Jag skrattar inte en gång, jag drar inte ens på munnen. Jonas Jonassons försök att vara lustig genom tillspetsade formuleringar och upprepningar ger mig nervösa utslag. Nej, det här var verkligen inget för mig.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - Jonas Jonasson

Jag står idag de kulturkritiker som jag i min ungdom tyckte var så dumma och pompösa, närmare än någonsin. Nils-Petter Sundgren framstår idag som en vis man i mina ögon. Jag har nog blivit något av en finsmakare, men jag nöjer mig med att säga att jag har utvecklats eller snarare gått vidare. Rambos, Silas- och Femböckernas förtrollning över mig är bruten. Jag är lite som filmkritikern i HIPPHIPP: ”Polskt drama? Fyra i betyg”. Jag tror att det får mig att falla utanför målgruppen till Jonas Jonassons HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN. Jag tänker inte påstå något dumt som att HUNDRAÅRINGEN är en bok för dem som normalt inte läser, det vore orättvist och felaktigt. Det är bara inte min typ av humor, inte min typ av bok.

Det är förutsägbart, tillrättalagt och tråkigt. Omständigt på samma sätt som tjafset i PÅ SPÅRET när Ingvar Oldsberg var programledare och svaren skulle ges. Ett utdraget svamlande och orerande om just ingenting. Det är för tillrättalagt, det är en serie händelser som utan motstånd bara går huvudpersonernas väg hela tiden, ungefär som filmen 2012 där man i hela filmen preciiiiiis klarar sig undan faran löjeväckande många gånger. Det är inte heller någon fartfylld historia. Det är ett utdraget smärtsamt upprepande av samma typ av humoristiska knorr, den tillspetsade formuleringen och det tråkar ut mig.

Jag finner det varken komiskt eller roligt. Jonasson vill skapa komedi genom upprepning. Epitetet den lille medaljprydde blir inte roligare för att det upprepas tio gånger. Han gör omskrivningar av vad som sägs på ett tillgjort sätt i syfte att vara lustig. Jag tror inte jag har läst så mycket indirekt dialog någonsin i en bok. Så här: Allan undrade om det inte var så att konstapeln kunde tänka sig en sup och det trodde konstapeln nog skulle gå för sig. Nog för att konstapeln var i tjänst men en sup kunde inte skada och när nu Allan bjöd så gentilt så kunde ju inte konstapeln vara så oförskämd att han tackade nej, det skulle verkligen inte anstå en konstapel, sa konstapeln. Bla bla bla, sida upp och sida ner med detta, eller ja det var ju en ljudbok jag lyssnade på, så timme efter timme med detta. Björn Granaths uppläsning är för övrigt klanderfri, ingen skugga ska falla på honom.

Björn Granath - Foto: helsingborgsstadsteater.se

Uppläsare: Björn Granath

På pocketutgåvans baksida citeras Lasse Berghagen: ”Den roligaste bok jag någonsin läst” och jag känner att där träffar man mitt i prick på målgruppen. Gillar du Lasse Berghagen och smågaggiga PÅ SPÅRET är risken stor att du även gillar HUNDRAÅRINGEN. Att den blivit en enorm succé råder det ingen tvekan om efter att ha legat etta på försäljningslistan i snart ett år. Det känns som en allt-eller-inget-bok, antingen gillar man den och då gillar man den verkligen eller så avskyr man den. Jag tillhör inte den första kategorin. Jag är faktiskt så nöjd med min uthållighet att jag nu med all sannolikhet är redo att tag mig an PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT.

Jag tycker inte alls om HUNDRAÅRINGEN, det är inte dåligt skrivet, bara inte på ett sätt jag tycker om. Det är ganska förutsägbart av mig att såga denna boken, det är dessutom tacksamt att göra det, den har fått så mycket uppmärksamhet och sålt så bra att den klarar sig bra även om jag spyr galla över den. Trots allt tycker jag att det finns en plats för denna typ av böcker, det kan gott skrivas mer (och bättre). Med detta sagt konstaterar jag att HUNDRAÅRINGEN är det sämsta jag har läst på flera år.

GP skriver om att Hundraåringen blir film

Vad jag tycker om På spaning efter den tid som flytt

Fakta
Språk: Svenska
Format: Ljudbok, uppläsare: Björn Granath
Beskrivning/synopsis: Efter ett långt och synnerligen händelserikt liv hamnar Allan Karlsson på det äldrehem han tänker ska bli hans sista anhalt på jorden. Problemet är bara att hälsan vägrar ge vika, och en dag bär det sig inte bättre än att det är dags för honom att fylla tresiffrigt. Pompa och ståt väntar, med kommunalråd och lokaltidning på plats. Ett spektakel så oönskat av Allan att han i stället kliver ut genom fönstret. Därmed är han på rymmen från sitt eget födelsedagskalas. I hastigheten råkar Allan få med sig en väska som han bara skulle vakta ett slag och strax har han både tjuvar och poliser efter sig. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann handlar om en månadslång jakt genom Sverige på Allan och hans nyfunna vänner. Men boken är också en resa genom 1900-talet – den oändligt sorglöse Allan Karlssons livsresa. Hur kommer det sig egentligen att Allan äter middag med blivande presidenten Truman? Och får lift med förre premiärministern Churchill? Och åker flodbåt med ordförande Maos unga hustru? Eller för den delen att han tillbringar flera månader med att vandra över Himalaya? Trots att Allan är fullständigt ointresserad av politik och religion tycks han ha påverkat de flesta av det förra seklets stora händelser i världen. I hundra år gjorde Allan Karlsson världen osäker, bara genom att vara. Och nu är han lös igen.

Fredrik

En glad amatör i den litterära världen och har ingen litteraturvetenskaplig bildning bortom gymnasiet. Satt i Sveriges radios romanprisjury 2014. Har lämnat James Ellroy och Salman Rushdie bakom mig och har istället släppt in Thomas Mann, Torgny Lindgren och Cormac McCarthy närmast hjärtat.

  8 Responses to “Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann – Jonas Jonasson”

  1. Åh, vad jag blir glad när jag läser sådana här inlägg. Det känns som att alla bara har hyllat ”Hundraåringen”, och jag kände mig lite ensam när jag i princip sågade den. Men vi kom verkligen inte bra överens, och jag skrev om den under rubriken ”Jag gillar inte Allan”.

    Tack, för att du delar min åsikt och för ett otroligt välformulerat inlägg om det!

    • Tack, nej det är inte många som inte gillar den om man snabbkikar på nätet. Läste ditt inlägg, du är elakare utan att göra påhopp. Jag fick tona ned mig lite, första versionen av recensionen visade på öppet hat.

  2. [...] This post was mentioned on Twitter by Anna Kaya, Bokfetischist. Bokfetischist said: Bokfetischist recenserar Hundraåringen – Sämsta boken på många år http://bit.ly/e90Cxd #sågning [...]

  3. Håller med fullständigt!

  4. Skont att lasa en recension av nagon som inte gillade boken. Jag tyckte den var en utdragen plaga som jag av nan sorts missriktad pliktkansla laste till slut. Haller dock inte med om att den inte ar daligt skriven. Det tycker jag den ar. Den putslustiga prosan star en upp i halsen och ar inte sarskilt val genomford, dessutom ar personteckningarna ytliga och trista. Jag kunde knappt skilja personerna at, och brydde mig inte heller. Allt detta gjorde att den kallsinnighet de visade upp infor de mord de begick kandes ratt motbjudande.

  5. [...] Bokfetischist, PocketBlogg.se och Bokläsardagbok är tre andra som har läst och recenserat boken. [...]

  6. Jag håller med. En riktigt usel bok.
    Baserat på konceptet att använda verkliga händelser/skeenden – och sedan addera fiktion på det. Inget fel med det, men det är gjort på ett sett som är genuint ointressant, finesslöst – och i övrigt totalt meningslöst. Bara massa dumma rövarhistorier ihoppsydda med tråden Allan. Liknar filmen ”Forrest Gump” (som är bra) – men med avsaknad av charm, tänkvärdhet och vettig (person) skildring. Putslustig är ordet (”nog skall konstapeln ha sig en sup” minus Söderkåkar).
    Jag började läsa boken med förväntan. Men de sista 75% av boken var svår att ta sig igenom. Plågan blev dessutom värre för varje sida.
    Motsatsen till det föregående svenska megafenomentet på den internationella bokmarknaden (Stieg Larssonböckerna).

 Leave a Reply

(required)

(required)

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

   
© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha