Att vi lever i en informationsålder där flödet av information och nya intryck ibland blir för mycket, bör vi alla vara högst medvetna om. Då den mediala bilden verkar vara att vi inte gör det, och de envisas med att slå oss över ansiktet med det så ofta. För jag har otaliga gånger hört snobbiga kulturkoftor klaga på att vi glömmer bort och försakar klassikerna med allt vårt kvittrande, jootoobande och ansiktsbokande.

Statistik för hur världens första författare att bli miljardär på sitt skrivande senaste bok diskuterades på internet, spiken är mellan augusti 2012 och december 2012.

Och vissa klarar av det här flödet av information bättre, vissa sämre. Jag bör nog räknas in till den senare kategorin då jag flertalet gånger knappat in portkoden på mikron och under flera månaders tid refererade till Peter Jihde som ”han som leder det där Vem Vet Mest.”

Och säga vad man vill om det skrivna ordet, men det har varit med länge. Även om hur vi använder det och hur vi ser på det förändras, trots att verket inte gör det. Vad som var praxis på artonhundratalet är obskyrt och räknas som hipsterfasoner idag.

Däribland poesi, i alla fall om man ska tro min demografiska grupp (Unga män, 18 – 25)*. Jag tror till och med att det skrivs mer poesi av ungdomar idag, än det läses. Återigen kan enkla paralleller dras till bekräftelsebehov och sociala medier, och jag tror nog man kan peta in minst en pik mot Paradise Hotel där, men jag tänker inte göra det. Mest för att det är att skjuta på öppet mål, men också för att det är en riggad korpenmatch ingen orkar gå på.

För även om jag inte läste poesi hade jag respekt den. Och jag värderade dess effektfullhet som dramaturgiskt drag och stilistiskt grepp i filmer. Men jag trodde aldrig att den var något för mig. Tills jag snubblade över den. Efter en tids nosande och långsamma närmanden, läste jag igår ut Svarta Ballader av Dan Andersson. Och jag har fått mersmak, banne mig.

Hur fann jag Dan Andersson?

På Twitter. Efter att en Aftonbladetreporter jag följer retweetat ett konto som inte lägger upp annat än Dan Andersson-dikter. Arbetarpoeten med en minst sagt ambivalent relation till tro, kommer igen på nya sätt. För något har sett möjligheten att kombinera diktens format, med nutidens mikroblogg.

Efter att jag läst ett par dikter där, och insett att trots stämpeln av högfärdig prettokonst, var ju det där ganska intressant, skickade jag iväg ett meddelande till morsan. Några veckor senare fick jag ett tummat exemplar, märkt Annelie Axelsson -83 i högra hörnet på försättsbladet, i handen.

Och det ligger en läxa i det där. Men inte för oss, utan för kulturkoftan.

*Lyssna inte på oss, vi vet inte vad vi talar om

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha