Om natten i Chile är prästen Urrutias tankeflod på sin dödsbädd där samvetet kommer ikapp honom. Berättelsen har många lager, referenser, symboler och betydelser och är svårtolkad. Jag vill gilla detta, men det är svårt.

Om natten i Chile - Roberto Bolano

Handlingen verkar underordnad i OM NATTEN I CHILE, man sveper ömsom över sjok av tid ömsom är varje gest i ett samtal detaljerat återgiven. Roberto Bolaños prosa är febrig och drömsk, precis som en döende man som ser tillbaka på livet. Ibland snårig och delirisk och ibland rak och förrädiskt lättläst och jag får hela tiden bromsa min framfart för att hinna ta in och bearbeta. Tidigt i boken kommer den förlösande frasen som vinner över mig. Jag vill gärna ha en formulering eller passage som jag gillar i varje bok jag tar till mig, här är det hur den unge Sebastián Urrutia Lacroix lägger märke till hur perfekt och exakt den stora litteraturkritikern Farewell formulerar sig.

OM NATTEN I CHILE har flera lager, det är berättelser i berättelsen och jag anar i min okunskap att många av de händelser som skildras har flera betydelser och referenser. Hela boken är skriven utan styckeindelning och det förstärker intrycket av att det är den gamle prästen Urrutias tankeflöde som man följer.

En central figur är poeten och nobelpristagaren Paulo Neruda som hade en affär och senare gifte sig med huvudkaraktärens namne Matilde Urrutia. Hur jag ska tolka det vet jag inte, inte heller förstår jag vad personerna Asaf och Tah (fasa och hat) egenligen gör med huvudkaraktären Urrutia. Är Urrutia Chiles intellektuella och kulturella elit? Och i så fall är Neruda sig själv? Är litteraturkritikern Farewell Urrutias avsked till sin oskuld?

Paulo Neruda

Paulo Neruda

Präster är perfekta för denna typ av karaktär. De kan leva bland oss utan att dela våra liv och erfarenheter: naiva, barnsliga, oskyldiga rent av. Kyrkan är oxå perfekt i sammanhanget, då det under Pinochettiden hade en särställning som den enda organisation som tilläts. Jag kanske kan förväxlas med en auktoritet på Chile, men jag försäkrar att allt är slögooglat. Vidare är prästens gudstro är inte passionerad, snarare mekanisk eller t o m tvångsmässig eller kanske snarare yrkesmässig. Lägg där till att Urrutia är konflikträdd och blundar för grova oförrätter. Men på dödsbädden kommer samvetet i form av en åldrande yngling.

Jag vill gilla detta, men det är svårt. Möjligen är jag för oinsatt och ointresserad av Chile för att uppskatta detta. Visst är det ett bra hantverk, bra översättning, men inget fantastiskt. OM NATTEN I CHILE höjer sig över genomsnittet men innehåller inte mycket som jag går igång på. Jag tycker inte om när man skildrar länder på detta sättet, jag kroknade en bit in i Salman Rushdies SHALIMAR THE CLOWN av samma anledning. Jag gillar Bolaños språk och det tragikomiska i hur man skyddar sin kyrkor från förfall i Europa. Jag förförs inte av den ytliga delen av berättelsen och förstår inte den djupare fullt ut.

Fakta
Språk: Svenska
149 sidor, häftad
Beskrivning/synopsis: ”Nu är jag på väg att dö, men jag har fortfarande mycket att säga. Jag kände frid. Stum var jag, och fridfull. Men så plötsligt kom det upp saker.” Om natten i Chile är en sorglig, ibland vacker och ofta tragikomisk berättelse – en rädd människas försvarstal. Ny roman på svenska av Latinamerikas främste samtidsförfattare.

La Bibliofille recenerar Om natten i Chile

Aftonbladet recenserar Om natten i Chile

Dagens Nyheter recenserar Om natten i Chile

 

The Walking Dead Book 6

Den sjätte samlingsvolymen i den hyllade serien THE WALKING DEAD är precis som sina fem föregångare bra och realistisk (om du för ett ögonblick kan köpa att det finns zombier). Robert Kirkman är en skicklig berättare och lyckas hålla spänningen på topp hela tiden och samtidigt utveckla karaktärer och föra handlingen framåt, på ett sätt jag inte upplevt annat än i hans tidigare THE WALKING DEAD-utgåvor. Samtliga karaktärer förändras och utvecklas eller dör, på ett sätt som känns både naturligt och nödvändigt. Man kan inte vara samma människa efter att ha upplevt att ens nära och kära blir attackerade och uppätna av odöda.

För dig som följt serien kan jag avslöja att det börjar hända saker, Rick Grimes (seriens huvudkaraktär) verkar utvecklas åt ett nytt håll och zombierna får förmodas stå inför någon form av förändring, men det är än så länge bara en antydan. En intressant aspekt av att leva och överleva i zombieapokalypsen lyfts oxå fram; hur påverkas barnen av att vuxna springer runt och skjuter ”folk” i huvudet? Vi får oxå möta kannibaler, men Kirkman går inte så långt som att låta människoätarna få långsiktiga men t ex i form av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom (jämför med filmen BOOK OF ELI med Denzel Washington).

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att tidigare utgåvor innehåller personliga favoriter som The Governor och Michonne. Här finns i o f s nya karaktärer men ingen med samma tyngd som dessa. Å andra sidan utvecklas nya sidor hos befintliga, på ett underhållande sätt. Sträckläste den precis som jag gjort med de andra. Den sjätte samlingsvolymen börjar direkt där femman slutar, inga sammanfattningar eller mjukstarter; pang på. Den slutar även som en cliffhanger, så om du är sugen på att läsa, börja från början av serien. Har du läst de övriga fem blir du inte besviken på denna. Det är fortfarande riktigt bra.

Fakta
Språk: Engelska
304 sidor, inbunden
Pris: ~210 SEK på play.com, 249 SEK på Adlibris

The Walking Dead blir TV-serie

Läs första episoden gratis på ImageComics

 

Markis de Sades DE 120 DAGARNA I SODOM skrevs för 225 år sedan och är konst, litteratur i sin renaste form; den som utmanar och förändrar. Det är samtidigt det vidrigaste jag läst. DE 120 DAGARNA I SODOM är perfekt, en diamant av utstuderad systematisk ondska och perversioner.

Markis de Sade - De 120 dagarna i Sodom

Läsaren varnas i början och det är inte simpelt effektsökeri Markis de Sade sysslar med, han är uppriktig och jag håller med honom. Är du det minsta känslig; Lägg ifrån dig boken. Här får man rannsaka sig själv och sitt innersta. Jag finner mig även väga mina ord på guldvåg, för hur kan man skriva att en bok som DE 120 DAGARNA I SODOM är bra, rent av fantastisk om man är normalt funtad? Kanske om jag läst litteraturvetenskap kunna hänga upp resonemanget på formen eller berättartekniker och perspektiv. Den utvägen har jag inte, jag står här naken och gillar boken. Jag vill inte gömma mig bakom formen eller ens historien kring Markis de Sade, det kan du googla på. Nej, efter att ha kollat runt och läst några recensioner på nätet är det få som adresserar bokens huvudrollsinnehavare, den perverterade ondskan. Så för att fylla detta tomrum är det den jag tänker koncentrera mig på. Att man så ohämmat och utan förbehåll går till botten med sexualiteten är imponerande, allt annat jag har läst har som bäst skrapat på ytan. Här går man till botten och ytterligare lite längre.

Det är klart att du kan läsa denna bok som någon slags pornografi och denna delen är omfattande, men det geniala ligger i att förhålla sig till och utveckla rent av förfina (illa valt ord) varje tänkbar njutning hur den än må se ut. Jag är många gånger skakad över hur man kan uppehålla sig vid tankar och drifter genom så många sidor när jag knappt vågar snudda vid dem i min tanke.

Tänk att få ett ord som sadism uppkallat efter dig, det är ingen liten sak Markis de Sade åstadkom under sin författargärning. Denna 225 år gamla bok göder eller kanske rent av skapar myten om den lyckliga horan som har sex för sin egen njutnings skull och att mannen/kunden/torsken gör henne en tjänst både sexuellt och ekonomiskt. Men detta är det minsta av de Sades brott mot etik, moral, lagar och regler. Han presenterar dessutom en intressant tanke, som vidareutvecklas i ÄLDREOMSORGEN I ÖVRE KÅGEDALEN; sodomiten som norm. Att heterosexuella män är svaga och felvända samtidigt som sodomiten är en karlakarl med koll på njutning.

Det förbjudna, mörka onda har alltid verkat mer intressant för mig än det glada, ljusa, lyckliga. Det hemska/fascinerande med DE 120 DAGARNA I SODOM är att berättaren inte tar avstånd från det som skildras utan förskönar och romantiserar det. Det är något mycket mer kraftfullt än simpel chockverkan som man oftast använder sig av i skräckfilmer. Det och att man kliniskt och systematiskt tillämpar sin ondska på oskyldiga offer är näst intill outhärdligt att läsa, på ett sätt som för tankarna till förintelsen under andra världskriget. Men att att inte rygga för det hemska, äckliga, makabra utan bara fortsätta och fortsätta längre och längre in i människans avarter och psyke är
otroligt imponerande, att skala av alla hämningar och sociala normer och utforska varje skrymsle av sexualiteten är läsvärt om man har magen för det.

Tidigare var AMERICAN PSYCHO (som faktiskt återskapar en tortyrscen från SODOM) det vidrigaste jag läst där jag fick fysiska kräkreflexer av att läsa, den har nu ersatts av DE 120 DAGARNA I SODOM.

Filmen SALÓ av Pier Paolo Pasolini men är ganska löst baserad på DE 120 DAGARNA I SODOM och utspelar sig i den fascistiska republiken Saló. Pasolini blev mördad samma år som filmen hade premiär. Jag var tvungen att se den och jag kan säga så mycket att den var tam mot boken och ändå var det knappt den gick att se. Jag tänker på filmen THE CLANSMAN eller BIRTH OF A NATION som den oxå kallas, som vore den perfekta filmen, med revolutionerande parallellklippning mm, om den inte var rasistisk. På samma sätt är det med denna bok, den är perfekt men vedervärdig. Du tror att du är något för att du härdat ut till filmer som SAW eller HOSTEL, tillåt mig skratta, det är ingenting mot vad du möter i denna boken.

Man kan återfinna referenser och vinkar åt DE 120 DAGARNA I SODOM i de mest skiftande böcker ÄLDREOMSORGEN I ÖVRE KÅGEDALEN, MALDOROR SÅNGER samt ovan nämnda AMERICAN PSYCHO, för att peka ut några.

Markis de Sade presenterar 600 böjelser eller utsvävningar som täcker allt från koprofagi till dråp och talar direkt till läsaren när han säger att för att du ska veta vad du föredrar får du alla. Det blir som en utpekande psykoanalys, vad händer om man gillar någon av utsvävningarna? Är man inte säker på sin sexualitet kan nog detta vara en skrämmande läsning. Att man inte sätter några gränser för sin egen njutning är hemskt, men det är trots allt en bok och inte en dokumentär. Att gränslöst göra sådana här efterforskningar är ovanligt, hur många liknande böcker har skrivits sedan denna kom ut? Inte alltför många, gissar jag.

Jag är kluven inför detta verk, DE 120 DAGARNA I SODOM är perfekt, en diamant av ondska och vidrigheter. Man vill inte titta men gör det ändå och är förändrad på ett sätt som inte går att ta tillbaka. Det är dig själv du möter i denna bok, hur paradoxalt det än kan låta. Både den du där, den du inte är och den du inte visste att du var. Det här är mycket större än simpel underhållning, detta är konst, litteratur i sin renaste form. Jag är lika kluven inför det faktum att verket aldrig hann färdigställas, endast första delen av fyra kan anses var klar, de följande tre är skissartade uppräkningar, om DE 120 DAGARNA I SODOM slutförts skulle omfånget ligga på ca 1200 sidor, det tror jag inte att jag hade klarat att läsa. Samtidigt är det synd (illa valt ord) att ett av världens största verk inte fick bli komplett. DE 120 DAGARNA I SODOM är äckligt bra.

Fakta
Språk: Svenska
475 sidor, inbunden
Beskrivning/synopsis:  Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom från 1785 är världslitteraturens mest ökända verk. Texten skrevs på en 12 meter lång och 12 centimeter bred pappersrulle som hölls dold i författarens fängelsecell i Bastiljen. De 120 dagarna i Sodom förenar brutala delirier och systematisk ondska med filosofisk skärpa och svart humor. den står som ett ofullbordat, förkrossande monument över människans paradoxala frihet vid den sexuella fantasins yttersta gräns.

Stefan Whilde på Source recenerar så tidigt som 2005

Läs Lasses recension av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen

 

Kanadensiska Alice Munro’s senaste novellsamling är ofattbart bra och utmanar mig som manlig läsare. Med ett lågmält språk återges en oefterhärmlig empati och intelligens. Utan tvekan årets bok!

Alice Munro - För mycket lycka

Skulle jag uppskattat denna novellsamling för tio år sedan? För fem år sedan? Jag tror inte att jag hade kunnat ta den till mig, då. Jag hade förmodligen avfärdat den redan pga omslaget som ser ut att innehålla känslosam smörja; min nidbild av tjejböcker. Men även av innehållet som hade verkat känslofokuserat och därmed tråkigt. Men det jag förstår nu, eller kanske upplever, är förfiningen i Munro’s prosa, vad är det hon egentligen säger, hur tas den självupptagne mannen emot, hur ter han sig i den lågmälda kvinnans ögon. Fantasktiskt skrivet, nu när jag ser det är det så sjukt bra att jag knappt kan fatta det, klyschan en helt ny värld öppnades drabbar mig som en kastratspark.

Jag blir utmanad på mer än ett område: Hur besviken blev jag inte när jag insåg att det är en novellsamling? Varför skulle det vara sämre än en roman? Det är ju fan perfekt för den sönderstressade människan som inte hinner läsa litteratur som kräver läspass på flera timmar för att bli hanterbar. Försök läsa SWANNS VÄRLD två sidor per kväll, omöjligt.

Det nästan känns att det är en äldre kvinna som berättar, men en som verkar långt mer intelligent och empatisk än jag. Jag använder ordet empatisk i den ursprungliga betydelsen: förmåga att leva sig in i hur andra känner inte som synonym för medkänsla. Det är så bra skrivet att jag gång på gång tänker: Hon måste skriva självbiografiskt, hon måste ha upplevt detta. Ingen som inte upplevt detta kan närma sig kärnan från det hållet. Eller för att beskriva det kortare: Ofattbart realistiskt. Helena Brodin läser dessutom utomordentligt bra och förstärker upplevelsen på ett bra sätt. Dramaten har satt sina spår.

Alice Munro

Om du ser denna damen, ge henne en kram från mig

Den första novellen är så bra att jag knappt vågar andas när jag lyssnar på den på min löparrunda, jag vill inte missa ett ord. Ska jag nämna något negativt så är det väl att de andra inte riktigt lever upp till den nivån. Fast, jo det gör de, men på andra plan och i andra typer av berättelser. Man vet aldrig vad som ska hända, man känner sig utlämnad, men inte vilsen. Detta kräver en del av läsaren men det belönar oxå. Man måste vara fokuserad när man läser FÖR MYCKET LYCKA, speciellt när man lyssnar på den som ljudbok och kanske inte alltid pausar för att fundera kring det som sagts.

För mig är detta årets bok (Ok, jag kanske inte hade varit lika modig om det hade varit januari), den är så bra att inget jag läst på länge kan mäta sig med djupet, enkelheten och förmågan att träffa mitt i prick, gång på gång. Tonen är lågmäld, påståendena är insiktsfulla, omsorgsfulla rent av, och Alice Munro vågar tänka tanken till slut. Om jag skulle beskriva FÖR MYCKET LYCKA med ett enda ord skulle det vara: Förfining.

Fakta
Språk: Svenska
Ljudbok, uppläsare: Helena Brodin
Pris: 89 SEK på Storytel (provlyssna)
Beskrivning/synopsis: För mycket lycka består av tio nyskrivna hudnära berättelser. Alice Munros humanism är unik, hon har hyllats världen över för sin förmåga att beskriva livsöden med en ojämförlig värme. 2009 fick Alice Munro internationella Man Booker-priset.

 

Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen, norra Västerbotten. Vi möttes vid ett tivolis Pissränna just när Barnens Dag slukades av Männens Natt. Han verkade vara den tysta, svaga typen, och tycke uppstod. Jag tog med honom hem, och efter att ha utfört vissa tjänster stängdes han bunden in i en ljuddämpad potatiskällare jag använder för sådana syften.

Under sex dygn beredda han mig mycket nöje. Liket styckades i lämpliga bitar, plastförpackades och försågs med Konsums prismärkning. Köttet placerades sedan i ett antal fryscharkdiskar i Skellefteå med omnejd.

Huvudet behöll jag, det pryder min lilla samling.

Så börjar Nikanor Teratologens mycket omskrivna debutroman ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. Romanen släpptes redan 1992 på Norstedts förlag och har sedan återutgivits  på Vertigo, mitt exemplar är från Vertigo och tryckt 1998. Romanen blev redan 1992 mycket uppmärksammad, dels för att den till sin karaktär är oerhört osmaklig – våldtäkter, mord och alla tänkbara sexuella grymheter är norm och även för att Teratologen är en pseudonym. Många svenska kritiker spekulerade vilt i vem som dolde sig bakom signaturen och namn som Torgny Lindgren, Stig Larsson och även P.O. Enquist utpekades som mannen bakom Teratologen. Det visade sig emellertid att det bakom signaturen dolde sig en ung debutant som heter Niclas Lundkvist.

Romanen handlar om Pyret (Helge) och Morfar som lever tillsammans i Övre Kågedalen. I de olika kapitlen träffar Pyret och Morfar gamla bekanta, den ena mera häpnadsväckande udda än den andre. Inte sällan slutar mötena med ritualsadistiska mord och udda sexuella handlingar.

Jag tog mig an boken med stor skepsis och funderade många gånger på att sluta läsa den men Teratologens författarskap är inte bara groteskt äckel utan även stor komik. Teratologen går ständigt i opposition mot samhällets och till viss del kyrkans normer, ja inte bara går i opposition – man skulle kunna säga att han trycker ner normerna i en köttkvarn och maler. Ibland blir effektsökeriet för mycket och faktiskt lite tröttsamt, men när jag tagit mig genom boken känner jag att jag varit med om något speciellt.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är en bok som definitivt inte stryker läsaren medhårs. Det är en mycket mörk och mycket sjuk värld Teratologen målar upp men i sina bästa stunder innehåller romanen både träffsäker och stor komik. Jag rekommenderar boken starkt till dig som vill bli utmanad i ditt läsande och som känner dig sugen på att läsa något annorlunda, men var beredd på att bli äcklad.

Jag har i min korta recension valt att utelämna de ”skandaler” som kopplas samman med  författaren och som även sägs vara anledningen till att Norstedts valde att inte publicera de efterföljande böckerna. Jag har bara läst boken rakt upp och ner och det ankommer inte på mig att fälla några synpunkter på författarens privatliv, speciellt inte som det verkar handla om ungdomssynder, om det ens är sant…(Teratologi är för övrigt läran om missbildningar)

Lasse

Fakta:
Språk: Svenska
Pris: 40 SEK (Slutsåld)
Serie: Vertigoserien
260 sidor, Pocket

 

James Ellroy - The Hilliker curse

Mannen med de fula språket och dito skjortor är aktuell med den nya självbiografin THE HILLIKER CURSE som kom på engelska i september. Temat verkar vara James Ellroys komplicerade förhållande till kvinnor.

Hans förra självbiografi, MINA MÖRKA VRÅR som handlar om hans sökande efter mammas mördare minns jag som en riktig lågpunkt i hans författarskap, kanske för att han inte hade distans till ämnet. Även om du älskar Ellroy och allt han har skrivit kan du hoppa över MINA MÖRKA VRÅR. Det enda av intresse i den är när Ellroy i början erkänner ungdomssynder som inbrott, fönsterfluktande, drogmissbruk och sitt liv som uteliggare.

Läste för ett tag sedan OROLIGT BLOD den svenska titeln som saknar orginaltitelns swung: BLOOD’S A ROVER. OROLIGT BLOD var en besvikelse, efter mästerliga EN AMERIKANSK MYT och värdiga uppföljaren SEXTUSEN KALLA avslutas trilogin på ett avtändande sätt. Kanske längtade jag för mycket, kanske hajpade jag den till en nivå som inte går att leva upp till. Men besviken blev jag.

THE HILLIKER CURSE syftar på mamma Jean Hilliker som blev mördad när Ellroy var ung, och förbannelsen kan vara både den han uttalade över henne och den han själv levt under sedan hennes frånfälle. Mamma Jean har följt Ellroy genom hela hans författarskap och kopplingen till det uppmärksammade fallet med den svarta dahlian som inspirerade honom att skriva boken med samma namn, är inte svår att göra. Filmatiseringar brukar inte leva upp till förväntningarna, men DEN SVARTA DAHLIAN är ett exceptionellt misslyckat försök som har mycket lite, om något, av bokens storhet kvar. Undvik filmen om du kan och läs boken som är fantastiskt bra.

Jag kommer att läsa THE HILLIKER CURSE även om mitt intresse för James Ellroy nu är något svalare.

Time magazine har ställt tio frågor till James Ellroy.

DN recenerar The Hilliker curse

The Guardian recenserar The Hilliker curse

Svenska Dagbladet recenserar The Hilliker curse

 

Som en gräddbakelse, underbar och slukad i ett nafs av en gottegris som jag.

Råttattack! - Christoffer Kohlberg

Jag blir glad. Glad åt det fina klassiska omslaget, glad åt serietiteln: OND BRÅD DÖD, åt det faktum att det är en serie och åt att någon har tagit tag i den här delen av den svenska, underutvecklade skräckgenren. Men framför allt blir jag glad av att läsa RÅTTATTACK!. Det är bekant, jag känner igen stilen. Handlingen drar åt samma håll som de gamla rysarna jag läste på mormors vind på somrarna. Men även om mina tankar går till gamla rysarklassiker så är storyn i RÅTTATTACK! uppdaterad och aktuell.

Visst det är lite småfel här och var men inget som stör eller drar ned läsupplevelsen. Efter att ha läst HOW FICTION WORKS tänker jag inte falla i fällan att urskiljningslöst dissa RÅTTATTACK! för ytliga karaktärer, alla böcker är inte karaktärsdrivna och RÅTTATTACK! försöker inte vara det heller och ska inte vara det, om du frågar mig. Man vill väl inte sitta och vänta på en slafsig scen medan en karaktär som strax ska dö omsorgsfullt byggs upp? Nu låter det nästan som om jag är emot karaktärsdrivna romaner, inte alls. Jag vill bara nyansera lite.

Jag har haft en riktigt trevlig stund med denna boken och jag vill tacka Oddbooks för att de finns och vågar satsa på något så smalt som nostalgiskräck. Underbart! Spontant känner jag att här finns ett hål att fylla. Jag vet inte precis när det blev fult för en bredare allmänhet att läsa kiosklitteratur, men nuförtiden ser man inte mycket av den varan ens på loppisar. Det borde finnas ett stort sug efter lättläst, blodig litteratur som denna. Alla ni speciallärare, bibliotekarier och svensklärare där ute som har en gothare ni inte kan locka till att läsa HUCKLEBERRY FINN, här är svaret. Men nu kanske vän av ordning höjer ett varningens finger åt att låta eleverna läsa om gore, blod och tarmar. Vilket är dumt för den debatten dog ut med moralpaniken i samband med videovåldet på 80-talet. Dessutom är det ingen som höjer ett varningens finger åt att läsa BROTT OCH STRAFF där man yxar ned en liten gumma och piskar hästar i ögonen.

Det finns några goa (läs: häftiga) scener som jag kommer att ta med mig, men de kommer jag inte att återge här. Dels för att inte gå händelserna i förväg och dels för att de nog skulle te sig en smula over the top, tagna ur sin kontext.

Sen är jag som gammal gorehound kanske luttrad, men läskigt/blodigt/slabbigt är det inte. Då har jag svårare för Alice Munro‘s lågmälda, nästan försynta, fruktansvärda skildringar. RÅTTATTACK! är mer åt gladvåld-hållet. Det är ren och rak underhållning och jag blir snarare underhållen än skräckslagen. Du vet vad du får och det är som det ska vara, lite som en gräddbakelse, eller en Judas Priest-konsert för den delen.

Fakta
Språk: Svenska
Pris: 91 SEK på Bokia
Serie: Ond Bråd Död
144 sidor, häftad
Beskrivning/synopsis: Han tittade upp och ögonen var tomma, nästan döda. Samtidigt började huden på hans bröstkorg att röra sig. Adam backade något steg, men kunde inte släppa blicken från sin väns kropp. Det var något som rörde sig under huden, något som skrek och krafsade. Han kände igen ljudet, han hade hört det många gånger i sina farföräldraras gamla hus. Det var råttor…

Oddbooks hemsida

Further than fear recenserar

Läs mer om How fiction works

 

Eller är det ett magasin? Ja, vem bryr sig. Text behöver inte alltid vara inbunden i hårda pärmar och vara skriven av någon som får trycka den ofrivillige monarkens hand för att ha ett värde. Nä ibland kan en enkel tidning göra en lika nyfiken och glad som den så kallade finkulturen. Filter är en sån tidning. Genom att blanda högt och lågt men alltid ge alla historier samma chans så levererar dom Sveriges, för tillfället, bästa läsning i katogerin Tidning. I vår lilla värld där mediebruset rycker i en och mer och mer information blir fragment av något intressant så låter Filter sina historier prata till punkt över flera sidor. Det är ett rent nöje att inta soffan med tidningen och få inblick i någon annas skalle, i något annat skede, i någon annan del av världen. Men det absolut bästa är att dom oftast lyckas få mig intresserad av just sånt som jag inte trodde att jag var intresserad av, som tex skeptikerrörelsen Vetenskap och folkbildning, stjärnjockeyn Inez Karlsson, svenskar som bygger internetbordell, dokusåpan Barens introduktion i Armenien och mycket, mycket mer. Detta överraskande nöje gör att jag ibland blir irriterad när de serverar sånt som jag borde vara intresserad av, som ett låååångt reportage om Håkan Hellström. Han kan andra fantasilösa människor skriva om, inte Filter. Så ge tidningen en chans. Den förtjänar det.

Klargörande 1: Jag gillar verkligen Håkan så inget ont om den energiske Göteborgaren.

Klargörande 2: Nä jag har inte blivit sponsrade av Filter. Den här bloggen är inget köpt reklamforum.

Klargörande 3:  Men om någon vill börja hälla grejjer över oss så får ni gärna göra det:)

Till Filters hemsida!

 

Nobelveckan är här och någonstans i vår huvudstad springer Mario omkring och väntar på sitt pris. I söndags Hade DN en stor intervju med mannen. Read all about it here!  Där bland annat Sartre,  Borgesoch, tro det eller ej, Palme diskuterades.

 

Googles ebokaffär slår upp portarna  i USA idag… men inte i Sverige, än. Ingen anledning att bli helt till sig i trasorna, men nog för att det är intressant. Den stora nyheten är att du kommer åt dina böcker från alla plattformar samt att det synkas emellan dem. Alltså om du börjar läsa boken på din läsplatta och fortsätta där du var i din smartphone. Apples iBooks har liknande egenskaper redan idag, men Google torde ha fler titlar och författare. Utvecklingen går i alla fall åt större frihet i läsandet eller större frihet för bokens medie. I like that.

Exempel på Google ebooks-gränssnittet för iPad:

Google ebooks for iPad

TheBookseller.com (En överblick över medias reaktion)

http://books.google.com/ebooks

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha