Pier Paolo Pasolinis kortroman eller långnovell är svårtillgänglig, ger mig obehagliga pedofilvibbar och är långt ifrån tillrättalagd även om språket är lätt och flytande. Jag får fundera igenom boken en bra stund sedan jag läst klart och bläddar, slår och läser om, innan jag kan bestämma mig om jag tyckte om detta eller inte.

Amado mio - Pier Paolo Pasolini

AMADO MIO har ett utförligt förord av Rinaldo Rinaldi som ger mig bra verktyg för att tolka Pier Paolo Pasolinis text. Man får bakgrund, aktuella händelser under perioden och i området Pasolini befann sig när han skrev. Det skänker ytterligare djup och mening till berättelsen. Titeln betyder ungefär Min älskade men är oöversatt då den anspelar på låten Amado mio som Rita Hayworth framför i filmen GILDA (1946).

Första delen är yvig och vandrar mellan poesi och prosa och är kryddad med mycket referenser till allt från TS Eliot till Dostojevskij. Hade jag hittat dem utan fotnötterna? Tveksamt. Till en början känner jag mig lite vilsen, men snart slår Pasolini in på en mer lättläst väg eller är det bara så att jag blir mer förtrogen med hans stil. De följande delarna känns mycket mindre spretiga och mer behagliga.

Pasolini kliver ur handlingen och kallar sig själv Desiderio i berättelsen. Till en början verkar det nästan vara någon form av pedofili som beskrivs, när Desiderio försöker förföra unga pojkar på en dans. Var det fler än Allen Ginsberg som var med i NAMBLA (North American Man Boy Love Association, man tror det är ett skämt men icke)? Det verkar inte så, ska man tro förordet så handlar det om hur Pasolini lär sig acceptera sin homosexualitet. Dessutom förtäljer inte berättelsen Desiderios egen ålder. Men obehaget följer mig genom hela boken. Det är först i Pasolinis förord (som ligger sist i boken) som man får någon form av förklaring. Här argumenterar Pasolini att om syndaren lider kanske synden förminskas eller till och med förtärs. Han använder dessutom uttryck som smittadsynd samt den mycket beskrivande kärlekens våldsamhet. Han frågar själv: Kämpar Desiderio tillräckligt starkt emot sin kärlek?

Bortser jag från de obehagliga peddovibbar jag får så är det en härlig skildring av hur makten pendlar mellan Desiderio och hans älskade oskuld Iasìs. Om den makten är medveten eller används är en annan sak, den enes makt kan även bestå i den andres maktlöshet. Det är starka bilder och starka känslor som skildras. Vilket hänger bra ihop med den dramatiska ungdomen, där minsta gest, minsta ord är en fråga om liv och död.

Jag skulle vilja likna AMADO MIO vid den danska stinkosten Gamle Ole; den luktar illa (gödsel) men smakar gott. Jag läser detta som en förtvivlad kamp för kärleken som dör vid en strand fylld av stinkande kadaver. Det här är inte tillrättalagt eller politiskt korrekt, det är problematisering, där jag som läsare får brottas med de känslor som kommer längs vägen och det är gott. Det här är något att återvända till, precis som jag gör till Gamle Ole. AMADO MIO är tryckt i 500 numrerade exemplar, skynda fynda!

Rita Hayworth sjunger Amado mio i filmen Gilda (1946)

Göran Greider recenserar Amado mio

Literature Connoisseur recenserar Amado mio

Astrid Söderbergh Widding recenserar Amado mio

Italienska kulturinstitutet

Recension av De 120 dagarna i Sodom av Markis de Sade (som Pasolini filmatiserade under titeln Salò)

Gamle Ole

Fakta
Språk: Svenska
96 sidor, häftad
Beskrivning/synopsis: Amado mio är ett av de många prosaförsök som den unge Pasolini arbetar på direkt efter kriget, mellan 1946 och 1950. Det är mycket aktiva år, fyllda av litterära experiment inom prosa och poesi, år av såväl pedagogiskt som politiskt engagemang. Men det är också en plågad och svår period under vilken Pier Paolo lär sig att acceptera sin egen homosexualitet, överför den i skrift och därmed gör den till det centrala temat för sina litterära undersökningar.

Fredrik

En glad amatör i den litterära världen och har ingen litteraturvetenskaplig bildning bortom gymnasiet. Satt i Sveriges radios romanprisjury 2014. Har lämnat James Ellroy och Salman Rushdie bakom mig och har istället släppt in Thomas Mann, Torgny Lindgren och Cormac McCarthy närmast hjärtat.

  6 Responses to “Amado mio – Pier Paolo Pasolini”

  1. Visst är det så god litteratur ska fungera – omskakande, omtumlande, på-huvudet-ställande? Och jag håller med om att texten är problematisk; frågan är om den blivit mer eller mindre problematisk om den varit mer explicit, t.ex. gällande Desiderios egen ålder? –

    • Ja de vette fanken. Nu låg mitt obehag som ett lock över hela boken och jag fick verkligen fundera vad som fanns däri när jag väl lyfte bort det. Men när man tittar på vad som konkret görs så är det inte mycket, läsaren skapar allt själv inkl åldersskillnader. Känner att jag kommer att bära med mig denna ett tag.

  2. Obehaglig litteratur är nödvändig, tack för en bra recension! Jag har en fråga förresten: Det förvånade mig att en Rinaldo Rinaldini skrivit förordet. Det måste röra sig om en pseudonym (vet du vem?) då Rinaldo Rinaldini är namnet på en rövarroman av Vulpius som är över tvåhundra år gammal.

  3. [...] This post was mentioned on Twitter by BokbloggsNytt, Bokfetischist. Bokfetischist said: Bokfetischist recenserar Amado mio http://bit.ly/esD5uJ #GamleOle #NAMBLA #RitaHayworth #BestHashtagsetEVER [...]

  4. Ja. Jag ser nu att du skrev Rinaldo Rinaldi och inte Rinaldo Rinaldini som jag slarvigt och i hast läste. Ändock, namnen är slående lika. Här är en länk:
    http://en.wikipedia.org/wiki/Christian_August_Vulpius

 Leave a Reply

(required)

(required)

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

   
© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha