I juni 2011 passerar journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye gränsen mellan Somalia och Etiopien. När de sen, skottskadade och utsatta, dök upp i våra tv-rutor var debatten, och i viss mån cirkusen, igång. De skapade i sin frånvaro debatt om allt från Bildts inblandning i Lundin Petroleum till journalisters faktiska ansvar. Det gjordes insamlingar och galor, intervjuades släktingar och andra inblandade, det diskuterades “tyst diplomati” och demokrati. De blev genom sitt misslyckande det nav runt vilken svensk debatt roterade ett tag och fick antagligen större medialt genomslag än om deras ursprungsplaner hade gått i lås. Men allt detta vet du redan, om du inte totalt lever med huvudet i sanden vill säga, vilket borde göra den här boken till ett av årets mest intressanta släpp för en stor grupp svenskar. Äntligen får vi upphovsmännens egen historia som ett komplement till nyhetssändingarna, intervjuerna och den etiopiska regeringens förfalskade filmklipp.

Hade 438 dagar varit en fiktiv historia så hade det varit en utmärkt spänningsroman. Allt finns där av biljakter, skottlossning, ond bråd död och elaka skurkar. Den är lättläst och en riktig bladvändare som jag knappt kan lägga från mig. Hollywood skulle kunna göra storverk med den här romanen och kanske skulle inte längre Papillon från 1973 vara världens bästa fängelsefilm.

Men, och det är ett stort jävla massivt men, som vi alla vet är det inte på låtsas. Vi har sett bilderna, rättegångarna och hört Bildt undra vad de gjorde i Ogaden när UD varnat svenska folket för att åka dit. Vi har sett Martin och Johan skottskadade i öknen, sett dem svara på frågor och vi har sett deras deras familjer intervjuas. Allt detta gör att hela boken blir ett komplement, en uppbackning och en fördjupning till den historia vi redan vet en hel del om.

Vilket inte gör boken sämre eller mindre viktigt. För det är en intressant och mer nyanserad bild som kommer fram i här. Då händelseförloppet till stora delar innan berättats av världen runt omkring Martin och Johan så är det nu deras exakta bild som serveras. På omslaget står det  “Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar” vilket på spiken sammanfattar vad den här boken handlar om. Den är en politisk bomb som borde få allt från Bildt till Lundin Petroleum/African Oil till Etiopien att bli lite nervösa. Och skulle världen vara rättvis och om man ska tro författarna så borde de alla tre få stå till svars på ett antal punkter.

Särskilt Etiopien som en totalitär regim förklädd till demokrati borde belysas. Deras behandling av författarna med skenavrättningar, förnekad vård och framtvingade bekännelser är milt sagt en katastrof. När sen boken berättar hur människor ligger och dör för att de förnekas de mest basala saker så borde omvärlden skämmas för att vi låter det ske. Men samtidigt blir det så tydligt att Etiopien har lärt sig av de stora pojkarna, nämligen USA och västvärlden. Varför skulle inte de kunna göra det som USA har gjort sen planen flög in i skraporna? Vilket gör att frågan blir större och plötsligt omfattar mer än Etiopien och deras barbariska hållning till brottslingar och möjliga terrorister. Detta arv av att ”ändamålen helgar medlen” gällande mänskliga rättigheter borde även det komma upp till ytan och debatteras.

Men det som verkligen sticker ut är hur Martins och Johans vänskap utvecklas och blir en av orsakerna till att de överlever. Den kraft de finner i varandra är en empatisk historia i sig självt. Samtidigt är det förvånande hur mycket humor som finns i texten. Till och med när deras liv är som jävligast finns det alltid utrymme för ett bus, ett skämt eller underfundig kommentar. Flera gånger ler jag medan jag läser och vid några tllfällen ligger jag och småskrattar. Detta trots bokens allvarliga historia. Även människans behov av kultur och sysselsättning blir uppenbart då det närmast blir en andlig stämning i fängelset när de får lov att spela egen musik i högtalarsystemet. Eller hur en fotboll kan lyfta till och med de söndrigaste av fångarna ur deras själsliga hål och skapa engagemang, förståelse och förbrödring. Ögonblick i boken som visar hur lika vi alla är, oavsett land och härkomst, i våra grundläggande behov av känslor, mänsklighet och drömmar.

Så bokens stora behållning är hur mänsklighet kan överleva trots ett system som gör allt för att krossa och avhumanisera. Där människor i bästa fall blir en diplomatisk handelsvara mellan nationer och i värsta fall en sjuk köttklump i en överfull cell men där drömmar och tankar aldrig helt kan strypas eller förringas.

Läs den!


Fakta
Språk: svenska
363 sidor, inbunden
Pris: 189 SEK (Bokus), 188 SEK (Adlibris), 185 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: »Den här boken skulle inte ha funnits om inte allt gått snett. 
Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen. Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i öknen. Men när det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik. Efter en Kafkaartad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott. Och vi var långt ifrån ensamma. I fängelset satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att det inte gått i diktaturens ledband. Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck. Vardagen blev en kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. På ett cementgolv bakom korrugerad plåt – i en värld av dödliga sjukdomar, misshandel och förtryck – skapade vi en vardag med hjälp av stenhårda rutiner. Fråntagna våra skosnören och vår yttrandefrihet försökte vi bevara det mest värdefulla man har: friheten att själv bestämma vem man är.
Här är vår berättelse om 438 dagars helvete.«
Johan Persson & Martin Schibbye

 

Trots att Fredrik inte är kvalificerad att göra en bra gissning ger han sig på att gissa vem som får Nobelpriset i litteratur på torsdag kl 13:00.

Se Peter Englund meddela världen direktsänt från nobelprisets hemsida

 

Förlaget Modernista fortsätter spotta ur sig böcker i den fart som hör hösten till. I dagens avsnitt av Bok TV pratar Fredrik om fem titlar från Modernista och kvoterar in en nekrofil på slutet.

Läs recensionen av Gabrielle Wittkops Nekrofilen

Läs recensionen av Andrea Camilleris Utflykten till Tindira

Läs recensionen av Andrea Camilleris vattnets form

Jean Genet – Matrosen & Stjärnan: 173 SEK (Bokus), 183 SEK (Adlibris)

Lars Gustavsson – Tre korta klassiker: 209 SEK (Adlibris), 209 SEK (Bokus)

David Peace – 1980: 169 SEK (Adlibris), 189 SEK (Bokus)

Andrea Camilleri – Krukmakarens åker: 179 SEK (Bokus), 180 SEK (Adlibris)

Lottie Moggach – Kyss mig först: 179 SEK (Bokus), 180 SEK (Adlibris)

Gabrielle Wittkop – Nekrofilen: 199 SEK (Adlibris), 212 SEK (Bokus)

Robert Coover – Att smiska hembiträdet: 109 SEK (Adlibris), 113 SEK (Bokus)

Besök förlaget Modernistas hemsida

Besök förlaget Vertigos hemsida

 

 

Torgny Lindgrens genombrottsroman, som också är hans bästa, är ett välformulerat mästerverk som resonerar om skuld och synd.

Ormens väg på hälleberget - Torgny LindgrenSvensk film har ett välförtjänt dåligt rykte i mina ögon även om det har blivit avsevärt bättre med åren. Jag kan bara drömma om hur fantastisk Torgny Lindgrens genombrottsroman ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET hade blivit i händerna på någon av våra senaste exportregissörer. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET filmatiserades 1986 av Bo Widerberg, fyra år efter romanen gavs ut. Widerbergs version är som en nykter, torr, livlös återgivning av boken utan att låta filmmediets fördelar förstärka handlingen. Lindgrens härliga språk är i det närmsta utraderat i filmen. Filmen har inte klarat tidens tand speciellt bra, jag sitter till exempel och grimaserar över hur tafflig slutscenen är gjord. Idag är jag övertygad om att den hade gjorts annorlunda. Ändå är det filmens penisdekapitering som för evigt är fastetsad i mitt minne sedan den dag jag såg den i tonåren. Jag minns chocken som kom först efter en stund: - Vad gjorde han?! Skar han av… ? Det är en stark scen vars dramatik är nedtonad i boken. Lindgren gör den nästan stoistiskt komisk när han låter sina karaktärer i enkla ordalag betrakta och kommentera händelsen.

Berättelsen är fruktansvärt grym och hopplös, men Lindgrens röst och raka språk lättar upp, man kan till och med kosta på sig att dra på munnen då och då. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET handlar om en familj som hamnar i skuld hos den lokala handlaren Karl Orsa och Torgny Lindgren väver en enormt kärnfull historia kring skuld. Han jämför både den kapitalistiska skulden och den som läggs på människan av Gud, arvsynden. Hur människan föds med skuld både inför Gud och inför det kapitalistiska samhället som manifesteras av Karl Orsa. Jag påminns om Barbara Ehrenreichs SMILE OR DIE när man lägger skulden på den som inte tillfrisknar. Skulden kan dessutom användas lite efter behag av de som har makten och när den inte kan betalas kontant krävs den i natura.

Torgny Lindgrens barndomshem i Raggsjö

Torgny Lindgrens barndomshem i Raggsjö

Den korta romanen är så snyggt komponerad att jag knappt kan fatta det. Redan här, i genombrottsromanen förlade Torgny Lindgren handlingen till sina hemtrakter i Västerbotten och han har återvänt hit i allt jag läst av honom. Temat med Gud och kristendomen är också ständigt närvarande, han betraktar religionen med glimten i ögat och jag har inte med ledning av hans texter lyckats klura ut om han själv är troende eller inte. Även det vittnar om hans författarbegåvning, precis som citatet:

Jag har fiolhänderna, sade hon. Det syns ju, det är meningen att jag ska spela fioln. Och det kunde nog vara sant: långsmalfingrarna hennes var som skapta för att mjölka korna och spela fiol, den var förskrövligt starka men ändå mjuka, hon kunde göra dem krokut åt vad håll hon ville.

En återkommande fråga när jag läser Torgny Lindgren är om han hade fått nobelpriset om han inte suttit i Svenska akademien. Hans romaner håller definitivt världsklass men kanske är de som bäst innanför Sveriges gränser där man kan uppskatta språkmelodin alla vackra ord ur den gamla svenskan, den gamla norrländskan. Efter att ha lyssnat på många av Lindgrens böcker som ljudböcker upplästa av honom själv, så hör jag nu hans röst i mitt huvud när jag läser själv. I ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET försöker Lindgren förstå både ondskan och oskulden och det eviga utnyttjandet av de svaga. Hur man låses in i slaveri utan möjlighet till nåd eller frihet. Sen är jag lite svag när han låter människor från enkla förhållanden filosofera och resonera kring de stora frågorna med ett enkelt språk. Han liksom omtolkar filosofins och religionens tunga frågor och gör dem folkliga och allmänna. Som i resonemanget: om människan till sin natur är belagd med skuld så är hon därmed på sätt och vis inte heller skyldig.

Torgny Lindgren har både Thomas Mann och Hermann Hesse som förebilder och han behöver inte skämmas i deras sällskap. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET är ett genomtänkt, välformulerat, kompakt mästerverk. Lindgren satte redan här stilen som blivit hans signum både innehållsmässigt och språkligt i efterföljande romaner, en stil som passar mig som handsken.

Några scener ut Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget

Se Torgny Lindgren berätta om Fantomen, en abnorm dödfödd hund och hur han räddade livet på Mozart i SVTs öppna arkiv (1991)

Bokfetischist har även recenserat följande titlar

Smile or die - Barbara Ehrenreich Norrlands akvavit - Torgny Lindgren Döden i Venedig - Thomas Mann Stäppvargen - Hermann Hesse

Fakta
Språk: svenska
152 sidor, pocket
Pris: 50 SEK (Bokbörsen), 150 SEK (Bokus), 153 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Tiden är 1800-talets andra hälft, platsen en by mellan Lycksele och Norsjö i Västerbottens inland. Änkan Tea bebor ett avsides arrendetorp och tvingas betala för sin fattigdom i fållbänken med byns handelsman. Romanen handlar om hur skulder och fordringar går i arv och slutligen utplånas, och om musik – den underbara musiken ur ett orgelharmonium. Ormens väg på hälleberget blev Torgny Lindgrens stora genombrott 1982 och har sedan har följts av en rad märkvärdigt lysande berättelser som bland andra Bat Seba, Ljuset och Hummelhonung.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha