Så det här är boken som Bokhoran avgudar och som Jan Gradvall hävdar är en blivande succé och den nya Da Vinci-koden. Det här är alltså boken man måste läsa och…
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ…  

Någon gång för länge sedan sågade Expressens Måns Ivarsson en konsert med bandet TOTO genom att skriva en mängd Z:an. En brutalt självlysande recension av ett band som uppenbarligen inte var särskilt bra eller pigga på scen just den här kvällen. Den sa liksom allt, och medan jag skrattade så morgonteet sprutade åt alla håll, så slog det mig hur elakt smart recensionen verkligen var. Elak tänker ni kanske förresten, det där var ju inte särskilt elakt?  Men kära läsare, en gång i tiden var mobbning och patetisk självhävdelse något som skedde utanför tv-rutan och det hade ännu inte blivit lördagsunderhållning och ett standardiserat medietrick för att nå massorna.  Recensioner skulle vara en informativ och vägledande guidning för de som inte kunde vara med på den kulturella händelsen eller som en fingervisning inför kommande konsumtion av kulturella varor. Då kunde man ju inte bara såga, bränna och vara elak för konsumentupplysningen skulle vara objektiv, reflekterande och saklig. Men detta struntade Måns Ivarsson glatt i och sågade hela bandet längs med fotknölarna och jag tyckte, antagligen genom ren chockverkan och moraliskt förfall, att det var hysteriskt roligt. Man kan ju givetvis diskutera hur moget och seriöst detta tilltag var och om det kanske var starten för dagens medieklimat men … ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ…

Förlåt, jag somnade lite där… Men när jag skulle skriva om boken Angelologi av Danielle Trussoni så var recensionen om bandet TOTO det enda som dök upp i mitt huvud. För även om jag aldrig, aldrig skulle skriva en recension på det sättet så kliade det lite i fingrarna. För Angelologi är ett stort sömnpiller. Detta är en av de tråkigaste böcker jag läst. Den är inte ens dålig, eller bra om någon nu misstänkte det, utan bara tråkig. Den puttrar på som ett gammalt ånglok, sida efter sida, och jag väntar hela tiden på att det ska dra igång, bli spännande och intressant. Men inget händer. Den är ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ helt enkelt.

Ändå finns det saker i boken som det borde gått att sy ihop en bra historia på. Människosläktet är uppblandat med nefilim, vilket är en blandras mellan ängel och människa. Dessa har varit aktiva bland människorna sedan urminnes tider och ofta varit en del av vår blodiga historia, bland annat förintelsen. De är blonda och blåögda och vingarna kan de vika in så de inte syns, de är starka och givetvis kan de flyga. Alltså något Hitler borde fått våta drömmar av. Dessa Ûbermensch-ideal till änglar jagas av Angelologer, vilket är en grupp människor som försöker stoppa nefilim och därigenom febrilt forskar i allt som har med änglarna att göra. In i detta krig ramlar en nunna och en researcher tillsammans med en lyra som ligger gömd i en grotta någonstans med men massa inlåsta mörka änglar. Ovanpå detta appliceras kärlek, svek, otrohet, mysterier och magi. En härlig soppa som borde kunnat resultera i något gott men, som sagt, det blir aldrig det minsta intressant eller spännande. Och är inte spänningen det primära syftet med en bok som denna? Att man som läsare ska fraktas in i en annan värld, att spänningen ska suga musten ur en och att man inte ska kunna lägga boken åt sidan rätt att klockan är för mycket och alla andra i huset sover? För om det inte är syftet så vet jag inte varför böcker av den här sorten har ett existensberättigande. Om jag snabbt skulle jämföra den med den nutida klassikern ”Da-Vinci-koden” så blir bristerna uppenbara. Där ”koden” var en, förvisso stelbent skriven men ändå väldigt spännande bladvändare, där mystiken, koderna och påståendet att Jesus släktingar vandrade på vår jord exalterade halva jordens befolkning så har Angelologi ingenting av detta. Den är tråkig, förutsägbar, osammanhängande och när det börjar rotas i mystik, historier, koder och annat så struntar jag i var spåren leder. Tyvärr är det så att det mest spännande med den här boken är den väntan som snabbt infinner sig hos mig som läsare, väntan på när den ska bli spännande. För det känns hela tiden som om nu, nu lossnar det, nu jävlar drar det igång men icke… icke…ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ…

Fakta
Språk: Svenska
Pris: Inbunden  179:-
Beskrivning/synopsis:
Änglarnas tecken är redan såld till trettio länder. Filmrättigheterna köptes tidigt av Sony Pictures och Marc Forester som gjort bl.a. Flyga drake och senaste Bond-filmen kommer att regissera.

Syster Evangeline har bott bland nunnorna i ett kloster strax utanför New York sedan hon var tolv år. En dag när hon utför sina sysslor i klostrets bibliotek får hon ett brev som kommer att förändra hennes liv. Brevet är från en man som vill veta mer om en brevväxling från 1940-talet mellan den dåvarande abbedissan på klostret och den berömda Abigail Rockefeller. Evangeline börjar undersöka breven och upptäcker något ofattbart. I över tusen år har det pågått ett krig mellan ett samfund av angelologer (personer som forskar om änglar) och ättlingarna till fallna änglar som en gång i tiden fått barn med människorna. Dessa halvänglar är grymma varelser som lever mitt ibland oss. Evangeline inser att hennes föräldrar varit en del av motståndsrörelsen mot dem och att det nu är hennes tur att fortsätta kampen för mänskligheten.

Samtidigt omringas klostret av ett stort antal hotfulla bevingade varelser. Kan Evangeline undkomma dem och med hjälp av de ledtrådar som döljs i breven hitta det föremål som kan avgöra striden

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha