Nystartade förlaget Oddbooks har slängt upp detta omslaget på sin blogg och jag dräglar. Hur underbar kommer inte denna boken att bli? Det här är precis sånt jag går igång på. Härligt!

Råttattack

Fakta
http://oddbooks-forlag.blogspot.com

 

James Wood skriver hela tiden korrekt och är bitvis snudd på analt objektiv. En grymt bra bok, som kräver uppmärksamhet. Slöläsaren gör sig icke besvär.

How fiction works - James Wood

Först känner jag mig dum, det är inte bara alla svåra engelska ord som får mig att läsa om rad efter rad. Det känns lika komplicerat som tvillingparadoxen, men snart lossnar det och jag hänger med, utan problem faktiskt. Till en början tycker jag att han överanlyserar och tillskriver detaljer högre värde än vad de har, men Wood vinner över mig trots att jag saknar klassisk (läs litteraturvetenskaplig) skolning. Några sidor till och jag ser hur knivskarp Wood är i sina iakttagelser och snudd på analt objektiv. Han är korrekt, på gränsen till snorkig, men aldrig just snorkig utan snarare brutalt ärlig. När han t ex kallar kundrecensionerna på Amazon för dumma så är han faktiskt saklig och inte personlig. Jag känner mig oxå träffad några gånger, som när han nyanserar den vanliga slentriansågningen av litteratur där spänning får gå före ”innehåll” eller när man rutinmässigt avfärdar karaktärer som ytliga. Jag finner mig själv skyldig!

Denna bilden är bara till för att du inte ska behöva skämmas på fikarasten och säga att skådespelaren James Woods skrivit en bok.

Wood vs Woods

Wood pekar på saker jag själv aldrig skulle upptäcka, första citatet i boken läser jag igenom och gäspar nästan av leda, direkt efter skriver han vilket underbart stycke det är. Jag fattar ingenting, läser om, smått okoncentrerad då jag är på säsongens sista fotbollsmatch. Jag fattar ändå inte storheten utan läser vidare och Wood visar, steg för steg, vad det är som är så märkvärdigt med detta stycke. Jag känner mig som min son när vi plockar svamp och han står i ett hav av kantareller (hälften av vilka han ovetande trampat på) och jag pekar på svampen och säger tittar vad mycket svamp och han blir otroligt glad och plockar svamp bubblande av skratt. Oj, vilken haltande metafor, men Wood pekar alltså ut svampen åt mig.

Senast jag läste något så bra om litteratur var J.M. Coetzees FRÄMMANDE STRÄNDER som fick mig att läsa Kafkas BOET med stor behållning.  Men till skillnad från FRÄMMANDE STRÄNDER ställer och besvarar HOW FICTION WORKS mer grundläggande och enligt mig svårare frågor om litteratur.

James Wood har skrivit en grymt bra bok, som kräver uppmärksamhet, fokus och ibland ett och annat uppslaget ord (använd valfri översättningsapp i din smartphone). En ny sida av litteraturen öppnas och den är underbar, att en så torr och korrekt prosa kan bära så mycket upplevelse, ahakänslor och njutning är häftigt. När jag läst klart, vill jag genast börja om från början igen.

Läs Woods fantastiska sågning av Paul Auster

 

Bokbloggarnas litteraturpris 2010

Bokfetischist nominerar

PELLE PÅ PLANETFÄRD - Jan Lööf Betyg 5

INLÅSTA – Emma Donoghue Betyg 4

KAFKA PÅ STRANDEN – Haruki Murakami Betyg 3

ÖVERVAKNINGEN: MINNET AV DIG – Gunnar Blå Betyg 2

STRAGE TEXT – Fredrik Strage Betyg 1

Läs mer på Breakfastbookclub.se

 

2033 har världen gått under i det stora kriget. Nere i Moskvas tunnelbanesystem, byggt för att klara av kärnvapenattacker, lever resterna av mänskligheten. Där, i de svarta tunnlarna, har olika grupperingar byggt upp sina liv. Det är skitigt, klaustrofobiskt och underbart postapokalyptiskt. Men det hade varit kul om det funnits en historia också.

Metro 2033

Det är en fantastisk, fantasieggande och mörk värld den ryske författaren Dmitrij Gluchovskij byggt upp. Moskvas tunnelbana är den sista utposten för mänskligheten. En värld där varje dag är en kamp för vatten, mat, mot mutanter och allsköns djävulsvarelser och inte minst mot andra människor och deras olika ideal.  För människan har tagit med sig sina gamla idéer och åsikter till underjorden. Vissa stationer är kommunistiska, andra fascistiska, några bebodda av banditer och den stora ringbanan är ockuperad av Hansan, en kapitalistisk organisation som enbart bryr sig om handel. Ljuset i tunneln, HAHAHA förlåt men jag kunde inte låta bli, är några centralt belägna stationer där en gruppering kallad POLIS härskar. De är de enda som fortfarande bryr sig om kunskap, som fortfarande samlar på sig böcker och som har någon sorts humanism kvar. De skickar dagligen ut expeditioner, till helvetet ovan jord, på jakt efter böcker och information om den värld som en gång var. Det är hit till POLIS som bokens karaktär Artiom är på väg. Uppväxt på en liten station i utkanten av metron vet han ingenting om den värld och de mörka tunnlar han måste passera för att nå sitt mål.

Om man som jag har en fascination för postapokalyptiska miljöer, som ler fånigt av ödemarken i MAD MAX 2 och som hamnar i ett transliknande tillstånd över den rökigt neondränkta världen i BLADE RUNNER, då är METRO 2033 pornografi. Det är en vacker ful värld som rullas upp. En orgie i undergång, geigermätare och böjd rostig metall. En värld så väl konstruerad och trovärdig att jag till en början inte inser att författaren inte har stoppat in någon handling. Eller, jo, visst finns det en handling men den är ungefär lika tunn som i valfri Sandra Bullock-film. Jag är helt övertygad om att det här skulle kunna bli en fantastisk film, vilket är ett medium som är mer förlåtande vad det gäller tunna men snyggt inramade historier.  Men när jag läser en bok vill jag ha något att bita i. En historia som utmanar, som tar nya vändningar, som ger mig något eller som i alla fall är spännande. Men icke. Att Artiom gör en resa genom mänsklighetens olika politiska ideal under 1900-talet slarvas bort fullständigt och kvar blir schabloner av symboler, uniformer och olika –ismer. Här hade ju författaren kunnat säga något, haft en åsikt, reflekterat men det sker inte. Till och med de politiska grupperingarna blir bara en byggsten i den otroliga miljön, en kuliss i en mörk tunnel.  Till slut skiter jag fullständigt i om den stackars huvudrollsinnehavaren lever eller dör. Och det var antagligen inte meningen. Det lyfter mot slutet och det finns kapitel som är riktigt, riktigt spännande men som helhet är boken oengagerande. Men miljöerna…ohhhhhhh

Så sammanfattningsvis:
Är du ett fan av domedagspornografi och geigermätare, möjligtvis gammal synthare med ett onormalt intresse för Ruhrområdet eller kanske lajvare som gillar att klä ut dig till robot i de svenska urskogarna, då ska du läsa den här boken. Om inte, stå över.  Eftersom jag är skyldig till två av tre av ovanstående målgrupper så kommer jag nog få problem med att inte lägga tassarna på uppföljaren 2034 som kommer inom kort. Hur tom på innehåll den än må vara.

METRO 2033 har gjorts som spel. Vilket jag tror är en lysande idé.  Världen i boken är som gjord för ett atmosfärsikt fps-spel, men det ska jag egentligen låta vara osagt då jag inte har provat det. Men många scener i trailern är direkt tagna ur boken så du kan se den som ett smakprov.

En artikel om författaren Dmitrij Gluchovskij på DN.se

http://www.dn.se/dnbok/dmitrij-gluchovskij-metro-2033-1.998491

Fakta
Språk: Svenska
Pris: 209 SEK på Adlibris
463 sidor, Inbunden

Beskrivning/synopsis:
MOSKVA ÅR 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskva-metron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna.

En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar, schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.

METRO 2033 bygger på sovjetiska myter om en hemlig stad under jorden och det faktum att Moskvametron byggdes för att motstå en kärnvapenattack. Boken har gjort succé i hemlandet och är under översättning till ett stort antal språk. Våren 2010 utkommer ett datorspel som bygger på boken.

 

TILL STYVMODERNS LOV tillhör Mario Vargas Llosas erotiska period. Uppslaget till boken låter på pappret bra, ett triangeldrama mellan far, son och styvmor men är i realiteten tröttande även om det tar sig lite på slutet.

Till styvmoderns lov - Mario Vargas Llosa

Om det är Vargas Llosas eller översättarens, Annika Ernstson, fel vet jag inte men jag stör mig på ord och uttryck som blodfull pelare och att man känner lidelsens safter flöda. De känns billiga och ger mig känslan av att läsa dålig porr. Att ett ord som oomkullrunkelig finns med måste ju bara bero på en pissig ord-för-ord-översättning gjord med 100% lexikon och 0% känsla.

Berättelsen om Don Rigoberto och Lucrecia varvas med parallella eller kanske drömda berättelser stödda i tavlor som visas i färgtryck i slutet av min upplaga av boken, en gulnad pocket jag lånat på biblioteket.

Långa utläggningar om att rituell kroppsvård och tarmtömningar, är tröttande. Slutet är iofs ett lyft men det är endast som en frisk fläkt i ett hav av diarré.

Fakta
Språk: Svenska
157 sidor, pocket

Några som inte tycker alls som jag:
Södermanlands nyheter
Kulturnytt 1992-05-26(radio)

 

Årets Man Booker prize gick till londonbaserade Howard Jaocbsons THE FINKLER QUESTION. En bok om vänskap, visdom och antisemitism.

Howard Jacobson vinner Man Booker Prize

68-årige Jacobson är kolumnist på The Guardian och hans böcker handlar ofta om brittiska judars dilemman. Han har flera komedier på sitt samvete, och THE FINKLER QUESTION är även den en komisk roman, faktiskt den första att vinna det åtråvärda bookerpriset.

Jacobson säger att han suktat efter priset bra länge: I have been wanting to win the Booker prize from the start. I don’t think I’m alone in that, it’s such a fantastic prize. It was beginning to look like I was the novelist that never ever won the Booker prize. Han skämtar vidare att han ska köpa en handväska till frun för prispengarna på £50 000 (nästan 530 000 SEK):  Have you seen the price of handbags?

En glad och uppsluppen Howard Jacobson pratar om priset (är det inte lite glest i publiken?):

Länkar/artiklar

theglobeandmail.com

Howard Jacobson skriver om komiska romaner för The Guardian

The Guardian om Howard Jacobsons vinst

New York Times om Howard Jacobsons vinst

 

Stephen Fry’s självbiografi heter THE FRY CRONICLES och iPhone-appen heter MYFRY. Den spänner dock inte över hela hans liv utan över några turbulenta år i hans ungdom. Smått irriterande slutar den dessutom som något av en cliffhanger och lämnar därmed dörren öppen för kommande självbiografier.

myFry - The Fry Chronicles - Stephen Fry

Att läsa böcker på iPhone (modell 3GS) är lite av en utmaning. Det är så pass bra upplösning att det är möjligt utan att få ont huvudet. Däremot är skärmen förhållandevis liten och det blir lite hattigt att läsa en längre text då man bara kan ha en mindre del av texten uppe/framme åt gången. Jag har läst i Kindle’s app (Amazon) och i iBooks (Apple) och det funkar men det är inget man håller fast vid i längden.

myFry - taggar
Taggar i myFry

Att läsa MYFRY är en annorlunda upplevelse om man hoppar eller surfar mellan avsnitten, det dyker upp personer man inte blivit presenterad för och det refereras till händelser man inte läst om. Detta är utmanande snarare än frustrerande då tonen är lättsam och det som inte är förklarat heller inte tvunget behöver förklaras. Ett problem som snart dyker upp är, hur man ska veta när man har läst klart boken. Lyckligtvis kan man markera varje avsnitt som läst. Men hjulet där man väljer avsnitt är oexakt och med mina korvfingrar hamnar jag ibland på avsnitt jag redan läst vilket jag då märker först när jag kommer till slutet av avsnittet. Jag kommer på mig själv med att försöka läsa boken symmetriskt vilket borde passa in under sektionen lekfullt läsande likväl som analt kontrollbehov, under alla omständigheter är det ett nytt sätt att läsa.

myFry - progress
De mörka stavarna är avsnitt som är markerade som lästa

Fry har ett underbart, lätt språk och gör vackra, snudd på erotiska, utläggningar om bl a piprökning och ger roliga anekdoter om utdelad aga på skolan där han jobbade. Bitvis blir det dock lite mycket teater och pjäser för min smak, Fry’s styrka ligger just i anekdoterna och i mötet med andra människor uppstår ljuv musik.

Stephen Fry har däremot tagit fördelarna med iPhonen (tryckskärmen och de innovativa gränssnittet) och anpassat sin bok/app till detta på ett nytt och smart sätt. Genom att tagga varje avsnitt av boken med taggar som Thatcher, Wagner, comedy, o s v kan man läsa boken/appen efter tagg. Man kan t ex läsa alla avsnitt som är taggade med comedy först och sedan de som är taggade med Thatcher. Eller så kan man surfa och hoppa från det ena avsnittet till det andra med hjälp av taggarna. Naturligtvis kan man även läsa den kronologiskt från början till slut, men då har man nog missat poängen med just iPhoneappen.

Fördelarna är att man alltid har med sig boken och att man kan läsa t ex allt om Rowan Atkinson, nackdelarna är att det är svårt att läsa på ett behagligt sätt. Jag tror inte att MYFRY är första steget i en digital revolution, men det är innovativt och framför allt roligt.

Fakta
Språk: Engelska
112 avsnitt/”sidor”, interaktiv ebok
Beskrivning/synopsis: myFry takes the traditional art of the index, plugs it into the mains and brings it twitchingly to life for the 21st century, creating a visual display of The Fry Chronicles that not only looks pleasing to the eye but also proves to be as intelligent, playful and fun as the man himself.

Key features
- Discover a new and utterly original way of reading, through visual indexing
- A non-linear structure allows you to create your own personal narrative
- Navigate by spinning through 112 self-contained sections, view their opening words and follow their tags
- Find your way with a choice of four colour-coded categories: People, Subjects, Feelings and Fryisms
- See which sections you’ve read and store your favourites

Instead of doing something rather prosaic like reproducing the printed book on a touchscreen (though the whole book is here, every delightful word of it), myFry’s unique visual index encourages you to discover and interact with Stephen’s story in new and unexpected ways.

 

Mario Vargas Llosa

Årets nobelpristagare i litteratur blev den peruanske författaren Mario Vargas Llosa med motiveringen for his cartography of structures of power and his trenchant images of the individual’s resistance, revolt, and defeat eller på svenska för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag. På Nordstedts firar man med skumpa och rapporterar på twitter att mycket redan är slutsålt och Adlibris skyltar med Tillfälligt slut på de flesta av hans översatta böcker. Vilken enorm genomslagskraft Nobelpriset har i alla fall.

Har inte läst ett spår av honom. Nu blir det till att köpa på sig några titlar och läsa in sig. Tänk om det hade blivit någon man hade koll på, då hade man bara kunnat konstatera: Bra att han/hon fick det. Men nu är man nyfiken. Vem är Vargas Llosa? Vad har han skrivit som är så bra? Härligt, härligt.

Från det ena till det andra verkar många förknippa Dagens Nyheter med kultur då dn.se dök, jag förmodar, på grund av överbelastning i samband med utnämningen av nobelpristagaren. I skrivande stund är den fortfarande nere.

Var det någon som sa äntligen? Jag hörde inget på livesändningen via YouTube. Det är väl på tiden att en pellejöns som Gert Fylking inte ska få sätta dagordningen på ett trevligt evenmang som hela jämrans världen bevakar.

Till sist: Som nörd jag är måste jag bara flabba åt Teknik Patas lyckönskning till Vargas (Cirkus Kiev).

 

Google Editions är en kommande ebok-affär/portal. Enligt rykten ska Editions släppas i USA i år och i Europa första halvan av 2011. I USA mjukstartar man med 400 000 betaltitlar och två miljoner gratistitlar under public domain.

Google Editions iPad

Editions blir tillgänglig på iPad men inte Kindle, trots löften om att vara en öppen plattform.

Det listiga skall vara att eböckerna köps online och att uppgifter om köp och köpare lagras på Googles servrar, därefter kan de läsas online eller laddas hem för att läsas offline, men eftersom köpen finns på servern kan man ladda hem eböckerna även i framtida format. Det är den stora nyheten, hittills har vi fått köpa film och musik om och om igen när det har kommit ett nytt format. Man har köpt klassiska filmer som 2001 ETT RYMDÄVENTYR som VHS, DVD och nu senast på Blu-ray. Samma för böcker om man vill ha dem som ebok, ljudbok, pocket eller hårdpärm. Även om problemen är tydligare för film och musik just nu, kommer framtida digitala format att ställa till det efterhand som nya plattformar och standarder dyker upp. Tänk att köpa en låt, en film och en bok och ha tillgång till dem livet ut på alla plattformar och format, samtida och kommande. Editions är första steget.

Man kan alltid hoppas att Google tänker finansiera denna tjänst med försäljning av eböcker och inte genom att kartlägga beteenden och intressen i syfte att tjäna pengar på reklam som är fallet med flera andra, i övrigt bra, tjänster man tillhandahåller. Annars slutar det väl med att man inte får köpa 1984 av George Orwell.

 

I stadsdelen Amberville lever Eric ihop med sin tjej Emma. Han är nu en framgångsrik reklamare men en gång i tiden var han en del av stadens undre värld. Vilket han aldrig pratat om med Emma eller hans nuvarande framgångsrika umgängeskrets. Men en morgon, efter en blöt kväll med jobbet, knackar det på dörren och hans förflutna kommer in i hans nu perfekta tillvaro.

Detta kunde i princip vara vilken bok som helst i dagens flöde av deckare och thrillers. Men det är det inte. Amberville är en stenhård noirdeckare med kramdjur i huvudrollerna. Ja du läste rätt. Eric är en björn, hans tjej Emma är en kanin, den stora skurken Nicholas är en duva osv. osv. Detta ger boken en vinkling som gör den intressant och annorlunda. I alla fall tycker jag det nu när jag läst den. Men när jag först blev tipsad om Amberville så tänkte jag precis tvärtom. Va fan en bok om en nalle liksom. Vem fan vill läsa det? Men till slut var jag ju tvungen och kan bara konstatera att den är väl värd besväret. Den rätt så traditionella thrillerhistorien krockar härligt med Ambervilles påhittade fiktionsvärld bebodd av olika sorters kramdjur. Här föds eller dör ingen utan ”Leverantörerna” kommer i en grön pickup och lämnar de fabriksnya kramdjuren till väntande kramdjursföräldrar. Sen lever de sina liv för att en dag hämtas av den röda pickupen. Vad som händer då vet ingen och är en stor del av handlingen i boken. När Erics kompis Tom-Tom Kråka misshandlar en lama så slår han tills sömmar spricker och stoppningen åker ut och exempel efter exempel skulle kunna raddas upp på vad som skiljer bokens fiktionsvärld från vår.  Samtidigt är mycket mänskligt. Djurens tankar och resonemang, deras moraliska dilemman, deras dagliga liv kunde varit tagit ur vilken ”normal” bok som helst. Resultatet blir att boken får en del sagt utan att skriva läsaren på näsan. Till exempel så diskuteras kyrkans position i samhället. Hur döden är själva grunden för kyrkans och samhällets normer.

”Utan ett löfte om ett nästa liv, skulle kyrkan förlora sin ställning, sa Odenrick med hög teatral stämma. Utan ett löfte om ett nästa liv, skulle de lagar som utgjorde samhällets grund bli obegripliga.”

Vid ett antal tillfällen lägger jag ner boken och funderar på vad Amvervilles invånare säger. Funderar på om de har rätt eller fel, funderar på om det verkligen är så. Vilket jag antagligen inte gjort om det varit en ”normal” bok då resonemanget blivit för enkelt, för uppenbart. När jag läst klart boken kom jag att tänka på seriealbumet WATCHMEN. En klassiker som också fick en del sagt genom att placera frågeställningen i en värld av dekadenta gamla superhjältar.

Är det här då världens bästa bok? Nej verkligen inte. Men det är en bra, extremt lättläst och annorlunda bok som jag tycker alla ska läsa. Och skulle filmregissören Tim Burton få tag på den här boken så skulle det kunna bli hur bra som helst.

Pseudonymen Tim Davys har skrivit AMBERVILLE och planerna är tydligen att det sammanlagt ska bli fyra böcker. Del två heter LANCEHEIM och finns på pocket. Trean, TOURQUAI, kom i augusti. Dom ska jag också läsa.

Fakta
Språk: Svenska
Pris: 40 SEK på nätet
365 sidor, Pocket

Beskrivning/synopsis:
Nicholas Duva, kung i Ambervilles undre värld, är övertygad om att det finns en Dödslista. Och att han står på den. Allt är över om inte hans namn stryks.
Eric Björn får, under hot, uppdraget att åtgärda detta. Hitta listan och stryka Duvan. Klarar han inte av det går det illa för hans käraste, Emma Kanin.
Eric är skakad och söker genast upp sina gamla kumpaner: Ormen Marek, Tom-Tom Kråka och Sam Gasell. Motvilligt accepterar de att hjälpa sin tidigare ledare, eftersom de uppfattar Dödslistan som ett rykte endast, en överdriven myt.
Men nattlig spaning på röda pickuper bevisar att det måste finnas ett direktiv till Chaufförerna. En obönhörlig ordning som talar om vilka mjukdjur som fraktas bort. En hemlig Dödslista – upprättad av någon med den yttersta makten.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha