Dags för nummer fem i serien av The Walking Dead. Zombierna är nu bara en parantes för de stackars överlevarna och  det är nu en helt annan sorts ondska som drabbar dem. Dags för blod och tarmar och lite överlevnadsinstinkt. 

Anfall är bästa försvar tar vid där fyran slutade. Hjärnätarna och de mänskliga psykopaterna är nu borta från fängelset och vår grupp överlevare bygger ut sin verksamhet, sin bild av postapocalyptisk civilisation, genom att få egna rum, odla mat och försöka finna den sinnesfrid de kan frambringa. Det gruffas fortfarande lite mellan några i gruppen och bristen på ömhet värker, men i stort så börjar de hitta ut ur det vansinne som varit deras värld i de fyra tidigare albumen.

Men en dag bryts lugnet av att en helikopter flyger förbi och störtar. Rick, Michonne och Glenn ger sig iväg för att kolla vraket men hamnar i något mycket värre än vad några dödingar skulle kunna hitta på. För om The Walking Dead har behandlat ondska innan så hamnar vi nu på en helt annan nivå och bitvis gör det ont i själen att läsa det här albumet. Det är tortyr, förnedring och våldtäkt och den redan svarta sagan tar nu ännu ett steg ner i infernot. Apart förlag spred för några veckor sedan en lärarhandledning för att läsa album ett till fyra på svenskan i skolan. Något som jag personligen anser vara en briljant ide och något som borde sätta fyr på intresset i även den mest skoltrötta klass vårt blågula rike lyckats skapa. Men förlaget ansåg att man inte skulle läsa ”Anfall är bästa försvar” inom skolans väggar, vilket jag nu förstår. För det är en helt annan sorts ondska som nu dyker upp på sidorna. Mer utstuderat och mer oförsvarbart.

The Walking Dead har redan från början berättat en mörk och vriden psykologisk historia.  En slags zombiehistoria parat med diskbänksrealim och en attityd av att inget och ingen är helig. Men när den svärdviftande Michonne kom in i historien med två halvtama zombies i släptåg så tog serien ett rejält steg närmare en mer klassiks hjälteserie. En snygg kvinnlig mördarmaskin som vred huvudet ur led på männen med sin sexuella aura och likt en klassisk hämnare så dog både bitare och äktenskap för gott där hon drog fram. I femman kommer nu Guvernören in i bilden. En fullblodspsykopat som har ungefär alla djävulska kvalitéer som krävs för att bli en erkänd serietidningsskurk, och att han har en kedjad zombieflicka i sin lägenhet gör inte saken sämre. Han är ett äkta svin som använder människor, sex och våld för att böja världen åt det håll han vill och där medlen alltid helgar ändamålen.

Båda dessa figurer hade kunnat filat bort känslan av autenticitet och trovärdighet som funnits i serien hittills, men istället vrider Robert Kirkman händelserna så hårt att steget till mer traditionella serier är längre än någonsin. Det är inte Wonderwoman och Darth Vader som infinner sig utan Michonne och Guvernören och i deras värld finns inga superkrafter, bara misär, ondska och (o)mänsklighet. Och det är The Walking Deads styrka, denna mänsklighet både i det onda och det goda. Där ingen är helig och där allt kan hända. Oavsett om du innehar huvudrollen eller är det ondaste onda så går du inte säker från varken död eller amputeringar. Serien behåller sitt utgångsläge från diskbänken och behandlar världen som om den faktiskt skulle kunna finnas och skapar därför en historia som är omöjlig att lägga från sig.

Men jag anar ett annat problem. Hjärnätarna har de senaste åren blivit riktiga mediakändisar. De har tagit populärkulturen i ett struptag och totalt invaderat böcker, filmer och spel. Idag kan du i princip fly från de levande döda när du vill, hur du vill. En totalt omvänd situation än 2003 då det första amerikanska nummret av Walking Dead rullades ut och seriens segertåg startade. Att serien har en del i zombiens världserövring är väl odiskutabelt. Den lyfte kvalitén över allt vad som hittills hade kopplats samman med den odöda apocalypsen och hittade en publik även utanför den vanliga klicken av nördar och gothare, och ja, jag har varit båda. Men allt som är trendigt är dömt till att bli otrendigt och det vore synd om publiken skulle försvinna från The Walking Dead på grund av medial utnötning. Eller rättare sagt… Det vore till och med en katastrof baserat på rent kvalitativa nivåer. För serien är så bra och har sådana djup att den förtjänar sin publik oavsett trender och mediala hyper. Läs.. och frukta din kommande väntan på album sex.

 

Fakta
Språk: Svenska
144 sidor, häftad
Pris: 143 SEK (Bokus), 138 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Ur förordet som till denna volym är skrivet av Johanna Koljonen:

Aldrig får man vara riktigt glad! Det tänker jag ofta när jag läser The Walking Dead. Varje litet ögonblick av stiltje eller frid som glimtar till glider alltid omedelbart karaktärerna ur händerna. Ändå urartar serien inte i misärpornografi. Händelserna är för realistiska, figurernas psykologiska reaktioner fascinerande trovärdiga. Folk frågar hur många album jag hunnit läsa och jag svarar ett, eller tre, eller fyra. Oavsett siffran blir svaret alltid en uppskattande nick följd av en suck och kommentarer av typen ”det går åt helvete, förstås”. Jag anade det. Att det går åt helvete är en stor del av seriens attraktionskraft. Det finns något lite tillfredsställande i att ge efter för sin fatalistiska övertygelse om att det här samhället vi har byggt inte är hållbart. Att fantisera om hur alla djupa orättvisor, all vår alienation, vår isolering från varandra i den skadliga bekvämlighetens och skenbara trygghetens namn skulle kunna slås ut i ett enda, zombieapokalyptiskt slag. Men att det ändå alltid någonstans skulle finnas någon liten människospillra som kämpar på. Problemet är bara att den människospillran i så fall måste bygga upp sitt samhälle på nytt och det är ju inte direkt självklart att det i så fall skulle ske enligt utopistiska principer. Därför läser vi The Walking Dead som man i bakfyllans hårda morgonljus läser sitt eget ansikte i en spegel.

 

Var är Jane Eyre av Jasper Fforde är en spretig och trögläst actionrökare som är mer frustrerande än rolig.

Var är Jane Eyre - Jasper Ffrode

Boktipset.se har en imponerande algoritm för att med hjälp av vilka böcker man tycker om räkna ut inte bara vilka andra böcker man tycker om utan även vilket betyg man sannolikt kommer att ge dem. Den är skrämmande pricksäker och efter att ha betygsatt runt hundra titlar stod den där överst, VAR ÄR JANE EYRE av Jasper Fforde, och menade att jag var förutbestämd att ge den toppbetyget fem.

På sätt och vis känns det bra att inte fullt så enkelt kunna beskrivas av en algoritm, att det finns upplevelser i läsning som inte är kvantifierbara, att alla som gillar två böcker inte automatiskt gillar en tredje. Men jag måste ställa mig själv frågan: Väljer jag att inte gilla boken för att inte ge den fina algoritmen rätt i sitt smakestimat? Gör jag uppror mot påståendet Visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är sagt av den onda datorn HAL 9000 från 2001 – ETT RYMDÄVENTYR? Nej, jag vill påstå att det inte är så. Jag börjar läsningen med ett förväntansfullt och öppet sinne. Det blir lite strävt till en början, språket vill inte flyta för mig, det blir inte bättre av att Fforde inte upprättar något kontrakt med läsaren vilket gör att vad som helst kan hända så som historie- så väl som litteraturrevisionism, tidsresor och oförklarliga händelser som att skurken kan bli osynlig för övervakningskameror. Det blir mer frustrerande än dråpligt underhållande.

På pappret, eller snarare enligt algoritmen, borde jag gilla VAR ÄR JANE EYRE. Här finns mycket som jag gillar och går igång på: hård namedropping, ett annorlunda sätt att se på litteratur och verklighet, lekfullt vrickat. Det finns roliga företeelser som kulturkriget mellan neosurrealister och rafaeliter. Men på minussidan är det spretigt på gränsen till förvirrande, tonen känns ibland direkt flamsig och i början är jag rädd att inte ens Jasper Fforde tar VAR ÄR JANE EYRE på allvar.

VAR ÄR JANE EYRE flörtar med klassisk litteratur men saknar själv djup. Det är en rökare till historia som spelas upp med många bländande fantastiska händelser, men man kommer inte närmare personerna och det finns egentligen inget Jasper Fforde vill förmedla förutom ren rak underhållning. Men den är inte så ren och rak, flera gånger tappar jag intresset och lägger boken åt sidan och det blir svårare för varje gång att ta upp den igen. Lägg där till att Ffrodes kvinnoskildringar är anstrukna av gubbighet och känns daterade.

Jasper Fforde om att skriva och lyckas som författare:

Det är som att läsa LIFTARENS GUIDE TILL GALAXEN men istället för den vetenskapliga vinkeln som Douglas Adams använde så snyggt och lekfullt har VAR ÄR JANE EYRE en litterär vinkel och även om den är lekfull saknar den både snits och charm. Humor är en svår konst och det blir inte lättare när den ska läsas av osedvanligt svårflörtade läsare som jag. Sen vet man att när man på baksidan måste likna boken vid en annan så har den inte mycket till egen bärkraft. Tydligen ska boken fått 76 avslag innan den till slut antogs av ett förlag och publicerades, en nyttig kontrast mot påståenden som kultbok och legat på NYTs bästsäljarlista. VAR ÄR JANE EYRE hade inte givits ut av förlaget Bokfetischist oavsett vad världens samlade algoritmer hade att säga om dess förträfflighet.

 

Boktipset.se

Jasper Ffordes hemsida

Fakta
Språk: Svenska
370 sidor, pocket
Pris: 40 SEK (Bokus), 41 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Året är 1985, platsen är Storbritannien. Krimkriget pågår fortfarande, tidsresor är vardagsmat och klonade drontar finns i var mans hem. Här tar man litteratur på blodigt allvar: gatustrider utkämpas mellan militanta shakespearetolkare och att förfalska Byrons dikter är ett grovt brott. 

Thursday Next är specialagent vid Litteraturroteln i London. När superskurken Acheron Hades stjäl ett värdefullt originalmanuskript, Martin Chuzzlewit, av Charles Dickens blir hon involverad utredningen. Plötsligt upptäcker man att Mr.Quaverley i Dickens roman är utplånad i alla senare utgåvor och strax därefter finner man honom mördad! Riktigt allvarligt blir det när Jane Eyre kidnappas. Det mäktiga Brontësällskapet rasar och det är upploppsstämning i landet. Thursday Next blir tvungen att själv bege sig in i romanen för att förhindra att kaos bryter ut…. 

Var är Jane Eyre? är skriven i samma anda som Liftarens guide till galaxen. Den har legat på New York Times bästsäljarlista och blivit en kultbok över hela världen. Detta är den första boken av fyra om litteraturspanaren Thursday Next. 

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha