Med sedvanliga detaljkaskader utforskar Karl Ove Knausgård barndomen och smärtan att var ung i romansviten Min kamps tredje del.

Min kamp 3 - Karl Ove KnausgårdMIN KAMP 3 är en lång djupdykning ned i barndomens kärna. Perspektivet är barnets, även tidsformen är nästan strikt presens. Inget sträcker ut sig i medvetandet hos unge Karl Ove längre än några dagar framåt eller bakåt, om det inte är fråga om trauman. Det är en tudelad upplevelse att läsa med erfarenheter både som barn och som förälder. Knausgård skriver rakt in i själen på mig, det är som att vara påkopplad med hela sitt liv samtidigt som man läser om hans. MIN KAMP 3 är obehagligt detaljerat i vanlig ordning och det är framför allt smärtan att vara ung som sköljer över mig i våg efter våg.

I mitten av boken tappar jag sugen som i tidigare delar av romansviten, jävla Knausgård. Jag ser inte stilen, jag ser inte formen, läser bara om barn som leker. Vad är det jag missar? Måste jag backa, ha hela boken klar innan bilden framträder? Hela sviten? Ja, jag misströstar! Men när jag är på väg att ge upp bryter författaren Knausgård in och summerar, drar slutsatser och skickar mig vidare i berättelsen med nytt mod.

Det är till en början mycket referenser till serietidningar, så många att jag vill dra slutsatsen att han namedroppar sina tidiga influenser, kanske är det så, om inte annat i fråga om kvinnosynen som han själv uttrycker oro inför genom mammas förbud mot serieläsandet i linje med åttiotalets moralpanik. När jag blickar tillbaka på vad jag själv konsumerade i serieväg, hisnar tanken på att utsätta mina barn för samma sak.

Mellan raderna känner man författaren skulpteras av uppväxten; serieförbud och lånekort, de akademiska föräldrarna, faderns filosofiska fundering kring hur hummer smakar för olika personer, behovet att bli bekräftad, älskad.

Som man i jämförbar ålder med Karl Ove Knausgård är det skrämmande mycket som är bekant, så mycket att jag bitvis misstänker att min fascination för romansviten MIN KAMP är baserad på igenkänningen av min egen uppväxt. Som det där med att porrtidningar fanns överallt i skog och mark är märkligt, som den del i floran. Som hur obehagligt det faktiskt är att stiga ned i Knausgårds skolstart med nyinköpta pennvässare, blockflöjter och stenciler. Han läser serier som JONAH HEX, FANTOMEN och BLUEBERRY utan att tänka, följer bara med, ger sig hän, precis som jag gjorde. Det där med att rita, jag ritade massor, gubbar, palmer, ögon, monster, serier, precis som unge Karl Ove. Gör man det längre? Detaljer i all ära men det är när han fångar barnets känsla av att vara vilsen, att inte förstå och samtidigt inte våga fråga, om hur det är att försöka navigera i en värld full av gåtor och oförklarliga handlingar, som han är storslagen på riktigt.

Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård (Bild: nordice.is)

Fadern är närvarande även i denna del och när han inte är rosenrasande är han likgiltig och frånvarande. Från att uppta nästan all tankekraft och fokus på att inte väcka faderns vrede hos den unge Karl Ove i första delen av boken så försvinner han nästan obemärkt i andra delen.

Det tog mig nästan ett halvår att läsa ut MIN KAMP 3, vilket är ovanligt lång tid för mig utan att ge upp läsningen helt. Varför tar det sån tid för mig att läsa ut den? Beror läskrampen på smärtan att minnas och återuppleva hur det är att vara ung? Det är en krävande bok, ibland måste man upp till ytan och andas och att sedan är det lätt att dra sig för att åter dyka ned i djupet. Vidare är det inte endast igenkänningen som tvingar mig att återvända till denna hittills fantastiska romansvit, det är allmängiltigt och universellt. För mig är igenkänningen bara grädden på moset eller möjligtvis saltet i såren.

Recension av Min kamp 1

Recension av Min kamp 2

Lyssna på Karl Ove Knausgård som sommarvärd 2011 (P1)

Fakta
Språk: Svenska
442 sidor, inbunden
Pris: 184 SEK (Adlibris), 185 SEK (Bokus), 45 SEK för pocket (Bokia)
Beskrivning/synopsis: Tredje delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp kretsar kring en familj som en vacker augustidag 1969 flyttar in i sitt nya hus i Tromøya utanför Arendal på den norska sydkusten. Familjens yngste heter Karl Ove och är bara åtta månader gammal. I detta hus ska ha tillbringa hela sin barndom med cykelutflykter, kompisar, fotboll och musik. Men idyllen har en mörk underton. Pojken som framstår som så känslig har också en beräknande och manipulativ sida – djupt präglad som han är av livet i en familj styrd av en kontrollerande och oberäknelig fader. I första delen av Min kamp fick läsaren följa Karl Ove Knausgårds tonår och de blandade känslorna i samband med faderns begravning, i den andra delen står ett mognande författarskap och flytten till Sverige i centrum. Bok tre behandlar uppväxten i en kärnfamilj. Karl Ove Knausgårds roman är en av de senaste årens mest omdiskuterade böcker. Ännu en gång har han skrivit en fascinerande och mångfasetterad närstudie – den här gången i form av ett porträtt av konstnären som ung.

 

Choose Life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol, and dental insurance…   Choose your future. Choose life… But why would I want to do a thing like that? I chose not to choose life. I chose somethin’ else. And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you’ve got heroin?

När filmen Trainspotting kom i mitten av nittiotalet så slog den ner som en bomb i min bekantskapskrets. Alla pratade om den, citerade den och lyssnade på musiken som bestod av det bästa indie-England kunde erbjuda för tillfället, kryddat med klassiker av Iggy Pop och Lou Reed. Den perfekta smällkaramellen av popkultur, hård klippning, attityd, humor, misär och heroin.

Varför en film om knarkande engelska ungdomar blev en kultrulle hos en mängd ickeknarkande medelklassungdomar i Sverige kan verkligen diskuteras (Det är till exempel den enda film någonsin som jag betalt biobiljett för två gånger). Men Trainspotting blandade en oemotståndlig cocktail av socialrealism, droger och humor för att sedan krydda hela mixen med musik och ett knivskarpt jävlar anamma. Och detta utan att på något sätt glorifiera drogerna, våldet eller på något sätt göra hjältar av de sorgliga karaktärer som befolkade filmen. Jag och mina vänner var däremot en generation uppfödda på Hem och skolas anti-drogpropaganda och filmer som ”Vi barn från Bahnhof zoo”. Vi fick lära oss att bara du funderar på att röka så kommer du snart att skjuta heroin och dö. Vilket givetvis var en oundviklig sanning i dåtidens Sverige. Trainspotting var då plötsligt ett ickemoraliserande popfenomen som litade på sin publiks intelligens och smak och som visade att det går att berätta hemska saker med glimten i ögat utan att tappa trovärdighet… och vi älskade det. Vi omfamnade filmen som en räddning från ovan och när vi lämnade bion, första gången, så sa en av mina kamrater att ”detta är den första film jag sett som handlar om… typ… mig”.

Filmen Trainspotting är en betydande del av min cinematiska ryggrad och genom åren har jag säkert sett den en  10-15 gånger utan att ha tröttnat. Men boken, orsaken och fundamentet till min avgudadyrkan, har jag aldrig läst. Varför detta inte hänt kan jag inte svara på men nu när Modernista släppte den igen så kunde jag inte låta bli, särskilt som den har ett ”måste ha” – omslag designat av Lars Sundh.

I förhållande till filmen så är boken betydligt svartare och råare. Karaktärerna är en sorglig samling desperata psykopater där enbart ett par, Renton och Spud, står ut som om de har något sorts samvete, reflektion och objektivitet. De lever samtliga i en värld bestående av pubar, skitiga gator och kvartar. Karaktärerna studsar runt i en sorts flipperspelstillvaro där föraktet för den normala ”svensson-tillvaron” paras med viljan att komma loss från drogerna, de så kallade vännerna och hemstadens förtynande tillvaro. Ett jojo-spel där distanstagandet från det ena helvetet automatiskt leder till det andra. Det finns ingen övergripande handling i boken utan istället är kapitlen små inblickar och historier där man får följa en persons tankar och händelser. Dessa små skildringar blir tillsammans ett långt radband av insyn,  som blir en röd tråd som ger en  övergripande bild av ett kompisgängs kamp mot allt och alla, inklusive sig själva, där droger och flykt blir något att göra när livet inte har någon substans att erbjuda och resultatet blir död, AIDS och ännu mer utanförskap.

 

Och den medvetna och omedvetna jakten på mening tror jag har en stor del i denna historias upphöjande till klassiker och populärkulturellt fenomen. De flesta av oss har någon gång i livet känt oss klämda i tillvaron, fått nog av våra födelseorter, tröttnat och vuxit från gamla vänner och känt att det måste finnas mer i livet än det man har. Och tar man bort heroinet, AIDS och karaktärernas sönderstuckna vener så skulle den grundläggande historien i Trainspotting kunna appliceras på en massa individer. En identifikationsfaktor som inte blir  sämre av att Irvine Welsh berättar sin historia utan pekpinnar och därigenom lämnar den så intressant och lockande.

Trainspotting sägs vara den mest snattade romanen i Englands historia och oavsett om det är en myt eller inte, så är detta definitivt boken som Hem och Skola skulle läst och lärt sig av när det gällde droginformation på svenska skolor. Och det är även så att både boken och filmen är ett måste i konsumtionsträsket då de är så olika i sin framtoning och nyans. Boken är den råa engelska diskbänksrealismen där textens slangspråk känns som om det är skrivet på cigarrettpapper i en mörk förortslya, medan filmen är den förfinade ultimata popkonstprojektilen av kamikazeattityd och droger, där de båda tar upp samma frågor och historia men levererar det på väldigt olika sätt. Läs och Se!

Provläs den på Smakprov.se

Irvine Welsh

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
 378 sidor, häftad
Pris: 134 SEK Adlibris och 129 SEK Bokus
Förlag: Modernista

Beskrivning/synopsis: Trainspotting är nittiotalsboken som blev kult som blev filmen som blev kult som blev boken som blev kult igen.
Trainspotting handlar om en ung skottes kropp och hjärna – om Mark och hans så kallade vänner i Edinburgh i Skottland under det sena åttiotalet. Trainspotting är längtan efter att spränga jaget, inifrån, utifrån, till varje pris, i en knappt uthärdlig ömhet, i en absolut obegriplig kärlek. Med ett skjuta-heroin-döda-allt-ljus-språk – som en sil i huvudpulsådern av Célines Resa till nattens ände – satte Irvine Welsh det unga nittiotalets distorsion i romanform. Ingen text från tiden liknar Trainspotting.
I översättning av Einar Heckscher.

IRVINE WELSH föddes 1958 i Edinburgh, Skottland. Trainspotting som är hans debutroman publicerades ursprungligen 1993. Han har förutom böcker skrivit pjäser, filmer, kortfilmer och journalistik. Flera av hans böcker har filmatiserats.

»Den snabbast säljande – och den mest snattade – romanen i brittisk historia.«
THE GUARDIAN

»Welsh skriver med en skicklighet, humor och passion som gränsar till geni. Han är det bästasom hänt brittisk litteratur på decennier.«
SUNDAY TIMES

»En av de viktigaste författarna i Storbritannien. Han skriver med stil, fantasi, kraft och humor.«
NICK HORNBY, TIMES LITERARY

 

 

Dags för del tre av Kirkmans epos om de levande döda. Något jag väntat på då jag verkligen gillat de två tidigare albumen. Här flyttar handlingen in bakom fängelsemurar och de gående liken slutar vara i fokus. Istället så svingar döden sin lie mot de få återstående civiliserade överlevarna och deras utmärglade psyken. 

Den gamle Entombed-growlaren , filmfantasten och polisongernas fanbärare Orvar Säfström skriver i förordet till ”I tryggt förvar” att:

”…kultur är allt det där vi inte behöver för att överleva som biologiska varelser, men som är fullständigt oumbärligt för att vi ska stå ut som människor. I den meningen är det kulturen som ger oss vår mänsklighet.”

Och med de tänkvärda raderna  så sätter han grunden till hela volym tre av ”The walking dead”. Rick och hans lilla grupp flyttar nu in i det fängelse som de hittade i slutet av förra albumet. Ett till synes perfekt betongparadis och oas där de kan stänga ute den onda omvärlden med hjälp av murar, dubbla stängsel och taggtråd. Men inne i komplexet så hittar de, förutom en massa zombies och enorma matförråd,  fyra före detta fångar som överlevt. Vilka är de och vad har de gjort för att få sitta där? Frågor som snabbt för gruppen rakt in i ett mänskligt kaos av misstänksamhet, hat,  vanvett och fördomar. För även om kärleken finns i gruppen så lyckas den inte överleva bland all ondska och zombierna förvandlas snart till en sekundär fara då karaktärerna istället får fullt upp med att skydda sig från varandra.

Mest påtagligt är detta med seriens huvudrollsinnehavare, den före detta polisen, Rick som har sin gravida fru och son med sig, och som innan varit den förnuftige store ledaren som gjort allt för gruppens bästa och som tyngts av det förtroende han fått av de andra. Han spårar här ur fullständigt, med ett totalt 0moraliskt beteende och lik en modern cowboyversion av Dante leder han gruppen längre in i helvetets förgård. Detta trots att han försöker vara en god ledare som vill göra rätt. Den finns en brytpunkt i historien då Rick bestämmer att ”Dödar du, så dör du”, och vad den åsikten kommer leda fram till i kommande volymer får vi se, men faktum är att gruppens medlemmar här befinner sig i ett moraliskt fritt fall. De har blivit kulturlösa individer som likt djur enbart kämpar för överlevnad, en andningspaus från utsattheten och rollen som villebråd. Och när en av dem förbarmar sig över en mördare som verkligen inte förtjänar det så belönas hon av ännu mer våld och hat. För deras situation och överlevnad tillåter inte längre humanism och medkänsla. Så det är ingen trevlig historia som stänker ut över sidorna. Var tog den store moraliske amerikanske hjälten vägen med sitt bihang av rättrogna följeslagare?

 Och det är detta som gör ”The walking dead” så intressant. Vad händer med människan när alla civilisationens lagar och regler sätts ur spel? Vad händer när vi börjar tumma på vår egen karaktär och moral? Och främst, har vi alla en brytpunkt då vi förvandlas till något vi egentligen inte vill vara?

Men detta är min åsikt om ”I tryggt förvar” och den delas inte av alla. Till exempel så har Lina Arvidsson, dagensbok.com, en helt annan syn på saken. Så läs även den recensionen och få båda sidor av myntet.

Nu låter det som om hela boken är någon sorts moralisk diskussion vilket absolut inte är fallet. Det är fortfarande en zombierysare där spänningen är intakt och blodet stänker längs med väggarna, men skillnaden är att det finns en tanke och ett diskussionsunderlag mellan skräckattributen som gör att den höjer sig till helt andra nivåer än så mycket annat under skräckfanan. Vad jag däremot fruktar är hur detta suveräna album ska kunna bli en tv-serie med alla frågor som den ställer? Hur ska de hantera en serie där hjälten moraliskt går under och där det egentligen inte finns något hopp alls? Accepterar en miljonpublik det… och vågar investerarna satsa? Hmmm. .. jag är skeptisk, men vem är jag att skjuta saker i sank innan motsatsen är bevisad?

Däremot har jag börjat sakna Tony Moore som ritade det första albumet. Hans illustrationer var lite vassare, lite bättre och höll en riktigt hög klass.  Charlie Adlart är inte på något sätt dålig utan gör ett bra jobb men han är inte Tony Moore.

Jag trånar nu efter fyran!  Särskilt då trean avslutas med en cliffhanger framför en gevärspipa.

Och jag längtar efter att Orvar Säfström ska göra comeback med Emma Gray Munthe och få filmkrönikan att återuppstå. De levererade nämligen den absolut bästa versionen av denna svenska filminstitution någonsin. Kom tillbaka Orvar och Emma! Filmnördarna behöver er.

Tidigare recensioner:

Del 1, Tills döden skiljer oss åt

Del två, På drift

Fakta

Språk: Svenska
 144 sidor, mjukband
Pris: 119 SEK Adlibris och Bokus
Förlag: Apart förlag AB

Beskrivning/synopsis: En epedemi av apokalyptiska proportioner har svept över världen, och har fått de döda att resa sig och livnära sig på de levande. Inom några månader raserar civilisationen; det finns inga myndigheter, inga livsmedelsaffärer, ingen utdelning av post, ingen kabel-tv. I en värld styrd av de döda, är vi tvingade att börja leva.

Volym 3 följer vårt gäng med överlevande när de hittar ett permanent läger inuti ett fängelse. Relationer ändras, personer dör, och vårt gäng med överlevare lär sig att det finns något mer dödligt än zombies där ute; varandra…!

 

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha