopiska regeringens förfalskade filmklipp.

Hade 438 dagar varit en fiktiv historia så hade det varit en utmärkt spänningsroman. Allt finns där av biljakter, skottlossning, ond bråd död och elaka skurkar. Den är lättläst och en riktig bladvändare som jag knappt kan lägga från mig. Hollywood skulle kunna göra storverk med den här romanen och kanske skulle inte längre Papillon från 1973 vara världens bästa fängelsefilm.

Men, och det är ett stort jävla massivt men, som vi alla vet är det inte på låtsas. Vi har sett bilderna, rättegångarna och hört Bildt undra vad de gjorde i Ogaden när UD varnat svenska folket för att åka dit. Vi har sett Martin och Johan skottskadade i öknen, sett dem svara på frågor och vi har sett deras deras familjer intervjuas. Allt detta gör att hela boken blir ett komplement, en uppbackning och en fördjupning till den historia vi redan vet en hel del om.

Vilket inte gör boken sämre eller mindre viktigt. För det är en intressant och mer nyanserad bild som kommer fram i här. Då händelseförloppet till stora delar innan berättats av världen runt omkring Martin och Johan så är det nu deras exakta bild som serveras. På omslaget står det  “Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar” vilket på spiken sammanfattar vad den här boken handlar om. Den är en politisk bomb som borde få allt från Bildt till Lundin Petroleum/African Oil till Etiopien att bli lite nervösa. Och skulle världen vara rättvis och om man ska tro författarna så borde de alla tre få stå till svars på ett antal punkter.

Särskilt Etiopien som en totalitär regim förklädd till demokrati borde belysas. Deras behandling av författarna med skenavrättningar, förnekad vård och framtvingade bekännelser är milt sagt en katastrof. När sen boken berättar hur människor ligger och dör för att de förnekas de mest basala saker så borde omvärlden skämmas för att vi låter det ske. Men samtidigt blir det så tydligt att Etiopien har lärt sig av de stora pojkarna, nämligen USA och västvärlden. Varför skulle inte de kunna göra det som USA har gjort sen planen flög in i skraporna? Vilket gör att frågan blir större och plötsligt omfattar mer än Etiopien och deras barbariska hållning till brottslingar och möjliga terrorister. Detta arv av att ”ändamålen helgar medlen” gällande mänskliga rättigheter borde även det komma upp till ytan och debatteras.

Men det som verkligen sticker ut är hur Martins och Johans vänskap utvecklas och blir en av orsakerna till att de överlever. Den kraft de finner i varandra är en empatisk historia i sig självt. Samtidigt är det förvånande hur mycket humor som finns i texten. Till och med när deras liv är som jävligast finns det alltid utrymme för ett bus, ett skämt eller underfundig kommentar. Flera gånger ler jag medan jag läser och vid några tllfällen ligger jag och småskrattar. Detta trots bokens allvarliga historia. Även människans behov av kultur och sysselsättning blir uppenbart då det närmast blir en andlig stämning i fängelset när de får lov att spela egen musik i högtalarsystemet. Eller hur en fotboll kan lyfta till och med de söndrigaste av fångarna ur deras själsliga hål och skapa engagemang, förståelse och förbrödring. Ögonblick i boken som visar hur lika vi alla är, oavsett land och härkomst, i våra grundläggande behov av känslor, mänsklighet och drömmar.

Så bokens stora behållning är hur mänsklighet kan överleva trots ett system som gör allt för att krossa och avhumanisera. Där människor i bästa fall blir en diplomatisk handelsvara mellan nationer och i värsta fall en sjuk köttklump i en överfull cell men där drömmar och tankar aldrig helt kan strypas eller förringas.

Läs den!


Fakta
Språk: svenska
363 sidor, inbunden
Pris: 189 SEK (Bokus), 188 SEK (Adlibris), 185 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: »Den här boken skulle inte ha funnits om inte allt gått snett. 
Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen. Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i öknen. Men när det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik. Efter en Kafkaartad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott. Och vi var långt ifrån ensamma. I fängelset satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att det inte gått i diktaturens ledband. Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck. Vardagen blev en kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. På ett cementgolv bakom korrugerad plåt – i en värld av dödliga sjukdomar, misshandel och förtryck – skapade vi en vardag med hjälp av stenhårda rutiner. Fråntagna våra skosnören och vår yttrandefrihet försökte vi bevara det mest värdefulla man har: friheten att själv bestämma vem man är.
Här är vår berättelse om 438 dagars helvete.«
Johan Persson & Martin Schibbye

 

Walking Dead-sagan fortsätter och är nu uppe i volym åtta, Stormen. De föregående sju albumen är kvalitativ apokalyps-ångest, zombies och fler kluvna skallar än vad Jason klarade av under två liv. Men seriens främsta bedrift hittills är dess skildring av människans kamp för överlevnad och allt vad det innebär av känslor och moraliska ställningstagande. En djuplodning av människans inre som, mig veterligen, ingen annan serieroman någonsin kommit i närheten av. Men nu är det dags för Stormen i det åttonde albumet. Håller det?

Jag borde börja tröttna… jag borde börja kunna förutse vart det bär… efter sju, 7, album och lika många recensioner så borde min dos av Walking Dead vara fylld för all framtid. Men det är något med denna serie som gör att min puls går upp när det kommer in ett nytt album. Rick och hans lilla gäng har etsat sig fast hos mig och jag är ett såpa-offer som måste se vart historien bär hän, vad som händer och vart det slutar. Särskilt som Kirkman och hans gäng av tecknare är totalt opålitliga och kan låta vem som helst i serien, oavsett status eller moral, förpassas till de sällsamma jaktmarkerna antingen fysiskt, psykiskt eller båda delarna. Detta gör att man aldrig kan luta sig tillbaka och vara säker på någonting, finna ro eller lita till gängse dramaturgiska spelregler. Alla seriefigurerna är med på samma villkor och att de goda ska vinna, om det går att vinna i en värld full av vandrande döda, är definitivt tvivelaktigt om inte direkt felaktigt. Hollywood och drömfabriken är långt, långt borta i den värld som här målas upp.

Och det märkliga är att stormen är bland de bästa albumen i serien hittills. Jag tar det igen: Album åtta av The Walking Dead är bland de starkaste hittills. Och det vid ett läge där serien rimligtvis borde börja tappa tempo, kvalité och börja upprepa sig själv efter att ha idisslat zombies ett antal hundra sidor. Stormen är en direkt följd av sina föregångare och att börja här utan att läsa samtliga föregående album borde klassas som ett rent tjänstefel och missbrukande av kultur. Nej, Walking Dead skall läsas i rätt ordning, från ruta ett, annars tappar man mycket av vad serien innebär och den utveckling som sker av karaktärerna under resans gång. Men oavsett allt detta så kickar åttan rumpa och det på så många sätt att jag inte tänker ta upp ämnet vidare då det finns en uppenbar risk för spoilers. Men lita på mig.

Det är ett av de mörkaste, om inte det mörkaste, hittills i serien. Det gör ont att läsa det. Och nej, jag skojar inte. Det gör fan ta mig ont. Det är också ett av de mest actionspäckade avsnitten i walking deads värld, men återigen är Hollywood långt borta och våldet är helt utan glamour och fredagsunderhållning. Efter att ha oroat mig för en utveckling åt just det hållet efter vissa delar av sexan, Totalt jävla mörker, som plötsligt införde one-liners och lite “yipikaye motherfuckers” så är nu den oron helt bortblåst. Ärligt talat så är stormen en total utradering av mina förväntningar och antaganden av vad som skulle komma. En slakt på flera plan som på intet sätt stannar vid just mina antaganden…

Om du inte har läst The Walking Dead innan så sätt dig i skamvrån och starta direkt. Börja från ruta ett och när du kommer till åttan så kommer du sitta där… överkörd, manglad och förvånad. För så känner jag mig nu. Aldrig har en fiktiv zombieundergång känts så brutal och rå men samtidigt så full av känslor och kärlek.

Släng hit nian nu för fxn!

Tidigare recensioner:
Volym 1, Tills döden skiljer oss åt
Volym 2, På drift
Volym 3, Tryggt förvar
Volym 4, Köttets lustar
Volym 5, Anfall är bästa försvar
Volym 6, Totalt jävla mörker
Volym 7, Lugnet före… 

Fakta

Språk: svenska
156 sidor, häftad
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 129 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: Att döda honom fick mig att inse en sak – fick mig att se hur mycket jag har förändrats. Jag var polis – mitt jobb var att upprätthålla lagen. Nu känner jag mig mer som en laglös vilde – ett djur. Rick sätter ord på en känsla som många av personerna i The Walking Dead delar: under människans civiliserade yta lurar ett odjur. Utan samhällets lagar och regler förvandlas människan till en dreglande best.Vilden. En grymtande grottman som klubbar ner sina rivaler och tar det han vill ha. Kanske kan man på sätt och vis säga att det är civilisationen som har förvandlat oss till dreglande bestar? I så fall är det samtidsmänniskans brutalitet som blottläggs i The Walking Dead. Jag tror att det ligger något i det. Och jag tror att det är ett skäl till varför serien är så fängslande och skrämmande.

Ur Sara Bergmark Elfgrens förord till denna åttonde samlings­volym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn

 

Patti Smith släpper micken och skriver om sina år med Robert Mapplethorp. En kärlekshistoria, en uppväxt, ett mästerverk.

Patti Smith ger en del människor rysningar av välbehag. Själv har jag aldrig riktigt fattat grejjen. Ja,  hon har några riktigt bra låter men det mesta har passerat mig utan att lämna några större intryck. Likaså Mapplethorps foton på erigerade penisar och blomsterstilleben lämnar mig helt kall.  Så när boken “Just Kids” kom så ryckte jag lite på axlarna och hängav mig åt andra luntor. Men recensionerna blev överväldigande och bekantskapskretsen skrek i extas. Så det blev att krypa till korset och ge sig i kast med Pattis och fotografen Robert Mapplethorps uppväxt, utanförskap och kärleksliv New Yorks kulturliv.

Men oavsett vad du tycker om Patti Smith eller Robert Mapplethorp så skall du läsa Just Kids. För historien är så mycket bredare, större och viktigare än en navelskådande rockbiografi, om någon nu trodde att det var en sån bok. Den handlar om två ungdomars vilja och mod att bryta med sin uppväxt, med det förutbestämda och inrutade, för att lägga allt åt sidan för det de vill uppnå, definierat eller inte. Att få leva genom att skapa och nå ut kulturellt oavsett om det är måleri, musik eller poesi. Att hitta det viktiga i livet, det som betyder något och suga näringen ur varenda sekund. Den handlar om att bryta egna och andras normer genom att hitta sig själv och våga stå för det. Den handlar om att vara ung och det förmedlas vackert, tänkvärt och berör hela vägen, från pärm till pärm.

Med en annan författare bakom rodret så kunde detta blivit en riktig Rocky Balboa-saga inlindad i den amerikanske drömmen. Alla klassiska ingredienser finns där med fattigdom och återkommande motgångar som sedan resulterar i framgång och lycka för att till slut avslutas med sorg och död. Men Pattis språk, infallsvinkel och anspråkslöshet ger istället nerv och känsla. Hela boken andas ödmjukhet och nästan en förundran över hennes eget och andras liv. Det är två intressanta och vackra livsöden som väcklas ut över sidorna, helt befriade från plattityder och överdrifter, med en stark känsla av trovärdighet och äkthet.

Just Kids ligger närmare böcker som Jack KerouacsOn the road” och J.D Salingerscatcher in the rye”  än , som sagt, de dagsaktuella rockmytsbiografierna. Vilket är ett gigantiskt plus men att jag skulle få läsa en helt enastående bok som fullständigt kremerar den rysligt överskattade On the Road och som med lätthet knuffar Salinger åt sidan är imponerande.

En klassiker!


Läs den!

Fakta
Språk: svenska
356 sidor, häftad
Pris: 51 SEK (Bokus), 51 SEK (Adlibris), 51 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: »Det var sommaren då Coltrane dog. Sommaren då Jimi Hendrix satte eld på sin gitarr och Kina sprängde en vätebomb. Det var uppror i Newark och protestmarscher mot Vietnamkriget. Världen stod på tröskeln till en ny tid. Det var kärlekens sommar. Det var sommaren som förändrade mitt liv. Det var sommaren då jag mötte Robert.« 

Den heta sommaren 1967 lämnar Patti Smith hemstaden i New Jersey. Hon hoppar av sin lärarutbildning och tar sig till äventyret i New York. Hon är tjugo år gammal och har tröttnat på hemstadens inskränkthet. Hon vill få nya intryck och utvecklas. Och framför allt vill hon skapa. I New York träffar hon sin själsfrände Robert Mapplethorp. De två blir ett par och lever tillsammans i många år. Tillsammans med Robert kommer Patti rakt in i en miljö och atmosfär som sjuder av kreativitet och liv. Båda får de inspiration att utvecklas, och båda kommer de med tiden att nå stor berömmelse och revolutionera sina konstarter; han som fotograf och hon som musiker och poet.

Just Kids är en levande skildring av New Yorks avantgardistiska och spännande kulturliv i början av 70-talet. Här får vi möta författare, musiker och konstnärer, och många av dem har påverkat en hel generation och givit avtryck långt utanför New Yorks gränser. Här fanns Sam Shepard, Janis Joplin, Jim Morrison, Andy Warhol, Bob Dylan, William Burroughs, Tom Verlaine och många fler.

 

Blod, död och inget är vad det verkar. Sveriges rysarscen slafsar vidare och Anders Fager gör det bra, väldigt bra till och med, nästan hela vägen.

Svenska kulter är en historia utan början, och utan slut… Som ett stor tvärsnitt i en händelsekedja berättar Anders Fager om blodskulter i Borås, någon sorts fiskmänniska i en djurbutik, en blodig resa som startar i Rosengård och en sexdriven galleriägare bara för att nämna några.

Han plockar avsnitt ur olika samhällsklasser, blandar nutid med dåtid , kryddar med sex, dränker det i blod och låter medvetet den röda tråden bara anas, diffus och ogripbar. De individuella scenerna spelas upp klart, direkt och okonstlat men sammanhangen, de stora frågorna om varför och därför förblir grumliga och i stort sett obesvarade.

Vilket till en början stör mig. Men det som inledningsvis verkar vara en samling korta osammanhängande noveller vecklar ut sig och blir till slut någon sorts helhet. Figurer återkommer, händelser hakar i varandra och  jag kan inte annat än fascineras av den värld som målas upp, hur vidrig och vulgär den än må vara. Det rycker och drar, eggas, äcklas och fascineras.

Kanske för att Anders Fager placerar sina märkliga historier i ett nästan socialrealistisk Sverige. Han går från förorterna i Malmö till de nyrikas lägenheter i Stockholm. Från ett fjortisgäng som dansar i Borås till mediadrev och vår tids fixering vid information och sociala medier. Som en god skräckberättare placerar han sin historia i vår nutid och säger något om den genom att placera det otänkbara mitt ibland oss. Likt Stephen King eller varför inte John Ajvide Lindqvist gör han skräck av vår vardag. Vaggar in oss i säkerhet, ritar upp ramarna för berättelsen och får mig till slut att acceptera det otänkbara. Oavsett om det är skvallerpress, invandrarkillar eller ett fjortisgäng som porträtteras så känns det äkta. Så äkta att när mystiken och det onaturliga smyger sig på så köper jag det, oftast, som en helt normal fortsättning av den svenska diskbänksrealismen.

Några historier här är helt fantastiska men tyvärr finns det undantag där trovärdigheten och den stora lögnen krackelerar. Till exempel så tror jag inte att en sexåring skulle resonera om att använda en spisplatta till att stoppa blödningar, eller att en röd bläckpenna går att använda som ett vapen om den slås in i ett öra. Och ett par historier blir förutsägbara och rena transportsträckor mellan de riktigt intressanta. Men det värsta misstaget är Anders Fagers idé om att mellan de korta historierna skriva ut vart och när de skrevs och om andra var till hjälp. Ett snedsteg som om och om igen bryter den förtrollning han så väl bygger upp med sina texter. Tänk att se en rysare på bio där det mitt i filmen står vem som klippt föregående scen. Ett absurt tilltag där författaren undervärderar sin egen berättarkraft och historia.

Men i stort så är detta en bok som trollbinder och utmanar hela vägen. Som bjuder in till dans utan att riktigt avslöja vilken musik man skall dansa till. Och att detta är Anders Fagers debut lovar gott inför framtiden och hans senaste ”Jag såg henne i receptionen” måste jag läsa. Ett bit skräck uppblandad med uppfuckad svensk realism har inte varit så bra sen “Låt den rätte komma in”.

 

Fakta
Språk: svenska
549 sidor, pocket
Pris: 48 SEK (Bokus), 44 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Samlade svenska kulter är ett antal berättelser som alla är pusselbitar i en stor helhet. De väver en berättelse från en värld som är både skrämmande, bisarr och obehagligt lik den verklighet vi känner som vår egen. Det handlar om sådant som döljer sig strax under vardagens grå och trygga yta: uråldriga varelser som alltid har levat mitt ibland oss – och samtidigt i det fördolda; mäktiga förhistoriska sällskap och som kanske har mer makt än vad som egentligen är riktigt hälsosamt. Samlade svenska kulter är en komplex och komplett väv som berättar en historia om det övernaturliga mitt ibland oss samtidigt som man möter ett antal nära skildrade livsöden.

 

Dra in riktigt mycket luft och håll andan. Ja, håll andan nu. Inte släppa ut. Nu håller du andan och fortsätter göra så medan du läser de första sex albumen av The Walking Dead. Du kan bli lite yr, ändra ansiktsfärg och kanske till och med känna av en viss ansträngdhet men ignorera det och bläddra på… album ett, album två… ja håll igen… album tre och fyra… goda råd är dyra och fuskar du nu så… album fem, men oj vad du är nära slutet… i dubbel bemärkelse… album sex… andas ut, låt luften komma in, låt nerverna slappna av och försök få rätt ansiktsfärg igen. Allt ok?

Bra! Välkommen till den stora utandningen efter en tids andnöd. Vi har kommit till stormens öga. Andas ut, andas in och reflektera över allt det som hänt, som ligger där och maler, obearbetat. Dags att ta itu med skamkänslor, ångest och lite hederlig Post Traumatic Stress Disorder. Dags att bekänna gamla som nya synder. Dags att bli människa. Dags att älska och förlåta. Dags att förlora vänner i det förrädiska lugnet. Dags att skörda grönsakerna som nu står gröna innanför fängelsets murar. Välkommen till volym sju av The Walking Dead, Lugnet före…  

För oavsett vad som händer framöver så skulle albumet lika väl kunnat heta Lugnet efter… för efter de senaste episoderna av actionbetonat ultravåld och vidrig tortyr så stannar nu allt upp. Andas in, andas ut. Gruppen hinner leva, hinna känna efter… på gott och ont. Och man skulle kanske kunna tycka att detta är tråkigt. Att avsaknaden av tempo och krutrök skulle vara ett problem men icke sa nicke, jag tycker precis tvärtom. Dags för människorna att hinna vara människor och inte bara jagade djur.

Jag anser att Walking Deads stora behållning är seriens fingertoppskänsla för känslor och mänskliga nyanser. Att oavsett blodmängd och zombiestatistik så är det gruppen och dess beståndsdelar det som är mest intressant och det som lyfter serien till nivåer över det traditionella blodbadet. Den klassiska zombiehistorien brukar tillskrivas saker som samhällskritik om konsumtionsmönster och upplopp eller vår rädsla för pandemi och annat otyg. Men jag hittar ingen inbyggd kritik mot samhället, ingen politisk agenda och ingen onyanserad blodtörst i Robert Kirkmans författarskap. Istället är det känslor och nerver som driver handlingen framåt. Gruppens överlevnad och därigenom individens dito är det som ligger i fokus. En dålig kärlekshistoria, ett barn som snart skall födas och en kvinnas kamp mot sina inre demoner är fundamentet i volym sju och detta paras med det dagliga livet och förberedelserna för framtida problem. Så skräcken tonas ner och ligger och bubblar istället för att stänka ut över väggarna och känslorna ges utrymme istället för att drunkna i en balja blod.

Nej, om någon nu tror att jag gått vilse i en sunkig roman av Paulo Coelho så ber jag om ursäkt och dementerar detta å det grövsta. För volym sju är sannerligen inget långt terapisamtal utan samma gamla kvalitativa The Walking Dead men lite från en annan vinkel, med en lätt skiftning i sitt fundament. Lika bra som innan och ännu ett spännade och intressant album i väntan på den storm som antagligen kommer i volym åtta. Andas in… och håll ut!

För övrigt har Herman Geijer skrivit ett alldeles utmärkt förord där han belyser hur mycket gruppen betyder för våran överlevnad om en zombiekatastrof en dag inträffar. Och han borde veta då han är ledare för ABF:s kurs ”Att överleva zombiekatastrofen”. Han driver även bloggen ”Nej tack zombies” och podcasten ”Swedish Zomcast”.

The Walking Dead - Lugnet före...Fakta
Språk: Svenska
144 sidor
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 141 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis:Det går inte att föreställa sig fasan i att vara den enda överlevande i en död värld. Men jag tänker ändå att utöver de rent kroppsliga behoven ? mat, värme, vätska och sömn ? är trygghet det största problemet. Att tillgodose de fysiska behoven är förstås livsavgörande men det som överlevnaden verkligen hänger på är hur stora mentala påfrestningar du klarar. För om inte psyket fungerar kommer du ha svårt att fatta de riktiga besluten och få det du behöver. Att kunna hantera sociala situationer på ett bra sätt och lösa konflikter är det som gjort att människan befinner sig överst i näringskedjan, något som tydligt framgår när man läser The Walking Dead. Men The Walking Dead visar också vilka de ödesdigra konsekvenserna blir när en grupp inte fungerar – och vad som kan hända när någon inte känner sig delaktig i den.

 

Uppföljare är inte vad de var en gång i tiden. Vad hände med harder, better, faster, stronger? 

När ett rockband ska släppa en ny skiva så brukar de måla upp den som  tyngre, råare och att de distade gitarrerna är soundtracket till en mindre invasion . Oftast hänger resonemanget ihop med en rätt kass och urvattnad skiva där disten har satts på flyglarmsnivå för att dölja bristen av låtar, idéer eller rock´n roll.

När det stora filmbolaget skall göra uppföljaren till årets blockbuster så är det normala att de köper in explosioner, dunder och granater för att turboladda del 2 så att ingen märker att det varken finns handling, manus eller skådespelarinsatser bland smällarna, tomhylsorna eller 3d-animeringarna.

Så när jag plockade upp Metro 2034, vilket är den fantasifullt döpta uppföljaren till Metro 2033, så väntade jag mig mer av allting. Mer undergång, en tyngre apokalyps, fler monster  och att allt skulle vara jävligare än jävligast. För hur skulle annars denna del två fungera?

Metro 2033 var boken som blev en succé genom sin välmålade historia om mänsklighetens sista överlevare i Moskvas bombsäkra tunnelbanesystem. En bok som trots en relativt tunn historia överlevde på sin genomtänkta värld, på spänningen som infann sig och parallellerna till vårt våldsamma 1900-tal. Så hur svårt skulle det vara? In med fler strålskadade monster, fler läckande gasmasker och större maskingevär så skulle tvåan varit i hamn.

Men nej, nej, nej! Dmitrij Gluchovskij ville tydligen något helt annat och erbjuder därför en betydligt mer nedtonad, känslosam och analyserande liten berättelse. Vilket egentligen borde uppskattas, ryggdunkas och hyllas med ett antal rungande hurran. För äras de som vågar göra något annorlunda och skita i förväntningar och mediala traditioner och gå sin egen väg. Men för att göra något sånt, och komma undan med det, så måste det finnas substans av någon sort vilket det tyvärr inte gör i Metro 2034.

Vi får ett pretentiöst och förutsägbart skal med massa kvasifilosofiskt dravel. Bla, bla, bla och jag känner ingenting för historien, för huvudrollsinnehavaren eller deras barnsliga livsåskådningar. För att säga något mer, något gripande, så måste man kunna förmedla, få läsaren att tro, men det sker inte här.Allt som återstår är ett svart hål som jag läser ut av ren pliktkänsla.

Kunde jag inte bara fått lite hjärndött underhållningsvåld och blodisande spänning i den perfekta apokalypsen?

HARDER, BETTER, FASTER, STRONGER!

Recension av den betydligt bättre Metro 2033

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
397 s, Pocket
Pris: 49 SEK (Bokus), 51 SEK (Adlibris), 54 SEK (Bokia)
Beskrivning/synopsis: MOSKVA ÅR 2034. På station Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem dyker den hemlighetsfulle överste Hunter upp. Han tar upp kampen med de dunkla krafter som hotar befolkningen i Moskvas metro och ger sig ut på en farlig expedition i tunnlarnas djup. Vid hans sida finns Homeros, en gammal, erfaren stationsinvånare som kan metron och dess legender bättre än någon annan och ser det som sin livsuppgift att nedteckna dess historia.

Ett år efter Artioms dystopiska vandring återvänder succéförfattaren Dmitrij Gluchovskij till Moskvas metro för att berätta en ny historia.

 

OBS: Texten nedan innehåller okontrollerade mängder gnäll. 

Nu är bokrean här… igen. Thohooo!! Högar av papper med tryckta ord staplas mot skyn, reklambladen fyller brevlådan och det är dags att göra klipp, att köpa allt det som man inte hunnit med, eller haft råd med, under det gångna året. Kultur till rabatterat pris. Inget låter vackrare men varför känner jag inte så? Varför dreglar jag inte av åtrå över de prisvärda historier som nu finns inom räckhåll?

Jag ser mig själv som boknörd, eller bokfetischist om ni så vill. Jag älskar boken som format. En magisk värld gömd, men åtkomlig, bakom en vacker pärm. Så lätt att ta med sig, så lätt att konsumera. Till och med trycksvärta luktar gott. DIY som var den senaste recensionen här hade en fantastisk lukt. Tidningen Filter brukar också leverera en behaglig doft av färg och högoktanig infotainment. Är det bara jag som skulle vilja ha wunderbaumgranar doppade i trycksvärta? För att inte tala om perfekt typografi, ett vackert typsnitt som dekorerar och fyller ut sidorna… Eller den inblick dessa tillskurna pappershögar kan erbjuda i andra liv, andra tider och händelser. Böcker är designpornografi, luktsensationer och fulla av historier. Vad skulle kunna vara vackrare?

Men bokrean förmedlar inte det här. Den förmedlar… billigt , billigt på fel sätt. Jag är nämligen ingen boksnobb. Jag tycker lika mycket om pockets som inbundna verk. Oftast föredrar jag till och med de små lätta anspråkslösa pocketböckerna framför de hårda pärmarna. Och i min tillvaro är serier lika mycket värda som vilken Nobelpristagare som helst. Finkultur är fulkultur och tvärtom och inget skall skilja dem åt.

Nej, problemet är att bokrean skyfflar ut böcker allt vad det går. Vi förväntas hjula och jubla över högar av nytryckta böcker. Men vad hände med historierna, förväntningarna… eller för den delen, sagorna som den här branschen vanligtvis är så bra på att sälja? Nej, bokhandeln marknadsför sig plötsligt som vilken stormarknad som helst och förlorar därmed det förtroendekapital de är så bra på att bygga upp under resten av året. Och rent konkret, kan någon svara på varför ska jag betala 79 kr för en nytryckt inbunden variant när pocketutgåvan går att köpa för 40 kr på valfri hemsida?

Nej, något är fel på bokrean. Det är ett självmål av bibliska proportioner som jag tror att branschen egentligen förlorar på. Ett sätt att nedvärdera sin egen verksamhet. Men OM du ändå ska dit så rekommenderar jag dig att vänta ett par veckor för då kan du köpa dem för halva reapriset och då, äntligen, är det billigare än pocketboken. Om du ska köpa drömmar billigt, köp när de är som billigast.

OBS: Slut på gnäll.

PS: Välkommen tillbaka. Ett mindre gnälligt inlägg planeras framöver.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha