Fredrik

En glad amatör i den litterära världen och har ingen litteraturvetenskaplig bildning bortom gymnasiet. Satt i Sveriges radios romanprisjury 2014. Har lämnat James Ellroy och Salman Rushdie bakom mig och har istället släppt in Thomas Mann, Torgny Lindgren och Cormac McCarthy närmast hjärtat.

 

Den numera välkända författaren Gillian Flynns debut Vassa föremål bjuder på lättgissad mördare, sunt genusperspektiv och kroppsutsöndringar.

Vassa föremål - Gillian FlynnJag gillar alla Gillian Flynns böcker som kommit ut på svenska. Debuten VASSA FÖREMÅL, som är tredje boken som ges ut på svenska, är precis lika mörk och vansinnig som de två efterföljande: MÖRKA PLATSER och GONE GIRL. GONE GIRL blev nyligen filmatiserad med ständigt onaturlige Ben Affleck perfekt castad till huvudrollen. Även om VASSA FÖREMÅL inte är lika bra som de övriga så är det en ovanligt bra första roman.

Något jag uppskattat från första boken jag läste av Flynn är hennes nyanserade feminism, eller bättre beskrivet: hennes sunda genusperspektiv. Jag gillar när hon skriver så här: ”Frank Curry tror att jag är blödig av mig. Kan bero på att jag är kvinna. Kan bero på att jag är blödig av mig.” eller när hon i förbigående låter huvudpersonen Camille Preaker nämna hur hon hatar män som tycker att kvinnor behöver beskyddas just för att de är kvinnor.

Jag vill gärna tro att jag är en vaksam och insatt läsare och därför ganska tidigt i berättelsen ringar in mördaren som Camille söker, men snarare är det så att det är något mer uppenbart än vanligt. I senare böcker av Flynn har jag inte varit i närheten av att sätta fingret på gärningsmannen, eller snarare gärningskvinnan. Det är nämligen oftast en kvinna som är den onda i hennes romaner.

Det välformulerade språk som var så uppfriskande och kändes så ovanligt för genren i MÖRKA PLATSER och GONE GIRL sitter inte hundraprocentigt här. Jag tycker mig ana hur hon söker sin form, sin stil. Det finns fler drag i texten som går igen, som hur hon ibland lägger in ord som är lite mer eleganta eller snobbiga, från senare romaner. Det är bättre flyt och hon blir mer vågad och lekfull med sin berättarteknik i hennes senare böcker.

Det ser ut som om VASSA FÖREMÅL ska bli miniserie på TV, men jag spår att det kommer att bli en tam tolkning av boken med tanke på hur mycket nakna kroppar och kroppsutsöndringar romanen innehåller, för att inte tala om sexuellt borderlinebeteende (borderline är alldeles för milt uttryck här egentligen) hos minderåriga. Obehagligt stoff som inte brukar klara sig in i seriernas eller filmernas värld, när man ska räkna hem sina investeringar och alla ska gilla produktionen.

Jag har utan tvekan utsett både MÖRKA PLATSER och GONE GIRL till årets deckare, nu råkar VASSA FÖREMÅL vara den enda deckare/thriller som jag läst i år så jag skulle med gott samvete kunna utse även den till årets deckare, men det vore inte rättvisande. VASSA FÖREMÅL är riktigt bra och har du läst de övriga av Flynn är den ett självklart val. Jag nöjer mig med att utse den till årets ”deckardebut”.

Läs recensionen av Mörka platser

Läs recensionen av Gone girl

Fakta
Språk: svenska
278 sidor, inbunden
Pris: 183 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Efter en lång tids frånvaro är journalisten Camille Parker tillbaka i sin gamla hemstad. Hon är ditskickad av sin arbetsgivare en tredje klassens Chicago-tidning för att rapportera om två unga flickors försvinnande. Camille är motvilligt inhyst i sitt föräldrahem, där hon på nytt konfronteras med sin distanserade mamma och den brådmogna trettonåriga halvsyster hon knappt känner.

Hemsökt av mörka händelser ur det förflutna, och samtidigt bekymrad över det olustiga grepp hennes syster tycks ha om stan, brottas Camille med samma gamla behov av att bli accepterad som plågade henne under uppväxten.

När ledtrådar visar sig bli återvändsgränder identifierar sig Camille allt mer med de unga offren. Och till sist inser hon att hon inte har något val: Hon är tvungen att nysta upp sitt såriga förflutna om hon ska kunna klara sig ur den här hemkomsten med livet i behåll.

 

Thomas Manns hemska betraktelse över en vedervärdig trollkarl blir en inblick i ett fascistiskt Europa som är lika obekväm och aktuell i dag som när den skrevs 1929.

Mario och trollkarlen - Thomas MannVad är det jag har läst? Jag ställer mig frågan direkt när jag läst det sista ordet i den 74 sidor långa novellen MARIO OCH TROLLKARLEN av Thomas Mann. Det är ingen lätt fråga att besvara. Berättelsen i sig är lätt att återge, det handlar om en familj som är på semester i italienska Torres di Venere där får de bevittna en avskyvärd trollkarl vid namn Cipolla. Men som ofta i Manns texter döljer sig mer bakom orden.

Till att börja med njuter jag av Thomas Manns utsökta formuleringar och rena språk, men snart övergår njutningen i äckel när det går upp för mig att Cipolla är fascismen/nazismen personifierad med sin piska (spöknippe), sitt konstgjorda mod och hypnotiska retorik. Berättaren sitter tyst och ser på hur Cipolla förför publiken utan att kunna förmå sig att lämna lokalen eller ens höja rösten till protest.

MARIO OCH TROLLKARLEN skrevs 1929 och Cipollas retorik har drag av både Stalin, Mussolini  och Hitler. Vissa hävdar att Cipolla och Mussolini är samma person, andra menar att Cipolla och Mann har många gemensamma drag, dessutom kallade hans barn honom för trollkarlen. Jag kan inte avgöra vilken tolkning som är den ”rätta”, men nog känns det som samhällskritik mellan raderna när jag läser om den vedervärdige trollkarlen.

Novellen är aktuell då nationalism och rasism åter börjar få fäste i Europa och det är med sorg jag noterar att detta loppisfynd som trycktes 1930 och köptes på Lundins bokhandel i Karlshamn av Asarums församlingsbibliotek endast varit utlånad fyra gånger på trettio år.

MARIO OCH TROLLKARLEN är perfekt formulerad som alltid när det är Thomas Mann som skaldat och därtill är det en subtilt skildrad inblick i hur lättmanövrerade och lättduperade vi är. Men det är trots allt Cipolla själv som sätter fingret på den springande punkten: ”Det finns krafter som är starkare än förnuft och dygd”.

 

Påskpackning

Jag tillhör dem som börjar med böckerna när jag ska packa inför en resa. Jag vet inte hur eller när det blev så eller varför det fortsatt vara så. Kanske ser jag mest fram emot de där stunderna som är mellan upplevelserna på resan, när jag gör ”ingenting” – det vill säga, när jag läser. Nu är det påsk och jag ska resa bort över helgen och jag börjar packa genom att gå och ställa mig framför bokhyllan och gnida hakan med tummen och pekfingret. Hur urvalet går till har jag liksom aldrig reflekterat över förrän nu och med ens dyker en massa frågor upp: Med vilka kriterier väljer jag ut böckerna jag tar med mig? Varför tar jag med mig mer än jag rimligen kan läsa även om jag hamnar i gipsvagga i tre veckor fast resan bara är tre dagar lång? Varför ligger det inte en iPad eller en Kindle i väskan? Varför ligger det inte en smartphone i väskan packad med eböcker och ljudböcker?

För det första: Det är inte meningen att jag ska läsa alla böckerna. Jag vill gärna ha möjligheten att läsa böckerna även om jag ibland knappt läser mer än ett par sidor i en av dem. Men möjligheten att kunna läsa dem om jag vill ger mig en slags trygghet. Att har fler böcker med mig än vad jag hinner läsa gör att jag inte är bunden till en bok. Om jag tröttnar på en bok kan jag plocka upp en annan istället.

För det andra: Variation är viktigt. Jag tar alltid med en seriös bok och med det menar jag att den kräver mer av mig än den genomsnittliga boken, inte att den per definition är bättre eller värderar den högre än andra. Förutom den seriösa boken så packar jag en mer lättsam eller lättläst bok, det vill säga en bok som inte är lika krävande och kan läsas även om jag är trött eller oinspirerad. Till den lätta respektive tunga boken lägger jag ofta en bok jag är nyfiken på men som jag inte vet mycket om. Dessutom får alltid boken jag läser just nu åka med.

För det tredje: Detta är bara de analoga, köttrymdsböckerna. I min telefon och surfplatta har jag skräcknovellappen Dötid Skräck, ebokläsarna Kindle, Stanza, Bluefire och iBooks, ljudboksapparna Storytel och Audible, serieapparna DC Comics och comiXology och appen Qiozk för att kunna läsa tidskriften och magasin. Jag är ingen fanatisk pappersbokskramare, jag läser en del böcker både på min smartphone och på surfplattan. Men på något sätt återvänder jag hela tiden till det tryckta ordet.

Svårare än så här är det inte att packa inför resan: Packa fler böcker än du hinner läsa, variera titlarna och ha lite digital litteratur som backup och gör inte som jag och fastna med näsan i en bok stående framför bokhyllan utan att ens ha fått ned ett par kalsipper i resväskan. Lycka till och tipsa gärna om vilka böcker du packar!

Listan

  • A Game of Thrones – Den tecknade versionen av den populära boksviten och TVserien får följa med på resan. Detta är den lättlästa boken.
  • Underbarnet av Thomas Mann – En novellsamling som faller under kategorin seriös litteratur, det vill säga allvarlig och krävande.
  • Världen av i går av Stefan Zweig – Denna är jag nyfiken på, blev tipsad av Fredrik Virtanen via Twitter. Alla borde vara nyfikna på Zweigs legendariska skildring av det gamla Europas undergång, speciellt i dessa tider.
  • Advokaten av Cormac McCarty – Denna läser jag nu. McCartys för första story skriven direkt för vita duken. Handlar om en advokat som ger sig in i en knarkaffär och tar sig vatten över huvudet.
 

Romanprisvinnande Hägring 38 är en historisk roman där retoriken hos de besuttna männen känns igen från de rasistiska leden idag.

Hägring 38 - Kjell WestöKjell Westös HÄGRING 38 må vara en historisk roman, men kunde inte vara mer aktuell med de rasistiska strömningar vi upplever i dag, både i Sverige och i Europa. Den utspelar sig i Helsingfors 1938 och i diskussionerna mellan  de bemedlade männen så dyker de obehagliga åsikterna upp, där man vill dela upp samhället i vi och dem.

Det tar inte många sidor innan jag inser hur lite jag faktiskt vet om Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. När jag läste Sofi Oksanens STALINS KOSSOR var det inget som märktes eller påverkade min läsupplevelse. När jag läser HÄGRING 38 känner jag mig mer hämmad av min okunskap. Westö lämnar mig inte i sticket utan förklarar det som behöver förklaras, men han stryker mig mothårs.

Det är kanske en av verklighetens brister, sa han. Att vi måste snygga upp den också när den är som vackrast.

HÄGRING 38 sopade hem Sveriges radios romanpris i år trots imponerande motstånd och den är en värdig vinnare, även om den inte passar min smak så bra. Jag tycker att det går för långsamt, det tar för lång tid att komma till saken, det är för omständigt och det är faktiskt ointressant trots att det är nästan omöjligt att inte dra paralleller mellan retoriken man svänger sig med i boken och den man hör rasisterna använda idag. Dessutom är det en lång och saktfärdig uppbyggnad mot slutet som sedan inte infriar mina förväntningar utan känns rumphugget och oförlöst. Det är kul att ha läst HÄGRING 38, men jag kommer inte att återvända till den eller rekommendera den till någon jag känner.

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind

 

Fakta
Språk: svenska
299 sidor, inbunden
Pris: 169 SEK (Adlibris), 194 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.
Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.
Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.
Kjell Westö visar än en gång att han är en av Nordens viktigaste uttolkare av vår historia, av hur storpolitiken griper in i människors innersta liv. Hägring 38 följer, i en tätare och mer thrillerartad form, linjen från hans ”Helsingforsbukett”, de fyra stora romaner som skildrade Helsingfors och Finlands 1900-tal: Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, den Finlandiaprisbelönade Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten.

 

Smaug, din kapitalist!

Det är ingen nyhet att filmindustrin i tid och otid beskrivs som kapitalistisk, ondskefull och hagalen. Likheterna med Smaug från Bilbotrilogin är nästan löjeväckande slående. Dessa egenskaper blir speciellt tydliga när filmen baseras på en bok. Att boken och filmen aldrig kan, eller ska, vara identiska ligger i att det är olika medier. Att jag ofta fördrar boken beror på att jag skapar mina egna bilder när jag läser boken som filmen aldrig kan leva upp till eller efterlikna. Men att boken är filmen överlägsen är helt enkelt inte sant. Boken kan aldrig återge ett ansiktsuttryck eller en axelryckning med samma tyngd och laddning som en film. Nej, bok och film ska helst inte mötas om man vill undvika dålig stämning i publiken. Men när de gör det står besvikelsen som spön i backen: Så såg inte karaktären ut i boken, så sa dom inte, detta har dom hittat på det fanns inte med i filmen, osv. Reaktioner som dessa är oundvikliga.

- Jo, men inte är det rovdrift på en bok bara för att man rensar ut lite skit från boken?  Argumenterar kanske cineasten. Absolut inte, men om en bok sålt bra eller har något av en kultstatus, slår Smaug klorna i den och kramar livet ur den. Jag tänker på I AM LEGEND av Richard Matheson som skrev en lysande kortroman om en man som är den siste i en värld av vampyrer/odöda. Den har filmatiserats flera gånger med blandat resultat, men sista tolkningen med Will Smith i huvudrollen är en vidrig våldtäkt på originalhandlingen där man till och med dribblat bort slutet som förklarar titeln I AM LEGEND och därmed gjort den obegriplig. Man har tagit en kultbokstitel och gjort en ihålig actionrökare i värsta C-filmsstil av den.

Nästa exempel är blockbustern VÄRLDSKRIG Z, som förutom att den råkar handla om zombieapokalypsen endast har titeln gemensamt med Max Brooks portalverk inom zombielitteratur. Inget slag vid Yonkers, inget katanasvingande och hoppande mellan balkonger i Japan, bara Brad Pitt som springer och skjuter på saker. Så vad ska man ha boken till när man ändå inte följer huvuddragen från den? Det är titeln och statusen man lånar glans ifrån och man kan skriva efter succéboken på filmaffischen. Dessutom är det inte många man gör förbannade heller, det är långt fler som tittar på film idag än som läser. Så vad bryr sig en actionfilmälskande 30-åring vad någon gammal träig bokbloggare gnäller om eller vad kulturkritikerna säger på sina undangömda två sidor inklämda mellan sport och kungörelser  om bouleklubbens ändrade vårschema? Inte ett spår och det har ju Smaug fattat för länge sedan.

Jag vill inte lyfta diskussionen till att handla om kapitalismens vara eller inte, det är som att klaga på vädret. Jag nöjer mig med att beklaga att filmindustrin anammat ett kortsiktigt tänkande för att håva hem så mycket pengar som möjligt. Å andra sidan har filmindustrin inga långsiktiga intressen förutom att pengarna ska rulla in, livstiden hos en film är kortare än någonsin. Jag har svårt att tänka mig att ordet kulturarv används särskilt ofta i filmindustrin. I framtiden kommer vi i allt mindre utsträckning prisa regissören för att istället lyfta fram producenten som håller i filmbudgeten. En Oscarstatyett för bästa investering och en för största vinst läggs kanske till de andra kategorierna redan nästa år?

Läs recensionen av Världskrig Z av Max Brooks

 

 

And the winner is!..

Vinnaren i tävlingen Gilla oss & vinn boken utsedd!

Vi säger stort grattis till Niklas som vann boken STJÄRNAN & MATROSEN av Jean Genet genom att vara med och tävla på vår facebooksida. Boken kommer på posten, Niklas. Trevlig läsning.

Mar 202014
 

Trots att handlingen för filmen Boktjuven förlagts till nazityskland lyckas man inte komma förbi det faktum att läsande människor är tråkiga att se på film.

BoktjuvenDetta är första filmrecensionen på Bokfetischist. Jag tror även att det är första gången jag ser en film om en bokälskare och att det får ta en så stor del av berättelsen.

Samtidigt påminns jag om att bokläsare inte är särskilt benägna till äventyr. Därför har man tvingats förlägga handlingen till nazityskland där huvudpersonen Liesel nära nog svälter och inte har råd att köpa böcker så hon stjäl dem istället.

Men det är en film för bokälskare, där man brassar på med ögongodis för bibliofilen. Det är bokporr med smekningar över vackra omslag med guldtryck, utsökta kaligraferade ord, fingrar som rör vid läderinbundna bokryggar längs rader i fyllda bokhyllor och bibliotek med obekväma fåtöljer. Man är bara en läsa-högt-naken-för-sin-älskade-scen från bokfetischistens nirvana.

Liesels liv skildras, präglas och kantas av böcker. Hon stjäl böcker från dödgrävarna som begraver hennes bror och från nazisternas bokbål, från högt uppsatta mäns bibliotek. Hon läser för den dödssjuke juden Max som gömmer sig i källaren och det är fint men ack så tråkigt.

Scen ur Boktjuven

Snart blir det en hel del som skaver när jag tittar. Man ger Liesel lite för många blinkningar med ena ögat, fem gånger per film är min gräns. BOKTJUVEN blir till slut för smäktande och sötsliskigt för min smak och även om det blir ovanligt mörkt mot slutet för genren så är det till stråkar. BOKTJUVEN griper mig inte trots bra foto, bra skådespelare och bra hantverk över lag. Det är för tråkigt, för intetsägande och för mycket sentimentalt vältrande i hur hemskt den stackars Liesel har det. Det tog mig tre sittningar att komma igenom den och det är ett bottenbetyg från någon som älskar böcker lika mycket som film.

Fakta
Svensk premiär: Februari 2014
Genre: drama
Beskrivning/synopsis: När Liesel, en viljestark och modig ung flicka, tas om hand av en fosterfamilj i Tyskland under andra världskriget förändras livet för alla omkring henne. Det är en livsbejakande och triumferande film för alla generationer.

 

Den lilla nallen och den stora nallen kommer ifrån varandra i affären och det är så bra att ingen förklaring kan göra Vem är borta? rättvisa.

Vem är borta? - Stina WirsénDet är dags att natta barnen och jag ska läsa godnattsaga för snart treåriga dottern. Vi brukar läsa allt från böckerna om Alfons Åberg och Ingrid till de om Lillasyster och Totte. Men redan innan jag frågar henne ikväll om vilken saga hon vill höra så vet jag svaret. Hon vill höra VEM ÄR BORTA? av Stina Wirsén i kväll igen. Hon är trött efter bad och bus men hon springer, springer och hämtar VEM ÄR BORTA? och flyger upp i sängen med ett leende bakom nappen. Hon kan inte hålla sig, innan jag hunnit lägga mig bredvid henne har hon läst/bläddrat igenom halva boken. Jag lägger mig bredvid henne och vi börjar läsa den från början.

Stora och lilla nallenDet handlar om två nallar en liten och en stor och som titeln och omslaget antyder så tappar de bort varandra i affären. Den lilla nallen blir rädd och ledsen när den inte kan hitta den stora nallen. Wirsén berättar ur barnets perspektiv och det är så häftigt, i allt från hur lilla nallen försöker övertala den stora att köpa superflingor till hur läskiga och främmande de andra vuxna är när man är liten. Därtill är stilen Wirsén tecknar med så avslappnat skön och karaktärerna är befriande sötfula.

Vi läser vidare och när lilla nallen undrar var stora nallen är hjälper dottern henne att minnas: -Den stora nallen är vid tomaterna, säger hon genom nappen och petar mellan sidorna för att det ska gå fortare att komma vidare. När vi har läst klart säger hon: -Det var en bra saga, pappa och jag vet att jag kommer att läsa VEM ÄR BORTA? mer än en gång för henne även i morgon. Jag läser som sagt mycket olika barnböcker för barnen men inget har fängslat dottern lika mycket som VEM ÄR BORTA?.  Som du förstår går det inte att ge en barnbok bättre omdöme än så här, VEM ÄR BORTA? är bäst av de bästa.

Fakta
Språk: svenska
29 sidor, inbunden
För åldrarna 0-3 år
Pris: 120 SEK (Bokbörsen)
Beskrivning/synopsis: Relationsdrama för de små!

En ny bok i Stina Wirséns egen småbarnsbokserie! Om de tidigare böckerna skrev Åsa Johansson i Svenska Dagbladet: ”Oavsett ålder måste man bara älska dem. Det här är stor konst i litet format!”

Lilla nallen och stora nallen ska handla mat. Det är roligt, i affären finns så mycket att titta på, så mycket som händer! Men plötsligt har de tappat bort varandra bland alla bananer och tvättmedel! Var är stora nallen? Borta!? Eller är det lilla som är borta? Vem har kommit bort egentligen…? Nyss var allting så härligt, men nu känns det läskigt och farligt!

”Vem är borta?” är en liten bok om stora känslor. På ett mästerligt sätt fångar Stina Wirsén i text och bild både det otäcka i att vara borttappad i ett stort varuhus, och det komiska i allt som sker runt omkring. Boken vänder sig till de minsta barnen – den är enkel i sitt upplägg, men med stor finess och träffsäkerhet finner Stina Wirsén de små nyanserna som gör boken till ett mäktigt äventyr!

Stina Wirsén har en egen liten småbarnsboksserie – ”En bok för de minsta små”.  2005 kom ”Vem är arg?” som nominerades till Augustpriset och ”Vems byxor?”. Sedan dess har ytterligare sex titlar utkommit: ”Vem bestämmer?”, ”Vem blöder?”, ”Vem är ensam?”, ”Vems mormor?”, ”Vem är söt?” och ”Vem är borta?”.

 

Med ett avstamp i myten om Pallas Atena ger Linda Boström Knausgård oss en mycket nära och osentimental skildring av hur det är att tröskas runt i vårdkvarnen.

Helioskatastrofen - Linda Boström KnausgårdHELIOSKATASTROFEN är en obehaglig och nära skildring av hur det är att vara bipolär, eller manodepressiv som det också kallas. Linda Boström Knausgård går så tätt inpå att jag känner mig som en familjemedlem till huvudpersonen Anna som efter att ha fötts ur sin fars huvud, precis som Pallas Atena i den grekiska myten, hamnar i vården.

Boström Knausgårds skicklighet visar sig på flera olika sätt, bland annat i hur osentimentalt och till synes objektivt hon skildrar missförhållanden och onödigt lidande orsakade av okunskap. Men det finns en annan sida av okunskapen. Anna föds som tolvåring in i en främmande värld och genom hennes naiva och klara ögon får jag se hur min värld kan uppfattas på ett helt annat sätt än vad jag är van vid.

- Artan kommer att visa dig in på avdelningen.
Jag tittade på Urban, bad honom med ögonen, men jag såg att han hade släppt mig.

Det är drabbande att läsa hur Annas trygghet, av nödvändighet, blir flytande då villkoren för hennes liv förändras eller när fosterföräldrarna säger ”Vi älskar dig som om du var en av oss”. Efter ett sådant påstående kvittar det hur många gånger man säger att man älskar personen, avståndet i som om går inte att överbrygga. Det känns som om Annas hela liv blir ett enda långt övergrepp av staten, det sociala och vården.

HELIOSKATASTROFEN är en av de tio bästa böckerna som gavs ut 2013. Visst är det mörkt och ångestfyllt men det finns ljus och lycka där också. När jag summerar HELIOSKATASTROFEN är det underligt att jag inte har en mörkare bild av den med tanke på hur mycket svårigheter och tragik som skildras. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att även den bilden är ett resultat av Linda Boström Knausgårds skicklighet.


Läs om böckernas topp tio 2013

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind


Lyssna på vad romanprisjuryn tyckte om Helioskatastrofen

Fakta
Språk: Svenska
99 sidor, inbunden
Pris:  162 SEK (Bokus), 181 SEK (Bokia), 182 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: En tolvårig flicka föds ur sin fars huvud. Hon bär en glänsande stridsrustning där hon står i allt blod på golvet. I ett ögonblick långt som livet självt ser de på varandra. Så pressar han händerna om huvudet, som för att sluta igen det som öppnats, och skriker.
Flickan utplaceras i en familj. Fadern hamnar på sjukhus för en svår schizofreni. Flickan lär sig språket de talar i byn, här högt uppe i norr. Hon bekänner sig till nykterheten och Gud, som alla andra. Pingstkyrkan får ett grepp om henne, när ett rykte om henne börjat spridas. Alla hennes frågor hotar att brista ut i ett skrik, starkt som en storm: Vem är hennes far? Vad är det för språk hon talar när de tror hon »talar i tungor«? Vad kommer att hända när hon börjar växa, så som hon vet att hon måste?
Helioskatastrofen är en modern Athena-myt. En sorgesång om saknaden efter en far och om att inte kunna bära sin fulla styrka. Om en känsla av ett ursprung måhända alldeles för nära solen.

 

Topp tio böcker 2013

När dammet lagt sig och alla intrycken fått sjunka in passar det bra att lista de bästa böckerna 2013.

Gone girl – Gillian Flynn
Gillian Flynns andra roman på svenska placerar henne i världstoppen av thrillerförfattare, hennes Gone girl är den bästa thrillern som släpptes 2013 i Sverige. Hennes för genren ovanligt snygga språk och lekfullhet med handling och berättartekniker gör att alla hennes böcker är en fröjd att läsa. Läs recensionen

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Med ett unikt språk som tycks röra sig i cirklar skildrar Viktor Johansson bättre än någon annan hur det är att vara ung invandrare idag. Den mörka sporten romanprisnominerades och är både dråpligt rolig, hjärtskärande och surrealistisk. En unik upplevelse väntar den som vågar sig på att läsa den. Läs recensionen

Djävulen hjälpte mig – Caroline Eriksson
Utan tvekan 2013 års bästa svenska deckare som dessutom är Caroline Erikssons skönlitterära debut. Djävulen hjälpte mig är en insiktsfull betraktelse över ett autentiskt mord i Sverige från sent 1800-tal – Yngsjömordet. Läs recensionen

Andningskonstnären – Per Odensten
Andningskonstnären är en udda historia med många vackra och härliga formuleringar som innehåller en passage som är en hyllning eller möjligtvis en referens till Thomas Manns Mario och trollkarlen. Lägg till den bästa skildringen av Karlskrona och Blekinge som jag läst så förstår du att jag blev mycket förtjust i Andningskonstnären som även den nominerades till romanpriset.

Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind
Romanprisnominerade Vägen mot Bålberget gör upp med en mörk del av vår historia genom fyra olika berättelser och öden. Häxbränningar, incest, otrohet och jävelskap är Vägen till bålberget packad av men det blir aldrig överväldigande eller hopplöst. Bra så. Läs recensionen

Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Mycket nära och osentimental skildring av hur det är att vara ung i vårdapparaten. Att Linda Boström Knausgård tar sats ifrån myten om Atena förhöjer Helioskatastrofen ytterligare.

438 dagar – Johan Persson och Martin Schibbye
Ett journalistiskt uppdrag som blev ett fiasko men en medial succé och som efter ett lyckligt slut blev en bok. En fantastisk sådan också. Det lilla mänskliga i en grym storpolitisk gegga. Läs den och bli en del av din samtid. Läs recensionen

Ordningen upprätthålls alltid – Pär Thörn
23 tecknare låter tuschpennorna glöda under Pär Thörns ledning och fram kommer en av årets mest intressanta verk både bildmässigt och dramaturgiskt. En visuell njutning av högsta klass. Läs recensionen

Just Kids – Patti Smith
Patti Smiths mästerverk kom inte i år men det kvittar då jag äntligen drog ut tummen och läste detta mästerverk. Patti Smith krossar rockmyter och berättar om sina ungdomsår med en ödmjuk lätthet och en krossande trovärdighet.  Förföriskt drabbande. Läs recensionen

Landstrykare - Knut Hamsun
Inte heller rykande färsk men så sjukt bra att den förtjänar att ligga på böckernas tio i topp-lista varje år. Knut Hamsun, den moderna litteraturens fader, har skapat något fantastiskt i mästerverket Landstrykare. Här finns vagabonder, entreprenörskap och sprudlande livsglädje och mitt i allt står urkraften August som ett monument över industrialismens intåg i Norge. Läs recensionen 

Listan är sammanställd av Jonas och Fredrik på Bokfetischistredaktionen. Tyvärr tjejer, dom är upptagna.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha