Detta har kallats Haruki Murakamis största bedrift och hans mest ambitiösa verk någonsin. Hmmm… vet inte om jag riktigt kan hålla med om det men väldigt bra är det.

Haruki Murakami tar med 1Q84 steget in i thrillerns värld. För det är vad den här boken i grunden är. Han har tidigare varit nära i en del böcker men nu tar han och omfamnar formatet fullständigt. Men Murakami hade inte varit Murakami om han hade gjort detta på något standardiserat sätt. Nä, vad vi får är en fet bastard till historia som både innehåller Murakamis traditionella ämnen såsom ensamhet, mystik och en realism som hela tiden balanserar på gränsen till en parallell värld, eller om det är tvärtom, samtidigt som det smyger in mord, lönnmördare, exploderande hundar och onda sekter. Och det blir inte sämre av att han kryddar alltihop med en sorglig kärlekshistoria bestående av oförlöst längtan och gamla drömmar. Resultatet blir precis vad man kan vänta sig, en totalt oförutsägbar och vridet mångbottnad thriller där precis allt kan hända, och gör det.

Aomame är japans svar på Lisbeth Salander. En fysiskt vältränad lönnmördare som sticker ispikar i nacken på män som på något sätt plågat eller förgripit sig på kvinnor och barn. Ensam  sitter hon en dag i en taxi på väg till ett nytt ovetande offer. Ispiken är vässad och hon sitter och lyssnar på verket Sinfonietta av Janacek då bilen fastnar i köerna på en motorvägsbro. Räddningen blir en trappa vid sidan av vägen för att sedan leta upp ett annat transportsätt. Problemet är bara att plötsligt har poliserna sina gamla uniformer och månen har fått en liten grön extramåne jämte sig.

Tengo är en ensamvarg som jobbar som mattelärare men som egentligen vill bli författare. Han skriver på sin fritid och har hittills fått några få noveller publicerade. En dag får han i uppdrag att strukturera upp och bättra på ett verk kallat ”Luftpuppan”. En text skriven av en 17-årig dyslektisk tjej som handlar om några odefinierade figurer kallade ”The little people” vilka verkar i en värld med två månar.

Dessa två personer får i boken vartannat kapitel och deras parallella historier får snabbt flera gemensamma beröringspunkter. Dubbla månar, längtan efter kärlek, sektmedlemmar, sex, Sinfonetta, dödsfall och flera oförklarliga händelser. Murakami skriver snabbt, enkelt och lättläst och historien griper ett rejält tag i mig och precis som i vilken bra deckare som helst så måste jag läsa ett kapitel till, och ett till och jag orkar nog ännu ett.

Det har pratats mycket om hans influenser, om buddismen som skulle genomsyra 1Q84, George Orwell, irländska sagor och så vidare men jag finner detta helt ointressant och en kvasidiskussion. Vad som är intressant däremot är författarens olika aspekter av fristad, flykt och parallella världar. Under sin miserabla uppväxt flyr Tengo genom att plugga matte dygnet runt. En värld han kan kontrollera och förstå. När han bli äldre så blir det istället skrivandet som tar över. Ett privat ställe där han återigen kan kontrollera vad som händer. Aomame har flytt från den sekt som hon föddes in i och nu försöker hon vara fri genom att ha så få krav på sig som möjligt samtidigt som hon desperat letar efter kärleken.  Andreas Mattsson, musiker och en gång sångare i Popsicle, sa någon gång att han egentligen skriver om samma sak om och om igen i sina låtar. Han försöker bara göra det lite bättre och från en ny obeprövad infallsvinkel.  Och efter att ha läst samtliga till svenska översatta verk av Haruki Murakami så börjar ämnena ensamhet, flykt och fristad kännas igen. Något han angriper i roman efter roman. Men han gör det intressant och på ett mycket spännande sätt och finner alltid någon ny vinkel som han inte varit och tafsat på innan. Parallella världar behöver inte vara spöken och troll utan en vanlig enkel mattebok.

Jag tycket detta är riktigt bra och en av Murakamis bättre böcker. Att han kan få i hop en oförklarig historia som denna och samtidigt få den så spännande och intressant är imponerande. Ett definitivt måste för Murakamifantaster men också för de som i vanliga fall mest läser spänningsromaner men kanske vill vidga sina vyer lite och prova på något annat.

En riktigt negativ sak finns dock då den tredje och avslutande delen inte finns på svenska ännu. Så om du planerar att läsa 1Q84 så rekommenderar jag att du väntar till del tre kommer. För tvåan slutar på ett sätt som nästan gjorde det fysiskt smärtsamt att inte få fortsätta. Men när alla tre böcker i serien finns till hand så skaffa dig några timmars frihet och verklighetsflykt i din egna parallella värld: 1Q84.

För ett tag sedan hade DN en mycket bra text om Haruki Murakami.
Läs den här! 

Det klassiska verket Sinfonietta av Janacek har en betydande roll i boken och blev en storsäljare i Japan då böckerna släpptes där. Om du har Spotify så kan du lyssna här. Sinfonietta

Fakta
Språk: Svenska
450 sidor del ett, 400 sidor del två,  inbundna
Pris: 179 SEK st
Beskrivning/synopsis:Kan vi verkligen säga att världen existerar så som vi uppfattar den? Hur är världen egentligen skapad? Hur samverkar det som nu existerar med det förflutna? Och hur påverkar nuet framtiden? Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse. Aomame åker på motorvägen i en taxi. Hon har bråttom men fastnar i trafiken. Eftersom hon är försenad till ett viktigt och hemligt arbetsmöte får hon ett märkligt förslag av chauffören: att ta en trappa som leder ner från motorvägsbron. Hon tackar ja och kort därefter börjar hon känna sig frånkopplad världen utanför. I ett slag är hela hennes tillvaro förändrad och hon står snart inför grundaren av en religiös sekt. Tengo är en ung man som vill uppfylla sin dröm om att bli författare. En vän till honom, som knappast är en särskilt begåvad författare, börjar allt mer att styra hans liv när hon bestämmer sig för att ställa upp i en litterär tävling. Till Tengo påstår hon att den bygger på egna erfarenheter, ändå tycks ingenting stämma. Plötsligt är det som om någon drar undan mattan för det han alltid tagit för givet är sanning. På olika sätt möts Aomame och Tengo och de börjar sakta närma sig varandra. Det är som om de vore beroende av varandra. Men frågan är om det är möjligt för dem att någonsin mötas i den verkliga världen som de tror sig leva i. Kanske är det kärlek, eller så är det något som är mycket mer komplicerat än så.

 

En härlig, mysig bok att ta till när läslusten tryter och du bara har en eftermiddag på dig att väcka den till liv igen.

Om konsten att läsa och skriva - Olof Lagercrantz

Läs! Strunta i allt du vill med och kan om böcker och läs! Har du tappat läslusten finner du den i OM KONSTEN ATT LÄSA OCH SKRIVA. Man kan tycka att den är svamlig, ofullständig, fragmenterad och ibland svävande men framför allt väcker den nyfikenhet och läsglädje hos mig. Man blir glad, nyfiken och orädd.

Allra bäst är, inbillar jag mig, att som jag läsa den förutsättningslöst. Inte ta reda på vem Olof Lagercrantz var, inte läsa på baksidan, bara läsa utan förutfattade meningar. I så fall ska du sluta läsa här, innan jag färgar din upplevelse för mycket. Men återkom gärna senare.

Detta är min första bekantskap med Lagercrantz författarskap. Han har teorier om mycket, som att Strindbergs inferno kan ha varit mer åt autofiction än åt sannskyldig självbiografi. I förordet dementerar Lagercrantz att det rör sig om en manual, tvärt om faktiskt. Den innehåller få pekpinnar, men pratar varmt om saker som att läsa sakta och fokuserat. Om att undvika natur- och samlagsskildringar som författare och hur Marcel Proust och James Joyce kväver läsaren.

Olof Lagercrantz - bild från Ystads Allehanda

Olof Lagercrantz - bild från Ystads Allehanda

Så skön, ja mysig rent av, att läsa. Du springer igenom den på en eftermiddag. Det här är en bok att ha i bokhyllan och plocka fram när andan inte faller på, när tanken på att läsa känns obekväm. Läs den, älska den!

Ystads Allehanda om Olof Lagercrantz ilska

Fakta
Språk: Svenska
95 sidor, pocket
Pris: 75 SEK (Pocketshop) – Slutsåld hos Bokus och Adlibris
Beskrivning/synopsis:  Om konsten att läsa och skriva handlar inte om skrivregler, upplägg och läsande med plikt utan är en betraktelse över just läsandet och skrivandet. Lagercrantz tar upp sitt eget och andras läsande; här skriver han om ”puddingläsare” och läsning som liknar narkomani. Mycket klokt har han också skrivit om hur det är att läsa en bok för andra gången.  Författaren svarar på frågan som så många ställer sig; kan man lära sig att skriva? Svaret ger han genom en jämförelse med att snickra stolar – hur duktiga blir vi på att öva? Han nämner viktiga saker såsom rytm, flöde och kunskap om ämnet man ska skriva om. I boken finns goda råd som kommer från andra författare, där tas upp vem en författare skriver för och hur man kan veta att det man skriver har ett värde. Boken kom ut första gången 1985 och har blivit en modern klassiker.

 

En skön skrattretande bok som inte låter sig placeras i ett fack och ger en omskakande men trygg läsupplevelse. Vill du se på ditt liv med nya ögon och tycker om att skratta är NAIV. SUPER. boken för dig.

Naiv. Super. - Erlend Loe

Jag vet nästan inte vad jag ska skriva om Erlend Loes genombrottsroman NAIV. SUPER., den är svår att likna vid något annat. Det är uppfriskande att läsa en bok som faller så utanför ramen för vad man är van vid. Jag har svårt att dra några slutsatser förutom att jag gillade den och att den flera gånger fick mig att skratta högt, något bara Erlend Loe och Sture Dahlström lyckats med de senaste åren. Det är humor som tar tid att bygga upp som verkar som bäst i en kontext, det är alltså inte slapstick- eller dratta på ändan-humor. Det här är en lågmäld, slå underifrån-humor.

NAIV. SUPER. handlar om att bejaka barnet i dig. Därtill känner jag igen revolten, eller snarare oviljan, mot samhället från hans senare böcker, som till exempel DOPPLER.

Erlend Loe är skicklig på att lägga ett löjets skimmer över ”viktiga” saker. Det ger något så viktigt som perspektiv på tillvaron och vardagen. Åtminstone är det en nyansering som inte ges varje dag, lite sund distans till livet. Man behöver inte studera filosofi eller fysik för att finna svar på de stora frågorna, man kan låta bli att ställa dem. Att ställa sig lite vid sidan om samhället behöver inte vara något så aggressivt som stenkastning eller att äta kli i sin koja med stampat jordgolv.

Erlend Loe

Erlend Loe - Bild från Babel

När jag ska beskriva boken för oinvigda får jag problem, för på ytan verkar handlingen banal och intetsägande. En man som får en kris och kastar en boll mot en vägg och bankar på en bultbräda (se bokomslag). Jag kan inte göra det intressant och roligt som Loe kan. Ibland kan jag riktigt känna hur mitt fina boktips faller till marken som en blöt vante i mina åhörares tanke. Men låt dig inte förledas av min oförmåga att gjuta liv i denna sköna berättelse. NAIV. SUPER. är en bok att njuta, roas och fascineras av. En bok som skakar om utan att man blir otrygg.

Läs recensionen av Doppler

Fakta
Språk: Svenska
221 sidor, pocket
Beskrivning: När Naiv. Super., som den första av Erlend Loes romaner, gavs ut i Sverige 1998 blev den snabbt mycket populär och gav Erlend Loe kultstatus på kort tid. Med sin alldeles egna blandning av humor, ironi och naivitet är Loe kanske den mest träffsäkra skildraren av vår tids unga människor. 

Den 25-åriga huvudpersonen vars tillvaro rasar samman efter ett förlorat krocketparti, bryter upp från sitt vardagliga liv, hoppar av studierna och lånar sin bortresta brors lägenhet. Där börjar han fundera över de stora frågorna; han funderar på tiden, rummet och hur tillvaron hänger samman, i sökandet efter en känsla av meningsfullhet. Han köper en boll och en bultbräda. Han skickar fax till sin gode vän som befinner sig på en ö i Nordnorge och skriver listor över olika saker. Med ett par nya bekantskaper i bagaget och efter en vistelse i New York visar det sig så småningom att det faktiskt finns saker att tro på i livet, såsom kärlek och vänskap. 

 

Murakami levererar en tegelsten om möjligheten av att förstå verkligheten genom att avstå verkligheten. Och detta helst från botten av en djup mögelluktande brunn. För som herr Honda säger: ”Om man ska gå till botten, så ska man gå till den djupaste botten.” 

 

Toru  Okada har sagt upp sig från sitt jobb på en advokatbyrå. Han går hemma och lever på sin flickvän Kumikos pengar och de monotona dagarna tickar förbi medan han funderar på vad han vill göra i livet, om han verkligen vill göra något. Men i buskarna utanför huset hör paret något som låter  som om någon vred upp en klocka och de skojar om att det måste vara ”Fågeln som vrider upp världen”. Sen försvinner katten och frun börjar använda en parfym som Toru inte känner igen och definitivt inte köpt. När han sen letar efter efter katten så hittar han en gränd, som han inte lagt märke till innan, som leder till ett ödehus med en vildvuxen tomt och en väldigt djup brunn.  Och en dag kommer inte heller frun hem. Till detta härliga upplägg så medverkar även en kvinna som ringer obscena samtal, systrarna Malta och Kreta som är japans snygga svar på Saida, en äldre man som var med och kämpade mot ryssarna i kriget, en moraliskt vidrig släkting som gör politisk karriär och…  ja det tar liksom aldrig slut.

Även om jag precis har läst ut den här boken så skulle jag aldrig kunna återge alla trådar, personer och händelser som sker. Det här är boken då Huraki Murakami flippar ut fullständigt och kliver rakt in i David Lynch vridna världar. Grundteserna för ett Murakami-verk finns där, som huvudrollsinnehavarens självvalda ensamhet och mystiken, men han vrider volymen till tio  och likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland drive och Lost HIghway, så fattar man egentligen inte vad man upplever. Personer kommer och går, händelser från olika håll sitter ihop på de mest makalösa vis och jag vet egentligen inte om historien som flödar på de 740 sidorna verkligen håller ihop. Gör den det eller sitter min käre japanske författare och driver med mig. Och det blir inte lättare av att historien som börjar nästan diskbänksrealistiskt mer och mer vrids in bland parallella världar och oförklarliga händelser. För som  sagt, även om  någon bestämde sig för lite gedigen medeltidsondska och sträckbänk så skulle jag inte kunna nysta upp det nätverket av röda trådar som bildar ”Fågeln som vrider upp världen”. Och detta på gott och ont.

För historien fängslar och jag kommer på mig själv med att tänka på den när jag inte läser boken. Den drar igång min egen fantasi och låter mig klippa och klistra bland beståndsdelar och karaktärer. Ibland känns det som om jag skulle behöva göra ett schema, typ polisutredning på tv, där man sammanför foton, namn och händelser med en massa röda band för att se hur allt håller ihop och min första tanke när jag slagit ihop boken för sista gången är om det verkligen är sista gången jag slagit ihop den. Måste den inte läsas en gång till? Fattade jag verkligen allt, eller hur var det egentligen? Precis samma känsla som när jag såg Lost Highway första gången och idag har jag nog tagit mig igenom den där rullen fem-sex gånger. För fågeln som vrider upp världen är en rebus där de enskilda bitarna bildar någon slags helhet. Men exakt vilken helhet har jag bara en aning om. Och jag gillar detta, jag blir utmanad och förförd,  men antar helt fräck att det antagligen finns en hel del människor som tycker att bokbål inte var någon dålig idé efter ett par hundra sidor av röran som detta verk är. Jag har inte kollat, men det skulle inte förvåna mig om det finns diskussionsgrupper och olika samfund som sitter och diskuterar just den här boken om och om igen.

Så långt allt väl men det finns ändå saker som inte funkar lika bra. Där ”Kafka på stranden” och ”Norwegian Wood” var perfekt polerade projektiler så är kulbanan för Fågeln inte lika rak. Den svänger rejält och ibland missar den nästan målet. För ibland lunkar boken på utan att något särskilt händer och ibland blir den faktiskt lite tjatig. Mycket beroende på bokens digra mängd av händelser och dess enorma persongalleri. Det blir helt enkelt så att ibland är boken fantastisk för att det som avhandlas just då är intressant och spännande men i nästa kapitel så kommer en ny liten historia upp som inte håller måttet på samma sätt och helheten får slagsida. Jag tror boken hade mått bra av av kortas ner, stramats åt och blivit mer målinriktad. För det här är första gången jag läser en Murakami bok som inte hejdlöst slår undan benen på mig och jag blir lite besviken. Den är för stor, för bred och även om jag kittlas och bär den med mig mentalt under dagarna så berör den inte som de andra Murakamiböcker jag läst.

Menar jag då att detta är en dålig bok? Nä absolut inte, men om du aldrig läst en Haruki Murakami bok innan så börja INTE med denna. Fågeln som vred upp världen är överkursen och den extra tentan för Murakaminördar och dom redan insatta. Den är Murakami extra allt men utan den finkänslighet för aromer och nyanser som han skämt bort oss så mycket med i andra verk.

Fakta
Språk: Svenska
740 sidor, Pocket, Norstedts
Pris:  35 SEK Adlibris

Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra värlsdkriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit. Haruki Murakami har gjort sig känd som en författare som beskriver gränslandet mellan dröm och verklighet. Fågeln som vrider upp världen är en mörk Alice i underlandet och en hårdkokt deckare på samma gång. Boken innebar Haruki Murakamis internationella genombrott och har redan blivit något av en modern klassiker.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha