Mängden litteratur som behandlar vår historia har fullkomligt exploderat de senaste åren. Oftast handlar det om andra världskriget, oftast om olika slag, strategier och operationer och inget fel i det, jag är en av dom som läser sånt och jag tror att historia har en hel del att lära vår samtid. Därför kändes det viktigt och intressant när jag hittade Öyvind Foss nya bok om kristallnatten i hyllan. Dags att lära av historien igen, det behövs ju tyvärr idag… igen.

Den sjunde november 1938 går den polske juden Herschel Grynszpan in på den tyska ambassaden i Paris och skjuter Ernst vom Rath. Varför detta sker är inte helt klarlagt men Grynszpans släkt hade nyligen tvångsförvisats till den tysk-polska gränsen och levde där under hemska förhållanden. Men det var också så att både vom Rath och Grynszpan var homosexuella och hade träffats förut i Paris nöjesliv. Men oavsett om det var hämnd, svartsjuka eller något annat okänt alternativ så struntade nazityskland fullständigt i detta. Det hade äntligen fått den orsak de så länge letat efter för att öppet förklara krig mot den inhemska judiska befolkningen.  Två dagar senare mördas cirka 1500 judar och tusentals synagogor bränns ner under vad som kom att kallas kristallnatten.  Allt vinklat av nazisterna som det tyska folkets aggressiva svar på det judiska folkets mord på germanen Ernst vom Rath.

I skolan för några hundra år sedan fick jag lära mig att kristallnatten var startskottet för den tyska förföljelsen av judar, men detta är tydligen inte sant. Redan 1933 bojkottade man till exempel alla icke ariska affärer, 1934 stängdes alla judar ut från ledande positioner inom näringslivet, 1935 fråntas alla judar och icke-ariska personer sina medborgerliga rättigheter och rösträtt och så fortsätter det. För varje år som gick så försvårade nazisterna judarnas tillvaro på ett eller annat sätt. Målsättningen var att judarna skulle tycka att livet var så jävligt i Tyskland att det enda alternativ de hade var att flytta ut ur landet och med mordet i Paris så fick man anledning att driva denna tes till sin spets genom mordbränder, överfall och avrättningar.

Öyvind  Foss har skrivit en viktig och faktaspäckad bok där man får insyn i händelserna som föregick  kristallnatten och det groteska efterspelet. Det är informationsspäckade sidor som jag rusar igenom och det är mycket som är nytt och okänt för mig. Till exempel att judestjärnans införande från början inte var ett sätt att urskilja judar från de så kallade arierna utan ett sätt att skilja tyska judar från utländska judar. För om man trakasserade icke-tyska judar så kunde man få problem och klagomål från deras hemländer, vilket man absolut inte ville ha. Landets förhållande med andra nationer fick ännu inte påverkas och ekonomin fick inte drabbas.  Detta är ju innan anfallet på Polen och Hitler och hans gäng ville fortfarande vara sams med sina grannländer. Och så här fortsätter det sida efter sida och till slut känns det som om jag läser en skolbok. Jag börjar sakna känslor, reflektioner och riktiga människor. Vad och hur tänkte de som drabbades och hur kändes det när en hel nation plötsligt vände dem ryggen?  Faktaomfånget är massivt men känslan och de mänskliga skildringarna är det sparsamt med. Vilket är så synd.  Öyvind Foss har byggt ett informativt skelett men glömt att klä det med känslor och människor. Vilket inte gör detta till en mindre viktig bok men en som inte känns eller drabbar en som en bok om förintelsens upptrappning borde göra. Ska man kunna läsa en bok om ett sånt här ämne utan att bli upprörd och engagerad? För ja, man läser den ena fruktansvärda saken efter den andra men jag blir inte personligt engagerad och berörd vilket är en förlust för en bok av det här slaget.

Men ibland biter det till och då biter det till rejält. Till exempel så återges delar av samtalen på Regeringskonferensen 1938. Delar av näringslivet och olika departement sitter tillsammans med Göring, propagandaministern Goebbels och chefen för statspolisen Heydrich och diskuterar kristallnatten. Detta samtal ger en klar inblick i hur nazisterna resonerade och det kalla och objektiva resonemang de förde om judarna och vad de ansåg behövdes göras. Det är en ruggig läsning som verkligen berör och förfärar. Till exempel Göring som är mötets ordförande och som vill att judarna ska stå för notan efter kristallnatten säger:

”Jag kommer att välja en formulering som säger att tyska judar åläggs att betala en gemensam ersättning på en miljon mark, som straff för de depraverade förbrytelserna etc. Det kommer att vara tillräckligt. Svinen kommer knappast att begå ett nytt mord. För övrigt måste jag slå fast att jag inte skulle vilja vara jude i Tyskland.”

Så läs Kristallnatten av Öyvind Foss för det är en viktig bok även om den har sina nackdelar och, om du så önskar, komplettera med mer personliga skildringar av ”den slutliga lösningen”. Här kan jag rekommendera:

Är detta en människa av Primo Levi

Mannen utan öde av Nobelpristagaren Imre Kertész

De är båda mycket bra böcker av två författare som upplevde, och överlevde, de nazistiska koncentrationslägren. Läs!

Fakta
Språk: Svenska
Pris: Inbunden  159:-
Beskrivning/synopsis:
Berättelserna om natten mellan den 9 och 10 november 1938 är många. Tysk-judiska män och kvinnor mördades runt om i Tyskland. Flera begick också självmord. Det totala antalet dödsoffer för den så kallade novemberpogromen som kulminerade i Kristallnatten var närmare 1500. Mer än 30 000 tyska judar sändes till koncentrationsläger under november 1938. Den materiella förstörelsen var omfattande. Antalet nedbrända eller förstörda synagogor och bönehus var mer än 1 400. Dessutom fick 7 500 judiskägda affärer sina skyltfönster krossade. Det är glassplittret från dessa skyltfönster som gett händelsen sitt mest välkända namn, Kristallnatten. Kristallnatten blev inledningen till den brutalaste etniska rensning mänskligheten har upplevt.

Öyvind Foss
är teol. dr och forskare i socialetik vid Universitetet i Stavanger

I boken presenterar han ny kunskap om förloppet. Hur startade pogromen? Vilka anledningar hade nazisterna att angripa judarna? Vilka motiv hade den unge polske juden Herschel Grynspan som några dagar innan händelserna sköt legationssekreteraren Ernst vom Rath?

 

Sara Lövestam har släppt boken I HAVET FINNS SÅ MÅNGA STORA FISKAR:

Bakom en gardin i Lugnvik står en iakttagare. Det är tryggt bakom fönstret, fyrtiosex millimeter treglasgräns som stänger ute verkligheten. Om man har tråkigt kan man studera barnen som går på förskolan som så lämpligt ligger mitt emot. Man kan följa dem med blicken, vattna sina pelargoner och glömma allt. Tills man inte kan det längre.

På dagisets uteplats står Malte. Han har helt själv hittat en kotte som är alldeles grön, och när han ser på den tänker han inte på det andra. Mamma som bara sover, pappa som en gång kom och hälsade på. Och mannen med det blonda håret, som antingen är hans vän eller något helt, helt annat.

I havet finns så många stora fiskar är en historia om vad som kan hända ett barn när skyddsnätet har stora hål. Hur det som är hemma är hemligt, och hur det blir plats för fula fiskar att ta sig in. Men det är också en berättelse om att minnas eller inte minnas, se eller inte se, finnas eller inte finnas. Och om det som är fint i det som är fult.

Sara Lövestam är född 1980, hon arbetar som lärare i svenska för invandrare och frilansskribent. Våren 2009 vann hon tävlingen Bok-SM med sitt manus för debutromanen Udda.

I havet finns så många stora fiskar är hennes andra roman.

Jag tänker osökt på ROOM av Emma Donoghue när jag läser synopsis för Sara Lövestams bok I HAVET FINNS SÅ MÅNGA STORA FISKAR, samtidigt tänker jag på Sofi Oksanen när jag ser henne.

Sara Lövestam

En vän skrev följande statusrad på facebook: Bokrecension i tidningen idag: Alkoholiserad misshandlad mamma hittar pedofilbarnvakt till sin son vars enda minne av sin försvunna pappa är ett trasigt gameboy och en snobben, dagis misstänker men har inte tid att göra något. JISSES, ett problem till så hade hela boken imploderat under sin egen tyngd!

Min vän har definitivt en poäng men är man funtad som jag lockar mörkret mer än avskräcker. Jag har ofta svårare för en bok med positivt innehåll än negativt. Jag skulle till och med gå så långt som till att påstå att jag undviker glada böcker och söker mig till mörka, dystra diton. Som man säger i filmen THE FISHER KING: … ’cause let’s face it… the Devil is a hell of a lot more interesting [than God]!

Besök Sara Lövestams blogg

Läs recensionen om Emma Donoghues Room

Läs recensionen om Sofi Oksanens Utrensning

 

Stephen Hawking har uppdaterat denna nedkortade version av storsäljaren A brief history of time. Ljudboken som är nog så intressant blir i längden lite enformig.

A Briefer History of Time - Hawking, Mlodinow

A BREIFER HISTORY OF TIME innehåller förmodligen inte mycket nytt för dig som hängde med på fysiken i skolan. I alla fall inte de första två timmarna av ljudboken. Det är en komprimerad och uppdaterad nyutgåva av A BRIEF HISTORY OF TIME från 1988 som sålt imponerande bra. Det är behagligt att få det summerat, packat och serverat så här. Det är enklare att ta allt i ett svep än att hacka upp det i små delar.

Är din engelska lite rostig bör du välja den svenska utgåvan eller åt minstonne papperskopian, för man får hålla koncentrationen på topp för att hänga med. Inte nödvändigtvis för de svåra orden, som hålls på ett minimum, utan för att det är komplicerade resonemang som återges.

Hawking börjar med en historisk återblick och går igenom teorierna från bland andra Kopernikus, Kepler, Newton och Einstein. Allt görs i ett hisnande tempo, min stackars hjärna vill i alla fall likna tempot vid hisnande.

Man täcker in väldigt mycket på de drygt fyra timmarna; Svart materia, svart energi, strängteori, tidsresor, rymdtid, händelsehorisonter och till och med varelser av antipartiklar. Det är intressant att få alla fragment av ämnet man snappat upp genom åren placerade i ett sammanhang.

Men efter två timmar blir det lite tjatigt, lite torftigt rent av. Som att äta torra kex utan dricka. Ja, det är intressant. Ja, det är bekvämt och tillrättalagt. Ja, runt fyra timmar är vad man orkar med. Men nej, det är ingen fantastisk bok. Det känns som om boken missar sin målgrupp. Den är något för enformig för novisen och för enkel för den insatte.

Fakta
Språk: Engelska
Format: Ljudbok (Uppläsare: Erik Davies)
Beskrivning/synopsis: A shorter, more accessible edition of a now-classic survey of the origin and nature of the universe features thirty-eight new full-color illustrations, the elimination of some of the more technical material, and an expanded, easier- to-understand treatment of the volume’s most important theoretical concepts. Reprint. 75,000 first printing.

 

Allas vår skräckförfattare John Ajvide Lindqvist ”Lilla stjärna” är hans tredje bok efter ”Låt den rätte komma in”. En bok om utanförskap, borrmaskiner och glädjen av att ha en magnifik sångröst.

Lennart, en halvt misslyckad musiker, hittar en liten flicka i skogen. En liten flicka med absolut gehör och som skriker och sjunger med en fantastisk röst. Han låter henne växa upp i sin källare, gömd från nyfikna ögon och den stora onda världen.  De enda som vet något är Lennarts fru och deras kriminella vuxna son Jerry som spenderar dagarna med att spela gitarr medan Theres, vilket blir det namn hon får, sjunger. Men något är fel med flickan, allvarligt fel, och hon gillar att leka med verktygen som finns i källaren, särskilt borrmaskinen

Samtidigt i en annan stad i vårt avlånga land växer en annan flicka upp under mer normala förhållanden. Theresa är namnet och hon har en vilja av stål. Har hon bestämt sig så är det så och ensamheten är något hon odlar medan hon under uppväxten sitter och trär plastpärlor till halsband. Den enda vän hon egentligen har är killen i huset bredvid, men även dom kommer ifrån varandra och till slut känns även familjen som en belastning. Som om de kväver henne bara genom att de finns i samma hus som hon. Frustrationen och det inneboende skriket släpper hon lös på flugorna i köksfönstret med hjälp av sin mammas hårsprej och en ask tändstickor.

 Det är en stark inledning i Lindqvists Lilla Stjärna. De första 200 sidorna är magiska. Jag bläddrar och läser som en galning, stämningen och flickornas utanförskap sitter som nålar under mina naglar och när Sarah börjar leta efter kärleken i sin familj med hjälp av sin älskade borrmaskin så vet jag inte hur jag ska agera. Jag slits mellan äckelkänslor för det hon gjort och empati för det hon säger. Det är snyggt berättat, oväntat och oförutsägbart. Och det bästa av allt, jag köper det rakt av. Detta känns som en historia som skulle kunna ske, och vara ett faktum, i Landet Lagom där vi alla bor. Svensk skräck som isar ner våra villor och hyreskaserner. Precis som i ”Låt den rätte komma in” så gör John Ajvide Lindqvist ett bra jobb med att få mig att köpa en otrolig historia som något fullt möjligt.

 Men sen tar det stopp. Och det genom att två stora problem glider in i boken. För det första så slutar den plötsligt vara trovärdig. Illusionen av verklighet bryts och plötsligt läser jag en vanlig thriller, en bok som är en bok som är en vanlig bok. Till exempel så har jag väldigt svårt att tro att en tonåring utan identitet och med ett svårt socialt handikappad skulle kunna ta sig igenom uttagningarna, och komma med i, tv-programmet Idol. Och om TV4 inte skulle reagera så har vi all annan media. Skulle aftonbladet verkligen inte skriva om alla deltagarna i en av Sveriges största tävlingar? Jag tror inte det och plötsligt så tror jag inte på historian som utspelar sig i Lilla stjärna. Och det slutar inte där, för i ungefär samma veva rullar klichéerna in i bilden, och därigenom blir boken förutsägbar. För att ta ännu ett litet hiskeligt exempel. Givetvis blir en manager med namnet Max Hansen intresserad av den lilla spröda tjejen med den fantastiska rösten. Och givetvis är han en manager på dekis, som har haft sina storhetsdagar och nu, givetvis, lever för att lura unga tjejer i säng genom att lova dem guld och gröna skogar och, givetvis, har han en liten kuk och potensproblem. Är det någon som läser detta som inte tror att han kommer att drabbas av ond bråd död? Hur kunde detta ske? Hur kunde en fantastisk bok bli en förutsägbar kliché. För efter Idol och den perversa managern så staplas det triviala i högar och boken sladdar fram mot den slutgiltiga dikeskörningen.

 Det var det vanliga tråkiga gråa Sverige med dessa ungdomars liv som gjorde första halvan så bra, så krypande. Men sedan känns det som om John Ajvide Lindqvist plötsligt börjat tvivla på sin egen historia och bestämt sig för att använda både steroider och botox för att pumpa liv i liket när det inte fanns något lika att pumpa liv i. Bara en utsökt liten ruskig historia om två flickor och deras vansinne och utanförskap som mådde alldeles utmärkt.

 Varför John, varför?

 PS: Detta är ännu ett kvitto på att Idol är ett ont fenomen som skövlar och bränner allt i sin väg. Efter att ha förnedrat halva Sveriges ungdomskvot så kom nu turen till litteraturen. Skäms TV4, skäms! Ni är onda!     

 

Fakta
Språk: Svenska
Pris: Inbunden  184:-
Beskrivning/synopsis: Lilla Stjärna är berättelsen om två flickor. Under en svamputflykt hittar svensktoppsartisten Lennart ett spädbarn nedgrävt i en plastpåse. Han räddar flickan till livet och hennes första skrik gör honom stum. Ur den lilla kroppen stiger en serie perfekt träffade toner. Han tar med flickan hem och gömmer henne i källaren. Hennes obefläckade musikalitet ska ge hans liv mening. Hon är Flickan med den gyllene håret. Vid samma tid föds en annan flicka i en mellansvensk stad. Hennes liv rymmer inte många glädjeämnen. Hon upplever sig själv som grå och alldaglig med få begåvningar och ännu färre vänner. Hon tröstar sig med elaka hyss och trollande på olika nätforum. Hon är Den andra flickan. Så småningom korsas de två flickornas vägar. En brinnande vänskap växer fram, med förödande konsekvenser för alla som kommer i dess närhet. Lilla Stjärna är en historia om kärlek och besatthet, om en röst ifrån en annan värld och idoldyrkan driven till sin spets. Hur långt är du villig att gå för den du beundrar över allt annat?I Lilla Stjärna för John Ajvide Lindqvist ännu en gång in skräcken i ett vardagligt, samtida Sverige. Unga människor i en värld av bortvända vuxna försvarar sig med vad som finns till hands. Eldrivna verktyg, om så krävs. Det är hans mörkaste bok hittills och både känsliga läsare och älskare av Allsång på Skansen varnas.

 

På Svenska Akademiens nionde stol sitter en skön författare, Torgny Lindgren. Minnen är den självbiografiska bok han länge vägrat skriva. Men det är inte heller en självbiografi i vanlig bemärkelse. Här står form och filosofi i främsta rummet, kronologiska händelser är underordnade.

Minnen - Torgny LindgrenAtt läsa en god bok är som att surfa på webben, det är referenser, diskussioner med och om andra verk, tankar, fakta och lögner. Att läsa MINNEN är som att surfa på en superwebb kallad VästerbottNET, den är neddestillerad och innehåller bara gräddan. Här finns litterära referenser och deras direkta eller indirekta betydelse för Torgny Lindgren och hans författarskap. Här nämns hur uttrycket ormens väg på hälleberget blev känt för honom. Han namedroppar Søren Kierkegaard, August Strindberg och Viktor Rydberg samt en rad andra författare som han växt upp till. Här diskuteras Selma Lagerlöfs homosexualitet vid hans mors dödsbädd och hur mycket han beundrar Thomas Mann.

MINNEN är så nära man kommer en självbiografi när det är Torgny Lindgren som skriver. Vi får följa tankar, filosofi och influenser snarare än kronologiska händelser i Lindgrens liv. I en underbar passage ratar han journalistiken med motiveringen att det är skrivandets motsvarighet till syndafallet, redaktören menar att syndafallet öppnade våra ögon för sanningen. Lindgren svarar då att han inte är intresserad av sanningen han vill ”fylla tomrummet i medvetandet”. Vilken underbar premiss för ett författarskap!

Stig Cederholm - NotisRoande, sant eller ej, är att Lindgrens första möte med en författare var mötet med Stig Cederholm och hur han förfördes av hans charm. Enligt Lindgren ska Cederholm, förutom att han stred med tysken under andra världskriget, ha förskingrat, stulit och lånat pengar av folk från bygden kring Raggsjö där Lindgren växte upp. Men Cederholms beteende avfärdades med att man fick förlåta en författare nästan vad som helst.

Lindgren kan bara genom att återge ett samtal eller beskriva en person lyckas få det till ett tidsdokument som beskriver, seder, verktyg, språkbruk, livssyn, lakonisk filosofi och den instinktiva livsviljan som tycks finnas även om man vet att livet saknar mening. Han säger även att hans författarskap har präglats av att försöka beskriva att det finns inget ‘slutligen’ samtidigt som det är ett måste för en bok.

Daniel Sjölin i BABEL gör en trevlig intervju med Torgny Lindgren våren 2010

Lindgrens västerbottniska är varm och trygg att lyssna till och jag myser åt hans utdragna n och m i slutet på orden, till och med när han citerar på tyska smyger det sig in: schwednnn. Västerbottniskan passar väl till språket, texten. Torgny Lindgren som både uppläsare och författare vet precis var han ska lägga tonvikten och han kan uttala speciella ord som schvattn (svarten) så att det låter som det ska.

Han är rolig, smart, beläst. Ska jag likna detta vid något blir det Nikanor Teratologen, men det är en orättvis jämförelse. Det är mest språket som känns igen, knappast handlingen eller äcklet eller refererenserna. Om jag ska vara ärlig så inte ens språket även om de båda är från Västerbotten.

Torgny Lindgren pratar om MINNEN (och nämner även här Thomas Mann som en stor inspirationskälla)

Det här liknar ingenting jag läst tidigare. Få böcker som jag läst har väckt så mycket tankar, känslor, idéer rent av som MINNEN. Det är djupt eller snarare eftertänksamt samtidigt som det är roligt och jag ler mig igenom flera långa passager. Att en man i Lindgrens ålder kan skriva så vitalt och att med en sån ordström inte upprepa ett ord är kort sagt förbluffande. MINNEN är bra.

Dn recenserar Minnen

Läs om Torgny Lindgren på Svenska Akademiens hemsida

Fakta
Språk: Svenska
Format: Ljudbok (uppläsare: Torgny Lindgren)
Beskrivning/synopsis: Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.[...]”

 

iBooks på iPad 2

I onsdags kväll presenterade Steve Jobs nya iPad 2 på Apples keynote. En snabbare och mer slimmad version av iPad, med bibehållen batteritid på fortfarande lika imponerande tio timmar. Den släpps i Sverige den 25:e Mars, men i USA går den att köpa redan nästa vecka.

Man meddelade även att Random House släpper mer än 17 000 eboktitlar till iBooks i USA. Bland dessa titlar finner man allt från Stieg Larsson till Cormac McCarthy. I Sverige har det gått trögare att hitta en bokhandlare som man kan knyta till ibooksbutiken. Men man har länge kunnat läsa klassiker gratis genom projekt Gutenberg i olika appar i smartphones (bl a, iPhone och Android) och surfplattor som iPad eller renodlade läsplattor som Kindle.

Klassiker i iBooks för iPad

Klassiker i iBooks för iPad (notera att det finns mer än 14 000 gratistitlar)

Här är ett axplock av vad du kan läsa gratis: Kant, Schopenhauer, Dafoe, Dante, Conan Doyle, Dickens, Dostojevskij, Melville, Conrad, Milton, Ibsen, Allen Poe, Whitman, Verne, Strindberg, Rydberg, Bergman, Nietzsche, Goethe, Dumas, m fl. De flesta är på engelska men svenska författare finns i regel på svenska.

Titta på filmen om iPad 2

Läs om iBooks för iPad 2 på Apples hemsida

Läs pressmeddelandet om iPad 2

Läs pressmeddelandet om Random House och iBooks

Projekt Gutenberg

Ljudboksappen Storytel till iPhone och iPad

 

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha