Min granne Eva kom in, slängde en bok på köksbordet och hävdade att detta var jag tvungen att läsa. Detta var, enligt henne, en av de bästa thrillers som någonsin gjorts. Och eftersom Eva alltid har rätt la jag mina Murakamiböcker åt sidan och plockade upp något som kallades Kråkflickan. 

KrakflickanPå omslaget står det att Kråkflickan är en ny svensk thriller. Och ja, den är från 2010 och är skriven av två svenskar, men det intressanta här är begreppet thriller, för detta är verkligen en thriller. Kråkflickan är ett vidrigt spännande stycke text som plöjer sig fram genom thrillerns och rysarens begreppsvärld. En historia som ligger betydligt närmare det som till exempel John Ajvide Lindqvist och, faktiskt, Stieg Larsson åstadkommit än de mer traditionella svenska spänningsförfattarna, ingen nämnd, ingen sönderklämd. För här finns ingen alkad man som i kampen mot sina demoner också försöker lösa ett och annat mord, alternativt, en fröken duktig som häller spaghetti på jobbiga släktingar då hon försöker få tag på en elak predikant. Nej här är det vidriga vidrigt och spänningen nervig och skulle kråkflickan filmas så skulle den hamna närmare ”När lammen tystnar” och andra mer sofistikerade mördarhistorier än de vanliga svenska deckarna. Jag tycker personligen att utvecklingen inom svensk spänningslitteratur just nu är väldigt intressant då det känns som om en del författare försöker göra något annorlunda och driver sina historier inom betydligt bredare referensramar än innan. Även om det inte alltid blir bra så är det i alla fall spännande och ofta oförutsägbart. För är det något som är mentalt kastrerande så är det förutsägbarhet och mördarleveranser inom traditionernas ramar, och just kategorin deckare/spänningsromaner är sedan några år överfylld av svenska och utländska författare som kopierar redan kopierade karaktärer och mordgåtor. Så redan här är Kråkflickan på medaljplats enligt mig. Men…

…Kråkflickan är en produkt av sin tid. En bok som aldrig skrivits alternativt gjorts på det här viset för tjugo år sedan. Den behandlar ämnen som pedofili, barnamord, barnsoldater, psykiska sjukdomar, människohandel, sexuellt våld och tortyr i all dess vidrighet. Alltså vår tids ondska destillerat på 395 sidor där författarna berättar sin historia utan åsikter och moraliska pekpinnar och lämnar läsaren med hela det moraliska ansvaret. Likt kvällspressens löpsedlar profiterar författarna hämningslöst på vår tids skräck och kräver uppmärksamhet. Vilket är ett smart drag. Kanske osmakligt, men definitivt smart. Måhända att terrorn är ett världsligt faktum och att miljön har kastat in handduken men är det något som berör vår svenska folksjäl så är det barn och deras utsatthet, och just den frågan slår författarna in som en spik mellan läsarens hjärnhalvor. Men det är inte bara sveket mot våra små som behandlas utan maktstrukturer, svek och förräderi inom familjen med en rejäl betoning på den manliga delen av denna heliga institution. Det är män som hotar, slår, sviker och lever ut sina drifter och konsekvenserna får världen reda ut bäst dom kan. All förvriden ondska i boken är egentligen ett resultat av mäns handlande och utnyttjande av kvinnor och barn. Man skulle kunna säga, och jag skulle tro att vissa anser det, att författarna gottar sig i ondskan, och vid ett par tillfällen är de verkligen nära gränsen, men främst tycker jag att de levererar hemskheter som en påminnelse om vad som pågår i vårt svenska folkhem och som något du måste ta ställning till. Men det är ibland svårt då…

…detta görs i ett hiskligt tempo. Texten är komprimerad till att bara innehålla det mest väsentliga och handlingen forsar fram som om man följde den genom en skakig handkamera. Vilket förvisso gör att det känns levande, dokumentärt och rått. Samtidigt försvinner så mycket nyanser och ibland blir jag irriterad på tempot när miljöbeskrivningar hoppas över, människor blir ansiktslösa och ingenting i berättelsen tillåts sjunka in. Författarna kör fullkomligt över läsaren i ljusets hastighet, vilket är bra för spänningen men reflektionen och djupet, och de frågor som ställs angående det tunga ämnesvalet hinns inte med mellan sidvändningarna. Vilket resulterar i att det ibland känns platt och förenklat. Tänk om de berättat sin historia i ett makligare tempo och låtit smärtan sjunka in hos läsaren, tillåtit reflektion och sinnesnärvaro. Då hade antagligen boken blivit ännu otäckare… Extra synd då historien är så snyggt uppbyggd dramaturgiskt med flera oväntade vändningar och överraskningar.

Men om du är ute efter spännande vidrigheter så är kråkflickan ett utmärkt val som ligger en bra bit över det mesta som ges ut i kategorin spänningsromaner. Läs den om du gillar sträckläsning med en iskall spik mellan hjärnhalvorna. Jag kommer definitivt läsa mer av författarduon Eriksson & Axlander Sundquist. Till exempel så slutar Kråkflickan med en cliffhanger av Guds nåd så tvåan, Hungerelden, är ett måste för mig och det kommer antagligen inte ta slut där då författarna avser att detta ska bli en trilogi. Varav trean ännu inte kommit ut.

Tack Eva för ett utmärkt boktips.

Läs mer på:

Kråkflickan.se

Fakta
Språk: Svenska
395 sidor, pocket

Nutid. Stockholm.Två kvinnor vars vägar korsas. KRÅKFLICKAN handlar om svek och vad sveket kan göra med människor.
Psykoterapeuten Sofia Zetterlund utreder två klienter: Samuel Bai, barnsoldat från Sierra Leone och Victoria Bergman, en kvinna mitt i livet, bärande på ett stort, oläkt sår från barndomen. Två olika människor med samma problematik: de visar båda tecken på multipla personligheter.
Samtidigt hittas en ung pojke död i ett buskage. Kroppen är svårt sargad. Torterad? Han är av utländsk härkomst och ärendet får låg prioritet då pojken saknar historia. Saknad av ingen? Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg och terapeuten Sofia ställs inför samma fråga: hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster?
När de två kvinnliga utredarna dras alltmer till varandra kommer svekets krafter att hota även äppelträdsidyllen i Gamla Enskede.

 

Morgan Allings Kriget är slut må ge ett pretentiöst och sentimentalt första intryck, men innanför pärmarna döljer sig den perfekta sommarläsningen och en bok som kan uppskattas av så gott som alla.

Kriget är slut - Morgan Alling

Jag blir gärna lite uppstressad av att recensera den här typen av biografier, där man redan innan vet att det är ett hjärtslitande människoöde som skildras och de lovordande omdömena står som nässlor på en gödselstack. Tänk om jag inte gillar det? Om jag sågar den sågar jag då även lidandet som skildras? Blir det som att slå på någon som redan ligger ned? Om jag ogillar den men inte skriver det, vad blir då värdet på resten av recensionerna? Till denna oro kan läggas att det lilla jag sett Morgan Alling så har jag upplevt honom som lite over much, det och att jag tycker att bokens omslag känns pretentiöst på ett sentimentalt vis.

Min oro är obefogad, Morgan Alling skildrar sin barndom osentimentalt och det blir därför uthärdligt. Men KRIGET ÄR SLUT är inte bara uthärdlig, den är bra. Språket är lätt och behagligt att läsa, att historien berättas i små fragment på några få sidor gör den lättläst och förrädisk, då jag tänker ”ska bara läsa ett stycke till, och ett till”. Men framför allt stämmer boken till eftertanke, hur påverkar det vi säger och gör barn och ungdomar. Men även hur en busunge, som på ytan kan verka skogstokig, kan resonera och fungera eller för att säga det tydligare: Hur irrationellt beteende kan vara rationellt i andra livssituationer.

När jag läst färdigt boken, känns omslaget inte så tokigt utan nästan passande, nu när jag har en relation till både personen och innehållet. Men jag känner ändå att jag måste balansera det genom att lägga till en bild på Morgan Alling från hans hemsida:

Morgan Alling - Bild från morganalling.com

Morgan Alling intervjuas på Bokmässan med anledning av KRIGET ÄR SLUT:

I intervjun säger Morgan något som stämmer bra med perspektivet i KRIGET ÄR SLUT, han ser inte sig själv som offer utan de andra som förövare. Boken är sprungen ur den positiva respons han fick efter sin medverkan i Sommar i P1 2009. Har du lyssnat på Morgans sommarprogram kommer du att känna igen mycket, men boken fördjupar och känns bättre strukturerad. Orkar du inte läsa boken men likväl är nyfiken kan jag rekommendera sommarprogrammet (länk nedan).

KRIGET ÄR SLUT är en gripande, härlig och pigg bok som med stor behållning kan uppskattas av så gott som alla. Den är perfekt för sommarläsningen då man både kan sluka den och/eller läsa den i korta stycken utan att tappa bort sig i handlingen. Den här typen av böcker är inte min macka men jag kan inte värja mig, det är för bra. Hyllas de som hyllas bör och Morgan Alling och KRIGET ÄR SLUT bör hyllas.

Morgan Alling sommarpratare 2009 (podcast/mp3)

morganalling.com

Fakta
Språk: Svenska
334 sidor, inbunden
Beskrivning/synopsis: När Morgan Alling skildrade sin tuffa barndom i radioprogrammet Sommar år 2009 blev gensvaret enormt. Kanske för att ingen hade anat att den glada, spexande, populära skådespelaren hade en annan sida. Att det bakom skratten även fanns en stor sorg. Under sina första fyra år bodde Morgan och hans lillebror Stefan tillsammans med sin ensamstående alkoholiserade mor. Vardagen var fylld av supande, slagsmål och flyttar mellan olika lägenheter. Men mamman älskade ändå sina söner och försökte ta hand om dem så gott hon kunde. Och Morgan hittade på allehanda bus och upptåg som gjorde honom till hjälte både hos kompisarna och fyllgubbarna. Men till slut tappade mamman kontrollen över festandet, förlorade jobbet och blev inlagd på behandlingshem. Morgan och hans lillebror hamnade på barnhem, men trots mammans alla löften kom hon aldrig och hämtade dem. Istället skildes bröderna åt och skickades från fosterfamilj till fosterfamilj. Morgan tycktes förutbestämd för ett liv med missbruk och misär. Räddningen kom i form av en kärleksfull fosterpappa som vågade ställa krav, och teatern som blev Morgans nya hem. Kriget är slut är en gripande skildring av ett maskrosbarn som inte bara klarade sig utan har lyckats vända motgångarna till en styrka. Med stor detaljrikedom och tidsatmosfär tecknar Morgan Alling ett porträtt av en pojke som överlever tack vare sin humor och sin längtan efter revansch.

 

Thomas Manns långnovell Döden i Venedig har trots sina pedofilliknande element enorm tyngd och med ett exakt och elegant språk är det en njutning att läsa.

Döden i Venedig - Thomas Mann

Likt Hermann Hesse ger Mann sig på borgaren och huvudpersonen i DÖDEN I VENEDIG är författare precis som i Hesses STÄPPVARGEN. Man kan nästan känna att de är samtida. Själva handlingen rör huvudkaraktären Gustav von Aschenbachs liderliga förälskelse i polske pojken Tadzio.

Till en början är texten ganska krävande och behöver läsas uppmärksamt och aktivt, men går snart över till att fokusera på ramhistorien. Men DÖDEN I VENEDIG som snarare är en långnovell än en roman kan läsas på flera nivåer och ur olika synvinklar. Carl Ekbladh gästar Dagensbok.com med en läsvärd och heltäckande recension av DÖDEN I VENEDIG (länk nedan) där dessa synvinklar och nivåer utreds nogsamt.

Översättaren tycker i sitt förord (skrivet 1981) att Mann inte behöver närmare presentation, idag finns han inte på samma sätt i det allmänna medvetandet, vilket är synd. DÖDEN I VENEDIG är filmatiserad, omslaget är hämtat från filmen med samma namn som romanen.

Varför är jag beredd att förlåta Mann för de pedofilliknande inslagen, för att inte säga huvuddelen av, i DÖDEN I VENEDIG och inte Pier Paolo Pasolini som i sin AMANDO MIO låter sin huvudperson försöka förföra en ung pojke? Kanske för att Manns förälskelse saknar sexuella och erotiska inslag, utan kan ses som en kärlek till skönheten. Skillnaden ligger sannolikt i att Mann var skickligare författare och kunde dölja mycket med flera lager. Men det är inte utan att det lägger ett visst obehag över läsupplevelsen.

Språket i DÖDEN I VENEDIG är elegant och exakt, det är en vacker och njutningsfull text. Handlingen är ödesmättad och rymmer flera bottnar. Men för att loda djupet i berättelsen behöver jag ganska omfattande litteraturvetenskaplig bildning. Detta till trots, hymlar jag inte med att jag går igång på detta och kommer härmed ut som skamlös mannsamlare, hittills har jag hamstrat utan att ha läst en rad, men nu med en titel under bältet kan samlandet stegras till nya nivåer – Jag vill äga och läsa allt Thomas Mann har skrivit.

Läs recensionen av Hermann Hesses Stäppvargen

Läs recensionen av Pier Paolo Pasolinis Amando mio

Läs recensionen av Döden i Venedig på Dagensbok.com (av Carl Ekbladh)

Expressen om Thomas Mann och Döden i Venedig

Fakta
Språk: Svenska
126 sidor, inbunden

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha