Karl Ove Knausgård utreder svenskheten, kärnfamiljen men framför allt kärleken och detta till litterära referenser och diskussioner. Andra delen i romansviten är mer utlämnande och fängslande än den första.

Knausgård, K - Min kamp 2 - 13032955

I denna andra del av Karl Ove Knausgårds sex band tunga romansvit kastas vi handlöst in i småbarnsförälderns vardag. Jag känner igen mig i mycket, men jag ler inte igenkännande då det handlar om tankar och känslor man vill begrava. Jag älskar till exempel Knausgårds fingertoppskänsla när han lyckas fånga den manliga egoismen och fåfängan som kan blomma upp mitt i barnkalasens motsvarighet till Ragnarök.

Jag kommer Knausgård ännu närmare i denna delroman, hans tankar som på ytan verkar fientliga och fjärran blir när man ser närmare alldagliga och igenkänningsbara. Han lyfter alltså fram mina tankar, de man lär sig tänka bort och inte kännas vid, genom att gå först och vara brutalt ärlig.

Han går rätt hårt åt svenskarna och deras uniformitet och ovilja att sticka ut eller var politiskt okorrekt. Det ligger något befriande i hans rakhet och uppriktighet och det är där hans storhet ligger, inte i att han fläker ut sina vänner och bekanta. Han säger vad han tycker om vänner och författarkollegor och visst är det autofiktion, men det känns så genuint att man ibland vill titta genom fingrarna när man läser. MIN KAMP 2 är alltså rätt igenom osvensk.

Karl Ove Knausgård - Foto: Heidi Taksdal Skjeseth

Foto: Heidi Taksdal Skjeseth

Han beskriver sitt lite tråkiga föräldraliv och plockar sedan itu det samtidigt som han vandrar bakåt i tiden, skalar bort lager i livet tills han hittar kärnan i sitt förhållande till Linda. Ett stormigt allt-eller-inget-förhållande värdig en stor roman. Jojoåkandet mellan rasande förälskelse och vilda gräl och uppbrott får mig att tänka på den underbara kärlekshistorien i ASK THE DUST av John Fante. Allt insvept i sköna litterära grubblerier och svåra, snudd på utestängande betraktelser. Jag går helt upp i boken. Det är som att passera en olycksplats, man vill inte titta men måste.

Som så många andra bra romaner är det mycket namedropping, en del nämns i förbifarten andra får flera sidor som Dostojevskij. Här nämns även: Hölderlin, Heidegger, Rilke, Tom Waits norrmännen Thure Erik Lund och Stig Saeterbakken och i min bokhylla lockar numera den olästa Carl-Henning Wijkmarks DRESSINEN.

MIN KAMP 1 handlar om döden och MIN KAMP 2 om kärleken och ingen av dem sätter det vackra och fina i främsta rummet. Den andra romanen är tätare, än mer utlämnande och mer fängslande än den första. Trots djupet har den en lätthet och i mina händer blir den en bladvändare.

Min kamp 1 – Recension

Stig Saeterbakken

Fakta
Språk: Svenska
597 sidor, inbunden
Pris: 99 SEK (Excess på Bokus), 99 SEK (Excess på Adlibris)
Synopsis/beskrivning: Andra delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp är en studie i extremrealism genom blottläggandet av vardagligheter, av utanförskap och av självförödmjukelsens yttersta fascination. Fadersporträttet i första delen är här utbytt mot ett kompromisslöst sökande efter kärlek och vänskap. I centrum står också det egna författarskapet och konsekvenserna av att lämna Norge för en svensk anonymitet. Hela tiden finns där den öppna blicken på den egna kärnfamiljen och faderskapet, men också på det nya hemlandet Sveriges nästintill skrattretande konformitet och konflikträdsla. Familjen och författandet ställs på så sätt mot varandra i ett försök att nå förlösning och att sträcka sig utanför sina egna begränsningar. Karl Ove Knausgård skriver en prosa som är häpnadsväckande exakt samtidigt som den hela tiden låter karaktärerna vara berättelsens medelpunkt. Trots att Min kamp aldrig låtsas vara något annat än roman finns där hela tiden en kuslig känsla av att den handlar om riktiga människor – vilket i sin tur skapat en våldsam debatt om självbiografisk prosa både i Norge och i Sverige. Oavsett vilket kan vi vara säkra på att Min kamp i framtiden kommer att stå som ett ledande exempel på nordisk romankonst i början av 2000-talet.

 

Gallrade böcker från Kulturrådet

Någon på mitt favoritbibliotek gillar inte förlaget Vertigos böcker till min stora glädje. Det var bara att plocka för sig av de böcker som biblioteket gallrat bort av Kulturrådets bokgåva. Jag tänker inte skriva något brinnande debattinlägg om den tynande mångfalden eller storförlagens likriktning av utbudet på biblioteken i landet, jag nöjer mig med att konstatera biblioteksbesökarnas förlust är min vinst. Dessutom är det väl inte mer än rätt att vi med smal smak (det var inte några bestsellers som var gallrade) någon gång ska få lite medvind.

Med mig hem fick jag en dessa godsakerna:

  • ATT SMISKA HEMBITRÄDET av Robert Coover (Vertigo) – Bara titeln får mig att le.
  • NÄRMARE av Dennis Cooper (Vertigo) – Unga bögar på ett fält av brutalt våld, äckel och vansinne!
  • KLUVEN av Dennis Cooper (Vertigo) – Fortsättningen på NÄRMARE.
  • INCESTENS HUS av Anaïs Nin (Sphinx) – Sexuella bryderier från 1958.
  • GOLEM av Gustav Meyrink (Vertigo) – Klassiker som jag verkligen vill ha bland mina skalper.
  • HOGG av Samuel R. Delany (Vertigo) – Berömd tidigare ‘opublicerbar’ bok skriven 1969.
  • ODÖDA, ODRÖMDA av Magnus Hedlund (Albert Bonnier) – En bok om två olika slags zombier.
  • SLUTNA RUM av Jennifer Egan (Albert Bonnier) – Vet inte varför jag tog den, i detta sällskapet verkar den så… normal :)
  • SAMTAL av Pietro Aretino (Vertigo) – Smutsig realism och erotiska lekar från 1500-talet
  • SAUERMUGG REDUX av Stig Saeterbakken (Vertigo) – Med efterskrift av Nikanor Teratologen!
 

Som jag njuter av Hermann Hesses KNULP, den är enkel och rak, kärnfull och lättläst, jag kan inte hålla mig från att sluka den. Men trots att den är 115 sidor tunn och att styva läsare springer över den på en eftermiddag hinner den behandla mycket.

Knulp - Hermann Hesse

Knulp är den tyske vagabonden och landstrykaren som lånat sitt namn till bokens titel. Han är fri och utan band, går och kommer som han vill och lever i från hand till mun. Vi beundrar dem utan band men friheten har en baksida vi alla inte är beredda att leva med. Hesse utforskar i denna kortroman de många sidorna av friheten på ett lätt och lekfullt sätt. Aldrig känns den tung och grubblande trots att det är allvarliga och ibland djupa tankar som vrängs ut och in. Förhoppningsvis behöver man inte påpeka att det inte rör sig om slagordet som blivit både utnött och förvanskat av USA där man bl a slåss för friheten. Nej, snarare tvärtom, friheten i KNULP är friheten från ansvar, från delaktighet, från samhället, krav och till och med den livslånga kärleken. Men inte nödvändigtvis från gemenskapen, vänskapen eller livsglädjen.

Även om friheten är kärnan så behandlas allt från döden till gud. KNULP är aktuell än idag, då det fortfarande är fult att inte vilja arbeta. Skillnaden mellan nu och när boken gavs ut 1915 är att då var det dessutom olagligt både i Tyskland och Sverige att dagdriva, d v s att inte söka jobb.

Knulp är båda skamlös och ädel, så elegant utmejslad och övertygande motsägelsefull. Översättaren Erik Ågren sätter fingret på vad Knulp är i det informativa och fördjupande efterordet: en integrerad outsider. Glädjen Knulp skänker så gott som alla han möter, dränks av han skoningslösa och obönhörliga avresa. För han drar vidare när någon kommer för nära eller är det kanske när någon genomskådar hans natur som han lämnar dem. Förr eller senare lämnar han dock alla.

Bakhåll är ett trevligt förlag med fina utgåvor av Sture Dahlström på sitt samvete. Man har även givit ut Fjodor Dostojevskij, Philip K DickJack Kerouac (som faktiskt ter sig lite blek i jämförelse en giganten Hesse), för att nämna några. Ett förlag med öga för kvalité med andra ord.

KNULP är en njutning ned till varje ord och formulering. Även om detta är min första genomläsning vet jag redan nu att jag kommer att återvända till KNULP fler gånger. Att Hermann Hesse på ett så ledigt och behagligt sätt utforskar så mycket i ett så litet format är en fröjd att uppleva. Det är en odiskutabel klassiker att äga, läsa och älska.

Fakta
Språk: Svenska
115 sidor (exkl efterordet), inbunden
Pris: 134:- på Adlibris och 152:- på Bokus.
Synopsis/beskrivning: Hermann Hesses kortroman Knulp i nyöversättning av Erik Ågren. Knulp är sinnebilden för den coole vagabonden, gentlemannaluffaren som tar stunden som den kommer och inte oroar sig för imorron. Hans tvära kliv åt sidan, bort från ruljangsen, är ett högst medvetet beslut. Bakhåll har tidigare gett ut Hesses roman Demian, som nu följs upp med hans underbara mångbottnade underdog-outsider-berättelse Knulp. Boken är bara dryga 100 sidor, men vilka sidor (saxat från Bokus).

 

Herregud, detta är en av de bästa böckerna jag läst! Det går inte att göra Roberto Bolaños 2666 rättvisa med en simpel recension, det låter sig inte göras. Du får helt enkel hålla tillgodo med det här:

2666 - Roberto Bolaño

Roberto Bolaños underbara 2666 kräver mycket av sin läsare, väldigt mycket. Med alla postitlappar, marginalnoteringar, korsreferenser, slagningar på wikipedia (där många artiklar redan hänvisar till 2666) känns det nästan som om jag skrivit boken själv. Det här är alltså inget för den som läser för att koppla av. För mig är det en kamp, ibland måste jag lägga ifrån mig 2666 för att kyla av hjärnan, men det är som om den bränner hål i soffbordet och snart rusar jag tillbaka och rycker den till mig och läser med ögon som hos en utsvulten hund.

En bit in i 2666 börjar det sakta gå upp för mig både hur fantastiskt bra den är och vilken litteraturvetenskaplig hedning jag är. Hur mycket hade jag inte kunnat njuta av 2666 om jag varit inläst på t ex tysk litteratur? Bolaño måste ha läst otroligt mycket, med tanke på alla referenser till de mest udda verk, som GEOMETRISKT TESTAMENTE  av poeten Rafael Diestes. Hur många referenser går mig förbi? Det är som om hela boken är ett nät av nät ovanpå nät av nät med referenser. Halva tiden sitter jag och bläddrar fram och tillbaka bland mina postitlappar och hittar nya band mellan händelser, personer, böcker och, i brist på bättre ord, allt. Det är här någonstans jag medvetet börjar läsa långsammare, för jag vet att det kommer att ta slut.

Det dröjer inte länge innan jag tvingas köpa ett eget exemplar av 2666 (har suttit med en lånebok), det som jag trodde skulle bli några postitlappar har blivit hundratals, jag behöver en egen bok att sätta dem i. Det andra jag gör är att dammsuga Bokbörsen på Thomas Manns böcker. Både Torgny Lindgrens nyligen utlästa MINNEN och nu 2666 är nedlusade av hyllningar och referenser till den tyske nobelpristagaren (det är banne mig skandal att det inte finns några nyutgåvor av Mann).

Roberto Bolaño

Roberto Bolaño får en förmodat tråkig kongress om författaren Benno von Archimboldi (fiktiv) att på ett böljande, flytande vis likna ett slag, ett blitzkrieg, ett gerillaangrepp, där de besegrade flyr ut på cafeer och ölhallar. Kritikerna i bokens första del andas, är och består av litteratur. Det som på ytan verkar bli en träig berättelse om fyra kongressmissbrukande, elitistiska intellektuella, blir istället en fartfylld resa genom kärlek, vänskap eller kanske gemenskap, sex och jakten på en säregen och mystisk  författare, Archimboldi. Det är levande och drömlikt vibrerande i varje strof.

Archimboldi har tagit sitt namn från konstnären Giuseppe Archimboldo känd för porträtt och figurer skapade av grönsaker, böcker och annat (se bilden nedan föreställande en ärrad och missbildad legosoldat, vänder man på bilden förställer den en tallrik med småvilt). Det är inte svårt att dra paralleller till 2666 som också består av många små delar och det är inte alltid lätt att se helheten även om man vänder och vrider.

Archimboldo

Verk av Archimboldo

Boken består av fem delar, jag gillar del ett och fem mest, men de är ingenting utan de andra tre. Delen om brotten en otäck uppradning av våldtäkter och mord på kvinnor i Mexico, som till slut gör en avtrubbad, liksom de utarbetade poliserna som utreder morden. Baudelieres citat ”En oas av fasa i en öken av leda” går som ett rödglödgat spjut genom alla avsnitten. Skulle tro att Franz Kafka hade varit lite avundsjuk på delen om brotten om han levt.

Se Babelklippet om Bolaño på Svtplay:

Flera skribenter påstår att 2666 är ofullbordad, jag är mer osäker. Den kan mycket väl vara ofullbordad men den funkar i sin nuvarande form och jag är inte säker på att den hade blivit mycket bättre av mer arbete och putsning.

Jag skulle vilja säga att detta är den enda bok du behöver läsa, att om du skulle välja en bok att läsa i ditt liv skulle det vara 2666. Men det är inte sant eller tillrådigt, med alla referenser och hänvisningar skulle det vara mycket i den som skulle går dig förbi eller över huvudet. Nej, 2666 skulle kunna vara den sista boken du läser.

Resurser för dig som läser 2666

Läs recensionen av Om natten i Chile

Ny tid recenserar 2666

Bokbörsen

Fakta
Språk: Svenska
1057 sidor, Danskt band
Beskrivning/synopsis: Fyra litteraturvetare på jakt efter den undflyende, mystiskt försvunne författaren Benno von Archimboldi; en mentalt instabil filosofilärare som hör röster och försöker skydda sin dotter från världens ondska; en sportjournalist som istället för att bevaka boxning ställs öga mot öga med döden – vägarna har fört dem alla till Santa Teresa, en ökenstad vid gränsen mellan Mexiko och USA. En stad märkt av korruption, knarkhandel, svältlönejobb och prostitution – och en brottsvåg där hundratals kvinnor våldtagits, lemlästats och mördats utan att de skyldiga gripits.

2666 är en svindlande resa in i den moderna civilisationens mörkaste hjärta. Med denna postumt utgivna roman, som blivit en sensation världen över, har Roberto Bolaño kommit att räknas som en av vår tids viktigaste författare.

 

Den här boken förtjänar egentligen ingen ingress.

Snablar! - Arto PaasilinnaOintressant. Recensionen var från början tänkt att bara bestå av det ordet. Men det skulle inte ge dig som läsare mycket mer än ett fniss. Så av hänsyn till dig ska jag lägga ut texten en smula. SNABLAR! är fjantig, full av tröttsamma upprepningar, en analt detaljerad beskrivning över hur man fraktar och föder en elefant, känslolös, bonnig, gubbig, ofeministisk, löjlig, full av tröttsamma upprepningar och berättarstilen påminner om den nästan lika dåliga HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN.

Jag förbannar mig själv för att jag inte upptäckte den låga ordleken sablar/snablar, då hade jag förmodligen inte läst den, vidare är den fånig, full av tröttsamma upprepningar, infantil, intetsägande, den tillskriver djur känslor/tankar/egenskaper de inte har, värdelös, tråkig för att inte säga banal, har en total avsaknad av subkontext, innehållslös rent av, till den grad att jag pendlar mellan att vara rödglödgat förbannad och förlamande uttråkad, det är som om Paasilinna suttit av tiden framför ordbehandlaren. Möjligen håller han även på att bli glömsk för SNABLAR! är full av tröttsamma upprepningar. Minns inte hur många utläggningar han gör om det fantastiska verktyget som kallas snabel, men det är fler än tre.

Detta är den första boken jag läst av Paasilinna och kanske har han skrivit bättre än så här, jag har hört att hans KOLLEKTIVT SJÄLVMORD ska vara bra. I så fall har kvalitén på hans böcker haft en brantare nedförsbacke än Nicolas Cage filmer, för från bra till SNABLAR! är det väldigt långt, eller för att uttrycka det ännu tydligare: om bra är London är SNABLAR! en finne på Luke Skywalkers näsa i en galax långt, långt bort. SNABLAR! är dessutom full av tröttsamma upprepningar.

Fakta
Ointressant.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha