Jo Nesbo är norrmannen som just nu är en av Skandinaviens mest hyllade deckarförfattare. Hans åtta böcker om polisen Harry Hole har vunnit priser,  översatts i över 30 språk och han överträffar sig själv i försäljningsrekord efter försäljningsrekord. Men framgång betyder inte automatiskt bra, men i och med Pansarhjärta kanske det gör just det. 

Vår hjälte är en motsträvig polis som har problem med regler och auktoritet men som alltid löser sina mordgåtor. Vilket är lite anmärkningsvärt då han egentligen aldrig vill jobba utan måste lockas, övertygas eller hotas för att resa sig ur sin alkoholosande självömkan. För mellan uppdragen ligger han mest och super, gärna i ett varmt och exotiskt land. Ja, om sanningen ska fram så super han även en del när han jobbar och i den här boken så går han till och med igång på opium, och någonstans runt sådär 75 % av boken så super han till det rejält, förlorar ett par veckors medvetande, tyngd av alltets jävlighet. Men till slut vaknar han upp med ett nytt samvete och en plan för brottsbekämpning som inte ens Sickan i Jönssonligan hade kunnat plita ihop bättre. Ja, just det, även om han är en illaluktande suput som har halva käken hängande utanför så gillar damerna honom, vilket resulterar i att han oftast får han sig ett nyp strax efter fyllan och precis innan lösningen av mordet. Röker som en skorsten gör han också och någonstans bakom den ruffiga ytan finns ett hjärta av guld, ett samvete som tvingar honom att alltid göra det rätta. Tycker ni att det luktar schablondeckare så är det en helt korrekt iakttagelse. Joe Nesbo formligen bygger sin norske polishjälte Harry Hole av schabloner, beprövade knep och traditionellt deckarspråk.  Det är så man borde baxna och slå bakut på samma gång. Men han gör det så uppenbart och skamlöst och utan att skämmas det minsta lilla, tvärtom. I extra materialet till Pansarhjärta så säger han:

”Jag har omfamnat de yttre klichéerna, som att Harry är alkoholiserad, bor ensam och har problem med auktoritet. Det är ett hopkok av amerikanska hårdkokta detektiver. Utifrån det har jag försökt skapa en trovärdig karaktär. Jag gillar att ta färdiga genrekonventioner och skapa något av det. ”

Problemet är att, förutom att Harry är en norrman verksam i Norge, så finner jag ingen ny vinkel i stereotypen Harry Hole. Han är inte en trovärdig karaktär och kommer aldrig bli det. Han är en sådan gigantisk schablonkliché att han nästan blir unik.  Vilket absolut inte betyder att jag inte gillar att följa honom eller att böckerna inte engagerar mig. För om du nu trodde att detta var en sågning av Norges bäst säljande kriminalare så är det inte det. För Jo Nesbo har en förmåga att snickra ihop historier och mysterium som få andra. Inte särskilt trovärdiga men spännade, intressanta och omöjliga att lägga ifrån sig.

Och ibland behöver inte litteratur vara svårare än så. Hur kan en bok jag inte kan sluta läsa vara dålig? För trots de urvattnade schablonerna och de något fantasilösa karaktärerna så har Jo Nesbos deckare oftast ett enormt underhållningsvärde. De är den amerikanske thrillern man ser en trött söndagskväll. Underhållande, andfått spännade och en rejäl verklighetsflykt från den kommande veckans sysslor. Visserligen kommer man inte ihåg den efter ett par veckor men vad gör det? Och det, Ladies and Gentlemen, har precis lika stort värde som all annan litteratur. Bara det intas i lagom doser och mellan andra verk som faktiskt kan förändra ditt liv.

Och Pansarhjärta är en av hans bästa och till och med bättre än hans förra ”Snömannen”. Den är hård, komprimerad och omöjlig att förutse. Och jag kan inte sluta fundera på vad Jo Nesbo skulle kunna åstadkomma om han dumpade klichéerna och mallarna, kastade av sig det amerikanska berättaroket och faktiskt försökte berätta något eget byggt från grunden. För berätta en historia som klistrar fast en, det kan han. Så kom igen Jo, gör det där stora norska mästerverket som jag tror ligger inne i dig någonstans.

 

Jag har läst samtliga Harry Hole deckare så jag tänkte ge en kort genomgång av samtliga.

LÄS!
Riktigt bra nagelbitare med intriger och mysterier som det inte går att lägga ifrån sig.

Pansarhjärta

Snömannen

Frälsaren

Rödhake

 

Ok!
Bra deckare som gör sitt jobb men som samtidigt inte är något extra.

Smärtans hus

Djävulsstjärnan

 

NEJ!
De två första böckerna Jo Nesbo skrev och han har inte riktigt hittat formen ännu. Hoppa över, det finns bättre mordgåtor att finna.

Fladdermusmannen

Kackerlackorna

 

Joe Nesbos egna hemsida

 

Fakta
Språk: Svenska
646 sidor, pocket
Pris: 44 SEK  Adlibris, 42 SEK Bokus
Beskrivning/synopsis: Två kvinnor hittas mördade i Oslo, bägge har drunk­nat i sitt eget blod. Mysteriet som polisen står inför är att sticksåren i ansiktet på de döda har tillfogats från insidan av munnen. Kaja Solness vid Oslopolisen skickas till Hongkong för att leta upp den man som är Norges enda specialist på seriemord. Den alkoholiserade polismannen har gömt sig någonstans i miljonstaden, på flykt från demonerna i ett tidigare mordfall, minnena av kvinnan han älskar och den kinesiska maffian. Hans namn är Harry Hole. Högst motvilligt och tvärtemot ledningens uttryck­liga order drar Harry igång en egen utredning tillsammans med Kaja. De hittar snart ett tydligt samband: ett flertal personer, däribland de mördade kvinnorna, befann sig för en tid sedan på fjälltur och övernattade i samma stuga. Och en efter en mister de livet.
Pansarhjärta är en thriller som utspelar sig i Oslo, Kongo, de norska fjällen, Leipzig och Hongkong. Det är en historia om hat, kärlek, smärta och girighet.

 

 

Litteraturens näthatare Horace Engdahl har samlat mikrobetraktelser och fragment om allt från bloggare till kafeer, alla nära litteraturen.

Cigaretten efteråt - Horace Engdahl

Lusten att citera Horace Engdahls mikrobetraktelser eller fragment är nästan överväldigande, jag har verkligen fått bita mig i handen för att inte spamma ned Bokfetischists facebooksida och twitterström med allt tänkvärt som Engdahl träffat mitt hjärta med i denna godbit till publikation. Men ett citat vill jag i alla fall framhärda:

Litteraturens utgångspunkt måste vara som barägarens, att vi skall akta oss för att förbättra människosläktet. 

Även om Engdahl skriver om en mängd skilda områden så rör sig CIGARETTEN EFTERÅT ändå hela tiden i litteraturens utkanter eller, för all del, i dess kärna. Innehåll och form är beroendeframkallande, det är svårt att begränsa sig till en text, man frestas hela tiden att snegla på nästa och nästa och nästa.

Horace Engdahl går hårt åt bloggarna, det är som det skoningslöst detaljerade samtalet mellan tonårsflickor, säger han. Han varken bloggar eller twittrar själv, även om fragmentens format skulle fungera i det forumet. Engdahl säger sig läsa mycket lite, inte ens kollegan Peter Englunds blogg blir läst. Man vill gärna gå i svarsmål här, men faktum är att jag delar hans åsikt i stort, bloggarnas bidrag till världen är begränsade. Vi vill tillskriva dem större värde än vad de reellt har. Samtidigt kan pendeln svänga för mycket åt andra hållet och hålla snuttifiering och dokusopaförfall för skadligt och intelligensutarmande. Det är fel att bara titta på en sak, du är inte reducerad till att vara endast dokusopakonsument eller endast bloggare. Samtidigt klingar Engdahls ord lite ihåligt då han verkar vara dåligt insatt. Blogg är i realiteten ett lika vitt begrepp som bok och kan rymma allt från tonårsbabbel till lika fantastiska fragment som han själv publicerat i bokform.

Vad Engdahl missar med bloggar är att de inte alltid är att likställa med artiklar, essäer och liknande texter. Ibland är de sociala, ett sätt att diskutera eller umgås och då inte på en essäistisk nivå. Det hindrar ju inte att det finns bloggar med ambitionen att vara en kvalitativ text som misslyckas med sin föresats. Jag är övertygad om att Engdahl får stående ovationer av alla i hans intressesfär, men där jag står är han fläckvis daterad, gubbig och lite inskränkt, i denna fråga. Inte för att han har fel i sak utan för att han missar poängen, då han inte förstår det han kommenterar. Det är som att döma ut och sätta sig över Marcel Prousts samlade verk efter att endast ha läst SWANNS VÄRLD.

Horace Engdahl på Friskis & Svettis

Horace Engdahl på Friskis & Svettis (Bild: SR)

Efter mittdelen om kritiker och bloggare försämras Horace Engdahls betraktelser, tappar skärpan, känns spekulativa, gissande, förklädda med självsäkerhet. Men jag måste vara ärlig och ställa mig frågan; Är det Engdahl som förändrats eller min syn på honom? Jag är inte säker men jag tror att det är lite från kolumn a och lite från kolumn b. Jag bör även rannsaka min själ över varför jag valde en bild på Engdahl när han gympar på Friskis & Svettis. Jag vill avdramatisera honom, förminska och kanske till och med förlöjliga honom.

Jag kommer på mig själv med att tänka mycket på CIGARETTEN EFTERÅT  och Horace Engdahl och inte sällan med tilltalet din pompösa gubbjävel. Jag gillar det faktiskt, han är det grus i maskineriet jag behöver för att medvetet formulera mina åsikter och, i brist på bättre ord, ståndpunkter. På så sätt fungerar han som vissa näthatare. Något man bör fundera på är huruvida Engdahls ogina hållning är strategisk eller inte, speciellt när han skriver Det finns i grund och botten inget annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en plåga. Vilket lyfter en ny fråga: Blir jag duperad här? Var CIGARETTEN EFTERÅT tänkt att dra igång en storm i bloggvärlden, iscensatt av marionettmästaren Horace? Troligtvis inte.

Han är lite som James Wood som håller texten högre än författaren. Tänker bland annat på Woods avrättningsliknande recension av Paul Austers SHALLOW GRAVE  i The New Yorker. Men till skillnad från Engdahl tror Wood att mycket av framtidens journalistik och avantgardetexter finns och kommer att finnas på internet och bloggar. Ska jag likna CIGARETTEN EFTERÅT vid något så är det Olof Lagercrantz OM KONSTEN ATT LÄSA OCH SKRIVA, formmässigt skiljer de sig åt men även i tilltalet, Engdahl är kall, briljant och exkluderande medan Lagercrantz är varm och tillgänglig. Båda väcker läslust och nyfikenhet hos mig. Under tiden jag läser CIGARETTEN EFTERÅT känner jag hur mitt sätt att tänka och känna kring litteratur, om inte förändras så i alla fall påverkas. Jag blir verkligen störd av att Engdahl är villig att anta en onyanserad, förutfattad åsikt. Det rimmar illa med hans intellektuella framtoning. Ändå gillar jag både CIGARETTEN EFTERÅT och faktiskt även Engdahl, Sverige vore tråkigare utan honom. Han har skapat något varaktigt, tänkvärt och klart läsvärt, den pompösa gubbjävlen.

Lyssna på Horace Engdahl i P1 om Cigaretten efteråt

Läs recensionen av Om konsten att läsa och skriva

Läs recensionen av James Woods How fiction works

Läs James Woods recension av Paul Austers Shallow grave

Bokfetischist på Facebook

Bokfetischist på Twitter

Horace Engdahl och Stig Larsson medverkar i Babel:

 

Fakta
Språk: Svenska
158 sidor, inbunden
Pris: 149 SEK (på Bokus & Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Cigaretten efteråt. Betyder det vad du tror att det betyder? Eller tror du bara att du vet vad det betyder? I sina mikrobetraktelser ger Horace Engdahl perspektiv på tidsanda och vardagsbeteenden, på litteraturen och dess skugga kritiken, på historien och drömmen. Vi ser det bekanta från ett obekant håll. 

Horace Engdahls nya fragmentsamling innebär ett stämningsskifte jämfört med hans föregående samling, den uppmärksammade Meteorer. Men hans röst är sig lik: ”Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt.”  

 

Max Brooks kommenterar vår samtid i zombiegenrens kanske viktigaste och mest genomarbetade roman där de odöda står i centrum, inte karaktärerna.

Världskrig Z - Max Brooks

VÄRLDSKRIG Z utspelar sig i framtiden och är skriven som en muntlig återgivning av kampen mot de odöda, flera år efter det att mänskligheten gick segrande ur kriget. Perspektivet är strikt postapokalyptiskt, vilket ger fördelen att alla är införstådda med att det finns zombier, därav det sköna direkta tilltalet och man slipper den ofta illa övertygande insäljningsfasen.

Max Brooks använder zombiegenren på bästa tänkbara sätt nämligen att beskriva och kommentera den tid vi lever i. Han hinner beröra mycket, väldigt mycket. Han tar upp allt från Area 51 och Tibet till organhandel och kåkstäder i Afrika. Han kommenterar den obegripliga världsekonomin med postapokalyptisk distans, han kommenterar slentrianmässig medicinering av barn. Han kommenterar Japans skolsystem, hunduppfödning för estetiska ändamål, han beskriver med hjälp av zombier vår livsstil och hur den får oss på fall.

VÄRLDSKRIG Z känns genuin, Brooks har tänkt hela vägen: Hur ser man på zombier efter några år? Hur beter vi oss efter normaliseringen, efter vardagens återintåg? Det känns som om de händelser som skildras verkligen ägt rum. Det beror dels på att Brooks gjort sin research och dels på detaljrikedomen i allt från att en rapport kallas Warmbrunn-Knight-rapporten till öknamnen man ger de odöda, soldaterna kallar dem Zack eller Zätaskallar. Ur smittan kommer även ekoterrorism och Quislingar (folk som härmar zombier).

Max Brooks

Max Brooks

Men redan nu ser världen lite annorlunda ut mot vad den gjorde för fem år sedan när VÄRLDSKRIG Z skrevs, det märks på en del detaljer, till exempel säger man inte e-biljett idag. Man påminns här och var att den är skriven innan USA fick en färgad president, innan arabiska våren, innan sociala mediers stora genomslag och innan finanskrisen. Små saker, men det märks hur mycket världen faktiskt har förändrats.

Inspelningen av filmen VÄRLDSKRIG Z är i full gång och kommer att ha svensk premiär någon gång i början av 2013. Det finns mycket att se fram emot, som slaget vid Yonkers som kommer att bli en sällan skådad syn med miljoner sönderbombade zombier som inte låter sig nedslås av modern stridsteknik som klusterbomber, webbkameror på handeldvapnen eller brandbomber, men även raptorpiloten Christina Eliopolis vedermödor ska bli intressanta att se.

Bild från inspelningen av Världskrig Z

Bild från inspelningen av Världskrig Z

Att ta ett globalt perspektiv på en zombieapokalyps är häftigt. Det vanliga perspektivet är introvert eller åtminstonne ultralokalt. En by är drabbad och om någon vet vad som är i görningen så tror ingen denne. Att ingen tittar globalt mer än som i glimtar som flimrar förbi på en TV beror förmodligen på bekvämlighet. Här har Brooks kavlat upp ärmarna och satt sig in, verkligen satt sig in, i hur smittan breder ut sig och skulle bekämpas, hur människor reagerar i olika världsändar och hur klimat och geografi påverkar i kampen för överlevnad och mot zombierna.

Det finns så mycket intressanta och roliga detaljer som jag skulle vilja nämna, men det finns inte plats för alla. Men för att nämna några så avfärdas George Romeros (den moderna zombiens fader) teori om att zombierna har rester av mänsklighet i sig. Men Brooks kompenserar detta genom att geniförklara Romero i Författarens tack. Vidare så tar han upp vad som händer när allt ställs på ända, när hantverkarna är de som är värdefulla för samhället, inte konsulter, jurister eller strateger. Brooks kommenterar även hur Nordkorea styrs och hur dess folk lider. Jag gillar sådant, när man passar på att säga något viktigt, utan att skriva på näsan, medan man underhåller.

Nu när jag läser den på svenska förstår varför jag tyckte den var krävande på engelska, det är mycket militärt fikonspråk, mycket nya ord som lobbare (vapen för att lobotomera zombier) och splitterjyckar (minerade hundar som kan fjärrutlösas). Det här är ett viktigt verk i zombiegenren. Lika viktigt som THE WALKING DEAD och I AM LEGEND (boken inte den fasansfullt dåliga filmen med samma namn) av Richard Matheson. VÄRLDSKRIG Z kan vara det bästa som skrivits i zombiegenren, kanske för att den inte är genretypisk men mest på grund av att de odöda står i centrum. Ska du bara läsa en zombieroman i ditt liv ska du läsa VÄRLDSKRIG Z.

Läs recensionen på Sweden Zombie (Där självaste översättaren Niklas Drake dyker upp i kommentarströmmen)

Max Brooks om Världskrig Z:

Fakta
Språk: Svenska
416 sidor, inbunden
Pris: 159 SEK (Bokus), 174 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Max Brooks, son till filmlegenden Mel Brooks, har med World War Z skrivit vad många anser vara den bästa zombieromanen någonsin. Boken blev snabbt en försäljningssuccé och klättrade till niondeplatsen på New York Times Bestseller-lista. Efter hård konkurrens köpte Paramount filmrättigheterna för ett sexsiffrigt belopp och i den kommande storfilmen ser vi Brad Pitt och Mireille Enos (från HBO-serien Big Love) i två av huvudrollerna. 

Brooks historia är förlagd till tio år efter tredje världskriget som kallas Världskrig Z eftersom det har varit ett krig, inte mellan människor utan mot ja, just det och har formen av en rad intervjuer med en skiftande skara överlevande utspridda över världen. Det är Max Brooks själv som i fiktiv gestalt reser runt och söker upp män, kvinnor och barn, i allt från före detta miljonstäder till några av de mest avlägsna och ogästvänliga platserna på jorden, driven av behovet att bevara mänsklig vittnesbörd från dessa apokalyptiska år.

Max Brooks, född i New York 1972, är författare och skådespelare. 2001-2003 ingick han i författarteamet på Saturday Night Live. 2003 kom hans första bok, The Zombie Survival Guide, som låg på New York Times Bestseller-lista i tolv veckor. World War Z kom ut 2006 och har hittills sålt i nästan 200.000 exemplar i USA. I den kommande filmatiseringen av boken, som är planerad till 2014, kommer Max Brooks att spela sig själv. 

 

 

Saker börjar hända i Rick Grimes nya fristad nära den amerikanska huvudstaden. Man har under seriens gång lärt sig att inte ta någonting för givet och det blir än mer tydligt i sjunde hårdpärmen. Rick och hans gäng har vandrat genom ett zombieinfekterat postapokalyptiskt helvete i snart ett år och det har satt sina spår.

The Walking Dead Book Seven

Vad man saknar mest i THE WALKING DEAD-serien just nu är en superskurk i paritet med ärkekräket Guvenören. Sedan han lämnade serien känns allt som en blaskig transportsträcka, man väntar på att bli slagen med släggan igen. Men istället för att vrida upp intensiteten saktar historien ned i THE WALKING DEAD BOOK SEVEN och man slår sig ned och försöker hitta trygghet, rutiner och en vardag. Det händer saker, tro mig, men det känns så… blekt.

Robert Kirkman är bra på att skapa gränsfall, situationer där det inte är solklart vad som är rätt eller fel. Bra som i bra, inte som Ruben Östlund som är fantastisk på området, jag tänker närmast på DE OFRIVILLIGA (2008). En tydlig trend de senaste kapitlen är hur svårt det är att fortsätta vara mänsklig när trygghet minskar och påfrestningar ökar. Jag har bitvis svårt att avgöra om gränsfallen är globala eller mer amerikanska, personligen tycker jag inte att en sjuåring kan bära vapen eller att man kan skjuta en människa bara för att den är farlig. Påverkar detta läsupplevelsen? Ja, en smula, vissa av karaktärernas reaktioner och åsikter känns over the top och det som är tänkt som ett gränsfall blir något annat.

Robert Kirkman

Robert Kirkman

Det har sagts att Kirkman isolerar sig, avhåller sig från att läsa eller se någonting som har med zombier att göra för att hans story ska bli så genuin som möjligt. Hur häftigt det än låter med flödet från ”den rena källan” så tror jag att THE WALKING DEAD hade vunnit på influenser från böcker som VÄRLDSKRIG Z och ZOMBIE SURVIVAL GUIDE av Max Brooks och BLINDHETEN av José Saramago eller varför inte filmen DELLAMORTE DELLAMORE (1994). Då hade kanske de vandöda frusit när snö och vinter kommer, för en död har väl ingen kroppstemperatur och borde därmed rimligen frysa till is.

Ibland framstår karaktärerna, och därmed även Kirkman, som naiva. Som när en kvinna frågar Rick varför han hjälper andra fast han inte behöver. Det känns lika sliskigt som ett sincere moment a la DAWSONS CREEK alternativt en kvinnosyn a la 1750-tal. Den store, starke, stoiske krigaren och den lilla rädda, okunniga hemmafrun. Det tråkiga är att det inte mynnar ut i några viktiga eller insiktsfulla svar, han svarar något i stil med ”Jag gjorde bara vad jag tyckte var rätt”. Det må vara underhållning men varför kan inte underhållningen lyfta blicken från de lägsta av värderingar, outtalade eller ej.

THE WALKING DEAD TV-serien

THE WALKING DEAD TV-serien (Bild: AMC)

Tre platser på bestsellerlistan för NY Times topp-tio-böcker tillhörde THE WALKING DEAD-serien enligt The Hollywood reporter, mycket tack vare TV-seriens framgångar, där det just nu är paus i säsong två (startar 12:e Februari igen i USA). I väntan på det kan man titta på några webisodes (länk nedan), fristående avsnitt på webben av THE WALKING DEAD som berättar historien bakom seriens mest kända zombie.

Folk i serien beter sig fortfarande ganska dumt med tanke på att man levt i över ett år med zombier. Det känns som om Kirkman gör det lite lätt för sig ibland. Denna recension kan upplevas en aning gnällig och med rätta så. Att parallelläsa THE WALKING DEAD BOOK SEVEN med VÄRLDSKRIG Z, var inte till BOOK SEVENs fördel, dess brister kommer i tydlig dager och Kirkman behöver se om sin story och sina karaktärer om det inte ska plana ut. Faktum är att jag är bekymrad för Kirkmans uthållighet och förmåga. Men det tar sig i slutet och detta är faktisk den bästa hårdpärmen på ett tag.

Intervju med Kirkman och Brooks

Recension av The Walking Dead – Volym ett – Tills döden skiljer oss åt

Recension av The Walking Dead Book Six

Se alla webisodes av The Walking Dead

The Hollywood reporter om försäljningssuccén

Intervju med tecknaren Charlie Adlard

Fakta
Språk: Engelska
304 sidor, inbunden
Pris: 187 SEK (play.com)
Beskrivning/synopsis: Rick and his group learn the dangers of living behind the safety of the Community walls, and much worse: what happens when those walls give way to those outside. This title collects ”The Walking Dead” numbered 73-84. 

 

Det här är den sista delen och pusselbiten i den parallella världen 1Q84. De sista sidorna som ska knyta ihop och avsluta alla de trådar som spanns hej friskt i de tidigare två delarna. Jag har längtat och suktat och bar hem den här boken som en fjortis hade burit hem VIP-biljetter till ett möte med Justin Bieber. Men…

… den här texten börjar med en varning. För om du inte läst de två tidigare delarna så ska du inte läsa den här recensionen, då ska du istället känna ett sting av kulturell underlägsenhet, kryddat med skam, och införskaffa dessa förträffliga volymer pronto. Livet är för kort för att gå miste om de bästa pralinerna i asken. För att inte tala om att följande rader innehåller saker du inte vill veta just nu. Men tillbaka till mig själv…

…som ihärdigt väntat på förlossningens ögonblick, slet upp boken och konsumerade den i en faslig takt. Jag ville veta om luftpuppor, om det blev något självmord, om sekten skulle få tag på mördaren, om den omöjliga kärleken skulle bli möjlig och allt annat som hade gnagt i mitt inre.

Men där historian innan var en effektivt berättad thriller stöpt i Haruki Murakamis patenterade form så planar nu hela historian ut. Aomame, bokens japanska Lisbeth Salander karaktär, som tidigare har sprungit runt och slaktat as till män med en sylvass ispik sitter nu och gömmer sig i en lägenhet i nästan hela boken. Tengo, författaren, som tidigare befunnit sig mitt i historian öga och blivit indragen i det ena mysteriet efter det andra sitter här vid sin faders dödsbädd i mer än halva textmassan. In på arenan kliver förvisso en tredje figur, spanaren Ushikawa, inhyrd av sekten som jagar Aomame och Tengo. Men han adderar inte spänning och energi utan lunkar mest på och sprider med sitt missbildade yttre en viss lyteskomik över hela historien. Där förra boken slutade med adrenalinet och mystiken exploderande över sidorna så lägger sig den här boken på en betydligt lugnare nivå där alla berättartrådarna visserligen knyts ihop, men ohhh… vad det görs… odramatiskt. Det går  helt enkelt för lätt och där Haruki byggt upp enorma förväntningar, lagt sidor på att utveckla och förtäta intriger så avslutas en del saker här med ett par rader. Och min besvikelse lägger sig som en blöt filt över alltihop. I alla fall till en början.

Men om vi backar och byter infallsvinkel. Bort från mina förväntningar och påhitt om hur tredje delen skulle vara så hamnar boken i ett lite annat skimmer. Utan tvekan är detta trilogins svagaste del, däremot inte dålig. Att bygga upp en thriller där den lugnaste akten också är det sista borde vara ett dramaturgiskt självmord utan återvändo. Men det är samtidigt så att Haruki Murakami har byggt sitt namn, och varumärke, på att skita i dramaturgi och ignorera skrivna som oskrivna regler. I hans böcker kan allt hända, precis allt, och en författare som inte bryr sig om verkligheten, tiden eller vad som egentligen överhuvudtaget är möjligt behöver ju inte göra som alla andra och bygga upp sin roman till ett klimax av Guds nåde i del tre. Nä, han exploderar i tvåan och serverar i trean istället en kärlekshistoria. En kärlekshistoria som får breda ut sig och ta plats från allt annat som figurerat i boken. Han slipar bort allt onödigt, avslutar störningsmomenten och ger plats åt kärlek och förväntan istället för action och spänning. Och när jag kommit över min besvikelse över att inte bli matad med vad jag förväntade mig så äter jag villigt av det som serveras. Lite missnöjd men det smakar rätt så gott i alla fall.

Så summa sumarum. De här tre böckerna är en helhet och går absolut inte att läsa som enskilda verk. Så även om jag blir lite besviken på trean så tycker jag att det kompletta verket 1Q84  är snudd på fantastiskt. Det är en resa som tar dig utanför förnuftets gränser och tillbaka och du ska läsa den. Jag lovar dig en underbar resa som du inte kommer att få någon annan stans.

PS: Kanske en lustig sak att hävda efter den här recensionen men Haruki Murakami kommer få nobelpriset en dag. Jag lovar.

Recensionen av 1Q84 1 och 2.

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
Inbunden
Pris: 179 SEK Adlibris och Bokus
Beskrivning/Synopsis: 1Q84. Tredje boken är fortsättningen på Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin. Den utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse.
Oktober-december 1984. Ushikawa är en erfaren och nitisk utredare som med sitt tålamod och rationella tillvägagångssätt kan spåra nästan vem som helst. När han får i uppdrag att leta rätt på den försvunna Aomame går han sin egen väg och blir allt djupare indragen i den egensinniga och oförutsägbara värld som är 1Q84.
Under tiden dras Tengo och Aomame genom osynliga trådar allt närmare varandra, utan att riktigt förstå vad det är som pågår. De två månarna på himlen utövar ett starkt inflytande över dem och tycks styra deras tankar och rörelser. Den magiska men kortvariga beröring de en gång upplevde som barn är efter tjugo år på väg att utveckla ett alldeles eget liv.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha