Jonas

Gillar allt som har med böcker att göra. Läser allt, nästan, som jag kommer över. Allt från historiska böcker till serier. Blandar upp detta intresse med film, musik och dataspel vilket märks i mina texter. Men gott och blandat är bäst och mindre enformigt.

 

Hilary Mantel har med sitt verk Wolf Hall fått priser och dyrkande recensioner i kubik, bland annat Bookerpriset, och BBC är på gång med en tv-produktion. Så detta är, minst sagt, en bok som slagit världen med häpnad. Men om man lämnar proffstyckarnas elitistiska kulturvärld så blir bilden snabbt en annan. På tex Adlibris sida anser de “vanliga” läsarna att boken är svårläst, seg och gymnasial. Visserligen finns det positiva tongångar även där, men boken verkar dela upp sina läsare i två läger. De som dyrkar och de som avskyr. Vilket bara det gör den än mer spännande att läsa.

Efter att ha begravt näsan i den här tegelstenen under några semesterdagar så kan jag känna att båda ringhörnorna har sina poänger. De som anser att Wolf Hall är lättläst ljuger. Med en personförteckning på 92 namn, och då är inte alla som är med i boken listade, är det inte helt lätt att hänga med i svängarna. Samtidigt verkar varannan person i 1500-talets England ha döpts till Thomas eller Mary. För att överhuvudtaget förstå någonting så måste man vika ett stort “hundöra” på personförteckningen och vara beredd på att spendera en hel del tid där.

Det blir inte heller lättare av att nästan hela boken är byggd på dialoger där Hillary Mantel inte varit särskilt sugen på att alltid klargöra vem som säger vad. Jag måste vid ett flertal tillfällen läsa om sidor för att hänga med, för att förstå och veta vem av karaktärerna som anser och säger vad. Förkärleken för dialog bidrar också till att det knappt finns några beskrivningar av varken miljöer eller personer. Resultatet blir en relativt ”tom” värld där dialogen och samtalet står i fokus.

Men allt detta är också bokens enorma styrka. Mantels dialog är rapp och jordnära och får människorna från 1500-talet att bli till kött och blod. På varje sida så läggs ännu en pusselbit i de karaktärer som snyggt mejslas fram genom just dialogen och trots att detta är en annan värld i en annan tid så känns deras tankar och liv nära våra. Vilket gör att jag blir engagerad och nyfiken. Till slut så saknar jag inte miljöbeskrivningarna eller bryr mig om det eviga bläddrandet till personförteckningen. Jag följer med, drar paralleller till nutiden, och vid ett par tillfällen, serien House of cards, då den seriens typ av maktfullkomliga och hänsynslösa politiker finns i drivor i boken.

Thomas Cromvell

Det blir inte sämre av att historien om Thomas Cromvell, smedsonen som blir Henrik VIII högra hand, känns så modern. Insikten jag får i det engelska hovet, i samhället och den stora strukturförändringen som sker när den engelska kyrkan glider från påven mot Luthers lära är oerhört spännande. Historien blir till liv och jag kan inte annat än buga och bocka för Wolf Hall och utse den till min sommars kanske största läsupplevelse.

Så slutligen: Jag förstår nej-sidans argument men tyvärr, i stort har de fel och kulturelitisterna har rätt. Detta är en beroendeframkallande läsupplevelse. Släng hit tvåan, För in de döda, nu!

Hillary Mantels hemsida

Weyler förlag / Hillary Mantel

Fakta
Språk: svenska
647 sidor, storpocket
Pris: 85 SEK (Adlibris), 89 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis:
Vi är i England, det är 1530-tal, och släkten Tudor är en hårsmån från katastrof. Henrik VIII vill få påven att annullera äktenskapet med Katarina för att istället äkta Anne Boleyn och få den son som kan säkra tronen. Thomas Cromwell blir mannen som ska ordna saken, till varje pris. Wolf Hall är en historisk roman och en tidlös studie i makt, kärlek och politik, lika aktuell då som nu.
Brittiska Hilary Mantel har skrivit flera böcker men fick år 2009 sitt stora genombrott med den historiska romanen Wolf Hall. Och vilket genombrott! Wolf Hall belönades med prestigefyllda Man Booker Prize och flera andra stora utmärkelser. Tidningarna utnämnde boken till årets bästa roman och Hilary Mantel till årets författare. Romanen är också den Man Booker Prize-vinnare som sålt bäst genom tiderna.Wolf Hall är första delen i en trilogi och uppföljaren Bring Up the Bodies kommer på svenska våren 2014. Även Bring Up the Bodies fick Man Booker Prize och Hilary Mantel blev den tredje författaren någonsin att vinna Man Booker Prize två gånger.
 

Egentligen borde väl vintern med köld, mörker och allmän jävlighet vara den ultimata tiden för läsning. Stänga dörren, dra täcket upp till hakan och ta skydd från nordanvind och minusgrader, låta årstiden ha sin gång och i väntan på bättre tider läsa det man kommer över. Men icke sa nicke. Jobb, olika sorters helger med tillhörande hysteri, aktiviteter, träningar, födelsedagar och allt annat som en modern svensk kan råka ut för vattnar ur tiden och degraderar mig ofta, för ofta, till ett TV-tittande kolli.

Nej då är sommaren betydligt bättre. Den allmänna slöheten breder ut sig tillsammans med mygg, rödvinsdunkar och tända grillar. Sverige går in i koma och tillfällena när man kan inleda dagen med frukost och ett par timmar bok känns socialt accepterat på samma sätt som att stekas under solen, stå i kö på Liseberg eller jaga naturupplevelser i blåbärsriset. Till och med barnen studsar iväg på diverse aktiviteter och utan att jag riktigt vet hur det går till så bildas de där små oaserna av möjligheter där jag kan försvinna mellan pärmar och omslag, om och om igen. Så detta är en del av vad jag läst och som jag ska försöka få ut som recensioner. Det finns guldkorn, bagateller och… mindre bra saker i den där högen. Bäst var en bok på hela 648 sidor. Tur att ni aldrig kan lista ut vilken jag menar :) Ja just det, Bibeln fattas på bilden men även den ska få ett eget inlägg.

Även sommaren största överraskning fattas i den där högen. En nostalgikick utan dess like hittad på en loppis i Dalarna för fem kronor albumet. Barndomshjälten Blueberry!

Blueberry gick som följetong i serietidningen Fantomen när jag växte upp. Snyggt tecknade historier som jag ofta ansåg var bättre än mannen i blått och en av orsakerna till att prenumerationsavgifterna betalades i tid. Men det var länge sedan och mina tankar har inte berört Mr Blueberry på säkert 20 år.  Men nu hade jag plötsligt 12 album i färg, förstaupplagor, tryckta i skarven mellan 70 och 80-talet. Lyckan var total. Läste ut dem på ett par dagar och slogs av att de fortfarande håller. Riktig hederlig western-action uppblandat med en hel del kritik angående behandlingen av Nordamerikas indianerna gör albumen mer än läsvärda även idag. Vilket faktiskt förvånade mig. Hur ofta slutar inte nostalgiska återblickar i besvikelse och en stor undran hur man någonsin kunde gilla det där, det där som var så bra? Men Blueberry höll och blev det perfekta strandsällskapet.

Tyvärr verkar de svenska utgåvorna inte att få tag på längre men jag ska söka vidare. Vill ha albumen 13-17 nu när jag plötsligt har de första 12.

Så tack sommar 2014. Dags för höst… på ont och gott.

Seriewikin Blueberry

Wikipedia Blueberry

Apr 092014
 

Bibeln! Detta litterära monument som år efter år är världens mest lästa bok, som ligger som grund för civilisationer, som orsakat en del konflikter och som just nu är extra aktuell då Russel Crowe bygger arken på världens biografer i filmen Noah. Denna giganternas gigant inom historieberättande som jag varken har läst eller rört sedan konfirmationen…

Ja just det… i mitt fall blev just konfirmationen en tillfällig religiös liten flört då jag sedan dess gått ur kyrkan, gift mig borgerligt och har odöpta barn. Jag ser mig som ateist och hyser idag ingen tro för någon religion över huvud taget. Men trots att Svenska Kyrkan förlorar medlemmar och svensken av idag ser sig mer och mer som “icke troende” alternativt “tror på något” men där ingen riktigt verkar kunna precisera exakt vad detta “något” är för någonting så är ändå Bibeln ett fundament i vår tillvaro. Ända sedan vår mer inhemska asatro förlorade sin sista marknadsandel mot kristendomen så har vårt svenska samhälle baserats på fadern, sonen och den heliga anden.

Har därför under en längre tid funderat på att läsa denna bok för att få en större inblick i alla dessa historier och den värld de varit med och skapat. Dags att se om Russel Crowe gör Noah rättvisa helt enkelt.

Jag tänker försöka läsa den som vilken bok som helst och bortse från den roll den spelat i världshistorien, vilket kanske är helt omöjligt, men försöka duger. Håller den som underhållningen och kan den bedömmas på samma premisser som all annan litteratur? Eller är den helt enkelt för viktig för att kunna bedömas på det sättet? En sak är dock säker, jag är inte ute efter att varken håna eller hylla de som mer eller mindre tror på Gud och därigenom ser Bibeln som ett fundament i sin tillvaro.

Samtidigt gör detta projekt mig lite nervös. Tänk om det ändrar min världsbild, tänk om det föder ett förakt för religiösa eller tvärtom, att jag blir troende. Eller tänk om jag inte orkar fullfölja helt enkelt för att Bibeln är en dålig bok. Hmmm…

Tänker försöka recensera den i bitar varefter jag läser dem. Återkommer därför med Första Moseboken, Adam och Eva och jordens födelse.

 

 

Detta är den andra boken jag läser av Mario Vargas Llosa, den första var Bockfesten, och herregud vad knastertorr vår nobelpristagare är. Hans språk är torrare än fnöske och inte ett uns humor står att finna. Men den sakliga och raka texten passar de inte helt muntra ämnen han väljer att behandla. I Bockfesten var det tyranni och de maktstrukturer som skapas i en totalitär stat. I Keltens dröm hamnar kolonialismen under lupp. Och det är verkligen ingen latjo liten saga. Och precis som i Bockfesten så baseras allt på en sann historia med individer som funnits och faktiskt vandrat på vår planet.

Vår hjälte är irländaren och kelten sir Roger Casement. En brittisk diplomat som med “…hjälp av handeln, kristendomen och västerlandets samhällsinstitutioner” vill “lyfta afrikanerna ur deras underutveckling, sjukdomar, och okunnighet”. En inställning som han snabbt överger då han ser vad kolonialismen innebär i det belgiska Kongo där miljontals afrikaner förslavas, mördas och stympas i Européernas jakt på råvaror. Men Casement spenderar år i Afrika för att slutligen skriva en rapport som belyser orättvisorna och blodbaden och lyckas därmed faktiskt ändra på en del saker till det bättre. Hos många blir han en hjälte och det engelska imperiet sätter medaljer på hans bröst.

Men hjälten vilar inte på lagren utan åker till Amazonas och för att återigen möta ett brutalt utnyttjande av de infödda och återigen lyckas hann, genom sina rapporter, bilda opinion i Europa. Hjälteglorian är enorm då han plötsligt biter den hand som föder honom då han anser att Irland är koloniserat av England. Vad som händer är att han snabbt går från hyllad hjälte till att klassas som terrorist och landsförrädare. Det blir inte bättre av att hans gamla arbetsgivare upptäcker att han är homosexuell vilket snabbt används i propagandan för att förminska och demonisera honom.

Mario må vara torr men vilka böcker han skriver. Keltens dröm är en historielektion i vad kolonialismen innebar för afrikaner och sydamerikaner i början av 1900-talet. En lektion i girighet, religion och rasism. Den visar hur snabbt en hjältes gloria kan bli ett ok och hur en terrorist alltid är någon annans frihetskämpe och hur England utnyttjar Casements sexuella läggning för att bilda opinion är en uppvisning i dubbelmoral, fördomar och hur målet helgar medlen.

Boken känns obehagligt aktuell och alla borde läsa den som en påminnelse om vår historia. Boken förtjänar det och den är ett utmärkt bevis på att i alla fall ett Nobelpris har hamnat på rätt ställe.

I boken figurerar Joseph Conrad vid ett par tillfällen som befann sig i Kongo under samma tidpunkt som Casement och som  sen baserade klassikern Mörkrets hjärta på sina erfarenheter. En bok som i stort behandlar samma ämnen som Keltens dröm. Det är även boken som Francis Ford Coppola tog och omvandlade till en av världens bästa filmer, Apocalypse Now.

Så rädda helgen genom att läsa Keltens dröm för att sedan läsa Mörkrets hjärta för att sedan se Apocalypse Now. Frågan är om en helg kan bli bättre. Ljusare definitivt… men bättre? Näää…

Recension av Bockfesten

Läs mer om Roger Casement på Wikipedia.

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: svenska
414 sidor, pocket
Pris: 51 SEK (Adlibris), 54 SEK (Bokia)
Beskrivning/synopsis:
O what has made that sudden noise? What on the threshold stands? —
What gave that roar of mockery; That roar in the sea’s roar?
The ghost of Roger Casement is beating on the door.
William Butler Yeats: The ghost of Roger Casement

Sir Roger Casement (1865-1916) är en av de mest omskrivna och mytomspunna frihetshjältarna i irländsk historia. Casements ryktbarhet vilar främst på den rapport han sammanställde under sin tid som konsul i den belgiska besittningen Kongo efter att ha bevittnat den grymma behandling som kongoleserna utsattes för. Rapporten väckte så stor uppmärksamhet att kung Leopold II så småningom tvingades avstå besittningen. Senare kom Casement att avslöja gummibaronernas hänsynslösa utnyttjande av ursprungsbefolkningen i Putumayo i det inre av Amazonas. Efter att ha adlats för sina insatser i brittisk diplomatisk tjänst började Casement ägna sig åt den irländska kampen för självständighet, men när Påskupproret inleddes 1916 hade Casement redan hunnit gripas av engelsmännen och inväntade sin rättegång, anklagad för förräderi mot Storbritannien.
Vargas Llosa börjar sin roman om Casement när denne mottagit dödsdomen i Pentonville Prison och väntar på utslaget av sin nådeansökan. I tillbakablickar minns han sitt kringflackande iv och tänker på alla människor av skiftande slag han mött under sina uppdrag och alla grymheter han bevittnat. Vargas Llosa låter också Casement reflektera över sin Svarta dagbok, vars autenticitet bestrids än i dag. Den Svarta dagboken hittades av Scotland Yard under rättegången och här framträder en ny bild av Casement, den av en homosexuell man som konsekvent utnyttjat unga pojkar sexuellt under sin tjänstgöringstid, detta i en tid då homosexualitet i sig var ett brott. Frågan som Vargas Llosa ställer till läsaren är: Vad är en hjälte?

 

Den här boken har jag både köpt och läst två gånger. Mitt första exemplar, inbundet och fint, försvann i min iver att få min bekantsskapskrets att inse dess potential. Andra inköpet blev en pocket, någon måtta får det vara, som nu är tummad, gul och rejält läst. Den är vacker på ett sätt som bara en välläst bok kan vara. Och är det någon bok som skall läsas så är “Brev från nollpunkten” en av dem.

Boken är uppbyggd på sex kapitel. Varav samtliga har en egen historia om mänsklig dårskap att berätta. Vi får följa Paul Nash som deltar i första världskriget som krigskonstnär och tillbringar sina dagar med att rita och måla av det blodbad som omger honom. Sen får vi ta del av Stalins utrensningar och kapitel tre tar upp det arkitektoniska storhetsvansinne som drabbade både Sovjetunionen som Nazi-tyskland där det alltid handlade om att bygga störst för att visa sina nationers överlägsenhet. Vi får ta del av förintelsen i “På rundtur i labbet” och följa de allierades terrorbombningar av Tyskland för att slutligen vara med om släppen av Little Boy och Fat Man över Japan.

Det är ingen munter bok som Peter Englund släppte 1996. Men trots detta så skulle jag vilja säga att detta är en bok som alla borde läsa någon gång i livet. För vad den handlar om är när människan och mänskligheten förlorar kontrollen över tillvaron och låter den totala ondskan ta plats istället för empati och förnuft. Oftast sker detta genom avhumanisering och när mördandet blir byråkratiserat. Eller som Englund skriver i boken angående bombningarna av Tyskland:

“Den moderna byråkratin och den moderna teknologin förenades så för att ge en dubbel distansering till offren – förutan den hade dödandet i den här skalan varit en omöjlighet.”

Englund tar med sin sex kapitel en helhetsbild av det extremt blodiga 1900-talet där ideologi, teknik och utveckling dräper miljoner och fullständigt kör över världen med mänsklig ondska. “Brev från nollpunkten” får mig att inse att trots min tro på människans godhet så måste vi se upp när idiotin blir norm, när grupperingar blir avhumaniserade och när masspsykos, totalitära strömningar och indoktrinering kan få de mest godhjärtade att begå de mest avskyvärda handlingar. Englunds skriver engagerat och hans förmåga att lyfta fram den lilla människan i de stora händelserna gör boken än mer intressant. Genom det lyckas han sätta livet i centrum och en mänsklig aspekt på de ibland så ofattbara händelserna.

Trots att “Brev från nollpunkten” utspelar sig under förra århundradet så är den lika aktuell idag. Tro ingenting annat. Läs den.

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
292 sidor, pocket
Pris:  50 SEK (Bokus), 54 SEK (Bokia), 51 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Brev från nollpunkten är en samling historiska essäer som på olika vis berör och belyser det mörka 1900-tal som nu har nått sin ände. Styckenas motiv spänner från det första världskriget, seklets startpunkt och ur-katastrof, över olyckorna 193945 och den totalitära erfarenheten i dess stalinistiska och nazistiska skepnader, ända fram till dagens krig på Balkan och i Afghanistan vilka skildras utifrån författarens egna erfarenheter på plats. I essäerna bjuds läsaren på en rad detaljskarpa och drabbande skildringar av personer och händelser, fenomen och miljöer. Där kan man bl.a. läsa om vad som hände när Hitler och Stalin tävlade om att bygga världens största byggnad; om den engelske konstnärens upplevelser i 1917 års skyttegravar, som resulterade i några av seklets mest skakande målningar; om den unga ryskan som tillbringat hela sitt unga liv i bolsjevikernas jet-set men som senare miste allt i 30-talets utrensningar; om den första eldstormen och atomvinterns vridna logik; om USA:s osannolika och paradoxfyllda nederlag i Vietnam; om Förintelsen och om den SS-man som i hemlighet försökte stoppa den. Kort sagt: ett möte med hjältar och krukor, hantlangare och åskådare, offer och bödlar i detta det mest våldsamma och tragiska sekel som historien skådat.

 

Samantha Shannon levererar dystopier och Science-fiction i den första boken av tänkta sju(!). Men är den värd att läsa? Det beror uppenbarligen på vem som får frågan!

I ett framtida fascistiskt England så finns det ett stort antal klärvoajanter. Dessa synska figurer, som per automatik klassas som landsförrädare av staten, har olika saker de kan och är bra på. Några få av dem kan ta sig in i andra individers drömmar och därifrån påverka beteenden och tankar. De går därför under namnet Drömgångare. Paige, bokens hjältinna, besitter dessa egenskaper och jobbar åt maffian när hon blir avslöjad på tunnelbanan och då dödar en vakt för att komma undan. Hon blir till slut haffad och hamnar i ett märkligt läger där det sker ännu märkligare saker. Vad ska vi inte avslöja här och nu.

Problemet är att trots bokens ambitioner och indirekta kommentarer till dagens samhälle angående utanförskap och djupare klassklyftor så lämnar den mig helt kall. Jag finner hela historien tunn och oengagerande. Jag läser och läser men ingenting berör eller överraskar trots att Shannon bäddar för en historia där allt skulle kunna ske. Det finns intressanta infallsvinklar och händelser men inget tas tillvara och allt blir ytligare än kork i en vattenpöl. Men jag läser ut den, pustar och ger den till Tora.

Vem är då Tora? Jo det är brorsans dotter, 15 år och en dam som avverkar fler böcker per vecka än vad som skrivs globalt och den absoluta motpolen till svensk sviktande läsförmåga. Hon tackar, tar emot och läser den på en kafferast. Resultat: Tora tycker den är bra, välgjord och väldigt spännande.

Så vad får vi då ut av det här? Kanske ingår inte medelålders, medelutbildade, medelinkomstagande män i målgruppen? Att oavsett vad jag anser så har den en publik i morgondagens löntagare och att jag framöver skall vara tyst om sådant jag inte förstår?

Ja, ok då.

Men förresten…

Tyst!

Ja, ok då.

 

Fakta
Språk: Svenska
487 sidor, inbunden
Pris:  89 SEK (Bokus), 107 SEK (Bokia), 129 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.
Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är en ockupationsmakt, ett växande imperium.
Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.
Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.

»En ny våg av kvinnliga författare gör anspråk på fantasygenren som deras egen domän. Längst fram i ledet befinner sig Samantha Shannon.« HARPERS BAZAAR

»En bländande intelligent, fyndig och förtrollande berättelse om omåttligt mod, medkänsla, gränsöverskridande kärlek och frihetssträvan.« BOOKLIST

»En mörk och utsökt konstruerad fantasyroman som inte liknar någonting annat. Drömgångare är måste-läsning.« KAMI GARCIA, författare till »Beautiful Creatures«

»Samantha Shannon följer i J.K. Rowlings fotspår…« DAILY MAIL

»En mörk och utsökt konstruerad fantasyroman. Drömgångare är måste-läsning.« | KAMI GARCIA, författare till »Beautiful Creatures«

 

Leif GW! Mannen, myten, legenden och Sveriges egen kriminalprofessor har släppt lös ärkesvinet Bäckström igen. Den lille tjocke med supersalamin som jag älskar att hata. Kan det vara dåligt?

Innan jag satte mig för att skriva den här recensionen så surfade jag runt lite och blev förundrad över vad andra ansåg om den här boken. Enligt bloggvärlden så är ”Pinocchio” allt från seg, rörig och tråkig till sexistisk och grabbig. Några ansåg till och med att Bäckström var synonymt med Leif GW själv vilket skulle innebära att den sistnämde är ett sexistiskt och egoistiskt svin. Som sätter heder i att aldrig gör ett bra jobb, som snor allt han kommer över, som är helalkoholiserad och som föraktar invandrare, kvinnor, kollegor, barn…ja, i princip allt som rör sig på två ben i vårt avlånga land. Hmmmm…

Jag håller inte med på en enda punkt. Att en författare inte skulle kunna skapa en karaktär utan att kalkera sig själv tycker jag är nonsens. Samma resonemang skulle göra George Lucas till Darth Vader. Att det däremot finns fragment och delar av en författare i alla sorts karaktärer som hamnar i ordbehandlaren är nog närmare sanningen, men som sagt, då tror jag det finns andra figurer som ligger mer i fas med vår kriminolog än just Bäckström i den här lilla historien.

Bäckström ja, en man jag själv är rätt förtjust i. Just för att han är ett sånt svin. Han är allt jag själv föraktar, som jag inte vill eller för den delen, kan vara. Vilket gör honom intressant. En mänsklig avskrädeshög som jobbar inom polisen och då, i linje med sitt valda yrke, skall göra gott och inte sko sig själv på andras lidande och som oftast hamnar på den sida av lagen han egentligen skall bekämpa. Han är utan motstycke ett unikum inom svensk deckarlitteratur och jag tackar, bugar och bockar. Oftast vill säga, för ibland blir till och med jag trött på hans supersalami och jargong. I några av de tidigare böckerna så har hans förehavanden vägts upp av andra mer vettiga karaktärer och händelser. Dock inte denna gång då det bjuds Bäckström de Lux från sida ett till det bittra slutet. Vilket gör att det blir lite overload på hela verksamheten och jag blir till slut lite trött på attackflator, papegojor och sommargroggar.

Att Pinocchio skulle vara tråkig och händelselös håller jag inte heller med om. Nej, den har inte tempot som många deckare har idag. Det finns inga actionsekvenser, jakter eller cliffhangers. Istället puttrar historien på och karaktärerna och dialogen är det som det läggs fokus på. Till exempel så äter Bäckström en bättre middag med en man kallad GeGurra vid ett tillfälle i boken. Ett tillfälle som får bre ut sig över hiskeliga 65 sidor. Visserligen avhandlas en hel del under middagen men att låta två gubbar sitta och tjafsa från sida 313 till sida 378 är inte standardförfarande inom svensk kriminallitteratur. Jag kan förstå om en del tycker detta blir långtråkigt men jag finner det alldeles, alldeles underbart. Leif GW verkar fullständigt strunta i dramaturgin och låter saker ta sin tid och jag åker med och nästan myser i hur sakta och makligt historien rullar fram.

Vilket gör det fel att kalla denna bok för deckare. På omslaget så står det “En roman om ett brott” vilket är närmare sanningen då spänningen inte är av centralt värde i boken. Istället läggs vikten på dialog och ett rätt vardagligt men intressant utredningsförfarande som känns äkta och trovärdigt. Vilket jag inte har några mandat alls att säga då det närmaste kriminalitet och poliser jag har varit är ett par fortkörningar. Men med GW:s yrkesval och erfarenhet i botten så borde väl själva polisarbetet ha någon sorts förankring i den riktiga världen. Eller?

Jag tycker att “Mellan sommarens längtan och vinterns köld” är bland de bästa kriminalromaner som gjorts i vårt avlånga land. Vilket tyvärr “Den sanna historien om Pinocchios näsa” inte är. Den är en bra bagatell, en stunds underhållning och 630 sidor med Sveriges mest politiskt inkorrekta utredare, Bäckström. Det duger gott ibland.

Fakta
Språk: Svenska
630 sidor, inbunden
Pris:  79 SEK (Bokus), 189 SEK (Bokia), 95 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: ”Den här romanen är en ond saga för vuxna barn och om det inte hade varit för den siste tsaren av Ryssland, Nikolaj II, Englands premiärminister Sir Winston Churchill, Rysslands president Vladimir Putin och kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerortspolisen i Stockholm, skulle det som den handlar om aldrig ha hänt. I den meningen är det en berättelse om det samlade och slutliga resultatet av de handlingar som fyra män genomför över en period på mer än hundra år. Fyra män som aldrig träffade varandra, som förvisso levde sina liv i skilda världar, och där den äldste av dem blev mördad fyrtio år innan den yngste av dem ens var född. Och som så ofta förr, oavsett i vilket sällskap eller sammanhang som han nu har hamnat, är det också Evert Bäckström som kommer att sätta punkt för historien.”

 

Plötsligt låg den där. Smutsigt brunbeige med en uppsättning slemmiga rovdjurständer i mitten och ordet Cujo ovanför. Det var det absolut elakaste bokomslag jag hade sett i hela mitt då väldigt unga liv och jag var bara tvungen att ha den. Den var till om med lika tuff som Iron Maidens übertuffa “Number of the beast”-skiva.  En bok med ett sådant omslag kunde bara inte vara dålig. Det var hårdrock, ondska, lockelse och en portal till en annan värld. Bort från barndom, småsoldater och Disneyböcker till vuxenliv och hedonism.

Men tyvärr var det ju inte riktigt så enkelt. Jag vet inte hur jag fick min mamma att köpa den där boken. Men hon gjorde det och jag höll den som en kristallvas hela vägen hem. Problemet var att jag inte vågade öppna den. Den stod där som ett framtida löfte medan jag fortsatte läsa Kalle Anka och farsan svor över att det låg småsoldater överallt. Däremot fantiserade jag om den där Stephen King. Hur sjuk måste man inte vara om man skriver böcker som kan gestaltas med en rabiessmittad hundtrut? Jag såg framför mig hur han satt som ett monster i en liten mörk kammare och skrev sina fasansfulla böcker med ett hånleende i sitt missformade ansikte. Farligt, farligt men härligt, härligt som  Skifs sjöng en gång i tiden.

Men en annan tid och ett annat liv senare, alltså ett par år eller något sådant, så tog jag till slut mod till mig och öppnade den där boken. Jag kommer ihåg hur jag satt på sängkanten och tänkte att “Nu jävlar får det ske”. Hur jag tittade på den där dreglande hundkäften och rös och funderade på om mitt psyke överhuvudtaget skulle klara av de kommande påfrestningarna? Jag kanske transformerades till psykfall och slaktade hela klassen med farsans jaktkniv som låg i källaren? Men risken var värd att ta. Det var dags att knäcka ägg och göra omelett.  Farligt, farligt men härligt, härligt som Skifs fortfarande sjöng en gång i tiden.

Sen var det klippt. Cujo var den abolut bästa bok jag någonsin läst. Jag införskaffade snabbt Varsel/The Shining, och höll på att skita knäck. Den boken var om möjligt ännu bättre och mitt tonårsjag upptäckte en helt ny värld av skräck, psykologi och människans mörkare sidor. Sen följde Djurkyrkogården, Dead Zone, Eldfödd, Det, Pestens tid och ja, varenda bok som Stephen King skrev eller hade skrivit radades upp i min bokhylla. Jag berördes av den mobbade Carrie och grät till Talismanen. Jag eggades av apokalypsen i Pestens tid och blev helt tagen av Den gröna milen. Jag blev irriterad av att Stark plötsligt kom i ett ljust silvrigt omslag när alla andra titlar innan varit svarta och jag förstod att alla sorters clowner är onda i och med Det. Mitt pojkrum var ett universum av Depeche Mode, folköl, oförlöst sexualitet och Stephen Kings romaner. Jag försökte utöka med andra författare inom samma område, tex Dean R Koontz, men ingen var i närheten av rysarkungen.

Men efter några år så började mitt intresse avta. Tror Dolores Claiborne var den senaste jag läste. Jag vet inte om Kings böcker blev sämre eller om jag helt enkelt utvecklades och blev intresserad av annat? Inte heller omslagen hängde med och rasande ner från svart, mystiskt och underbart till färgglatt, spretigt och allmänt B. Vem vill köpa sängstolpen på Dolores-omslaget eller skrynkligt papper som prydde Rasande Rose? Nej, förtrollningen var bruten och Stephen King förpassades till historien medan jag gick vidare in i horisonten.

Men nu, en massa år senare, så har jag blivit lite sugen igen. Uppföljaren till The Shining, Doktor Sömn, har kommit ut och jag måste nog läsa den. För att inte tala om den hyllade 22/11 1963 som avhandlar Kennedy-mordet i Dallas. Och skulle det inte vara intressant att läsa Pestens tid igen? Den bok jag tyckte var bäst då för länge sedan i forntidens glansdagar. Kanske är det så att cirkeln är sluten och det är dags att återigen plocka upp min gamle favorit i bokaffären. Kanske finns det en ny Stephen King bok därute med det ultimata omslaget som kan förändra mitt liv? Kanske, troligen… eller?

Men faktum är att Stephen King var den som skapade mig till en aktiv bokläsare. Kanske hade jag aldrig läst alla dessa böcker om inte Cujo hade fångat mig den där dagen? Vem vet? Men en sak är säker:

Tack Stephen King för att du introducerade mig till litteraturens underbara värld. Tack!

En sida av svenska fans för svenska fans:
följeslagarna.com

Stephen Kings officiella site.

Stephen King på Wikipedia

Uppdatering. När vi skickade ut den här länken på twitter så hörde Björn Waller från dagensbok.com av sig och berättade att han hade skrivit en liknande text för några år sedan. Det är alltså fler än jag som har Stephen King att tacka för sitt bokintresse. Läs Björns betraktelser här: Kungen och jag.

Mar 132014
 

Gänget bakom den utmärkta tidningen Filter utforskar maten på våra matbord och kallar resultatet Hunger. En tidskrift, jag älskar förresten det ordet, som befinner sig lååååångt från de vanliga receptsamlingarna  och kakrecepten. Välkommen till innehållsförteckningen av ditt dagliga intag av så kallad föda.

Natamycin, E235, används mot svampinfektioner. Men det används också som konserveringsmedel för hårdost och korv. Trevligt eller hur… har du ätit något natamycin idag? Killar det lite i magen?

Eller vill du kanske läsa om hur det fuskas med råvaror inom restaurangbranschen? Eller kanske hur mycket gift det krävs för att odla apelsiner? Det är mellan hopp och förtvivlan jag bläddrar genom sidorna. Vill jag verkligen veta hur dålig och behandlad en del av maten som förgyller mina smaklökar är?

Men å andra sidan så är Hunger oerhört positiv. Det lyfts fram människor som älskar sin mat och dyrkar bra råvaror. Som experimenterar och utvecklar, ibland genom att plocka upp gamla traditioner. Just i detta nummer handlar det tex om olika gårdar som gör kvalitativ ost och tre män som tycker fisk är näst intill meningen med livet.

För Hunger är inte den vanliga Svenska receptblaskan med pornografiska  närbilder på maträtter. Nej detta är något helt annat. Hunger är en tidning för den som vill veta vad han eller hon äter, hur råvarorna odlas, föds upp eller tillverkas. Helt enkelt en tidning för den som är, eller vill bli, medveten om kvalitén på allt som på något sätt ingår i vår matkultur.

I ett Sverige där matprogrammen avlöser varandra på TV och varenda B-kändis har gjort en egen kokbok och där halva bekantskapskretsen bakar surdegsbröd och kokar vaniljstänger till den hemmagjorda glassen så har Hunger definitivt en plats. Den är också något annorlunda då den så hårt fokuserar på “riktig” mat, på naturliga råvaror och samtidigt informerar om allt fusk som finns i branschen. Och recepten finns även i denna tidskrift, ofta knutna till något av reportagen.

Detta är första gången jag läser Hunger och jag kommer definitivt fortsätta följa med på resan. Även om det innebär att jag tittar snett på såsen vid nästa restaurangbesök.

Köp, läs, ät bättre!

magasinethunger.se

magasinetfilter.se

 
 

Carlos Gimenez, född 1941, tillbringade åtta år på barnhem i det facsistiska Spanien. När Franco dog började han teckna ner sina erfarenheter och 1979 kom albumet Barnhemmet ut. En av de absolut bästa serier jag någonsin läst.

Det är en mörk historia som Gimenez tecknar upp över sidorna. Självupplevda små historier som ofta handlar om vanvård och förtryck. Barn som inte får vatten, som inte får äta sig mätta, som agas och bestraffas på de mest fruktansvärda sätt. Serien skulle nästan vara outhärdlig att läsa om den inte också var kryddad med en massa empati och humor. På något märkligt sätt så lyckas Gimenes trycka in optimism mellan hemskheterna vilket gör att jag förfasas samtidigt som jag hela tiden anar en ljusning i mörkret. Boken kan läsas som en redogörelse för några barns liv på ett barnhem men det är också en historielektion av vad fascism är och vad den innebar för dom som levde, och försökte överleva, i Francos Spanien.

Mitt exemplar av Barnhemmet har jag köpt på loppis i början av 90-talet. Ett fynd rakt ut ur en gammal banankartong. Antagligen är det en gammal biblioteksbok då den klassiska vita pappersfickan för lånekort finns på omslagets insida och bredvid sitter ett gult klistermärke med tjugosju darriga blyertssträck och texten:  “OBS! Sätt ett streck här när du lånat boken”. Hela albumet andas bibliotek och folkhem och jag älskar själva albumet lika mycket som historien den innehåller. Och inte blir det sämre av att Carloz Gimenes är en fantastisk tecknare som sida efter sida levererar femstjärnigt.

När jag sökte på nätet så kunde jag först inte hitta albumet någonstans. Mitt exemplar gavs ut 1987 och sedan verkar det inte ha kommit några nyutgåvor. Men till slut hittar jag det på epix.se. Så nu finns det ingen ursäkt. Köp och läs ett av de bästa seriealbum som någonsin gjorts.

Samtidigt kan jag tycka att det borde vara läge för en nyutgåva. Det är en katastrof att Barnhemmet inte finns mer tillgängligt och att det inte ingår som obligatorisk läsning i våra skolor och våra hem. Bättre historielektion får man leta efter.

Köp den på epix.se

Carlos Gimenez 

Den verkar finnas i nio ex på bibliotek runt om i landet. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: svenska
134 sidor, Häftad
Pris: 180 SEK Epix
Beskrivning/synopsis: Grymt förtryck, vanvård och politisk-religiös hjärntvätt hörde till vanligheterna på de statliga barnhemmen i Franco-fascismens Spanien. De som hamnade där var såväl föräldralösa barn som barn till de många fängslade motståndarna till regimen. Gimenez skakande och gripande historier från barnhemmen formar sig till ett fascimens Spanien i miniatyr. Bit för bit tecknar han diktaturen i dess olika yttringar. Men genom berättelserna om vanvård och förtryck tränger trots allt optimism och humor.

Serieskaparen Carlos Gimenez tillbragte åtta år av sin barndom på sådana hem. Barnhemmet har blivit hans främsta verk.

”… svårt att inte sträckläsa albumet …”
(Dagens Nyheter)

”Förfärande uppriktig och självupplevd skildring … En mycket angelägen bok.”
(Bokrevy)

”Gimenez är lysande när det gäller att berätta i okommenterade bilder.”
(Aftonbladet)

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha