Ibland blir man lite stressad. Särskilt då den där boken man tänkt läsa så länge plötsligt blir film. Och då vet man hur det går… man lovar sig själv att inte se filmen förrän man läst boken, men så sitter man där framför televisionsapparaten, slö och avtrubbad, och då dyker den upp: filmen! Den där filmen man inte skulle se, inte än… men så plötsligt har man gjort det för man orkar inte röra sig och glassen är god och så har man förstört ännu en bokupplevelse. Men så skulle det inte bli med Norwegian wood, det fick bara inte ske. Så jag tokskaffade boken, läste, läste ut och såg filmen en vecka senare. Dags för dubbelrecensionen av boken och filmen Norwegian wood.

Har läst två verk av den japanska författaren Haruki Murakami innan. ”Kafka på stranden” och ”Sputnik älskling”. Den förstnämnda är en av de bästa böcker jag läst och fick mig fullständigt att gå i spinn medan Sputnik älskling lämnade mig relativt oberörd och kändes mest som en parantes i Murakamis författarskap. Så var ”Kafka” bara en lyckträff eller skulle jag få läsa en lika stor roman igen.

Efter en väns självmord så flyttar den unge Toru Watanabe från sin hemstad och börjar studera. Han vet inte varför och studierna intresserar honom inte egentligen, men han går på lektionerna, gör sina läxor, för som han säger i boken, han har ändå inget annat att göra. Han drar sig undan världen och försöker leva så isolerat som möjligt. Och just isolering verkar vara grunden i Haruki Murakamis författarskap. Samtliga tre böcker jag läst har den självvalda ensamheten och utanförskapet som grogrund för allt som sker. Lite intressant då Murakami är en japansk författare vilket innebär att han är uppväxt och verksam  i ett av världens mest tätbebyggda och tätbebodda länder. Är det författarens egen verklighetsflykt och behov av avskildhet som  avhandlas och viljan om en annan bättre och mer intresant värld? Eller är det egentligen  författarens ensamhet  på sin skrivkammare  som avhandlas? Men…  det vet bara hans eventuella psykolog och det ska inte jag sitta här och raljera om, men det finns definitivt en bitter kärleksförklaring från Murakamis sida till isoleringen och ensamheten.

Och det är effekterna av isoleringen som avhandlas i hans böcker. Genom att lämna allt bakom sig och sen stiga ur det ”normala” livet så hittar hans karaktärer nya stigar, nya vägar. De ser och upptäcker nya saker, människor och ofta nya världar. De reflekterar, sorterar sina intryck, ofta utan att förstå varför eller hur, men de går på något sätt vidare. Vår unge student träffar sin döde väns flickvän, Naoko, och ett bisarrt kärleksförhållande växer fram. Men efter ett tag kommer en annan kvinna in i handlingen och ett klassiskt triangeldrama är ett faktum.

Eller rättare sagt…  om det varit någon annan författare så hade det kanske varit ett klassiskt triangeldrama men det här är så starkt kryddat att man nästan kiknar av alla känslor, sorger, glädje, drömmar och vridna händelser. För detta är bra, så väldigt bra. I motsats till ”Kafka på stranden” och ”Sputnik älskling” är detta en relativt rak berättad kärlekshistoria utan de magiska världar och oförklarliga händelser som de böckerna var fulla av. Men ändå känns det som om karaktärerna även i Norwegian Wood  rör sig i en vardag som är rejält kryddad av just magi och detta utan att det egentligen sägs någonstans i texten.  Och just magin, känslan av att allt är möjligt, är Murakamis andra fundament. Oavsett om han skriver om talande katter eller om ett nyförälskat par som sitter på en balkong så får jag känslan av att allt kan ske, att ingenting är omöjligt och att det magiskt märkliga är helt naturligt. Och nej, jag pratar inte om någon tolkienskadad fantasyförfattare nu, utan om en författare som kryddar vardagen med en extra dimension där allt kan hända. Och det är mäktigt och beundransvärt att han klarar av det utan att det känns konstlat och krystat. För någonstans mellan raderna  i det till synes enkla och direkta språket finns det något som drar in mig och vägrar släppa taget. Men som någon sa, någon gång, det är i det enkla magin sitter, och där är Haruki Murakami en mästare och definitivt en av vår tids stora författare. Han får med Norwegian Wood mig att nervöst sträckläsa stora sjok, bli osocial, skratta och till slut stänga boken med en tår i ögat. Så jävla bra för att prata klarspråk och mer behöver egentligen inte sägas. Läs den!

Och snälla läs den innan du ser filmen. För även om filmen fick strålande recensioner så är den långt ifrån lika bra som boken. Överraskad någon? Där boken består av flera lager, se en lök framför dig nu, av misär, galenskap men också glädje, kärlek och omtanke så skalar filmen av nästan allt positivt. Kvar blir en gråsvart soppa där alla nyanser är borta. Men den största missen är att magin från boken är frånvarande. Det där som är så svårt att sätta fingret på men som gör texten till något enastående. Och hur en regissören helt kan plocka bort två av bokens starkaste scener, som kändes filmiska redan som text, är ett större mysterium än vad Haruki Murakami någonsin kan hitta på i sitt fortsatta författande. Kanske beror detta på att jag såg den en vecka efter jag stängt boken för sista gången och att det var för snart inpå men jag tycker filmen var en besvikelse. Ett andefattigt försök att filmatisera en blivande bokklassiker och som antagligen bevisar att våra kära filmrecensenter läser alldeles för lite böcker.

Så läs boken. Om du inte blir berörd och hänförd så måste det vara något fel på dig. Till och med omslaget är ju perfekt.

PS: En varning. Om du hoppas att jag framöver ska skriva om någon annan författare på denna eminenta bokblogg så kommer jag att göra dig besviken. Har snart läst ut ”Fågeln som vred upp världen” och sen blir det antagligen Murakamis senaste IQ84. Jag är fast.

Fakta
Språk: Svenska
384 sidor, inbunden
Synopsis/beskrivning: När den trettiosjuårige Toru Watanabe hör Beatles-låten ”Norwegian Wood” spelas i en sliskig orkesterversion i ett flygplan så är det som om hans huvud sprängs i bitar. Som av en blixt väcks minnet av en kärlek han upplevt i skarven mellan tonår och vuxenhet. Hon hette Naoko, och var flickvän till en av Torus vänner. När vännen tog sitt liv drev de isär, men när de båda träffas igen av en slump blir han kär och får uppleva en förälskelse som till lika delar är öm, intensiv och omöjlig. Naokos psyke är bräckligt. Hon försvinner till ett vårdhem och Toru bestämmer sig för att vänta, skriva brev och leva för några få korta besök. Samtidigt är han starkt dragen till en studiekamrat, som tydligt visar sitt intresse för honom. Toru lever i förvirring och ensamhet i spänningsfältet mellan dessa kvinnor. Norwegian Wood är en kärlekshistoria som är intensiv på ett lågmält sätt, på en gång erotisk och oskuldsfull, lika självklar och komplicerad som kärleken själv.

Jonas

Gillar allt som har med böcker att göra. Läser allt, nästan, som jag kommer över. Allt från historiska böcker till serier. Blandar upp detta intresse med film, musik och dataspel vilket märks i mina texter. Men gott och blandat är bäst och mindre enformigt.

 Leave a Reply

(required)

(required)

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

   
© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha