Stefan Einhorns bekännelsedrivna spänningsroman Änglarnas svar undersöker begrepp som skuld, godhet och ondska.

Änglarnas svar - Stefan-Einhorn

ÄNGLARNAS SVAR är en roman som vecklas ut genom sju bekännelser från sju personer. Där varje del passar in som en pusselbit och det är inte förrän sista delen är berättad som man får hela bilden. Greppet som författaren Stefan Einhorn har tagit liknar Iain Pears DEN FJÄRDE SANNINGEN och det är gott.

ÄNGLARNAS SVAR är en spänningsroman i närheten av Harlan Coben, där det handlar om mänskliga relationer snarare än brott som ska lösas eller saker som ska hittas. Men det är lika mycket en skildring av förintelsen där man får inblick i flera personers liv med olika roller och delaktighet i förintelsen. Det är inte speciellt fartfyllt, men därmed inte sagt att det inte är fängslande. Det är en konst att göra en bladvändare (finns det ens någon synonym för ljudböcker) uppbyggd av lågmälda monologer.

Det här är behaglig läsning, även om man närmar sig svåra ämnen och ställer frågor utan enkla svar. Jag är i övrigt lite mätt på andra världskriget och förintelsen, vi som gick i skolan på 80- och 90-talet blev kanske lite överexponerade. Men trots det funkar ÄNGLARNAS SVAR för mig, mycket p g a att förintelsen inte är huvudspåret. Att skriva så här är faktiskt ett ypperligt sätt att närma sig ämnet och visa på nyanser av skuld. Einhorn belyser, bland annat, hur de judar som hjälpte nazisterna i koncentrationslägren kan ha resonerat och haft för motiv.

Stefan Einhorn (Bild A Nice Noise Förlag)

Stefan Einhorn (Bild: A Nice Noise Förlag)

Titeln syftar till berättelsen om Gud som frågar änglarna om han borde skapa människan eller inte. Underförstått: Är människan god eller ond? Just svårigheten att avgöra vad som är gott eller ont är det centrala i ÄNGLARNAS SVAR. Med dagens snuttifierade och överförenklade världssyn är det skönt att kunna motläsa med litteratur som nyanserar bilden. Det är kanske ingen slump att Einhorn är en flitigt anlitad föreläsare inom bland annat etik.

Att ha författarintervju med bakgrunden till romanen i slutet är lysande bra. Här får man höra författarens tankegångar och föresatser. Men även detaljer som att Einhorn skrivit in sina föräldrar i den fiktiva berättelsen som en lustig krumelur eller att uppläsaren Torsten Wahlund läste ÄNGLARNAS SVAR hela åtta gånger innan han satte sig i inspelningsbåset. Mer extramaterial åt ljudboksfolket! Boken går dessutom utmärkt att avnjuta i sin smartphone, vilket är att föredra mot att vara bunden till en cdläsare/dator.

Det är inte supersvårt att gissa hur bitarna passar ihop, men samtidigt känns det tryggt och man är lite nöjd över att ha gissat delplottar. Stefan Einhorn har ett behagligt språk även om han ibland låter karaktärerna dela läsarens vy lite för mycket. Till exempel har karaktärerna inte alltid det fågelperspektiv över händelserna som läsaren har och kan därför inte dra slutsatsen att det dom skildrar är extraordinärt, men det är en liten detalj i en njutbar roman. Jag läser gärna mer av Stefan Einhorn i framtiden.

Fakta
Språk: Svenska
Ljudbok, ~6 h (uppläsare Torsten Wahlund)
Pris: 169 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: Vid andra världskrigets slut kommer den unga kvinnan Hanna till Sverige med de vita bussarna. Hon har överlevt koncentrationslägrets fasor men förlorat allt. I Stockholm får hon anställning som barnflicka hos en familj med en liten son. Det hon har varit med om bevarar hon inom sig, men efterhand avslöjas hennes hemligheter och livet tar en oväntad vänding för alla inblandade. 

Änglarnas svar är en sinnrikt konstruerad roman som rör sig mellan det ockuperade Polen, Israel och Sverige. I varsin monolog berättar romanens sju personer sin del av historien, och inte förrän den sista pusselbiten är lagd framträder hela bilden av det ofattbara som skedde i det judiska gettot och vilka följder det fått för en svensk familj. En stark skildring av människans förmåga att göra såväl gott som ont och av hennes längtan efter försoning mitt i det allra mörkaste.

 

 

”De kom ut såhär… totalt ursinniga. Strummer testade om hans gitarr fungerade-KRASCH! Helt vansinnig drog han fram nåt slags jävla burk och sprejade i halsen för att få rösten att funka. Sen -1, 2, 3, 4-BANG! Förfärligt ljud! Alla mina polare tyckte det var värdelöst, men jag var helt skakad. De hade allt! Det bästa jag någonsin sett.”
Thåström

Och det är inte bara Thåström som gillar The Clash. Vi pratar här om världens snyggaste, bästa, mest innovativa, mest nyfikna och mest politiska punkband. Ett band som mellan 1976 och 1983 släppte en mängd bra låtar, tog sin musik från hetsig punkrock till Dub och Reggae, släppte dubbelplattor och trippelplattor och gjorde allt med stil, attityd och pondus. De är musikikonerna som försvann innan de blev patetiska och sålde sin själ på Dressmans kontor för ännu en lyxvilla och en golfrunda. Ja, jag pratar med dig Mick Jagger.  Och som ni märker så är jag partisk med en icke existerande objektivitet till det här bandet som levererade en av världens bästa plattor i och med mästerverket London Calling. 

Och boken är en näst intill pornografisk bildupplevelse för någon som gillar The Clash. En mängd foton, biljetter, spellistor, Headons vykort till sin mamma, affischer, skivomslag och så vidare, ingår i det som erbjuds. Och kalenderbitaren får allt han kan drömma om när vartenda skivsläpp och spelning redovisas med datum, förband och om något särskilt hände på just det giget.  Jag blir helt euforisk, drar på mig ett par martens, drar en spontan pogodans och dreglar som en gammal labrador. Jaha ja, tydligen spelade Clash i den svenska metropolen Ronneby den åttonde oktober -77. Det kunde man aldrig tro. Vilket för övrigt var samma turné Thåström såg dem på Gröna Lund 14/6 och Örebro 9/10.

 

Men syftet med boken var ju inte att få den ultimata bilderboken, utan att få bandets egen berättelse. Och som författare står de fyra medlemmarna som var The Clash under guldåren: Strummer, Jones, Simonon och Headon. Hur detta är möjligt, Joe Strummer gick bort 2002 på grund av ett hjärtfel, beror på att boken är byggd på gamla intervjuer, en text som han och Mick Jones skrev 1979, tillsammans med nya intervjuer med de kvarvarande medlemmarna. Strummers anhöriga gjorde även allt material som han lämnat efter sig tillgängligt för boken. Och ”klipp och klistra”- attityden med nytt och gammalt funkar ibland alldeles utmärkt, för att vid en del tillfällen lämna en hel del frågetecken. Bäst dokumenterat är de tidiga åren där texten sätter allting i ett sammanhang och där jag verkligen får en inblick i det som blev, och sedan var, The Clash. Allt från hur de hittade varandra, till upploppen i Notting Hill, till hur de jobbade både med musik och image. Men sen blir det glesare och glesare mellan guldkornen och plattan London Calling tillägnas tio-tolv sidor. Vilket är en katastrof. Jag hade kunnat läsa en bok om bara den plattan. En bok om ett band där deras bästa och mest kända platta får minst utrymme kan förvisso kännas väldigt attitydpunkigt… men mig gör det mest besviken. Det blir så uppenbart att det helt enkelt inte har funnits material nog för att berätta hela historian utan man har fått ta det som fanns. Och varför det inte har stoppats in mer av de nya intervjuer som ska ha gjorts med återstående bandmedlemmar blir för mig en gåta. Hade de helt enkelt inget att säga om London Calling?

Däremot uppstår ofta stor humor när bandmedlemmarnas olika texter saxas mot varandra och så jag som läsare får olika infallsvinklar på samma ämne. När trippelplattan Sandinista diskuteras och samtliga medlemmar, fast var för sig, hävdar att de skulle sållat mer bland låtarna men att de andra i bandet ville ha den där jävla trippeln så skrattar jag gott i soffan och det är långt ifrån det enda stället.

 

Överlag är det bandet och musiken som sätts i centrum. Visserligen finns det ett kapitel om varje bandmedlem i bokens början där de berättar sina levnadsöden, fram till bandets uppstart, där det figurerar familjeförhållanden, uppväxt och bakgrund, men sen är allt sånt som bortblåst. Inte ett ord om kärlekshistorier, fruar och barn. Inte heller finns den blinkning till hedonistiskt leverne som är så vanligt i rock´n roll biografier av det här slaget. Visserligen bygger de en ”Hashbunker ” i studion men vad de gjorde där berättas inte och det känns mer som om samtliga inblandade skäms och känner sorg över Topper Headons heroinmissbruk som sedan gjorde att han fick sparken. Med det säger jag inte att Clash var renlevnadsmänniskor och Guds bästa barn, för droger nämns, det dricks, skjuts fåglar och polisen är inte alltid deras bästa vän, men fokuset ligger konstant på musiken och hur de spelade in och levererade denna. Allt annat är, mer eller mindre, bortskalat och ibland känns det som om de var en musikalisk commandotrupp med blicken enbart riktad på nästa gig och nästa platta. Och kanske var det just det The Clash var, och kanske var det därför de levererade, och kanske var det därför de imploderade och försvann så snabbt och plötsligt. Och kanske är det därför de är lika bra och aktuella idag!?

”Om jag fick göra om allt skulle jag inte ändra någonting. Jag tycker det är bra som det är. Vi gjorde vårt jobb, det är hela historien, nu är vi borta och så är det med det. Passar mig bra. ” Paul Simonon

Så sammanfattningsvis så är det här en riktig bibel med och om bandet Clash. Den har en mängd guldkorn men också sina brister och om du inte har något förhållande till The Clash så ska du inte läsa den. Men om du får gåshud av introt till London Calling, om du vet vem Joe Strummer är och om du någon gång i ditt liv haft Dr Martens kängor på dig på grund av musiksmak och kulturell tillhörighet så är den ett måste.

 

PS: Modernistas Clash-Spellista , Thåströms låt ”kort biografi med litet testamente” där Clash nämns.
Fakta
Språk: Svenska
278 sidor, Danskt band
Pris: 185 SEK Adlibris
Förlag: Modernista

Strummer! Jones! Simonon! Headon! För första gången berättas historien om det legendariska punkbandet The Clash [1976-1986] av medlemmarna själva, i en maffig och snyggt formgiven bok fullspäckad med tidigare opublicerade bilder, både professionella och ur privata samlingar. Från »White Riot« till »Rock the Casbah« The Clash liknade aldrig riktigt något annat band med sin ständigt upproriska och politiskt färgade och samtidigt alltid lika stilsäkert svängiga »vi mot dem«-hållning. Deras uppviglande speglingar, skarpa låtskrivande och passionerade idealism (det här var bandet som döpte ett av sina album till Sandinista) gjorde dem till ett fenomen världen över. Dubbel-LP:n London Calling från 1979 har åtskilliga gånger utnämnts till ett av tidernas bästa rockalbum, och The Clashs musik lever i högsta grad vidare, både som influens och potentiellt explosiv upptäckt för nya lyssnare. Det engelska förlaget Atlantic Books lär ha betalat ett sexsiffrigt belopp för rättigheterna inför utgivningen och The Clash har i inbunden form sålt i över 100.000 exemplar. Boken är rikt illustrerad med unika bilder av The Clash på scen och i studion, såväl som av posters och turnéaffischer från hela karriären.

 

En serieroman om Gaza?! Visserligen har serier behandlat en rad olika ämnen genom åren och serier har länge varit ett medium som tryck gränserna framåt för vad de kan berätta, men ett journalistiskt reportage i serierutor?! Kan det funka? Och tjock är den rackaren också, nästan 400 sidor. Ja, ok då. Här kommer en recension om en läsning som började skeptiskt och slutade med…

När jag gick i skolan så handlade historialektionerna mest om årtal och kungar. Finns det en enda svensk, född på 70-talet, som inte vet var och när Gustaf II Adolf stupade? Men vad mina lärare glömde var att berätta HUR man levde. HUR såg soldaterna i Gustafs arme ut, hur levde de och hur såg de städer med dess befolkningar ut när det nordiska lejonet kom och brände allt. Det vill jag veta. Jag vill veta HUR det var mer än NÄR det var. Men samma sjukdom drabbar även nutida historieböcker. En väldig massa pilar, statistik, årtal, kungar och kartor men oftast väldigt lite om människan i mängden, den lille som var där men som så ofta försvinner i historian. Som tur är finns det exemplariska undantag där, bland annat, Peter Englund är en stor stolt fyr i ett Herman Lindqvist-mörker av ointressanta kungar och prinsessor och utvecklingen går åt rätt håll.

Men HALLÅÅÅÅ tänker du, varför allt detta snack om dina gamla mögliga historielektioner?

Jo vänta nu…  Joe Sacco har nämligen gjort en serieroman som med stora steg kliver över den här problematiken.  I hans bok så är det den lilla människan och det dagliga livet som lyfts fram. Ramen för boken är massakern i staden Rafah då israelisk militär skjuter och klubbar ihjäl 386 civila. Detta vill vår författare veta mer om och åker 2002 till Gazaremsan för att forska i saken, och där börjar boken. I sin jakt på ögonvittnen, intervjuer och hembesök så tonar sakta men säkert bilden av det dagliga livet fram för de bofasta i staden Rafah.  De skitiga gatorna, rädslan för bepansrade bulldozers som när som helst kan komma och riva palestinska hus, trångboddheten, fattigdomen, hatet och den eviga rädslan och förödmjukelsen. Detta backas upp av korta inslag av årtal, kartor och bakgrundshistorien för Gazaremsan. Men här blir den formella statistiken något som lyfter upp historian om den lilla människan på Gazaremsan och inte tvärtom. Till detta kommer då själva massakern som redovisas i flera olika versioner och nyanser då Sacco gestaltar den om och om igen beroende på vem som är källan.  Och jag har aldrig varit med om att en tecknad serie tagit andan ur mig på ett sätt som den här boken gör. Det finns flera kapitel som fullständigt kör över mig, där de tecknade figurerna kommer till liv och särskilt delarna om själva massakern är helt igenom vidriga. Det är drabbande, snyggt ritat och tänkvärt.

 

Och även om mina sympatier definitivt hamnar hos invånarna i Rafah så blir aldrig boken svart/vit i sitt känsloregister. Det finns goda israeler och det finns araber som bidragit till blodsutgjutelsen och gjort fruktansvärda saker. Där finns andra stater i periferin som drar i de osynliga trådarna, där Västeuropa och USA får en hel del skit samtidigt som det är just en amerikansk överstelöjtnant som reagerar på israels övergrepp, och så vidare. Dessa gråzoner av mänsklighet, ondska och godhet gör boken så väldigt mänsklig, nyanserad och därigenom så väldigt, väldigt bra.

En annan bidragande orsak till bokens storhet är just Joe Saccos förhållande till sina källor. Den andra och tredje November 1956 så skjuter israelerna en stor mängd människor i staden/flyktinglägret Khan Younis, vilket är de första 100 sidorna i boken. De avrättar folk när de kliver ut genom sina dörrar, de avrättar barn, de ställer upp en rad av män vid en mur och skjuter om och om igen. En som lyckas överleva detta hör hur soldaterna laddar om fyra gånger för att fortsätta skjuta in i högen av redan liggande och blödande människor. Så, när jag är som mest uppjagad och förbannad i lässoffan, så kommer kapitlet ”Minnet och den essentiella sanningen” där Joe Sacco plötsligt ifrågasätter allt det han precis har berättat för mig. Eller som han skriver ”Tillåt mig sparka på det fundament vår berättelse vilar på” och sedan börjar han jämföra berättelser som skiljer sig åt, nysta i händelseförlopp, kolla upp israeliska rapporter och sätta in frågetecken i den berättelse han nyss berättat och som jag på alla sätt köpte rakt av. Allt detta gör han i serierutor, på ett extremt snyggt sätt, och därefter blir källhänvisningar en del av boken, av berättelsen. Något att ta hänsyn till och ha med i bakhuvudet när jag läser vidare.  Så otroligt bra gjort, särskilt i det mediala samhälle vi har idag där källhänvisning och ifrågasättande så ofta hamnar i skymundan eller i värsta fall totalt ignoreras i den allt snabbare nyhetsrapporteringen.

”Gaza, Fotnoter till ett krig” är inte bara en av de bästa serier jag läst. Det är även en av de bästa historieböcker jag läst och den borde ingå i våra skolors undervisningsmaterial. För den skulle kunna användas både som en historisk roman, som en grund till hur man handskas med källhänvisning, till hur man helt enkelt ritar bra serier.

Köp den, läs den!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
385 sidor, Häftad
Pris: 179 SEK Adlibris 186 SEK Bokus
Förlag: Ordfront

Beskrivning/synopsis: I Rafah, en stad på Gazaremsans sydspets, har hela kvarter jämnats med marken av bulldozers och horder av arbetslösa driver omkring på de skräpiga gatorna. Rafah är, och har alltid varit, en brännpunkt i världens mest förbittrade konflikt.

I november 1956 dödades här och i grannstaden Khan Younis 386 civila av israelisk militär, i vad som fortfarande är historiens värsta massaker på palestinsk jord. Journalisten och serietecknaren Joe Sacco stöter på den idag helt bortglömda händelsen i en fotnot till en FN-rapport, och blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt hände de där höstdagarna under Suezkrisen. Han reser till Rafah för att intervjua de överlevande – pensionerade israeliska soldater, de mördades änkor och skolbarn som nu är i övre medelåldern minns de fruktansvärda händelserna och hjälper oss att nästan, nästan nå fram till tragedins själva essens.

Gaza fotnoter till ett krig är ett storverk, både som journalistik och som tecknad serie. Joe Sacco skildrar vardagen i det moderna Gaza och områdets mörka historia med vrede och eftertanke, och läsaren ges nya möjligheter att förstå den halvsekellånga konflikten.

Joe Sacco, född på Malta 1960, startade trenden med journalistik i serieform med böckerna Palestine, som belönades med American Book Award, och Eisnerprisbelönade Safe Area Gorazde. Saccos böcker har översatts till 15 språk och hans serie-reportage publiceras i bland annat Time, The Guardian och New York Times Magazine.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha