Aron

 

Att vi lever i en informationsålder där flödet av information och nya intryck ibland blir för mycket, bör vi alla vara högst medvetna om. Då den mediala bilden verkar vara att vi inte gör det, och de envisas med att slå oss över ansiktet med det så ofta. För jag har otaliga gånger hört snobbiga kulturkoftor klaga på att vi glömmer bort och försakar klassikerna med allt vårt kvittrande, jootoobande och ansiktsbokande.

Statistik för hur världens första författare att bli miljardär på sitt skrivande senaste bok diskuterades på internet, spiken är mellan augusti 2012 och december 2012.

Och vissa klarar av det här flödet av information bättre, vissa sämre. Jag bör nog räknas in till den senare kategorin då jag flertalet gånger knappat in portkoden på mikron och under flera månaders tid refererade till Peter Jihde som ”han som leder det där Vem Vet Mest.”

Och säga vad man vill om det skrivna ordet, men det har varit med länge. Även om hur vi använder det och hur vi ser på det förändras, trots att verket inte gör det. Vad som var praxis på artonhundratalet är obskyrt och räknas som hipsterfasoner idag.

Däribland poesi, i alla fall om man ska tro min demografiska grupp (Unga män, 18 – 25)*. Jag tror till och med att det skrivs mer poesi av ungdomar idag, än det läses. Återigen kan enkla paralleller dras till bekräftelsebehov och sociala medier, och jag tror nog man kan peta in minst en pik mot Paradise Hotel där, men jag tänker inte göra det. Mest för att det är att skjuta på öppet mål, men också för att det är en riggad korpenmatch ingen orkar gå på.

För även om jag inte läste poesi hade jag respekt den. Och jag värderade dess effektfullhet som dramaturgiskt drag och stilistiskt grepp i filmer. Men jag trodde aldrig att den var något för mig. Tills jag snubblade över den. Efter en tids nosande och långsamma närmanden, läste jag igår ut Svarta Ballader av Dan Andersson. Och jag har fått mersmak, banne mig.

Hur fann jag Dan Andersson?

På Twitter. Efter att en Aftonbladetreporter jag följer retweetat ett konto som inte lägger upp annat än Dan Andersson-dikter. Arbetarpoeten med en minst sagt ambivalent relation till tro, kommer igen på nya sätt. För något har sett möjligheten att kombinera diktens format, med nutidens mikroblogg.

Efter att jag läst ett par dikter där, och insett att trots stämpeln av högfärdig prettokonst, var ju det där ganska intressant, skickade jag iväg ett meddelande till morsan. Några veckor senare fick jag ett tummat exemplar, märkt Annelie Axelsson -83 i högra hörnet på försättsbladet, i handen.

Och det ligger en läxa i det där. Men inte för oss, utan för kulturkoftan.

*Lyssna inte på oss, vi vet inte vad vi talar om

 

Torsdagar är för nostalgi bestämde internet en gång. Och så bör det förbli. Under hashtaggen #bokbt ska jag berätta om tre böcker som betytt mycket för mig.

Tonåren är oerhört romantiserade, och har tolkats gång på gång i kulturen. På bra och dåliga vis. Sant är i alla fall att det är en turbulent tid. Vi är alla produkten av av tusen människors livsåskådningar, och tonåren, när de flesta når medveten ålder, är när dessa livsåskådningar ska vägas och utvärderas. Det är då det som ska bli kärnan av din identitet befästs.

Ofta ligger normer, etik och moral i flerfrontskrig. Och mitt i eldstriden, duckande för kulregn, ligger en dåligt förberedd halvvuxen tjomme och undrar åt vilket håll hen ska springa för att nå säker mark. När vi når medveten ålder har vi ofta en massa kontrasterande världsbilder vi försöker leva upp till; andras tankar om hur och vad vi ska vara.

Det blir snurrigt, det blir tungt, och väldigt ofta blir det fel. Jag tror starkt på att man bör ifrågasätta sina åsikter och förutfattade meningar, varje dag. Här kan litteraturen göra mycket. I alla fall gjorde den det för mig. Jag ska inte sitta här som elitist och hävda att alla svar finns i de grekiska dramerna, och att alla problem bleknar i jämförelse med dem. Så är det inte. Alla lider olika. Och att finna tröst, var man än hittar den (så länge det inte är destruktivt) ser jag som någonting positivt. Men litteraturen gjorde att jag fick perspektiv. Litteraturen styrde mig åt rätt håll under den där övergångsperioden.

Fight Club – Chuck Palahniuk

Chuck Palahniuk kan beskyllas för mycket, däribland att skriva samma bok fjorton gånger. Men det hindrar honom inte från att vara väldigt klarsynt när det gäller bokanalys, och det förändrar inte det faktum att hans debutroman påverkade sextonåriga Aron djupt. Fight Club handlar om att hantera auktoritet och leva i ett samhälle, med allt vad det innebär.

Palahniuk kopplar det till karaktärernas roller i berättelsen. Vi har en rebell, Tyler Durden, som hatar samhället och kämpar emot det. Vi har en följare, The Narrator, som hatar samhället men försöker vara en del av det. Vi har ett vittne, Marla Singer, som är observatör till samhället och de andra två karaktärernas svårigheter. Tillsammans är karaktärerna tre extrema versioner av hur människor beter sig i en situation när de externa omständigheter styr deras liv. Här har Palahniuk fått mycket inspiration för sin roman från sina föräldrars skilsmässa.

Rape:A Love Story – Joyce Caroll Oates

Lidande är ett ämne som ofta behandlas av författare och skribenter, men få har gjort det så bra som Joyce Carol Oates. I Rape: A Love Story (som fick den udda titeln ”Våld: En Historia Om Kärlek” på svenska”) utsätts en kvinna för en brutal gängvåldtäkt, och vi får se effekten det har på henne och hennes dotter. Själva våldtäktsscenen är så tung och så detaljrik att den borrade in kilar i min hjärna, kilar som ligger kvar än idag och skapar olust titt som tätt.

Med minutiös precision kan Joyce Carol Oates beskriva en karaktär, och hennes prosa är fyllig som bra öl. Det här är en viktig bok, eftersom Oates tar upp den sjuka synen på brottet våldtäkt som finns i det västerländska samhället. Det den här boken gör som orsakar mest äckel är endast att den exponerar redan existerande attityder som förvandlar offer till syndabockar.

Populärmusik Från Vittula.

Jag har inte ord nog att förklara exakt varför den här boken betyder så mycket för mig. Men en stor del är i hur den skildrar vemod. Alkoholen i stugorna, uppväxten på landsbygden, det finska vemodet, och framför allt förvirringen huvudkaraktären känner – jag identifierar hårt. Och allt det här inkapslas enligt mig i ordet vemod, ett av de vackraste ord vi har i svenskan.

Vemod: (negativ) stillsam känsla av att något känslomässigt (positivt) betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka

För mig är det här den definitiva bildungs/coming of age-romanen. Tonen som har smak av bonnaskröna, men som är poetisk och precis på samma gång, är fantastisk. Och när Mikael Niemi beskriver att leva som laestadian med att leva i en livslång uppförsbacke, skrubbar han mitt hjärta med stålull. Det här är en vacker bok.

Utan dessa tre böcker, skulle jag vara annorlunda. Det vet jag. Och det är intressant hur en före detta mekaniker, en tornedalsk amatörastronom och en amerikansk akademiker alla haft en sån påverkan på mig, utan att vi ens träffats. Det är det vackra och mäktiga i litteratur för mig.

Jag är heller inte ensam, det är jag säker på. Se det här som en öppen inbjudan till att skriva några rader om en eller två böcker som betytt mycket för dig, på valfritt socialt medium. Tagga #bokbt och känn dig lite nostalgisk, det är vad torsdagar är för.

 

 
The Ocean at the end of the Lane

Fantasy var min väg till litteraturen.

Som liten tanig grabb med halvtaskiga fotbollsfötter kom fantasyböcker att bli mitt sätt att bygga en identitet. Helst läste jag drakfantasy. Men de där första äventyren på fjälliga djurs ryggar gav mig mersmak. Med tiden betade jag av allt från de riktigt stora fantasyklassikerna, av Eddings och Tolkien, till nya dundersuccéer, som J.K Rowlings Harry Potter. Fantasy var min första kärlek. Men vår relation har luktat surt ett tag nu och vi delar sällan samma säng. Därmed tycker jag det är dags att säga några sanningens ord om genren.

Fantasy definieras enligt wikipedia som:

En kulturell genre där en avvikande verklighet, till exempel magi eller andra övernaturliga företeelser, spelar en viktig roll. Delar som tillhör fantasyberättelsens grund är först och främst fantasivärlden

Hur fan all världens mindre talangfulla författare fått det här till tusen böcker om orcher och alver i urvattnade versioner av feodala Europa ger mig dagligen huvudbry. Det är som ett löfte som aldrig infrias, ett löfte om riktigt hjärnvridande världar och turer in i det omedvetna, som istället blir den mest mallstyrda och icke-frisläppta genren i böckernas värld.

Det är till och med så illa att när en ny variation på fantasy faktiskt uppkommer, så blir den direkt till en egen subgenre. Ex: Urban Fantasy, Science Fantasy, Dark Fantasy, etc..

Ändå har inte genren tagit sista andetaget, trots att innovationsförmågan stundtals ligger på rygg och skriker efter dödshjälp. Den brittiske författaren Neil Gaiman kom förra året ut med den fantastiska boken The Ocean at the End of the Lane. Det är en bok som undersöker hur barndomens naiva och problemlösa enkelhet skiljer sig mot vuxenvärldens pragmatism, där ansvar ligger i bakhåll bakom varje husknut.

Adults follow paths. Children explore. Adults are content to walk the same way, hundreds of times, or thousands; perhaps it never occurs to adults to step off the paths, to creep beneath rhododendrons, to find the spaces between fences.”

Gaiman lånar även element från mayahanbuddhismen när han snickrar sin historia om en bokslukande pojke på den engelska landsbygden. Och det funkar bra, det håller för mig att ett hav som är nyckeln till världsalltet och en sorts uppkopplingsstation till ett kollektivt medvetande ryms i en järnhink. För det är bra fantasy. Gaiman kryper mellan rätt staket i sin jakt på nya vägar, och man känner sig aldrig vilse i en historia som annars hade kunnat bli ansträngd och förvirrande.

Trots en del klyschor och en viss ojämn mognadsnivå på huvudkaraktären (jag menar vilken sjuåring sliter ut en fem centimeter lång parasitmask ur foten med pincett utan att ens nämna det för morsan?) så är The Ocean at the End of the Lane äkta och vacker och sådär fantasifull som fantasy kan och bör vara. De klyschor Gaiman faktiskt använder sig av avancerar handlingen, och de blir aldrig till kryckor för en haltande fantasi.

Så, käre fantasy, nu talar jag direkt till dig.
Släpp orcherna.
Släpp gott mot ont.
Släpp trollkarlar med skägg och situationsbaserat allvetande.
Släpp för alla gudar och gudinnors skull deus ex machina.

Vi kan lappa ihop vår relation. Än är inte gnistan död. Än lever sjuåringen inom mig som är villig att krypa under rhododendronbusken. Än kan det skapas bra fantasy.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha