Gillian Flynns andra roman på svenska placerar henne i världstoppen av thrillerförfattare, hennes Gone girl är årets bästa thriller.

Gone girl - Gillian Flynn

När jag såg filmen SE7EN första gången blev jag chockad och arg. Hur kan man låta den onde ”vinna”, tänkte jag. I flera dagar gick jag och funderade på det konstiga och ovanliga slutet, tills jag förstod hur bra det var. Det var den första kilen som slogs in mellan mina populärkulturella preferenser och vad som brukar kallas Hollywoodslut (försök inte googla det), alltså ett lyckligt slut där allt ordnar och alla är någorlunda lyckliga. Sedan dess har jag kommit att älska filmer som MEMENTO och AMERICAN HISTORY X eller böcker som THE ROAD av Cormac McCarthy och Sofi Oksanens STALINS KOSSOR. Jag vill inte påstå att Gillian Flynns GONE GIRL är ens i närheten av att skaka om min värld på samma sätt som SE7EN en gång gjorde, men känslan är den samma.

Jag flyger igenom den 560 sidor tunga GONE GIRL för jag måste få veta hur det slutar. Slutet känns först en smula rumphugget när jag läst som besatt och nästan hållit andan av anspänningen i flera passager. Men efter att ha rullat runt Flynns slut, som inte levereras förrän på bokens absolut sista sida, är det det enda rätta slutet och till och med det mest rimliga, fast min belöningsorienterade hjärna vill skrika: Nej, så här får det inte sluta! Men så får det sluta och så ska det sluta.

Jag gillade Flynn redan innan jag läste detta på hennes hemsida:

I was not a nice little girl. My favorite summertime hobby was stunning ants and feeding them to spiders. My preferred indoor diversion was a game called Mean Aunt Rosie, in which I pretended to be a witchy caregiver and my cousins tried to escape me. Our most basic prop was one of those pink, plastic toy phones most little girls owned in the ’80s. (Pretty girls love to talk on the phone!) Alas, it was always snatched from their fingers before they could call for help. (Mwahaha) In down time, I also enjoyed watching soft-core porn on scrambled cable channels. (Boob, bottom, static, static, boob!) And if one of my dolls started getting an attitude, I’d cut off her hair.

Gillian Flynn

Du lurar ingen med den där sockersöta snäll-flicka-looken, Gillian!

GONE GIRL är utan tvekan årets bästa thriller/deckare i mina ögon. Det är dock inte bara jag som håller den högt. På Goodreads, världens största portal för läsare, har den recenserats där över 61 000 gånger. Den belönades även med Goodreads Choice award som bästa thriller 2012. En given julklapp till thrillerälskaren i familjen.

Det är irriterande lite jag kan dela med mig av från den resan utan att förstöra läsupplevelsen för alla framtida läsare. Jag kan bara nämna att berättelsen håller en rak tidslinje från början till slut och att det är ett av de mest skickligt tecknade och mest trovärdiga porträtten av en psykopat som jag har läst. Sättet att berätta påminner mig om tidiga böcker av Harlan Coben eller kanske av Dennis Lehane, fast nej det är annorlunda, det är bättre. Flynn är strået vassare än båda dessa herrar.

Hade jag kunnat, utan att spoliera för alla som har läsupplevelsen kvar, hade jag gärna diskuterat bodycount, manschauvinism kontra feminism och barnuppfostran. Men det kan vi göra på Bokfetischists facebooksida.

Diskutera Gone girl på Bokfetischists facebooksida

Läs recensionen av Gillian Flynns Mörka platser

Läs recensionen av Sofi Oksanens Stalins kossor

Goodreads.com

 

Fakta
Språk: svenska
560 sidor, inbunden
Pris: 185 SEK (Adlibris), 185 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: Nick och Amy Dunne är paret som har allt. De är charmiga, smarta och framgångsrika. Efter några hektiska år i New York slår de sig ner i en liten småstad i Missouri. Men den nya tillvaron blir inte som de tänkt sig och snart avlöser grälen varandra.
På morgonen till deras femte bröllopsdag är Amy plötsligt försvunnen. I parets villa finns tydliga spår av våldsam strid. Misstankar faller snabbt på Nick, som bedyrar sin oskuld och gör vad han kan för att få polis och media på andra spår. Amys dagbok ger dock en bild av Nick som är allt annat än sympatisk. Men är han verkligen en mördare? Å andra sidan: Om han är oskyldig, var är Amy?

 

Om du nu måste kladda i dina skolböckerna – Gör det med stil.

 

Neandertallica

 

Fluffy? Neeej!

Fluffy

 

Ge hit den där pizzan

Pizza

 

HLR eller satanistisk rit?

HLR eller satanistisk rit

 

Är det Fanta du har druckit?

Är det Fanta du har druckit?

 

Sänk honom!

Sänk honom!

 

Fan club member

 

Den för tidigt åldrande skolflickan

Den för tidigt åldrande skolflickan

 

Den svåra kurvtagningen

Den svåra kurvtagningen

 

Den bevingade tupén

Den bevingade tupén

Bilder från:

iLyke och Studentbeans

 

Torgny Lindgrens Augustprisvinnande roman Hummelhonung är en symbolladdad modern legend och det är något av det mest välformulerade och finurliga man kan läsa av en nu levande svensk författare.

Hummelhonung - Torgny LindgrenTorgny Lindgren från Raggsjö i Västerbotten och tillika medlem i Svenska akademien kom 1995 ut med romanen HUMMELHONUNG. Den handlar till stor del om två bröder, Hadar och Olof, som båda är döende men hatet mot varandra håller dem vid liv. En författare kommer att stanna hos dem och vårda dem i livets slutskede. Bröderna verkar vara varandras motpoler, som yin och yang, sött och salt eller bara som två sidor av samma mynt. Bitvis känns Hadar och Olof som de två krafterna i naturen som man pratar om i filmen DEN TUNNA RÖDA LINJEN.

Lindgrens språk och mina tankar och funderingar går in i varandra som tänderna på en dragkedja. Det är något med hans prosa som klickar med hur jag tänker och känner eller kanske vill känna. Det är på ett djupare plan än bara att känna igen sig i handling, miljöer eller karaktärer och även om Lindgren leder ut mig på ett gungfly över människans innersta och mest personliga så känner jag mig trygg. Alla hans resonemang och anekdoter slutar väl, även om folk dör eller far illa. Sen blir jag så len i sinnet av hur väl han säger de enklaste saker, som när en av bröderna ondgör sig över njutning och godhet:

Det finns ingenting som är rent och oblandat, allting är grumligt och besmittat, om den rena godheten funnes så skulle han vara omöjlig att bliva varse, han vore som tomma luften!

Kvinnosynen är dock inte den bästa. HUMMELHONUNG klarar inte det nu så populära Bechdeltestet, det finns två namngivna kvinnor men de pratar inte med varandra. Visst ska det vara en slags återgivning av åldrande män i Västerbotten, men nog kan kvinnornas roller i en berättelse som HUMMELHONUNG vara något mer än vårdare och barnaföderska. Nog för att Lindgren skrivit andra romaner som klarar testet bättre, men här känns det lite gubbigt.

Jag tänker på hur Lindgren är en av de bästa skildrarna av det gamla Västerbotten, men samtidigt verkar han inte ha varit delaktig. Han var den beläste uddafågeln med en bok under armen. Lite som Fröding eller Kafka, inbillar jag mig utan att veta mycket varken om Lindgrens liv eller Västerbotten. Men det väcker ändå frågan om vilka som är våra tolkare av tiden när de inte deltar. Som om inte skildring av förmodade ickeupplevelser vore nog pratar Lindgren i HUMMELHONUNG även om hur otillförlitligt minnet är. En tanke som han senare utvecklar i självbiografiska MINNEN.

All tandagnisslan om Torgny Lindgrens litterära tillkortakommanden är bara ett försök att nyansera mig en smula, för HUMMELHONUNG är fantastisk läsning.

Läs recensionen av Torgny Lindgrens Minnen

Läs recensionen av Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget

Läs Augustprisets motivering

Fakta
Språk: svenska
166 sidor, pocket
Pris: 24 SEK (Bokbörsen), 39 SEK (Bokus), 40 SEK (Adlibris),
Beskrivning/synopsis: En sen oktoberkväll föreläser en medelålders författarinna om helgon i församlingshuset i ett litet västerbottniskt samhälle. Bland de fåtaliga åhörarna finns en äldre man som efter föredraget bjuder henne nattkvarter i sitt hem som ligger en bilfärd ut i nattmörkret.

När nästa morgon gryr är landskapet kring det ensligt belägna huset insvept i snö. Kvinnan stannar hos mannen i väntan på att vägen bort skall plogas. Medan tiden går skriver hon på en bok om ett helgon. Samtidigt lär hon allt djupare känna sin värd och hans historia. Den tycks gradvis förtunna hennes egen helgonsaga.

 

Den före detta radikala islamisten Mohamed Omar har kommit ut med en riktigt bra diktsamling om Uppsala.

Skymning öfver Upsala - Mohamed OmarJag kan inte riktigt avgöra om Mohamed Omars diktsamling SKYMNING ÖFVER UPSALA är självbiografisk eller autofiktiv. Det spelar strängt taget inte så stor roll för känslan av autenticitet är där. Den är berättad med en behaglig självdistans, utan att han krälar i smutsen framför läsaren. Trots att det är en diktsamling drar SKYMNING ÖFVER UPSALA mer åt novellhållet, men behåller diktens lekfullhet och spelutrymme.

En googling av Mohamed Omar ger en obehaglig läsning. Mellan 2009 och 2012 var Omar radikal islamist, antisemit och emot homosexuella. När han senare gjorde avbön i häftet EN OPIEÄTARES BEKÄNNELSER ska något som närmast kan liknas vid stress ha varit orsaken till hans irrationella uttalanden. Jag vet inte, så stressad har jag aldrig varit att jag blivit en rasistisk bögmotståndare. Någon som drar samma slutsats som jag är Kristian Lundberg på HD som smällde dörren i ansiktet på Omar, när denne ville tillbaka in i kulturetablissemanget efter sina ”irrfärder”, i sin artikel om EN OPIEÄTARES BEKÄNNELSER. Ett år senare är det faktiskt Lundberg som gläntar på dörren och skriver en uppskattande recension av just SKYMNING ÖFVER UPSALA.

Mohamed Omar (Bild: Knut Lindelöf)

Mohamed Omar (Bild: Knut Lindelöf)

Diktsamlingen är alltså Omars andra chans, ett steg på vägen tillbaka till kulturvärlden. Sigge Andersson på Tidningen Kulturen är orolig för vad vi kan gå miste om rent litterärt om vi inte släpper in Omar igen. Han pekar på stora författare som haft otäcka åsikter och nämner Hamsun, Strindberg och Céline. Även om jag inte vill skriva in Omar i den skaran finns det en poäng och SKYMNING ÖFVER UPSALA är riktigt bra läsning och inget av allt ståhej i medierna hade jag kunnat ana mig till enbart genom att läsa den.

Det är mycket referenser i SKYMNING ÖFVER UPSALA, allt från de stora författarna, till smalare poeter, till KUNG LEAR, till skulpturer och kulturhistoriska byggnader i Uppsala. Men även filmer som WAR GAMES, 2001-ETT RYMDÄVENTYR och INVASION OF THE BODY SNATCHERS och programmering i Basic. Det blir intressant när Omar väver ihop dessa referenser med självupplevda händelser och de blir med ens personliga och deltagande. Något som ytterligare höjer nivån är att det finns länkar mellan dikterna, som om man följde en tankekedja eller en händelsekedja. Allt hänger ihop hur splittrat det än kan verka till en början. Mohamed Omars berättelse, uppdelad i olika dikter, rör sig helt fritt över tiden. Än är det nutid, än 1950-tal och det flyter sömlöst in i vartannat. Till slut börjar Omar själv att vandra in och ut i tiden.

 

Läs Mohamed Omars blogg

Läs Kristian Lundbergs artikel om En opieätares bekännelser av Mohamed Omar (HD)

Läs Kristian Lundbergs recension av Skymning övfer Upsala (HD)

Läs Sigge Anderssons recension av En opieätares bekännelser (Tidningen Kulturen)

 

Fakta
Språk: svenska
79 sidor, danskt band
Pris: 145 SEK (Adlibris), 148 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis:  Mohamed Omar (f. 1976) är uppvuxen och bosatt i Uppsala. Han har med diktsamlingar som Tregångare (2005) och Faraos förbannelse (2007) blivit en av Sveriges mest lästa och uppskattade poeter. Om Tregångare skrev Bo Gustavsson i Upsala Nya Tidning: ”Mohamed Omar är det bästa som hänt svensk poesi på länge”. 

Omars poesi kännetecknas av ett skarpt underifrånperspektiv och en förmåga att återupprätta individer i marginalen. Skymning öfver Upsala är en personlig samling dikter där den linjära tiden är upphävd och historia och nutid blir delar av ett och samma skeende.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha