Förra året slog den gothklädde författaren Sofi Oksanen igenom stort med boken ”Utrensning”. Det var lysande recensioner, medverkan på kultursidor, priser och så vidare. En enig åsiktsmaskin och samtliga kulturpolokragsmuppar ansåg att Utrensning var en alldeles fantastisk bok. Eftersom jag är nyfiken, men barnsligt obstinat, så åstadkom allt detta ståhej två saker. Jag måste läsa boken för att skaffa mig en egen åsikt och längst in i mitt mörkaste inre vill jag så gärna såga den i mikroskopiska bitar. Inte för att jag har något emot Oksanen utan mer för att kunna ge Sveriges förenade recensionskår fingret. Så lågt barnslig är jag, men inte utan orsak. Vår historia har nämligen alldeles för många fall av kollektiv recensionshypnos, där någon säger eller skriver något och alla andra bara lallar efter. Så är det långfingret eller min rättning i ledet hos polokragarna som gäller?

Året är 1992 och Aliide är en gammal dam som bor ensam i sitt lilla hus på landsbygden i Estland.  Hennes dotter bor i Finland och hennes man är död. Hon har överlevt både den tyska och ryska ockupationen och försöker nu klara av övergången till kapitalismen och allt annat som kommer med Estlands nyfödda självständighet. Men en dag ligger en avsvimmad flicka i hennes trädgård. Vad hon inte vet är att främlingen är en del av hennes egen historia. En historia av förnedring och svek.

Och det är just ordet förnedring som är bokens bärande tema. Det handlar om den förnedring som en totalitär stat utsätter sin befolkning för och hur människor kan förnedra och svika varandra för att passa in, för att slippa tortyrkamrarna, angivarna och för att hålla sig vid liv. Hur personer blir en del av det de hatar, hur de offrar vänner, tankar och ideal för att för att slippa uppmärksamheten och påtryckningarna från just det system de en gång så  hårt föraktade. Men det är inte bara den kommunistiska ockupationen som Oksanen skriver om utan även kapitalismens girighet och förbrukning av människor. Hur vi i västvärlden är själva fundamentet för dagens traffickingproblem, för finns det köpare finns det säljare, men också och hur det är just tanken på ett bättre liv, mer pengar, att få bli någon som är tanken som föser många av dessa kvinnor in i prostitutionen. Och slutligen mannens förtryck av kvinnan. Givetvis i horhuset i Berlin, som är en av platserna i boken, men också i det kommunistiska och kapitalistiska samhället där det är män som bestämmer, torterar, våldtar och trakasserar.  Båda kvinnorna i det lilla huset på landsbygden är offer för allt detta. Den kommunistiska regimen, kapitalismen och alla dessa onda män har varit och är grunden för allt de har överlevt under sina liv. En ond treenighet som har blivit fundamentet för deras tillvaro. Men de är inte utan skuld heller. Särskilt Allide har tagit ett antal beslut som har gått ut över andra. För att minimera problemen i sitt liv har hon gift sig med fienden, angivit och offrat familj och vänner, men inte bara för att överlevnadens skull utan ibland av rent egoistiska skäl. Hon lever men skuldbördan är tung. Så där sitter de två kvinnorna vid köksbordet och synar varandra, båda med en historia att berätta, medan bilen med de onda kadaverkapitalistiska männen, som lovade guld och gröna skogar men levererade förnedring och svek, kommer närmare och närmare.


Sofi Oksanen

Det är alltså inga enkla ämnen som Sofi Oksanen ger sig i kast med. Men hon berättar snabbt och enkelt, orden sprutar förbi och jag vänder blad i en raslig takt. Hon hoppar mellan årtionden, olika personer och återgivna spaningsrapporter utan att förlora tempo eller udd och jag blir imponerad. Jag läser den som jag brukar läsa deckare eller annan ”lättare” litteratur. Det är till och med så att jag ibland känner att den flödande texten blir en nackdel. Att jag så snabbt passerar övergrepp och förnedringar att jag kanske inte reflekterar som jag borde. Att bristen på friktion i texten blir ett problem för det tunga mörka innehållet och den uppmärksamhet det kräver. Får man verkligen behandla dylika ämnen med ett så enkelt och direkt språk? Samtidigt som det är en imponerande uppvisning i att sälja in en historia som är så pass viktig.

Men detta är egentligen en bagatell. Sofi Oksanen har skrivit en käftsmäll till bok och det är bara att buga och bocka och ta emot.

Och jag måste tydligen köpa mig en svart polotröja och rätta in mig i recensionsledet.

Fan också…

Fakta
Språk: Svenska
Pris: 174 SEK  på Adlibris
363 sidor, Inbunden,

Beskrivning/synopsis: Vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2010.
Utrensning är en stor läsupplevelse och skönlitterär lektion i en närhistoria som utspelats alldeles intill oss. Med sitt osvikliga sinne för detaljer, med sin lyhördhet och sitt vackra och klara språk, som inte väjer för det mest vämjeliga utan att någonsin snaska i enskildheter, och som samtidigt låter ana ett återhållet raseri, ger Sofi Oksanen läsaren en mörk och obönhörlig skildring av ett skeende som länge fört en tillvaro i medvetandets skugga. Det är spännande, gripande och lärorikt.

Alldeles fantastiskt berättat av Sofi Oksanen en konstnärlig lyskraft som förbluffar.” Jonas Thente, Dagens Nyheter

”Genom att läsa Sofi Oksanen återfår man tron på romankonstens kraft och möjligheter.” Björn Gunnarsson, Göteborgs-Posten”Mot Oksanens berättelse går det inte att värja sig.” Lena Sohl, UNT

 

John Ajvide Lindqvist har gett ut en volym med gott och blandat, här ryms allt från gamla tvseriemanus till recensioner. Min stora behållning är långnovellen Ansiktsburk som är både bra och rolig samt Ajvides kommentar till vad som är stor kärlek i titelnovellen Låt de gamla drömmarna dö.

John Ajvide Lindqvist - Låt de gamla drömmarna dö

Jag har ett ganska ansträngt förhållande till John Ajvide Lindqvists litteratur. Det första jag läste var HANTERINGEN AV ODÖDA, då inne i min zombieperiod och jag blev fly förbannad. Jag tyckte om idén till boken och till och med förnyelsen av genren. Men den kändes hafsig och i ärlighetens namn ville jag nog såga den oxå. Jag svor i alla fall att aldrig mer läsa något av Ajvide. Jag tillhör den lilla skara som såg Ajvide ståuppa och minns honom och han var inte precis min favorit på den tiden. Nu är jag, då och då, en förnuftig man som kan erkänna att jag begår fel, men det krävdes att jag såg filmen LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN som jag tyckte var fantastisk. Jag köpte boken och deklamerade snorkigt: Det må vara hur det vill med Ajvide och hans författartalang men det tillhör numera allmänbildningen att ha läst LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Boken visade sig vara bra, men jag kunde fortfarande gömma mig bakom det faktum att jag gillade filmen bättre än boken, den var renare och klarare i sin avskalade form. Tills jag insåg att det oxå var Ajvide som skrivit manus. Ojdå.

Nu har jag alltså läst LÅT DE GAMLA DRÖMMARNA DÖ och det har alltså varit en kamp på 3-4 år från öppet förakt till, nu kommer det; accepterande. Yes, det här är helt ok. Jag läser och njuter av både språk och innehåll i första delen i boken som är Ajvides manus till SOMMARPROGRAM i P1 2006. Det och att Ajvide i förordet utlovar en ny zombierökare inom kort vinner över mig. Ja, jag är så lättflörtad.

Men sen svalnar min entusiasm en smula. Mitt intresse går upp och ned. Språket är lätt och Ajvide använder vardagliga ord på lite ovanliga ställen. Det är trevligt. Det är faktiskt inget fel alls på Ajvides verk, varför har jag då så svårt att ta det till mig? Samtidigt som jag slukar texten.

Bästa texterna är ANSIKTSBURK och Ajvides manus till SOMMARPROGRAM I P1 2006, Ajlöövitt! Kanske är det så att jag gillar honom mest när han inte skriver skräck. Jag har lite svårt när det blir så där hokus pokus; en 30 meter hög demon/ont väsen som stövlar runt i en svensk idyll. Det är nog så att jag inte gillar skräck när det blir för mycket hokus pokus, blev vansinnigt besviken när den läskiga klownen i filmen DET visade sig vara en rymdspindel som man kunde döda genom att skjuta silverörhängen på. Samtidigt älskar jag Stephen Kings GERALDS LEK (inget hokus pokus i den inte). Men samtidigt tyckte jag om THE PASSAGE där det förekommer lite hokus pokus, så min teori haltar. Kanske är det hur man säljer in det till mig som läsare. Ajvide ger mig inte tid och argument att svälja betet.

Ibland när jag läser Ajvide så är det som om han krånglar till det för att dölja en underström av handlingar, i alla fall är det vad jag väntar mig att finna. Men det tillkrånglade som utmanar mig att söka vidare och förstå döljer inget, åtminstonne inget jag kan finna. Det är som om han stryker mig mothårs, vi klickar inte.

Omslaget är bra, satt en lång stund och tittade på det innan jag kom på vad det föreställde. Men orkar du inte lista ut det själv så är det tydligare i klippet nedan. Jag blir lite nöjd när man knyter ihop omslag och reklamspot så här, snyggt.

John Ajvide Lindqvist pratar om Låt de gamla drömmarna dö

Ajvide gör en fin skildring av vad som är stor kärlek som jag tycker mycket om i titelnovellen Låt de gamla drömmarna dö. Här får man även veta vad som händer med barnen i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN, men det är en bihistoria, vilket gör att jag gillar det än mer.

Jag gillar Ajvides ideér, han är en frisk fläkt och han förtjänar all framgång och uppmärksamhet. Men LÅT DE GAMLA DRÖMMARNA DÖ faller mig inte i smaken, det finns guldkorn som Ansiktsburk, Låt de gamla drömmarna dö och Sommarprogrammet men överlag gillar jag den inte. Det är spretigt och ojämnt och mitt intresse åker verkligen jojo. Något för ajvidefantasten? Naturligtvis. Något för ajvidenovisen? Jajamen. Något för hokuspokusallergikern? Absolut inte!

”Erik Pettersson” presenterar Ansiktsburk på Bokmässan (youtubeklipp)

Recension av The Passage

Fakta
Språk: Svenska
363 sidor, häftad
Beskrivning/synopsis: ”Mitt liv började när jag var tretton år. Kan jag säga nu. Som vuxna skapar vi ju vår barndom. Riktar ljuset mot de där händelserna som gjorde att vi blev som vi blev och glömmer bort de andra. Carola minns säkert sin första rena ton. Ernst Kirchsteiger sin första formgjutning i lättbetong. Men mitt liv började när jag var tretton.”

I Låt de gamla drömmarna dö har John Ajvide Lindqvist samlat texter skrivna under lång tid i vitt skilda sammanhang. Här finns allt från efterfrågade noveller, sketcher och kåserier till recensioner och Sommarprogrammet från 2006. Inte minst finns här novellen som gett samlingen dess namn, och som ger svaret på vad som hände Oskar och Eli sedan de stigit av tåget där Låt den rätte komma in slutade. Vissa av texterna har publicerats tidigare, däribland följetongen Tindalos och långnovellen Ansiktsburk, andra är helt nyskrivna eller har bara framförts på scen. Allt inleds med ett specialskrivet förord. Det här är en bok för dem som vill läsa allt, för dem som vill veta hur det går och för alla som vill prova på att tillbringa några timmar i John Ajvide Lindqvists skrämmande och fascinerande värld.

 

Jag skrattar inte en gång, jag drar inte ens på munnen. Jonas Jonassons försök att vara lustig genom tillspetsade formuleringar och upprepningar ger mig nervösa utslag. Nej, det här var verkligen inget för mig.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - Jonas Jonasson

Jag står idag de kulturkritiker som jag i min ungdom tyckte var så dumma och pompösa, närmare än någonsin. Nils-Petter Sundgren framstår idag som en vis man i mina ögon. Jag har nog blivit något av en finsmakare, men jag nöjer mig med att säga att jag har utvecklats eller snarare gått vidare. Rambos, Silas- och Femböckernas förtrollning över mig är bruten. Jag är lite som filmkritikern i HIPPHIPP: ”Polskt drama? Fyra i betyg”. Jag tror att det får mig att falla utanför målgruppen till Jonas Jonassons HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN. Jag tänker inte påstå något dumt som att HUNDRAÅRINGEN är en bok för dem som normalt inte läser, det vore orättvist och felaktigt. Det är bara inte min typ av humor, inte min typ av bok.

Det är förutsägbart, tillrättalagt och tråkigt. Omständigt på samma sätt som tjafset i PÅ SPÅRET när Ingvar Oldsberg var programledare och svaren skulle ges. Ett utdraget svamlande och orerande om just ingenting. Det är för tillrättalagt, det är en serie händelser som utan motstånd bara går huvudpersonernas väg hela tiden, ungefär som filmen 2012 där man i hela filmen preciiiiiis klarar sig undan faran löjeväckande många gånger. Det är inte heller någon fartfylld historia. Det är ett utdraget smärtsamt upprepande av samma typ av humoristiska knorr, den tillspetsade formuleringen och det tråkar ut mig.

Jag finner det varken komiskt eller roligt. Jonasson vill skapa komedi genom upprepning. Epitetet den lille medaljprydde blir inte roligare för att det upprepas tio gånger. Han gör omskrivningar av vad som sägs på ett tillgjort sätt i syfte att vara lustig. Jag tror inte jag har läst så mycket indirekt dialog någonsin i en bok. Så här: Allan undrade om det inte var så att konstapeln kunde tänka sig en sup och det trodde konstapeln nog skulle gå för sig. Nog för att konstapeln var i tjänst men en sup kunde inte skada och när nu Allan bjöd så gentilt så kunde ju inte konstapeln vara så oförskämd att han tackade nej, det skulle verkligen inte anstå en konstapel, sa konstapeln. Bla bla bla, sida upp och sida ner med detta, eller ja det var ju en ljudbok jag lyssnade på, så timme efter timme med detta. Björn Granaths uppläsning är för övrigt klanderfri, ingen skugga ska falla på honom.

Björn Granath - Foto: helsingborgsstadsteater.se

Uppläsare: Björn Granath

På pocketutgåvans baksida citeras Lasse Berghagen: ”Den roligaste bok jag någonsin läst” och jag känner att där träffar man mitt i prick på målgruppen. Gillar du Lasse Berghagen och smågaggiga PÅ SPÅRET är risken stor att du även gillar HUNDRAÅRINGEN. Att den blivit en enorm succé råder det ingen tvekan om efter att ha legat etta på försäljningslistan i snart ett år. Det känns som en allt-eller-inget-bok, antingen gillar man den och då gillar man den verkligen eller så avskyr man den. Jag tillhör inte den första kategorin. Jag är faktiskt så nöjd med min uthållighet att jag nu med all sannolikhet är redo att tag mig an PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT.

Jag tycker inte alls om HUNDRAÅRINGEN, det är inte dåligt skrivet, bara inte på ett sätt jag tycker om. Det är ganska förutsägbart av mig att såga denna boken, det är dessutom tacksamt att göra det, den har fått så mycket uppmärksamhet och sålt så bra att den klarar sig bra även om jag spyr galla över den. Trots allt tycker jag att det finns en plats för denna typ av böcker, det kan gott skrivas mer (och bättre). Med detta sagt konstaterar jag att HUNDRAÅRINGEN är det sämsta jag har läst på flera år.

GP skriver om att Hundraåringen blir film

Vad jag tycker om På spaning efter den tid som flytt

Fakta
Språk: Svenska
Format: Ljudbok, uppläsare: Björn Granath
Beskrivning/synopsis: Efter ett långt och synnerligen händelserikt liv hamnar Allan Karlsson på det äldrehem han tänker ska bli hans sista anhalt på jorden. Problemet är bara att hälsan vägrar ge vika, och en dag bär det sig inte bättre än att det är dags för honom att fylla tresiffrigt. Pompa och ståt väntar, med kommunalråd och lokaltidning på plats. Ett spektakel så oönskat av Allan att han i stället kliver ut genom fönstret. Därmed är han på rymmen från sitt eget födelsedagskalas. I hastigheten råkar Allan få med sig en väska som han bara skulle vakta ett slag och strax har han både tjuvar och poliser efter sig. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann handlar om en månadslång jakt genom Sverige på Allan och hans nyfunna vänner. Men boken är också en resa genom 1900-talet – den oändligt sorglöse Allan Karlssons livsresa. Hur kommer det sig egentligen att Allan äter middag med blivande presidenten Truman? Och får lift med förre premiärministern Churchill? Och åker flodbåt med ordförande Maos unga hustru? Eller för den delen att han tillbringar flera månader med att vandra över Himalaya? Trots att Allan är fullständigt ointresserad av politik och religion tycks han ha påverkat de flesta av det förra seklets stora händelser i världen. I hundra år gjorde Allan Karlsson världen osäker, bara genom att vara. Och nu är han lös igen.

 

E Jean Carrolls biografi över den ökände Hunter S Thompson är en hisnande upplevelse från det perfekta omslaget till sista sidan. Här varvas vittnesmål med en fiktiv berättelse i gonzostil i den bästa biografin jag läst.

Hunter - E Jean Carroll

Omslaget, bara titta på det, banne mig perfekt. Titeln, HUNTER – HUNTER S THOMPSONS VILDA OCH SÄLLSAMMA LEVERNE, typsnittet, silverbongarna, silverrevolvrarna, Hunter S Thompson själv, det är en fröjd för ögat. Inbunden, älskar att hålla i inbundna böcker. Öppnar pärmen och ser omslagsfliken: En vanlig dag i Hunters liv, punkt för punkt, nio av punkterna innehåller kokain. Någon sida längre fram ett inledande citat av Celinè, mitt i prick. Första sidan, en rubrik i versaler: KVINNA FUNNEN I HUNTER THOMPSONS AVLOPPSBRUNN. Så börjar den bästa biografi jag har läst.

Du kanske tror att HUNTER bara är något för de riktigt trogna fansen. Tvärtom skulle jag säga, det här är helt rätt sätt att upptäcka honom. Lyssnar man på NYA VÅGEN i P1 menar Claes Britton, inbiten hunterläsare, att det var inte mycket som tillförde honom något i HUNTER. Isabelle Ståhl i samma program verkar ha haft större behållning och förde dessutom in ett friskt perspektiv när hon tyckte att fler kvinnor borde läsa Thompson.

Det fina är att biografin är dubbel, det är varannat kapitel med vittnesmål från intervjuer, artiklar och liknande där vänner och ovänner kommer till tals, elegant ihopsatt. Varannat kapitel är fiktivt där E Jean Carroll ikläder sig rollen som fågelvetaren fröken Snap som tvingas skriva Hunter S Thompsons biografi under ofrivilligt drogintag, sexuella närmanden och hot. Greppet må vara ovanligt men här är det mycket effektivt och där man i många biografier vill antingen krossa eller bekräfta myten kring en person/grupp gör Carroll här både och. Riktigt snyggt till och med. Det här tvådelade berättandet är enkelt att följa och passar bra. Sen är det passande att Thompsons biografi är skriven med hans eget språk, allt annat hade ju blivit så… svenskt.

Hunter S Thompson

Hade det varit lite stake i mig hade jag skrivit denna recensionen i gonzostil, alltså att under drogpåverkan subjektivt skildra den i en slags medvetandeström. Men det närmaste kokain och lsd jag kommer är en kopp ganska starkt kaffe. Det närmaste beväpning jag kommer är att flygvapnet finns i min kommun, jag har whisky hemma men den ska fjollsippas med spretande lillfinger och kostar mer än vad jag köpt kläder för det senaste året. Jag får nöja mig med att vara subjektiv.

Är din erfarenhet av Hunter S Thompson begränsad till filmen FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS har du förmodligen en annan bild av Thompson, här är han coolare, farligare, inte som Johnny Depps lite löjliga tolkning. Jag vet inte vilken bild som är mest korrekt men HUNTER nyanserar i alla fall bilden. Min bild av Thompson har som bäst varit vag, gillade verkligen filmen FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS men har aldrig blivit färdig att läsa något med honom. Hans självmord har känts som ett antiklimax. HUNTER är skriven 1993, alltså innan Thompsons självmord och berör det därför inte heller, men så här i retrospektiv blir flera kommentarer ganska laddade. Jag önskar att jag kunde jämföra HUNTER med hans självbiografi KINGDOM OF FEAR (2003), men det spar jag till framtiden.


Intervju med Hunter S Thompson där han resonerar kring myten och döden

Det är en härlig inbunden utgåva med två bildsektioner, precis som på den gamla goda tiden, med bilder från Thompsons uppväxt och över hans vänner och karriär. Här finns även bilder som Carroll refererar till i den fiktiva delen av texten vilket får en att vackla lite i vad som är hittepå och inte. Men om hon är gonzon trogen så är det både och. Innan jag börjar läsa gottar jag mig åt att bläddra, titta på bilderna och läsa småstycken på måfå; förspel.

Första kvällen sträckläser jag 100 sidor, andlöst uppslukad, varenda kroppsdel bortdomnad. Dagen därpå släpar jag min unga vackra kropp runt på jobbet och längtar hem till HUNTER. På kvällen slukar jag 140 sidor till. Jag minns inte sist, om någonsin, jag dammade igenom en så tjock bok på så kort tid.

Författaren E Jean Carroll driver i vanliga fall en omtyckt frågespalt i tidningen ELLE: Ask E Jean. Där hon pratar frigjort och kallar de som skriver in för sugerplum och doll. Hon har även varit med och skapa siten greatboyfriends.com.

Något jag uppskattar är namedropping av författare jag respekterar, Charles Bukowski har lett mig till både John Fante och Knut Hamsun. I boken säger sig Hunter S Thompson ha inspirerats av följande: Conrad, Hemingway, Twain, Faulkner, FitzgeraldMailer, Kerouac i politisk mening – de var allierade. Dos Passos, Henry Miller, Isak Dinesen, Edmund Wilson, Thomas Jefferson.

Carrolls HUNTER är bra på så många olika sätt och plan. Ska jag nödvändigtvis nyansera mig och nämna något negativt så är det att man uppehåller sig länge vid Thompsons person och inte så mycket kring hans journalistik, texter eller författarskap, även om man kommer in på hans tillkortakommanden på det området i slutet av hans karriär. Han må ha varit ett själviskt bortskämt svin men samtidigt skapade han något fantastiskt, att visa på den totala friheten, kosta vad det kosta vill. Det här är fenomenalt roligt, intressant, gripande och framför allt hisnande bra.

Nya Vågen i P1 diskuterar Hunter (2011-01-18)

Isabelle Ståhls blogg

Ask E Jean

Vertigo mot oligopolet (Uppdaterat 2011-01-21)

Fakta
Språk: Svenska
Släpps i slutet av januari 2011
Pris: 170 SEK (vertigo.se)
451 sidor, inbunden
Beskrivning/synopsis: Behöver Hunter S. Thompson en presentation? Den amerikanske journalisten som uppfann ”gonzo-reportaget” var en legend långt innan han dog för egen hand 2007. Hans besatthet av knark, utsvävningar, skarpskytte och allmänt lagtrots gjorde honom till en symbol för gränslös individualism. Mest känd är han för reportage-romanen Fear and Loathing in Las Vegas, som också blev en blockbuster-film 1998 med Johnny Depp i huvudrollen som den gränslöse Hunter. I Rolling Stones-journalisten E. Jean Carrolls gonzo-biografi över den (ö)kände vildpannan kommer vi nära en man som bara kände att han levde när han stod på randen till avgrun- den. I vartannat kapitel skildrar Carroll hur hon tillbringade några kaotiska månader med Thompson på hans gård, i vartannat berättar släktingar, vänner och ovänner om Hunters märkliga liv.

”E. Jean Carroll är det kvinnliga svaret på Hunter S. Thompson.” (NY Times)

E. Jean Carroll var den första kvinna som arbetade som skrivande redaktör på Playboy, hon har regelbundet medverkat i Esquire, Rolling Stone, GQ och Outside, hon har skrivit för teveshowen Saturday Night Live och står numera för en berömd frågespalt i internationella Elle.

 

Pier Paolo Pasolinis kortroman eller långnovell är svårtillgänglig, ger mig obehagliga pedofilvibbar och är långt ifrån tillrättalagd även om språket är lätt och flytande. Jag får fundera igenom boken en bra stund sedan jag läst klart och bläddar, slår och läser om, innan jag kan bestämma mig om jag tyckte om detta eller inte.

Amado mio - Pier Paolo Pasolini

AMADO MIO har ett utförligt förord av Rinaldo Rinaldi som ger mig bra verktyg för att tolka Pier Paolo Pasolinis text. Man får bakgrund, aktuella händelser under perioden och i området Pasolini befann sig när han skrev. Det skänker ytterligare djup och mening till berättelsen. Titeln betyder ungefär Min älskade men är oöversatt då den anspelar på låten Amado mio som Rita Hayworth framför i filmen GILDA (1946).

Första delen är yvig och vandrar mellan poesi och prosa och är kryddad med mycket referenser till allt från TS Eliot till Dostojevskij. Hade jag hittat dem utan fotnötterna? Tveksamt. Till en början känner jag mig lite vilsen, men snart slår Pasolini in på en mer lättläst väg eller är det bara så att jag blir mer förtrogen med hans stil. De följande delarna känns mycket mindre spretiga och mer behagliga.

Pasolini kliver ur handlingen och kallar sig själv Desiderio i berättelsen. Till en början verkar det nästan vara någon form av pedofili som beskrivs, när Desiderio försöker förföra unga pojkar på en dans. Var det fler än Allen Ginsberg som var med i NAMBLA (North American Man Boy Love Association, man tror det är ett skämt men icke)? Det verkar inte så, ska man tro förordet så handlar det om hur Pasolini lär sig acceptera sin homosexualitet. Dessutom förtäljer inte berättelsen Desiderios egen ålder. Men obehaget följer mig genom hela boken. Det är först i Pasolinis förord (som ligger sist i boken) som man får någon form av förklaring. Här argumenterar Pasolini att om syndaren lider kanske synden förminskas eller till och med förtärs. Han använder dessutom uttryck som smittadsynd samt den mycket beskrivande kärlekens våldsamhet. Han frågar själv: Kämpar Desiderio tillräckligt starkt emot sin kärlek?

Bortser jag från de obehagliga peddovibbar jag får så är det en härlig skildring av hur makten pendlar mellan Desiderio och hans älskade oskuld Iasìs. Om den makten är medveten eller används är en annan sak, den enes makt kan även bestå i den andres maktlöshet. Det är starka bilder och starka känslor som skildras. Vilket hänger bra ihop med den dramatiska ungdomen, där minsta gest, minsta ord är en fråga om liv och död.

Jag skulle vilja likna AMADO MIO vid den danska stinkosten Gamle Ole; den luktar illa (gödsel) men smakar gott. Jag läser detta som en förtvivlad kamp för kärleken som dör vid en strand fylld av stinkande kadaver. Det här är inte tillrättalagt eller politiskt korrekt, det är problematisering, där jag som läsare får brottas med de känslor som kommer längs vägen och det är gott. Det här är något att återvända till, precis som jag gör till Gamle Ole. AMADO MIO är tryckt i 500 numrerade exemplar, skynda fynda!

Rita Hayworth sjunger Amado mio i filmen Gilda (1946)

Göran Greider recenserar Amado mio

Literature Connoisseur recenserar Amado mio

Astrid Söderbergh Widding recenserar Amado mio

Italienska kulturinstitutet

Recension av De 120 dagarna i Sodom av Markis de Sade (som Pasolini filmatiserade under titeln Salò)

Gamle Ole

Fakta
Språk: Svenska
96 sidor, häftad
Beskrivning/synopsis: Amado mio är ett av de många prosaförsök som den unge Pasolini arbetar på direkt efter kriget, mellan 1946 och 1950. Det är mycket aktiva år, fyllda av litterära experiment inom prosa och poesi, år av såväl pedagogiskt som politiskt engagemang. Men det är också en plågad och svår period under vilken Pier Paolo lär sig att acceptera sin egen homosexualitet, överför den i skrift och därmed gör den till det centrala temat för sina litterära undersökningar.

 

Med den äldre kvinnans perspektiv berättar Alice Munro om livsöden i Ontario, Kanada som ingen annan kan. Prosan i novellsamlingen är koncentrerad men behaglig i kontrast till det hon skildrar.

Kärlek vänskap hat - Alice Munro

Osentimentalt, det tror jag är nyckeln till varför jag tycker så bra om Alice Munro och det hon skriver, hennes skildringar är osentimentala. Därmed inte sagt att det inte är gripande eller omskakande livsöden som skildras. Men det är något skönt med att känslorna jag får är mina egna, inte något som skrivs på min näsa. Jag inbillar mig att det osentimentala är lite ovanligt i den här lite gråtmilda delen av litteraturen.

Hennes perspektiv är den äldre kvinnans, tycker jag mig, i så gott som alla noveller. Där hon har en helikoptervy över ett liv och viktiga ögonblick i detta liv. Hon står där man står om man har vuxna, utflugna barn, om man gjort allt och sett allt men ändå fortfarande är nyfiken på livet och människorna. Den där milda, överseende livssynen som man finner hos några få äldre kvinnor. En annan aspekt är att rösten är den samma, ingen av karaktärerna pratar dialekt eller formulerar sig på olika sätt. Det är samma röst, samma berättare genom alla noveller i KÄRLEK VÄNSKAP HAT. Inget fel i det, Munro lägger tyngden på andra saker, men ändå anmärkningsvärt, lite konstigt rent av.

Jag flyger igenom novellerna, kan inte läsa fort nog.  Men alla novellerna är inte perfekta, en hakar jag inte tag i och ramlar igenom den utan att något har fastnat eller gjort intryck. Det gör inget och även om dansbanden i Sverige lägger in två dåliga låtar på varje skiva för att de andra ska framstå i bättre dager så tror jag inte att Alice Munro provat det tricket här. Det är nog bara så att den inte var i min smak.

Det är bredvid författare som Alice Munro man märker hur bleka, innehållslösa många författare faktiskt är. Det här är som ett destillat av vad jag gillar med litteratur, hade hon bara slängt in lite zombier i novellerna så hade jag inte behövt läsa något annat. Prosan är koncentrerad men där författare som James Ellroy är korthuggen är hon behaglig och låter snarare ett urval av skeendet berätta hela händelsen, medan Ellroy vill beskriva hela händelsen med minsta möjliga antal ord, hur mycket det än bär emot att säga det så är Munro bättre.

I novell efter novell fullkomligt sliter hon in mig i handlingen, jag har inget val annat än att ryckas med och följa med på resan genom hennes berättelser som kan sluta precis var som helst. Hon överraskar ofta, gärna i ett scenarie man kunnat gissa sig till, men lika ofta på ett sätt som man omöjligt kunna förutse. Hon skapar situationer som man inte trodde fanns och gör det på ett sätt som känns inte bara äkta utan verkligt.

- Alice (hoppas du googlat och översatt detta), jag må vara betuttad i dig, men det är av rent egoistiska skäl jag säger: Må du leva och ha hälsan och skrivförmågan tills du fyller 110 år. Skriver du så här bra när du är 70 och faktiskt ännu bättre när du är 80 (FÖR MYCKET LYCKA) vill jag läsa dig när du är både 90 och 100. Är du singel förresten?

Läs recensionen av För mycket lycka av Alice Munro

Fakta
Språk: Svenska
307 sidor, inbunden
Beskrivning/synopsis: Alice Munros böcker älskas av läsare och kritiker över hela världen. Hon har belönats med flera litterära utmärkelser, sommaren 2009 fick hon Man Booker International Prize, den finaste utmärkelse en författare kan få vid sidan av Nobelpriset. I Alice Munros noveller är det kvinnorna som står i centrum. Berättelserna i Kärlek Vänskap Hat handlar om drömmar och ambitioner, om kärlek och otrohet, och om det pris kvinnor får betala för att leva livet på sina egna villkor.

 

Seeds on hard ground - Tom Waits

Den 22:a februari släpps SEEDS ON HARD GROUND där alla intäkter går till hemlösa i Tom Waits närområde. Den släpps som en chapbook, vilket på svenska motsvaras av skillingtryck eller möjligtvis pamflett. SEEDS ON HARD GROUND är en dikt av Tom Waits som inspirerats av Michael O’Brien’s porträtt av hemlösa. O’Brien har fotat flera av Waits omslag och för tidningar som LIFE och TIME. Dikten kommer att finnas med i Michael O’Brien’s kommande fotobok HARD GROUND. SEEDS ON HARD GROUND är en begränsad första utgåva på 1000 ex i USA/Kanada och lika många i Europa.

Utdrag ur SEEDS ON HARD GROUND:

Everything i numbered
Everything
There is only a certain amount
Of everything
Laughs
Shaves
Skinned knees
Babies
Tears
Steaks
Smokes
Songs
Everything
[...]

Tom Waits, foto: Michael O'Brien
Tom Waits, foto: Michael O’Brien

Beställ Seeds on hard ground redan nu (kostar runt 250 SEK med frakt)

Läs Seeds on hard ground på Flickr

Tom Waits sida

Michael O’Briens sida

 

Cormac McCarthy blev i ropet förra året då hans bok ”Vägen” blev filmatiserad med allas vår favvodansk Viggo Mortensen i huvudrollen. En riktigt bra bok och en bra film som verkligen förtjänade all upmäksamhet den fick.  Men nu ska vi prata omen helt annan liten historia, nämligen Cormacs bok ”Blood Meridian” från 1985. Stilen och attityden från ”Vägen” är konstant men nu är det gränsen mellan USA och Mexico på 1800-talet som avhandlas.  Min kära bokfetischistkollega Frippe hävdar att detta är en av världens bästa böcker. Hmmm…. Kan han ha rätt?

Låt oss börja den här lilla recensionen med att klargöra en sak direkt. Blood Meridian är en djävulskt bra bok. Så bra att den kryper under huden på en och gnager sig in i medvetandet, som kör över, lämnar blodsmak och ruskar om. Men så är det också en djävulskt våldsam bok. Mord, misshandel och, i synnerhet, skalperingar dryper över sidorna och ofta är våldet så rått att man nästan mår fysiskt illa. Vilket givetvis inte är ett kvitto på en bra bok, snarare tvärtom, och man kan då undra vad som gör boken så bra? Vad är det som skiljer den här från annan snaskig våldspornografi… om den nu är det?

Brian Eno är en musikalisk man som en gång i tiden var medlem i Roxy Music, som sedan gjort en rad plattor med bland annat David Bowie och U2, samtidigt som han gjort massor av egen musik. Han sa en gång att en bra konstnär är den som slutar jobba med sitt verk när 25 % återstår. Att ett avslutat och fullbordat konstverk inte ger plats år konsumenten att föra in sina egna tankar och känslor i upplevelsen, varav det då snabbt blir ointressant och opersonligt. Det här har jag tänkt mycket på och skulle Brian Enos tes stämma så är Cormac McCarthy dess mästare. Det som gör Blood Meridian så bra och tänkvärd är allt som inte sägs i texten, att den låter läsaren tänka själv. Det finns inte ett ord i onödan, och våldet, som konstant är närvarande, beskrivs aldrig i detalj. Författaren tar aldrig ställning för eller emot någonting utan beskriver bara ett händelseförlopp men lägger det moraliska ställningstagandet och behovet av empati hos läsaren. Vilket är anledningen till att det blir så bra. För det blir min uppgift att ta ställning, att förfasas över det mänskliga förfallet, att bli upprörd över rasismen och övervåldet och att känna den meningslöshet och tomhet som detta medför. Och det är just det här som gör boken så bra. Cormac McCarthy levererar här en underbart skriven historia som tvingar mig att bli delaktig. Genom att utelämna allt som har med åsikter, vinklingar och moraliska ställningstagande att göra så tvingar han in det mellan raderna med mig, läsaren, som ställföreträdande moral- och åsiktsmaskin.  Och det, Ladies and Gentlemen,  är vad jag kallar konst.  Sen kan man egentligen tycka vad man vill om dess innehåll och dess historia…

Ja just det… historian. En fjortonåring, i boken kallad ”kid”, rymmer hemifrån och hamnar på gatan där hans liv snart består av våld och sprit. Efter diverse händelser så hamnar han i fängelse men blir fri för att följa två män, ”The Judge” och Glanton, och deras gäng av diverse patrask på jakt efter apacher. De får betalt per skalp och resan blir en succé. Givetvis beroende på hur man ser det, men våldet har fått sitt pris och syfte och ”the kid” dras allt djupare ner i en värld av galenskap.

Glöm alla cowboyfilmer du sett, glöm John Wayne och alla andra moraliskt kämpande westernhjältar med flaggviftande ideal, ja glöm överhuvudtaget allt som du någonsin konsumerat innan som har med den så kallade ”Vilda Västern” att göra  och läs Blood Meridian. Du kommer aldrig att ångra dig.

Jag har läst den på engelska men den finns på svenska för den som föredrar modersmålet. Men ett varningens finger lyfter jag för detta då Cormac ´s originaltext verkligen är fantastisk och en stor del av läsupplevelsen. Detta sagt utan att kollat upp Ulf Gyllenhaks översättning.

Fakta
Språk: Engelska
Pris: 88 SEK på Adlibris
Beskrivning/synopsis: Detta är en vilda västern-berättelse, men knappast av det slag ni läst eller sett förut. I Blodets meridian kommer våldsamheten och utsattheten i 1800-talets amerikanska vildmark en så nära att språket nästan känns som en egen materia. Cormac McCarthy har byggt sin berättelse på en av 1800-talets många brottslegender, om ett gäng skalpjägare som undan för undan riktade våldet inte bara mot stridförande apacher, utan mot alla som kom i deras väg i Sonora-öknen mellan Texas och Mexico.

Blodets meridian kom 1985 och anses av många som McCarthys bästa roman, en fascinerande kombination av historisk roman och filosofisk betraktelse, som pekar fram mot senare mer berömda verk som Gränstrilogin, Vägen och No Country for Old Men.

”‘Klassiker’ och ‘mästerverk’ är begrepp som devalverats, men jag hittar inga bättre för att beskriva denna stora berättelse…” Martina Lowden, DN

 

Äntligen har någon gett sig på att objektivt förklara vad det är som lockar med skräckfilm. Jonas Danielssons doktorsavhandling om kärleken till den groteska filmen är lättläst och mycket bra. Det här är skräckfilmsfantastens bibel.

Skräckskönt - Jonas Danielsson

Jonas Danielssons doktorsavhandling SKRÄCKSKÖNT – OM KÄRLEKEN TILL GROTESKA FILMER – EN ETNOLOGISK STUDIE är intressant läsning för en inbiten skräckfilmsälskare som jag. Vad är det som fascinerar och lockar så med just skräckfilm? Jag har länge funderat på vad det är för ”fel” på mig, jag har inte hittat någon logisk förklaring, utom möjligheten att jag kittlas av adrenalinet när jag blir rädd. En annan förklaring (som SKRÄCKSKÖNT avtäckt för mig) är att det kan handla om delar av barndomen man vill återuppleva. Det skulle även fungera som förklaring till varför jag blivit obegripligt fascinerad av tractorpulling och monstertrucks på gamla dar.

Du tycker kanske att skräckfilmsfantaster är lite dumma, fråga dig då vilka som tittar på bilkrascher och vurpor på YouTube, JACKASS, spelar våldsamma dataspel eller ser filmer som är nog så hemska även om de inte naturligt faller under skräckfilmsgenren, som SE7EN eller GLADIATOR. Du kan oxå fråga dig varför du skrattade åt att den svarte riddaren i MONTY PYTHON fick armar och ben avhuggna så att blodet sprutade. För inte alltför länge sedan var det dessutom ett folknöje att titta på offentliga avrättningar här i Sverige. SKRÄCKSKÖNT är boken du ska läsa om du är nyfiken på vad som lockar fram den lille blodälskaren som bor i oss alla. Jodå, i dig oxå.

För att vara en doktorsavhandling är det förvånansvärt tillgängligt och inte, som man kan tro, fullt med fikonspråk eller tillkrånglade ord. Jag som lekman på området har inga problem att hänga med. Dock kan det vara en fördel, men inget måste, att ha sett några av de filmer som det refereras till av författare och intervjupersoner.

Danielssons skräckfilmshistoriska genomgång i akt 1 är trevlig läsning. Det ger mig ett bra perspektiv på skräckfilmer som jag haft dålig koll på. Jag har under min läsning haft en riktig nytändning och sett och återsett gamla klassiker som THE LIVING DEAD GIRL och I WALKED WITH A ZOMBIE. Man tror att man är lite insatt om man sett Jason och Freddy, vilket naturligtvis inte är fallet. Danielsson är ytterst insatt i ämnet och diskuterar ledigt de mest skiftande filmer från en rad olika subgenrer.

Att vara en skräckfilmsbrukare kan ses lite som att tänka utanför boxen. Skräckfilmen utmanar samhällets normer och erbjuder alternativa synsätt. Det är samtidigt lite roligt att man kan titta på de grövsta våldsfilmerna utan att röra en min, men börja lipa om man skulle köra på en katt. En skräckfilmsbrukare kan alltså skilja på fiktion och verklighet enligt Danielsson och jag är av samma uppfattning.

SKRÄCKSKÖNT är riktigt bra och hur skönt är det inte att någon ger en objektiv bild av det man inte riktigt kan prata med ”vanliga” människor om. Efter att ha läst SKRÄCKSKÖNT har du i alla fall lite ammunition att ta till när någon ställer dig mot väggen och begär att få veta vad det är som är så läskigt med folk som går sakta med lera i ansiktet. Det här är skräckfilmsfantastens bibel.

Fakta
Språk: Svenska
201 sidor, häftad
Pris: 140 SEK (Bokförlaget H:ström)
Beskrivning/synopsis: Få filmer ses med en så skeptisk blick som just skräckfilmer, och de tycks provocera människor både visuellt och moraliskt. Men Jonas Danielsson ger i denna bok en bild av skräckfilmsfantasterna, som omhuldar denna genre. Författaren vill ge en djupare förståelse av en skräckfilmsfantasts känslomässiga reaktioner inför en skräckfilm. Hur förhåller sig egentligen tittarna till filmerna? De erfar inte bara en rad känslomässiga stämningar då de ser en skräckfilm, de reflekterar också över dessa känslor och ifrågasätter sina olika upplevelser. I denna bok diskuteras därför både de emotionella upplevelserna och den intellektuella diskussion som skräckfilmstittandet medför. Jonas Danielsson är själv skräckfilmsbrukare och etnolog vid Institutionen för kultur och medier, Umeå universitet. Skräckskönt är hans doktorsavhandling och ingår i Bokförlaget H:ströms SERIE AKADEMI och i Umeå universitets serie ETNOLOGISKA SKRIFTER.

Besök Jonas Danielssons zombieblogg

 

Boklådorna är döende och det är deras eget fel. Med ett samma sortiment som stormarknaderna och bristande kunskap har de tappat konkurrensfördelar mot ebokhandeln. Den stressade nätmedborgaren behöver hjälp med urvalet. Biblioteken är vinnarna.

Varför kan inte en boklåda se ut såhär?

Varför kan inte en boklåda se ut såhär?

Jag handlar knappt några böcker i butik längre. Dels är det svårt att få tiden att räcka till men till största delen är det faktiskt boklådornas (syftar på de fysiska butikerna) eget fel. De har ett pissigt sortiment, med ambitionen att sälja maximalt blir det en urvattnad tio-i-topp-hylla som jag lika gärna kan ta del av på stormarknaden när jag handlar mat.

Det är inte heller roligt att botanisera i boklådorna, just för att de har ett så oinspirerande sortiment. Jag har t o m börjat hoppa över bokreor som jag för bara några år sedan offrade nattsömnen för.

Det känns som om boklådorna hade det bra när det var ända stället att köpa böcker på, nu när alternativen ökat har man inte hängt med. Nu gaggar man om att värna om det lokala utbudet d v s rädda den lokala butiken. Jag köper inte det alls, om folk inte handlar hos dig är det ditt fel inte folkets.

Jag hittar ingenting av det jag är intresserad av i boklådorna och man verkar inte heller speciellt intresserad av böcker, jag kan inte få hjälp om det handlar om något som inte står i förtryckta utskick eller listor. Det är ju det den stressade nätmedborgaren behöver; hjälp med urvalet, sållningen, sorterad information.

Jag är elak och orättvis, men jag vill hårddra det för att göra min poäng: Varför ska jag gå till en boklåda när jag får göra allt jobb själv, d v s upptäcka författaren/boken bli inspirerad och sugen på författaren/boken. Att faktiskt köpa den är enklare på nätet då jag får boken hemskickad. Men ibland är jag villig att åka till ett ombud och hämta ut paketet så att fysiskt åka hemifrån för att handla kan inte vara det som hindrar mig.

Jag bor i en liten kommun och förstår att det är svårt att hålla huvudet ovanför ytan om man driver en boklåda, men att ha samma utbud som stormarknaden är verkligen inte lösningen. Min erfarenhet är oxå begränsad, jag är säker på att det finns butikspersonal med stor kunskap som brinner för böcker och finns säkert boklådor med ett urskönt sortiment, men jag ser inte mycket av det.

Jag tror att boklådornas förlust är bibliotekens ”vinst”, idag står bibliotekarier och biblioteksanställda för det jag vill få av boklådorna, feedback, inspiration och tips och ett varierat utbud.

Jag tycker att boklådorna borde konkurrera med det jag saknar i bokhandeln idag: kunskap och ett sortiment med kvalitet. Kanske är antikvariaten de enda som överlever förändringen bokbranchen genomgår.

Boktipset hjälper dig att hitta böcker du gillar

SvD bl a om hur man resonerar på Akademibokhandeln

Boklogg om bokhandelns framtid

Svensk bokhandel om fasta priser

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha