David Grossman har skapat ett verk om känslor och vilka irrvägar livet kan ta. Hur vi förändras genom åren och hur kärlek och vänskap kan förvridas och försvinna men även hur de kan återkomma och dammas av i nytt ljus. Men främst handlar boken om en mors oro och rädsla över sin son, soldaten, och över det sorgebud som kan komma när som helst. Vilket hände David Grossman i slutarbetet med boken då han fick beskedet att hans egen son stupat.  

Och jag vill så gärna tycka om den här boken. Den känns viktig och angelägen på grund av sitt ämne, som ett humanistiskt debattinlägg om de eviga konflikterna i mellanöstern. Berättelsen om en ensam mammas kärlek till sin son som befinner sig i stridslinjen i en av Israels otaliga offensiver. Och det finns delar här som biter sig fast och känns ända in i själen. Som när mamman Ora är så rädd och förvirrad av oro att hon lagar mat i timmar, rätt att det bara är hon som ska äta, samtidigt som hon konstant sneglar mot dörren för att se om representanterna från armen står där. De tre kängparen som åker runt och meddelar familjer och anhöriga om deras söners död eller försvinnanden. Till slut tejpar hon upp kartongbitar för glasrutorna för att slippa se det som eventuellt komma skall. Eller Oras komplicerade vänskap till Sami, en arabisk taxichaufför, som alltid ställt upp och hjälpt henne, men då de folkmässigt och religiöst befinner sig på varsin sida av konflikten så kan de aldrig komma varandra riktigt nära eller helt ta ner garden och släppa in den andre i sitt liv till fullo och hur de undermedvetet accepterar de normer och krav som ett samhälle i konflikt ställer på dem och sin befolkning. Det är en insiktsfullt och varmt humanistisk berättelse som Grossman serverar även om den behandlar  ämnen som misär och trasiga människor .

Så långt allt väl, men mitt i boken så orkar jag inte med den längre och det beror inte på själva historian utan på att författaren inte verkar lita på läsarens inlevelseförmåga, empati och intelligens. Grossman förklarar allt in i minsta detalj, allt ska med, från tankar och känslor, till vilken sida av en kulle det fikas på. Han beskriver och beskriver och dränker därigenom sin intressanta historia i ord och onödiga meningar. Till slut blir det en text som tar död på sig själv med sitt eget tjatande och brist på energi. Tänk om han hade vågat lita på sprängkraften i sin egen berättelse och sina läsares förmåga till att dra egna slutsatser. Någonstans bland alla textmassor börjar jag tänka på mästerverket ”utrensning” av Sofi Oksanen. En bok som även den behandlar oerhört tunga ämnen men gör det med tempo och fullt förtroende för sina läsare. Som med så få ord som möjligt fulllständigt pulvriserar sin publik med ett släggslag känslor och sin trovärdiga insyn i två kvinnors dramatiska liv. Missförstå mig inte nu, jag menar inte att David Grossman skulle kopierat Oksanens stil men att han kanske skulle funderat på OM det var berättelsen eller HUR berättelsen berättades som var det viktigaste med boken. Lite ”Less is more” helt enkelt.

Kanske har jag fel. Kanske är jag dum som inte läser klart den här boken då den har flera starka sidor, men jag orkar inte bli skriven på näsan vad jag ska tycka och jag orkar inte plocka guldkornen bland mening efter mening. Hantverket har helt enkelt satts före budskapet och till slut har jag ingen lust att lyfta upp boken från nattduksbordet då den bara känns seg, pretentiös och tråkig. Vilket är så synd på en berättelse som borde engagera och skava i min själ.

Men som ni kan läsa nedan så anser Sveriges samlade recensionkår att jag har fel. Så läs den och skaffa en egen uppfattning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
715 sidor, Inbunden
Pris: 189 SEK  Adlibris och Bokus


Beskrivning/synopsis: Den unge israelen Ofer har just avslutat sin långa värnplikt och hans mor Ora gläder sig åt att få hem honom. Men Ofer återgår frivilligt till militärtjänsten eftersom det blir spänt läge i landet igen. Ora blir förtvivlad och står inte ut med att vara hemma utan drar med sig sin gravt skadade ungdomsvän Avram på en fotvandring genom Galileen. Under vandringen berättar hon för Avram om sitt och familjens liv, som är nära förbundet med hans. Hon gjuter liv i Avram samtidigt som hon besvärjer en annalkande katastrof – och gör sig onåbar för det bud från armén som hon fruktar så. 

På flykt från ett sorgebud är en i alla avseenden stor roman om det moderna Israel från 1967 och framåt, skildrat genom en kvinnas kärlek till två män och sina två söner. 

Alla de viktiga händelserna i romanen sker när Israel ligger i krig och under hela berättelsen bultar oron för sonen. I ett kort efterord berättar David Grossman att han var nästan färdig med romanen när hans egen son dog i strid i augusti 2006, under de sista timmarna av andra Libanonkriget. Ändå är detta inte framför allt en roman om krig, utan om liv i Israel, om stark vänskap och kärlek, familjeliv, kreativitet, barnuppfostran, förhållande till den arabiska befolkningen, skräck för självmordbombningar med mera. Det är en överväldigande rik bok berättad med värme och vidsynthet.

Trots att David Grossman skildrar krig, död och tortyr lyckas han förmedla att livet segrar, eller åtminstone går vidare, att kärleken och berättelserna är starkare än döden. 


”Av det tiotal engelska och tyska recensioner jag tagit del av tycks de flesta vara överens om att det är ett storverk av ett alldeles unikt slag. Som om det i djupet av detta monumentala romanbygge fanns ett andligt värde som överskrider det litterära, griper in i läsarens liv, enbart med ordens makt bjuder döden motstånd.” Leif Zern, Dagens Nyheter



”För På flykt från ett sorgebud är en storslagen krönika över det moderna Israel – en otrolig prestation – och samtidigt en av de mest glödande antikrigsskildringar jag någonsin läst. ” Ulrika Kärnborg, Aftonbladet

”På flykt från ett sorgebud är David Grossmans tveklöst mest storslagna och, faktiskt, tveklöst främsta roman. Oras självupptagna, kärleksfulla och traumatiska historia, är så levande och gripande, skimrande mänsklig. Och medmänsklig.” Örjan Abrahamsson, Kristianstadsbladet



”David Grossman var långt kommen på sin roman när sorgebudet den 13 augusti 2006 nådde honom, att hans 20-årige son Uri stupat som stridsvagnsförare uppe i Libanon, just innan stilleståndet trätt i full kraft. I en efterskrift skriver han: ”Vid den tiden hade jag en känsla av – eller snarare en önskan om – att boken jag höll på att skriva skulle skydda honom.” ”Även i dödsskuggans dal är min story med mig!” heter det i romanen. Kunde ordkonstens vikt och värde i en ond tid egentligen ges en vackrare motivering?” Thure Stenström, Svenska Dagbladet.

Jonas

Gillar allt som har med böcker att göra. Läser allt, nästan, som jag kommer över. Allt från historiska böcker till serier. Blandar upp detta intresse med film, musik och dataspel vilket märks i mina texter. Men gott och blandat är bäst och mindre enformigt.

 Leave a Reply

(required)

(required)

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

   
© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha