Torsdagar är för nostalgi bestämde internet en gång. Och så bör det förbli. Under hashtaggen #bokbt ska jag berätta om tre böcker som betytt mycket för mig.

Tonåren är oerhört romantiserade, och har tolkats gång på gång i kulturen. På bra och dåliga vis. Sant är i alla fall att det är en turbulent tid. Vi är alla produkten av av tusen människors livsåskådningar, och tonåren, när de flesta når medveten ålder, är när dessa livsåskådningar ska vägas och utvärderas. Det är då det som ska bli kärnan av din identitet befästs.

Ofta ligger normer, etik och moral i flerfrontskrig. Och mitt i eldstriden, duckande för kulregn, ligger en dåligt förberedd halvvuxen tjomme och undrar åt vilket håll hen ska springa för att nå säker mark. När vi når medveten ålder har vi ofta en massa kontrasterande världsbilder vi försöker leva upp till; andras tankar om hur och vad vi ska vara.

Det blir snurrigt, det blir tungt, och väldigt ofta blir det fel. Jag tror starkt på att man bör ifrågasätta sina åsikter och förutfattade meningar, varje dag. Här kan litteraturen göra mycket. I alla fall gjorde den det för mig. Jag ska inte sitta här som elitist och hävda att alla svar finns i de grekiska dramerna, och att alla problem bleknar i jämförelse med dem. Så är det inte. Alla lider olika. Och att finna tröst, var man än hittar den (så länge det inte är destruktivt) ser jag som någonting positivt. Men litteraturen gjorde att jag fick perspektiv. Litteraturen styrde mig åt rätt håll under den där övergångsperioden.

Fight Club – Chuck Palahniuk

Chuck Palahniuk kan beskyllas för mycket, däribland att skriva samma bok fjorton gånger. Men det hindrar honom inte från att vara väldigt klarsynt när det gäller bokanalys, och det förändrar inte det faktum att hans debutroman påverkade sextonåriga Aron djupt. Fight Club handlar om att hantera auktoritet och leva i ett samhälle, med allt vad det innebär.

Palahniuk kopplar det till karaktärernas roller i berättelsen. Vi har en rebell, Tyler Durden, som hatar samhället och kämpar emot det. Vi har en följare, The Narrator, som hatar samhället men försöker vara en del av det. Vi har ett vittne, Marla Singer, som är observatör till samhället och de andra två karaktärernas svårigheter. Tillsammans är karaktärerna tre extrema versioner av hur människor beter sig i en situation när de externa omständigheter styr deras liv. Här har Palahniuk fått mycket inspiration för sin roman från sina föräldrars skilsmässa.

Rape:A Love Story – Joyce Caroll Oates

Lidande är ett ämne som ofta behandlas av författare och skribenter, men få har gjort det så bra som Joyce Carol Oates. I Rape: A Love Story (som fick den udda titeln ”Våld: En Historia Om Kärlek” på svenska”) utsätts en kvinna för en brutal gängvåldtäkt, och vi får se effekten det har på henne och hennes dotter. Själva våldtäktsscenen är så tung och så detaljrik att den borrade in kilar i min hjärna, kilar som ligger kvar än idag och skapar olust titt som tätt.

Med minutiös precision kan Joyce Carol Oates beskriva en karaktär, och hennes prosa är fyllig som bra öl. Det här är en viktig bok, eftersom Oates tar upp den sjuka synen på brottet våldtäkt som finns i det västerländska samhället. Det den här boken gör som orsakar mest äckel är endast att den exponerar redan existerande attityder som förvandlar offer till syndabockar.

Populärmusik Från Vittula.

Jag har inte ord nog att förklara exakt varför den här boken betyder så mycket för mig. Men en stor del är i hur den skildrar vemod. Alkoholen i stugorna, uppväxten på landsbygden, det finska vemodet, och framför allt förvirringen huvudkaraktären känner – jag identifierar hårt. Och allt det här inkapslas enligt mig i ordet vemod, ett av de vackraste ord vi har i svenskan.

Vemod: (negativ) stillsam känsla av att något känslomässigt (positivt) betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka

För mig är det här den definitiva bildungs/coming of age-romanen. Tonen som har smak av bonnaskröna, men som är poetisk och precis på samma gång, är fantastisk. Och när Mikael Niemi beskriver att leva som laestadian med att leva i en livslång uppförsbacke, skrubbar han mitt hjärta med stålull. Det här är en vacker bok.

Utan dessa tre böcker, skulle jag vara annorlunda. Det vet jag. Och det är intressant hur en före detta mekaniker, en tornedalsk amatörastronom och en amerikansk akademiker alla haft en sån påverkan på mig, utan att vi ens träffats. Det är det vackra och mäktiga i litteratur för mig.

Jag är heller inte ensam, det är jag säker på. Se det här som en öppen inbjudan till att skriva några rader om en eller två böcker som betytt mycket för dig, på valfritt socialt medium. Tagga #bokbt och känn dig lite nostalgisk, det är vad torsdagar är för.

 

Aron

  2 Responses to “Nostalgi på en torsdag #bokbt”

  1. Gillar urvalet av böcker skarpt! :) Jag har bara läst en av dem (Vittula), men förstår ändå så väl varför de alla tre finns med på listan, för på något sätt känner jag något för alla.

    ”Fight Club” har jag länge funderat på att läsa men tvekar efter som alla, verkligen alla, verkar tycka att filmen är bättre (NÄR säger folk NÅGONSIN det om en bok om det inte är jättesant?) och ”Rape” är jag helt övertygad om att jag aldrig, aldrig, aldrig vill läsa för jag har redan läst en våldtäktsbok (”Kort kjol”) och… kilar som ligger kvar, du vet.

    • Alltså den filmatiserade versionen av boken är riktigt bra, det tycker jag verkligen. Men det som gjorde filmen så bra för mig var det livströtta sättet The Narrator målade upp den bleka, urbana världen han levde i. Och det blir på något sätt starkare i boken. Jag får verkligen känsla för desperationen som mynnar ut i att de träffas och slåss. Filmen är mer ett porträtt av ”anarkisten” Tyler.

      Därutöver är Tyler/The Narrator-förhållandet inte lika mycket av en chock, eftersom sättet Palahniuk skriver berättelsen på gör det klart för läsaren att The Narrator är riktigt instabil. I filmen funkade det bättre som en total twist.

      I filmversionen är det kreditkortsföretagen som är offren för Projekt Mayhem, i boken är det Museumen. Tylers tanke är att förstöra kulturen, en sorts radering av historien, eftersom han tror det behövs för att kunna starta om som människor. Och hela poängen med Fight Club är att gå tillbaka till rötterna, att komma i kontakt med det primala. Jag antar att det bara tilltalade mig mer. :)

      ex. http://www.goodreads.com/quotes/19037-we-wanted-to-blast-the-world-free-of-history-picture

      Därtill måste sägas att jag är väldigt nostalgisk här, och inte bör ses som ett opartiskt vittne ;)

 Leave a Reply

(required)

(required)

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

   
© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha