Den 22:a februari drar årets bokrea officiellt igång. Ovanligt många böcker som återfanns i förra årets rea syns även i år, dessa har vi valt att inte lista här. Bokfetischist listar lite do’s and don’ts.

Bokfetischist rekommenderar

 

Min kamp 1 - Karl Ove KnausgårdMin kamp 1 – Karl Ove Knausgård

I allt mediabrus är det lätt att missa att MIN KAMP 1 även är en fantastisk bok.

Läs recensionen

 

Cirkeln - Strandberg, Bergmark ElfgrenCirkeln – Strandberg, Bergmark Elfgren

Denna ungdomsroman vann bokbloggarnas litteraturpris 2011.

 

 

Minnen - Torgny LindgrenMinnen – Torgny Lindgren

Närmare än så här kommer vi inte en självbiografi från ledamoten i Svenska Akademien.

Läs recensionen

 

Kriget är slut - Morgan AllingKriget är slut – Morgan Alling

Osentimental och bra uppväxtskildring.

Läs recensionen

 

Läs tipsen inför bokrean 2011 (Vissa titlar erbjuds även i år)

Undvik

Lilla stjärna – John Ajvide Lindqvist

Egen lista (Bokus):

Norrlands akvavit – Torgny Lindgren 89:- Ljudbok

Märkta kort: 31 noveller – Charles Bukowski 69:- inbunden

Slumpens spöke – William S Burroughs 69:- inbunden

Mördaren i mig – Modernista pulp – Jim Thompson 59:- häftad

Stilla dagar i Mixing Part – Erlend Loe 59.- inbunden

Dostojevskij : liv och dikt – Karl-Erik Lagerlöf 49:- inbunden

 

David Grossman har skapat ett verk om känslor och vilka irrvägar livet kan ta. Hur vi förändras genom åren och hur kärlek och vänskap kan förvridas och försvinna men även hur de kan återkomma och dammas av i nytt ljus. Men främst handlar boken om en mors oro och rädsla över sin son, soldaten, och över det sorgebud som kan komma när som helst. Vilket hände David Grossman i slutarbetet med boken då han fick beskedet att hans egen son stupat.  

Och jag vill så gärna tycka om den här boken. Den känns viktig och angelägen på grund av sitt ämne, som ett humanistiskt debattinlägg om de eviga konflikterna i mellanöstern. Berättelsen om en ensam mammas kärlek till sin son som befinner sig i stridslinjen i en av Israels otaliga offensiver. Och det finns delar här som biter sig fast och känns ända in i själen. Som när mamman Ora är så rädd och förvirrad av oro att hon lagar mat i timmar, rätt att det bara är hon som ska äta, samtidigt som hon konstant sneglar mot dörren för att se om representanterna från armen står där. De tre kängparen som åker runt och meddelar familjer och anhöriga om deras söners död eller försvinnanden. Till slut tejpar hon upp kartongbitar för glasrutorna för att slippa se det som eventuellt komma skall. Eller Oras komplicerade vänskap till Sami, en arabisk taxichaufför, som alltid ställt upp och hjälpt henne, men då de folkmässigt och religiöst befinner sig på varsin sida av konflikten så kan de aldrig komma varandra riktigt nära eller helt ta ner garden och släppa in den andre i sitt liv till fullo och hur de undermedvetet accepterar de normer och krav som ett samhälle i konflikt ställer på dem och sin befolkning. Det är en insiktsfullt och varmt humanistisk berättelse som Grossman serverar även om den behandlar  ämnen som misär och trasiga människor .

Så långt allt väl, men mitt i boken så orkar jag inte med den längre och det beror inte på själva historian utan på att författaren inte verkar lita på läsarens inlevelseförmåga, empati och intelligens. Grossman förklarar allt in i minsta detalj, allt ska med, från tankar och känslor, till vilken sida av en kulle det fikas på. Han beskriver och beskriver och dränker därigenom sin intressanta historia i ord och onödiga meningar. Till slut blir det en text som tar död på sig själv med sitt eget tjatande och brist på energi. Tänk om han hade vågat lita på sprängkraften i sin egen berättelse och sina läsares förmåga till att dra egna slutsatser. Någonstans bland alla textmassor börjar jag tänka på mästerverket ”utrensning” av Sofi Oksanen. En bok som även den behandlar oerhört tunga ämnen men gör det med tempo och fullt förtroende för sina läsare. Som med så få ord som möjligt fulllständigt pulvriserar sin publik med ett släggslag känslor och sin trovärdiga insyn i två kvinnors dramatiska liv. Missförstå mig inte nu, jag menar inte att David Grossman skulle kopierat Oksanens stil men att han kanske skulle funderat på OM det var berättelsen eller HUR berättelsen berättades som var det viktigaste med boken. Lite ”Less is more” helt enkelt.

Kanske har jag fel. Kanske är jag dum som inte läser klart den här boken då den har flera starka sidor, men jag orkar inte bli skriven på näsan vad jag ska tycka och jag orkar inte plocka guldkornen bland mening efter mening. Hantverket har helt enkelt satts före budskapet och till slut har jag ingen lust att lyfta upp boken från nattduksbordet då den bara känns seg, pretentiös och tråkig. Vilket är så synd på en berättelse som borde engagera och skava i min själ.

Men som ni kan läsa nedan så anser Sveriges samlade recensionkår att jag har fel. Så läs den och skaffa en egen uppfattning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
715 sidor, Inbunden
Pris: 189 SEK  Adlibris och Bokus


Beskrivning/synopsis: Den unge israelen Ofer har just avslutat sin långa värnplikt och hans mor Ora gläder sig åt att få hem honom. Men Ofer återgår frivilligt till militärtjänsten eftersom det blir spänt läge i landet igen. Ora blir förtvivlad och står inte ut med att vara hemma utan drar med sig sin gravt skadade ungdomsvän Avram på en fotvandring genom Galileen. Under vandringen berättar hon för Avram om sitt och familjens liv, som är nära förbundet med hans. Hon gjuter liv i Avram samtidigt som hon besvärjer en annalkande katastrof – och gör sig onåbar för det bud från armén som hon fruktar så. 

På flykt från ett sorgebud är en i alla avseenden stor roman om det moderna Israel från 1967 och framåt, skildrat genom en kvinnas kärlek till två män och sina två söner. 

Alla de viktiga händelserna i romanen sker när Israel ligger i krig och under hela berättelsen bultar oron för sonen. I ett kort efterord berättar David Grossman att han var nästan färdig med romanen när hans egen son dog i strid i augusti 2006, under de sista timmarna av andra Libanonkriget. Ändå är detta inte framför allt en roman om krig, utan om liv i Israel, om stark vänskap och kärlek, familjeliv, kreativitet, barnuppfostran, förhållande till den arabiska befolkningen, skräck för självmordbombningar med mera. Det är en överväldigande rik bok berättad med värme och vidsynthet.

Trots att David Grossman skildrar krig, död och tortyr lyckas han förmedla att livet segrar, eller åtminstone går vidare, att kärleken och berättelserna är starkare än döden. 


”Av det tiotal engelska och tyska recensioner jag tagit del av tycks de flesta vara överens om att det är ett storverk av ett alldeles unikt slag. Som om det i djupet av detta monumentala romanbygge fanns ett andligt värde som överskrider det litterära, griper in i läsarens liv, enbart med ordens makt bjuder döden motstånd.” Leif Zern, Dagens Nyheter



”För På flykt från ett sorgebud är en storslagen krönika över det moderna Israel – en otrolig prestation – och samtidigt en av de mest glödande antikrigsskildringar jag någonsin läst. ” Ulrika Kärnborg, Aftonbladet

”På flykt från ett sorgebud är David Grossmans tveklöst mest storslagna och, faktiskt, tveklöst främsta roman. Oras självupptagna, kärleksfulla och traumatiska historia, är så levande och gripande, skimrande mänsklig. Och medmänsklig.” Örjan Abrahamsson, Kristianstadsbladet



”David Grossman var långt kommen på sin roman när sorgebudet den 13 augusti 2006 nådde honom, att hans 20-årige son Uri stupat som stridsvagnsförare uppe i Libanon, just innan stilleståndet trätt i full kraft. I en efterskrift skriver han: ”Vid den tiden hade jag en känsla av – eller snarare en önskan om – att boken jag höll på att skriva skulle skydda honom.” ”Även i dödsskuggans dal är min story med mig!” heter det i romanen. Kunde ordkonstens vikt och värde i en ond tid egentligen ges en vackrare motivering?” Thure Stenström, Svenska Dagbladet.

 

Detta är del två i trilogin ”Victoria Bergmans svaghet”, där första delen hette Kråkflickan. Vilket var en otäck, snabbt berättad orgie i mänsklig misär där beståndsdelarna bestod av pedofili, hämnd och groteskt ultravåld insprängt i det svenska folkhemmet. Polisen Janette Kihlberg ledde jakten samtidigt som hon balanserade på stupet med sitt egna äktenskap och livets allmänna jävlighet medan psykologen Sofia Zetterlund utredde det ena psykfallet efter det andra. Boken hade en del brister i sitt uppskruvade berättartempo och sin brist på nyanser och eftertanke men var en av de bättre spänningsromaner jag läst på väldigt länge. Så när grannen Eva slängde in del två, Hungerelden, på köksbordet så fick den inte ligga oläst särskilt länge. Särskilt inte när hon hävdade att den var nästan lika bra som ettan.

Och hon är inte den enda som gillar Hungerelden. Samtliga recensioner jag läst har varit näst intill lyriska i sitt hyllande och kramande av den här historian. Hmmmmm… och ska jag gå efter att demokratins grundregel om att massan alltid har rätt så har jag fel men jag kan inte hålla med. För jag anser att Hungerelden är en dipp i Eriksson och Axlander Sundqvists trilogi.

Boken börjar exakt där Kråkflickan slutade. Karusellerna roterar på Gröna Lund och Johan, Jeanette Kihlbergs son, är försvunnen liksom Sofia Zetterlund. Men ändå är sig inte allt riktigt likt. Författarduon har dragit ner på tempot en aning och berättelsen åker den här gången inte fram i överljudsfart. Vilket är på gott och ont. Först är det trevligt att hinna andas mellan händelser och textrader men snart börjar jag tappa intresset. Om det beror på nedväxlingen eller inte kan diskuteras men jag tycker inte att boken är spännande. Hungerelden tillför inte särskilt mycket nytt om den våldsamma historian. Jo, det begås nya mord och det finns ett par vändningar som får mig att haja till, men i stort sett är boken bara en djupare draggning i huvudrollernas bräckliga psyken. Jag väntar på att det ska kicka igång, att glöden från Kråkflickan skall infinna sig, men det händer aldrig och till slut känns det som om allt bara maler på. Det blir en normal deckare vilket Kråkflickan definitivt inte var. Det blir också en bok utan slut eller ens ett delmål då historian bara stannar upp i väntan på del tre.

Så tyvärr så tappar Hungerelden den mästerliga rysarstafettpinne som kråkflickan så fint langar över och blir enformig och till stora delar ointressant. Vilket är extremt synd då jag väntade mig något annat. Boken känns som en stor transportsträcka inför den tredje delen och kanske skulle den aldrig gjorts utan komprimerats ihop tillsammans med del ett och tre.

Men eftersom jag uppenbarligen är den enda levande bokläsaren just nu som anser detta så ska du nog läsa den i alla fall. Men kom ihåg att massan / pöbeln inte alltid har rätt. Och även om undertecknad just nu kan verka lite grinig så kommer jag att läsa trean. För jag måste, måste, måste få veta hur detta slutar och jag tror att herrarna Eriksson och Axlander Sundqvists har mycket mer att ge.

Del tre,Pythians anvisningar, kommer våren 2012. Så Eva, kära granne, jag väntar på ögonblicket då den landar på mitt köksbord.

Recensionen om Kråkflickan.


Fakta
Språk: Svenska
409 sidor, pocket
Pris: 41 SEK  Adlibris, 42 SEK Bokus
Beskrivning/synopsis: Poliskommissarie Jeanette Kihlbergs arbete med att lösa fallen med de döda invandrarpojkarna avbryts när en framgångsrik  företagsledare mördas i Stockholm, på ett i det närmaste rituellt sätt. Flera märkliga detaljer gör att det ser ut som hämnd. Men, hämnd för vad?
Psykologen Sofia Zetterlund kopplas in för att bistå med en gärningsmannaprofilering. Ett arbete som blir problematiskt då de samtidigt inlett en kärleksrelation. Jeanettes fortsatta sökande efter den försvunne Victoria Bergman leder inte bara till internatskolan i Sigtuna utan också till Danmark och händelser i det förflutna. Sofia Zetterlund försöker, parallellt med sitt arbete som psykolog, att hitta tillbaka till sitt rätta jag.


 

 

 

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha