The Ocean at the end of the Lane

Fantasy var min väg till litteraturen.

Som liten tanig grabb med halvtaskiga fotbollsfötter kom fantasyböcker att bli mitt sätt att bygga en identitet. Helst läste jag drakfantasy. Men de där första äventyren på fjälliga djurs ryggar gav mig mersmak. Med tiden betade jag av allt från de riktigt stora fantasyklassikerna, av Eddings och Tolkien, till nya dundersuccéer, som J.K Rowlings Harry Potter. Fantasy var min första kärlek. Men vår relation har luktat surt ett tag nu och vi delar sällan samma säng. Därmed tycker jag det är dags att säga några sanningens ord om genren.

Fantasy definieras enligt wikipedia som:

En kulturell genre där en avvikande verklighet, till exempel magi eller andra övernaturliga företeelser, spelar en viktig roll. Delar som tillhör fantasyberättelsens grund är först och främst fantasivärlden

Hur fan all världens mindre talangfulla författare fått det här till tusen böcker om orcher och alver i urvattnade versioner av feodala Europa ger mig dagligen huvudbry. Det är som ett löfte som aldrig infrias, ett löfte om riktigt hjärnvridande världar och turer in i det omedvetna, som istället blir den mest mallstyrda och icke-frisläppta genren i böckernas värld.

Det är till och med så illa att när en ny variation på fantasy faktiskt uppkommer, så blir den direkt till en egen subgenre. Ex: Urban Fantasy, Science Fantasy, Dark Fantasy, etc..

Ändå har inte genren tagit sista andetaget, trots att innovationsförmågan stundtals ligger på rygg och skriker efter dödshjälp. Den brittiske författaren Neil Gaiman kom förra året ut med den fantastiska boken The Ocean at the End of the Lane. Det är en bok som undersöker hur barndomens naiva och problemlösa enkelhet skiljer sig mot vuxenvärldens pragmatism, där ansvar ligger i bakhåll bakom varje husknut.

Adults follow paths. Children explore. Adults are content to walk the same way, hundreds of times, or thousands; perhaps it never occurs to adults to step off the paths, to creep beneath rhododendrons, to find the spaces between fences.”

Gaiman lånar även element från mayahanbuddhismen när han snickrar sin historia om en bokslukande pojke på den engelska landsbygden. Och det funkar bra, det håller för mig att ett hav som är nyckeln till världsalltet och en sorts uppkopplingsstation till ett kollektivt medvetande ryms i en järnhink. För det är bra fantasy. Gaiman kryper mellan rätt staket i sin jakt på nya vägar, och man känner sig aldrig vilse i en historia som annars hade kunnat bli ansträngd och förvirrande.

Trots en del klyschor och en viss ojämn mognadsnivå på huvudkaraktären (jag menar vilken sjuåring sliter ut en fem centimeter lång parasitmask ur foten med pincett utan att ens nämna det för morsan?) så är The Ocean at the End of the Lane äkta och vacker och sådär fantasifull som fantasy kan och bör vara. De klyschor Gaiman faktiskt använder sig av avancerar handlingen, och de blir aldrig till kryckor för en haltande fantasi.

Så, käre fantasy, nu talar jag direkt till dig.
Släpp orcherna.
Släpp gott mot ont.
Släpp trollkarlar med skägg och situationsbaserat allvetande.
Släpp för alla gudar och gudinnors skull deus ex machina.

Vi kan lappa ihop vår relation. Än är inte gnistan död. Än lever sjuåringen inom mig som är villig att krypa under rhododendronbusken. Än kan det skapas bra fantasy.

Aron

 Leave a Reply

(required)

(required)

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

   
© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha