Murakami levererar en tegelsten om möjligheten av att förstå verkligheten genom att avstå verkligheten. Och detta helst från botten av en djup mögelluktande brunn. För som herr Honda säger: ”Om man ska gå till botten, så ska man gå till den djupaste botten.” 

 

Toru  Okada har sagt upp sig från sitt jobb på en advokatbyrå. Han går hemma och lever på sin flickvän Kumikos pengar och de monotona dagarna tickar förbi medan han funderar på vad han vill göra i livet, om han verkligen vill göra något. Men i buskarna utanför huset hör paret något som låter  som om någon vred upp en klocka och de skojar om att det måste vara ”Fågeln som vrider upp världen”. Sen försvinner katten och frun börjar använda en parfym som Toru inte känner igen och definitivt inte köpt. När han sen letar efter efter katten så hittar han en gränd, som han inte lagt märke till innan, som leder till ett ödehus med en vildvuxen tomt och en väldigt djup brunn.  Och en dag kommer inte heller frun hem. Till detta härliga upplägg så medverkar även en kvinna som ringer obscena samtal, systrarna Malta och Kreta som är japans snygga svar på Saida, en äldre man som var med och kämpade mot ryssarna i kriget, en moraliskt vidrig släkting som gör politisk karriär och…  ja det tar liksom aldrig slut.

Även om jag precis har läst ut den här boken så skulle jag aldrig kunna återge alla trådar, personer och händelser som sker. Det här är boken då Huraki Murakami flippar ut fullständigt och kliver rakt in i David Lynch vridna världar. Grundteserna för ett Murakami-verk finns där, som huvudrollsinnehavarens självvalda ensamhet och mystiken, men han vrider volymen till tio  och likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland drive och Lost HIghway, så fattar man egentligen inte vad man upplever. Personer kommer och går, händelser från olika håll sitter ihop på de mest makalösa vis och jag vet egentligen inte om historien som flödar på de 740 sidorna verkligen håller ihop. Gör den det eller sitter min käre japanske författare och driver med mig. Och det blir inte lättare av att historien som börjar nästan diskbänksrealistiskt mer och mer vrids in bland parallella världar och oförklarliga händelser. För som  sagt, även om  någon bestämde sig för lite gedigen medeltidsondska och sträckbänk så skulle jag inte kunna nysta upp det nätverket av röda trådar som bildar ”Fågeln som vrider upp världen”. Och detta på gott och ont.

För historien fängslar och jag kommer på mig själv med att tänka på den när jag inte läser boken. Den drar igång min egen fantasi och låter mig klippa och klistra bland beståndsdelar och karaktärer. Ibland känns det som om jag skulle behöva göra ett schema, typ polisutredning på tv, där man sammanför foton, namn och händelser med en massa röda band för att se hur allt håller ihop och min första tanke när jag slagit ihop boken för sista gången är om det verkligen är sista gången jag slagit ihop den. Måste den inte läsas en gång till? Fattade jag verkligen allt, eller hur var det egentligen? Precis samma känsla som när jag såg Lost Highway första gången och idag har jag nog tagit mig igenom den där rullen fem-sex gånger. För fågeln som vrider upp världen är en rebus där de enskilda bitarna bildar någon slags helhet. Men exakt vilken helhet har jag bara en aning om. Och jag gillar detta, jag blir utmanad och förförd,  men antar helt fräck att det antagligen finns en hel del människor som tycker att bokbål inte var någon dålig idé efter ett par hundra sidor av röran som detta verk är. Jag har inte kollat, men det skulle inte förvåna mig om det finns diskussionsgrupper och olika samfund som sitter och diskuterar just den här boken om och om igen.

Så långt allt väl men det finns ändå saker som inte funkar lika bra. Där ”Kafka på stranden” och ”Norwegian Wood” var perfekt polerade projektiler så är kulbanan för Fågeln inte lika rak. Den svänger rejält och ibland missar den nästan målet. För ibland lunkar boken på utan att något särskilt händer och ibland blir den faktiskt lite tjatig. Mycket beroende på bokens digra mängd av händelser och dess enorma persongalleri. Det blir helt enkelt så att ibland är boken fantastisk för att det som avhandlas just då är intressant och spännande men i nästa kapitel så kommer en ny liten historia upp som inte håller måttet på samma sätt och helheten får slagsida. Jag tror boken hade mått bra av av kortas ner, stramats åt och blivit mer målinriktad. För det här är första gången jag läser en Murakami bok som inte hejdlöst slår undan benen på mig och jag blir lite besviken. Den är för stor, för bred och även om jag kittlas och bär den med mig mentalt under dagarna så berör den inte som de andra Murakamiböcker jag läst.

Menar jag då att detta är en dålig bok? Nä absolut inte, men om du aldrig läst en Haruki Murakami bok innan så börja INTE med denna. Fågeln som vred upp världen är överkursen och den extra tentan för Murakaminördar och dom redan insatta. Den är Murakami extra allt men utan den finkänslighet för aromer och nyanser som han skämt bort oss så mycket med i andra verk.

Fakta
Språk: Svenska
740 sidor, Pocket, Norstedts
Pris:  35 SEK Adlibris

Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra värlsdkriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit. Haruki Murakami har gjort sig känd som en författare som beskriver gränslandet mellan dröm och verklighet. Fågeln som vrider upp världen är en mörk Alice i underlandet och en hårdkokt deckare på samma gång. Boken innebar Haruki Murakamis internationella genombrott och har redan blivit något av en modern klassiker.

Jonas

Gillar allt som har med böcker att göra. Läser allt, nästan, som jag kommer över. Allt från historiska böcker till serier. Blandar upp detta intresse med film, musik och dataspel vilket märks i mina texter. Men gott och blandat är bäst och mindre enformigt.

  6 Responses to “Fågeln som vrider upp världen- Haruki Murakami”

  1. [...] bloggare som är mycket förtjust i Murakami skriver uppskattande om Fågeln som vrider upp världen att “likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland Drive [...]

  2. Word! Jag skriver under på allt.

  3. Fågeln som vrider upp världen var den första bok jag läste av Murakami och som fångade mig helt och hållet. Det är också den bok jag fortfarande känner mig mest fascinerad av men antar att jag borde läsa om den.

    • Den är fascinerande och jag blir fortfarande inte klok på den. Det har nu gått ca ett halvår sedan jag skrev detta och fortfarande poppar den där boken upp i huvudet på mig ibland. Det är något med den som inte släpper taget. Jag ska definitivt läsa den igen om ett par år.

  4. [...] bloggare som är mycket förtjust i Murakami skriver uppskattande om Fågeln som vrider upp världen att ”likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland Drive [...]

 Leave a Reply

(required)

(required)

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

   
© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha