Lekande lätt kryssar Torgny Lindgren mellan djupt skarpsinne och underbara, subtila dråpligheter. Norrlands akvavit är en härlig skröna om Gud, frälsning och svårigheten i att predika tvivlet.

Norrlands akvavit - Torgny LindgrenJag kan lyssna hur länge som helst på Torgny Lindgrens röst, så varm och faderlig, på samma gång bevandrad och naiv, djup och enkel. Faktum är att jag bara avnjutit Lindgrens böcker som ljudböcker och jag ser det som en enorm fördel. Inte bara för att han läser bra utan även för att han kan lägga vikt och tonfall så att handlingen gestaltas på ”rätt” sätt.

NORRLANDS AKVAVIT handlar bland annat om hur predikanten Olof Helmersson på äldre dar vill sprida förnekelsens evangelium, om hur han till och med i sin omvändelse är lite lagom full av sig själv och återigen ska hjälpa folket in på den rätta vägen, men dom behöver ingen hjälp, de har avfrälst sig själva. Av 416 frälsta själar är det bara en handfull kvar som ännu håller Gud intill hjärtat. De andra har lämnat Gud för konsten, för naturen, för rätten att inte se klart.

Torgny Lindgren är en klurig, underfundig gubbe som det är en njutning att läsa. Prosan är förfinad, exakt och mjuk på samma gång. Jag fullkomligt dyrkar hans ironi som inte vill ont utan är berikande och lustig.

Det är mycket som kommenteras direkt eller indirekt; avfolkningen av bygden, Guds känsla för humor, vår egen futtighet och storhet, relativ invandring; i Avabäck ses man som invandrare om man kommer från Jörn.

Nu är det en dödssynd att ens nämna HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN i samma text som Torgny Lindgren, men om man nu skulle våga utmana såväl Gud som ödet så är det bara för att visa på två ytterligheter i spektrat för hur en skröna kan berättas. NORRLANDS AKVAVIT i toppen av masten och HUNDRAÅRINGEN skvalpande i kölsvinet med fiskrens, färgflagor och cigarettfimpar.

Torgny Lindgren

Torgny Lindgren (Bild: NRK)

NORRLANDS AKVAVIT är en roman som rymmer det mesta. Här trängs dråpliga kulturkrockar mellan gammalt och nytt med djupa teologiska resonemang som att till och med tvivlet på Gud ryms inom Gud, vi kan inte undkomma Gud. Precis som alla bra romaner får den mig att se världen med lite andra ögon även om Torgny Lindgren låter sina karaktärer påstå att romaner bara är tidsfördriv och inget man ska ta på allvar. Har du inte gjort det innan så unna dig att njuta av Lindgrens i alla avseenden unika röst. Sällsynt bra är den beskrivning som kommer närmast sanningen när jag vill beskriva NORRLANDS AKVAVIT och det samma gäller Torgny Lindgren.

Norsk TV pratar med Torgny Lindgren

Norrlands akvavit blir film (dn.se)

Västerbottensteatern dramatiserar Norrlands akvavit (svd.se)

Fakta
Språk: svenska
Ljudbok, uppläsare: Torgny Lindgren
Pris: 89 SEK (adlibris), 89 SEK (bokus)
Beskrivning/synopsis: Torgny Lindgrens roman handlar om den sista stora väckelsen i Västerbotten, om predikanten och tandborstningspropagandisten Olof Helmersson. Och om brännvinet som sjunger skogens och cellulosans lov: Gammal Norrlands Akvavit.
Det här är en berättelse om tre mer eller mindre tillfälliga besökare i det innersta av Västerbotten: konung Karl den femtonde, Jesus Kristus och den utlevade väckelsepredikanten Olof Helmersson. Och om ett synnerligen rart brännvin.
Under 1950-talet upplevde den frikyrkliga väckelserörelsen en sista uppblomstring i Västerbottens inland. En av de dominerande predikanterna var Olof Helmersson, vida berömd för sina imponerande kroppskrafter och sin kraftfulla predikan. När väckelsen började svalna gav han sig iväg, ingen visste vart. Nu, i nådens år 2006, återvänder han. Bygden har förvandlats till oigenkännlighet. Liksom hans förkunnelse. Som han själv säger till den döde Sven Marklund: Jag frälste dig sju eller åtta gånger och det hjälpte inte.
”Jag var pastor i Nedre Avabäck, sade Olof Helmersson. Det var jag som vållade de sista stora väckelserna. Jag predikade i alla de sju församlingarna. Mellan nittonhundraförtisju och nittonhundrafemtifem omvände jag fyrahundrasexton själar i de här trakterna. Några av dem två gånger. Fanns det så många själar? Ja, de fanns. Jo, sade Leif Vikström. Då vet jag vem du är. Folket har pratat om dig. Men de har sagt att du var stor och lång och hade vågigt hår och krafterna som en jätte. Det var länge sedan, sade de skallige och skrumpnade Olof Helmersson. Och det var du som införde tandborstningen här i landet. En predikant kan inte låta tänderna förfalla, sade Olof Helmersson. Då man predikar kan man inte ha löständer som klapprar.”

 

2010 fick Belinda Bauer massor av beröm och priser för sin debutroman, Mörk Jord. En bok som jag länge tänkt läsa men av någon märklig anledning har det inte blivit av. Men nu är hennes andra roman här och och jag har läst den och… börjat fundera på amerikanska filmklassiker.

Jag älskar amerikansk film från sjuttiotalet. Apocalypse Now, Taxidriver, Chinatown, Gudfadern, ja listan går att göra hur lång som helst. Klassiker som tidens tand uppenbarligen kan tugga på hur mycket helst utan att de förlorar den minsta glans eller integritet. Man kan ha fullt med åsikter och synpunkter på varför dessa filmer är så bra, så magiska och oantastliga men faktum är att de med dagens mått har ett extremt saktfärdigt berättartempo. Scener kan hålla på i evigheter och karaktärerna kör långa monologer utan klipp eller musik. Jag älskar dem på grund av att de känns på riktigt, som om regissörerna litade på sina manus och karaktärer och därför tog sig tid att berätta detaljer och låta nyanserna spela. För har man en intressant historia att berätta så behöver man inte maskera eller dölja den med hård klippning, specialeffekter och annat bråte. Och precis så känns Belinda Bauers nya bok ”Skuggsida”.

Den senaste tiden har jag läst ett antal deckare som byggt upp hela sin existens på korta kapitel, snabbt berättande och schabloner, allt för att dölja att de egentligen inte har varken trovärdighet, intressanta karaktärer eller en historia som inte redan berättats.  Bauers berättelse är inte heller den särskilt uppseendeväckande men eftersom hon lägger upp sin historia trovärdigt, fördjupar sina karaktärer och låter alla byggstenar i boken få den plats de behöver så köper jag allt rakt av.  Det är en njutning att få läsa en deckare som sätter lika mycket värde på sina karaktärer och miljön de lever i, som i händelseförloppet och själva mordmysteriet. Jag tar den på allvar, blir intresserad och engagerar mig i de öden som rullar upp längs textsidorna.

Men förstå mig rätt nu. Skuggsida är en kriminalroman och inget annat. Den berättar ingenting som kommer förändra ditt liv, den kommer inte få nobelpriset eller kasta omkull regeringar. Och jag är tveksam till att vi om trettio-fyrtio år pratar om den som vi idag pratar om ovan nämnda filmer. Däremot är den en väldigt bra kriminalroman och en bok som måste tas på allvar på grund av sitt upplägg, sin infallsvinkel, sin pondus och mognad. Och bara detta är värt en eloge. Att detta skulle vara författarinnans andra bok är ofattbart.

Jonas Holly är en polis som är verksam i den lilla byn Shipcott. Han har växt upp där och känner samtliga i byn och alla känner honom sedan barnsben. Han bor där med sin MS-sjuka fru som snabbt tynar bort framför hans ögon. När sedan någon börjar mörda gamlingar på ett sätt som måste innebära att det är någon i byn som har slipat kniven så utvecklar sig historian nästan till ett kammarspel där alla känner alla, men vem som helst kan vara mördaren. Jonas är en trovärdig hjälte som försöker vara alla till lags, sörjer sin fru, gråter och känner sig maktlös när byn sakta men säkert förlorar invånare på olika bestialiska sätt. Han är långt ifrån den schabloniserade supermachopolisen som så ofta är en del av kriminalspänningsromanerna. Och samma upplägg av mänsklighet gäller flera av karaktärerna i boken. Visserligen anländer det en kriminalpolis till byn som är rätt macho, super som ett svin och i princip hatar allt som rör sig på två ben, men då Bauer hela tiden betonar hans svagheter och orsaken till hans attitydproblem så känns till slut även han som en riktig människa, skapad av ont och gott, rätt och fel.

Men tyvärr, tyvärr så vågar inte Bauer lite på sin historia riktigt hela vägen. Kanske började hon tvivla, kanske fegade hon ur men slutet kör rakt in bland schablonerna och kopiorna på ett sätt som inte hade behövt ske. Hon försöker få till en knorr som faktiskt var och är totalt onödig då historian höll och hade kunnat förlita sig på ett mindre effektsökande slut. Men detta ska sättas inom parantes då jag gissar på att flera som läser boken kommer att älska det då det är en rejäl tvist på upplägget.

Belinda Bauer har med skuggsida skrivit en kriminalroman som litar på sig själv, vågar ta plats, vågar vara berättande och har därigenom gett oss en mordhistoria som avsevärt skiljer sig från mycket annat på dagens kriminalmarknad. Läs den.

PS 1: Och antagligen kommer den framöver filmatiseras och hoppas, hoppas att rätt regissör med rätt manus kan göra en kommande klassiker av den.

PS 2: För övrigt känns det väldigt märkligt att läsa en bok där huvudpersonen har samma namn som en själv. Det tog ett antal sidor innan jag kunde ta mig förbi den vägbulan.

Belinda Bauers hemsida

Fakta
Språk: Svenska
384 sidor, Inbunden
Pris: 168 SEK Adlibris, 169 SEK Bokus
Förlag: Modernista

Beskrivning/synopsis:
Skulle du veta att det var en mördare du hade framför dig om du såg honom i ögonen?

Shipcott mitt i vintern är ett samhälle med stark sammanhållning, där ingen främling förblir obemärkt. Byns polis Jonas Holly blir därför i dubbel mening chockad när en äldre kvinna hittas mördad i sin säng. Hur kan någon ha tagit sig in och mördat henne utan att lämna några spår efter sig? När utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör känner sig Holly snart åsidosatt. Ska hans första mordutredning vara över innan den ens hunnit börja? Och som om det inte vore nog är det någon i byn som anklagar honom för att tragedin har inträffat. Det verkar som om någon känner till vartenda steg han tar. Någon som tvivlar på hur han sköter sitt jobb.
När sedan ännu en person blir mördad övergår smädelserna i allvarliga hot. Förblindad av sin växande paranoia, av oro för sin handikappade fru och av den evinnerligt fallande snön, startar Jonas Holly sin egen desperata jakt på mördaren. Men hoten upphör inte. Och det gör inte heller morden…

BELINDA BAUER växte upp i England och Sydafrika och bor i dag i Wales. Hennes debutroman Mörk jord belönades 2010 med deckarvärldens mest prestigefyllda pris, The Gold Dagger som delas ut av brittiska Crime Writers Association för årets bästa kriminalroman. Skuggsida är hennes andra roman.

 

Ohhh… jag är ute på hal is. Eller rättare sagt, jag sladdar i zombieblodet, för det är inte jag som brukar skriva om levande död-litteraturen på bokfetischisten, utan min hedervärda kollega ûberzombiefetischisten Fredrik. Mannen som sett och läst allt som innehåller nyvakna döda och givetvis samtliga album av The Walking dead. Medan jag har läst två stycken, del 1 och 2, och det på svenska. Så dags för amatörens vinkel av de vandrande döda.

Men var börjar jag…  jo, just det…

Walking Dead är den tecknade serien som slog rekord och hittade läsare utanför den normala målgruppen av comicnördar och skräckdiggare, för att sen bli TV-serien som slog rekord och bredde ut sig över världen som en explosiv farsot. Idag vet alla, till och med min mamma, vad The Walking Dead är. För finns det på TV så finns det också hos den stora massan. Serien förtjänar alltså något sorts medelsvenssonpris för sin spridning av zombieevangeliet och dess kulturella upplysning i landet lagom och världen. Men samtidigt finns det ett stort problem i uppmärksamheten då det medfört en massmedial trend där det spottas ut zombiefilmer och där till och med TV6, med ”Den sista dokusåpan”, gjort en egen zombieserie. Och ja, jag kallar detta ett problem då nästan samtliga av dessa filmer och TV-serier är skräp, nonsens och tjafs. The Walking Dead sticker därigenom ut genom att vara ett seriöst skräckalternativ där folks rädsla och utsatthet tas på allvar istället för att spexas bort bland ruttet kött, oneliners och huvudsprängningar.  För kvalitativt så slår både den tecknade originalserien som TV-alternativet det mesta inom genren.

Och album två med undertiteln ”På drift” är en riktigt bra bok. En snyggt tecknad historia om en grupp överlevande som nu bryter upp från den lägerplats de hade i ettan för att hitta någonstans där de kan vara säkra, överleva och vara mänskliga. För det är utsattheten och viljan att finna tryggheten som är det bärande fundamentet i serien. Vid ett tillfälle så har gruppen hittat några hus där de sover för natten och kanske, kanske kan detta vara stället, fristaden, de så desperat söker i en värld där allt har gått åt helvete. Huvudpersonen Rick och hans fru ligger nerbäddade med sin son mellan sig och pratar om hur skönt det är att återigen sova i en riktig säng, hur de ska göra med den kommande födseln av deras andra barn och hur underbart det är att äntligen få lite avskildhet från de andra i gruppen då samtliga i vanliga fall sover som packade sillar i en gammal husbil. Det är mänskligt och det berör mig. Allt de vill ha är ett tryggt liv och en framtid men någonstans vet de, antagligen, att det aldrig kommer bli som förut men drömmen finns och frodas och i den där dubbelsängen, den där natten, är de så nära, så nära sina drömmars mål. Och detta är styrkan med The Walking Dead. Det är inte zombierna som har huvudrollen eller driver historien framåt utan de överlevande, som i boken får vara vanliga enkla människor som ryckts upp med rötterna ur sina civiliserade liv med allt vad det innebar av tillgång till mat, vatten, trygghet och familjer. När detta sedan blandas upp med gore, skräck och spänning så uppstår en explosivt bra saga med både tyngd och action. Något som är ovanligt i en oftast förenklad, förutsägbar och schablonbaserad genre.

Och den tecknade serien slår tv-serien ordentligt på fingrarna på alla sätt. För det första är den ett betydligt mer actionstinn och ryslig anrättning än tv-serien och för det andra så kostar den också på sig att vara mer tillåtande till sex, åsikter, fördjupning och infall. För där TV-serien plattar ut och sorterar bort för att anpassa sig till miljonpublik och miljonbudget så vågar och innehåller serien så mycket mer. Till exempel så utspelar sig nästan hela säsong 2 på en farm, samma episod utgör mindre än hälften av boken. Vilket till viss del förklarar varför säsong två var en rätt seg tv-såpa, och den i rutan så beskedliga asexuelle Dale är här ihop med en betydligt yngre Andrea och hela scenen jag beskrev ovan finns inte ens med osv, osv. Jag skulle kunna rada upp fler exempel men faktum är  att den som sett allt på tv ändå bör läsa serierna då detta är en helt annorlunda upplevelse, och en betydligt bättre sådan också. Det är mer, det är bättre och den tränger betydligt djupare ner i själen hos sina karaktärer. Och det är verkligen intressant hur en snabbt berättad 144 sidig bok kan slå en säsong av rörlig media bestående av tretton timslånga avsnitt vad det gäller djup och utveckling av karaktärer och historia.

Har du däremot inte sett TV-serien eller läst böckerna är du bara att gratulera till den njutningsfulla skräcktur till läsupplevelse du har framför dig. För läsa den måste du, även om du normalt inte är skräckfanatiker eller går igång på levande döda.

Måste lägga ett plus också för Fredrik Strages förord som är insiktsfullt och roligt.

Recensionen av del ett, Tills döden skiljer oss åt

The Walking Dead book six

The Walking Dead book seven

Apart bokförlag

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
 144 sidor, mjukband
Pris: 119 SEK Adlibris och Bokus
Förlag: Apart förlag AB

Beskrivning/synopsis: Den andra samlingsvolymen på svenska med den kritikerrosade serietidningen The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn. ”I en värld befolkad av döda tvingas vi att till slut börja leva.”

”Sedan det första numret av serietidningen gavs ut 2003 har Robert Kirkmans saga vuxit till det dystraste, blodigaste och mest gastkramande som någonsin berättats i zombiegenren. Huvudpersonerna i The Walking Dead sörjer inte bara sina vänner och släktingar utan hela den förlorade civilisationen. De sörjer den hänsyn, vänlighet och ömsesidiga respekt som vittrar bort när samhället kollapsar. Samtidigt blir det allt mer osäkert om zombierna är de verkliga monstren. Kanske har människorna mest att frukta hos sig själva.”

Ur Fredrik Strages förord

 

 

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha